Ordning på torpet

S-kvinnorna är bekymrade. Det är ingen ordning på jämställdheten. Mammorna är hemma för länge. Det kan inte fortsätta på det här sättet. Det måste bli ordning och reda i riket. Sverige måste bli ett jämställt land både när det gäller familjeliv och arbetsliv och då är det bara en sak som gäller...mamma och pappa måste vara hemma precis lika många dagar med barnen. 

S-kvinnorna skriver att borgarna har varit naiva. Det är inget fel på deras åsikter...att det ska bli jämställt...men de har trott att man med lämpor och morötter ska kunna komma dit. Men...det funkar inte. Flexibilitet funkar heller inte. Det håller inte att pappor kan ge bort sina dagar hursomhelst. Papporna har nämligen gett bort för många dagar...resultatet? Svar: mammorna har hamnat i kvinnofällan.

Det går inte att bli jämställd om man inte delar lika. Det finns bara vinster med att individualisera föräldraförsäkringen på riktigt. Alla trista förväntningar på kvinnorna skulle försvinna i ett nafs...man skulle inte längre förvänta sig av kvinnorna att de skulle vara hemma längre än männen, vabba mer än männen. Alla skulle fatta att de är redo för arbete precis lika mycket som männen. Inga störande moment i form av barn skulle finnas där mer än de av staten utdelade tingade dagarna. Och papporna skulle också tjäna på det. De skulle få uppvärdera sin roll som pappor och få arbetsgivarna att fatta att pappa också ska va hemma lika mycket (litet) som mamma. Och papporna skulle komma sina bäbisar närmare. Och det är bra...framför allt när det är dags att separera. För då är barna lika vana pappa som mamma. 

Vi har kommit en bit på väg...tack vara de öronmärkta föräldradagarna. Men det går på tok för långsamt. 

Ja, det är ju synd om mammorna också förstås. De får packa för många gympapåsar, köpa för många strumpor och dessutom ordna utflykterna i familjen. De...vi...blir utslitna av detta. Men en tvångsdelning av föräldradagarna...så det blir väl en 7,5 månader hemma vardera...skulle få bukt med det här. Plötsligt skulle papporna packa gympapåsar för brinnande livet och det skulle välla in strumpor i hemmen medan mamma efter 7,5 månaders eländigt slavande i hemmet tillsammans med bäbis äntligen får komma ut och göra rätt för sig på arbetsmarknaden...riktigt vila upp sig och ändå få vuxenstimulans...och lugnt kunna släppa taget om hemmet och barnen och utflyktsplaneringarna. 

Ja, det blir nog bra på sikt. När man fostrat färdigt människomaterialet. Fått ordning på produktionsenheterna och minimerat störningarna barnen orsakar. Jag tror att det blir bra. På sikt. När det är klart. Halleluja! 

Eller nä, jag hoppas inte att det blir klart...eller jo, jag hoppas det. Jag hoppas att vi kan komma i mål snart...att de som bestämmer driver på in absurdum...pressar folket så hårt det går. Fortsätter sina övergrepp mot mammorna så mycket det går. Inte tar hänsyn till några av kostnaderna som följer...varken kostnaderna för barnomsorgen, sjukskrivningarna, den psykiska ohälsan hos både mammor och barn...fortsätter fortsätter...och så hoppas jag på att vi någon gång kan nå en tipping point. Kan vi komma dit? Eller går det att vandra den fastslagna vägen till slutet? Klarar vi det? Det gör vi kanske. Människor är så tåliga. Vi klarar att leva ledsna...hanka oss fram. Vi är bra på att lyda och foga oss. Det är vår styrka och svaghet. Sorgligt är det i alla fall...var det allt liksom? Ska det va så här att få barn? Livets mening reducerat till dagar som ska delas ut så att de så snabbt som möjligt ska passera förbi...så att vi så snart som möjligt kan återgå till vårt huvudsakliga syfte...arbetet. Och barnen så snart som möjligt kan slussas vidare till sitt huvudsakliga ändamål...att utbildas av "proffs" samtidigt som de utgör råmaterialet för ett av de största kvinnoyrkena i riket. Detta har det blivit av oss. Råvaror. I händerna på produktionsledarna, politikerna. Arbeit macht frei. 

Första Adventshelgen...

...har kommit och gått...en fin helg hade vi trots sjukdomar. Jag och yngsta barnen har varit riktigt rejält sjuka över en vecka men i fredags kände vi oss äntligen lite piggare och jag orkade ta itu med adventsbestyren. Med hjälp av min man gick det att få ordning på hemmet...hämta in alla ljusstakar och stjärnor, städa, putsa fönster och så bakade jag en sats saffranskransar. 

I går vågade vi oss till och med ut på en kort promenad...vi gick genom vår lilla skog och runt den och sen hem igen...ca 20 minuter men det räckte...sen var jag trött och matt!

Resten av dagen (och hela helgen) gick lugnt till...

Vi drack kaffe framför tv:n...först helgmålsringen och sen ett historieprogram om en massaker på Öland på 400-talet...spännande. 

Det är roligt att göra fint...byta ut saker som står på byråer och skåp mot de lite mer adventsaktiga! I köket får min smidesljusstake stå. Den har min farmors bror som var smed gjort och den är så fin tycker jag! 

Maken fixade ljusslingor runt vår nybyggda altan! 

Jag fixade lite adventsstämning på framsidan...lite granris, en gammal utsliten korgstol, en ljusslinga. 

En fin och lugn första advent fick vi tillsammans! Hoppas ni andra också hade det! 

 

Alla vi barn i Bullerbyn

 I går kväll var det rena Alla vi barn i Bullerbyn på tv. Det var Anna och Lotta som stod för underhållningen. Fast så värst underhållande var det nu inte. Det var allvarsord som yttrandes. Tunga föll orden...förskolan är viktig viktig viktig...det är där barnen lär sig svenska. Om de inte går i förskola blir det rena rama katastrofen på sikt. Och det är ju invandrarbarnen som detta gäller förstås. Invandrarföräldrarna skickar inte sina barn till förskolan i lika hög grad som svenska föräldrar. Snittet för invandrarbarnens deltagande i förskolan är bara 83 procent jämfört med de svenska barnens 95. Och så har det till på köpte visat sig att i vissa områden, tex Järva, har ungefär hälften av sexåringarna bristande språkkunskaper. Hur går detta ihop sig? 17 procent av barnen går inte i förskola...alltså 83 procent går...MEN 50 procent av barnen kan inte svenska tillräckligt bra. Detta betyder väl att förskolan inte är en garanti för att barna lär sig ordentlig svenska. Men detta pratade varken Anna eller Lotta om. Konstigt. Fast det kanske inte är så konstigt ändå...hur ska barn lära sig svenska om alla andra barn i förskolan pratar något annat språk än svenska? Och är barn verkligen bra språklärare? Och ännu värre...hur ska barn lära sig svenska om personalen inte kan ordentlig, eller ens alls, svenska? Förskola kanske inte är en mirakelkur. Det kanske inte räcker att bara sätta in ett barn i förskola och förvänta sig under. Men vad vet jag...Kanske är det så att om man får in de där 17 procenten som fattas av invandrarbarnen i verksamheten så lär sig 50 procent av barnen bättre svenska. I Bullerbyn kan Anna och Lotta leka skola och låtsas att det är på det viset. 

Det hann inte gå mer än 2 år...

 ...innan det var dags igen! Nya obligatorier. Det räckte inte med skolplikt från 6 års ålder. Det måste bli från 5. Det har regeringens utredare Lotta Edholm kommit fram till. Och då får jag lust att säga...vad var det jag sa. De är rätt genomskinliga de där politikerna ändå. Tidigare i höstas slängde nån sossegrupp fram ett förslag om obligatorisk förskola från 2 år. Och då blev det rabalder. Förmodligen ville man sondera lite...peta lite på folk. Se hur de skulle reagera. Och folk reagerade. Men så kommer det här förslaget...obligatorium från 5 år. Och det känns väl rätt snällt. Om man jämför. Kanske passerar det bara obemärkt förbi. Man får se. Alla ungar går ju ändå. Bara några ynkliga små stackare kvar att få fatt i. Och det vill man förstås gärna. Fritänkare tolereras icke. 

Nu ska det alltså bli skolplikt från 5 år. Men det ska inte vara riktig skola. Det är sista året i förskolan som ska vara obligatoriskt. Häftigt va! Det är 22 000 barn som slunkit undan radarn. Och av dem har 11 000 utländsk bakgrund. Huva! De svenska föräldrarna är nästan helt färdigfostrade. Hela 95 % av de svenska barnen har redan tagit skeden i vacker tass medan bara 83 % av de utländska barnen har gjort det. Icke bra. Och man har nu sett att fler barn där båda föräldrarna arbetar i högre utsträckning går i förskolan än barn där föräldrarna inte gör det. Surprise! Konstigt va! Att folk som jobbar har sina ungar i förskola medan folk (mammor) som är hemma kanske inte har lust att ha det. Vad beror det på då...att folk/mammor inte jobbar som de ska...jo det är de där traditionella könsrollerna som ställer till det. Man säger att i vissa kulturer är det självklart att mamman ska vara hemma med de små barnen. Detta vet man genom forskning. I Norge har man forskat om detta. Hemskt va! 

Men nu ska det alltså bli ordning på torpet. Nu ska det snart bli fason på rikets alla femåringar. Alla ska med! 

Korrigering

Föräldraförsäkringen är ju på tapeten. Den är för lång. Det har ju som bekant Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU, kommit fram till. Ledarskribenter är bekymrade. I Vestmanlands Läns Tidning skriver en ledarkvinna att föräldraförsäkringen måste individualiseras. Hon skriver att ”Föräldraförsäkringen där ”familjen bestämmer” vem som ska vara hemma är den sista resten av ett förlegat system där kvinnan inte är en egen individ utan en del av mannens hushåll.” Hon skriver vidare att eftersom sambeskattningen avskaffades redan 1971 så är det dags att den gemensamma föräldraförsäkringen går samma väg. Synen på kvinnans roll i samhället måste uppdateras.

Hoppas bara att mammorna själva har lust att uppdatera sin syn på sig själva. Vi har ju redan uppdaterat oss en hel del sen 1971 när själva fundamentet för att kunna ta hand om sina egna barn smulades sönder. Vi har uppdaterat oss gång efter gång och är nu nere på 15 månader av heltidsmoderskap. Om vi lyder det normen fastslår alltså. Tänk om det inte är mannen som bestämmer det där med om mamman ska vara hemma eller inte? Tänk om det faktiskt är staten som gör det? Tänk om individualiseringen bara är ett redskap för staten att få sin vilja fram när det gäller mammorna i Sverige? Tänk om förtryckaren inte är mannen utan själva riket? Men man får se. Den som lever får se. Hur det än blir och går är det spännande att va me. Det blir kul att se vad de ska hitta på nästa gång.

Humankapitalet

Det har forskats igen. Nu har man forskat om föräldraförsäkringen. Och vad tror ni att man har kommit fram till? 

Jag tror att ni gissar rätt.

Föräldraförsäkringen är för lång. Man använder sig av en beviskedja där den outsagda tesen är:

föräldraförsäkringen är inte till för att föräldrar (särskilt inte mammor) ska kunna vara hemma med sina barn. 

föräldraförsäkringen är nämligen till för att skapa jämställdhet på arbetsmarknaden. 

Och nu är det så olyckligt här i riket att mammorna har fått för sig dumheter. Och det började de få år 1989. För då förlängdes föräldraförsäkringen med 3 månader. Och de där 3 månaderna lade mammorna rabarber på. Nästan alla av de där dagarna tog de. Och från och med år 1989 har mammorna i Sverige varit hemma alltför länge. 

I Sverige har en lång och fin föräldraförsäkring och en offentligt finansierad barnomsorg. Dessa två fina saker utgör själva fundamentet för den svenska modellen...att föräldrar ska kunna kombinera familjeliv med karriär. Så föräldraförsäkringen är väldigt viktig. Kvinnor ska inte behöva välja...barn eller karriär. Vi ska få båda. Denna modell gäller även i övriga Norden. De nordiska länderna har långa föräldraförsäkringar. Men inte alls så långa som i Sverige där den är 15 månader (om man tar ut alla dagarna i ett svep). I Norge är den 12 månader. Och på Island bara 9. Forskarna frågar sig alltså...är föräldraledigheten onödigt lång i Sverige? 

Och det tycker de nog att den är. Den är ett problem. För mammorna. För de är hemma för länge och det blir för dyrt för företagen. Och kvinnornas löner påverkas negativt. Företagen litar inte på mammorna...de räknar med att de ska vara hemma länge och då satsar de inte på deras löner på samma sätt som på pappornas löner. Och det hela är ännu allvarligare. Det är så allvarligt att de här 3 extra månaderna som infördes 1989 har föranlett att löneskillnaderna mellan mans- och kvinnodominerade yrken har ökat. 

Så ni förstår allvaret. Det finns nog bara en sak att göra. Korta föräldraförsäkringen. Se till att hindra mammorna från att vara hemma onödigt länge. För ni fattar väl...3 månader...av en barndom...ett mammaliv...det är inga småsaker inte. Det är ett rejält ofog som skapar stor oreda i rikets finanser...för att inte tala om JÄMSTÄLLDHETEN. Den drabbas hårt. Och det är därför rapportskrivarnas slutsats blir:

Kanske är den svenska föräldraförsäkringen längre än nödvändigt?

Kanske borde den förkortas för att bättre värna jämställdhet på arbetsmarknaden? 

Ja, så kan det vara...att bli mamma handlar inte om att ta hand om sina små...det handlar om att bli jämställd på arbetsmarknaden. Humankapitalet måste hållas i schack. Det gäller att varje liten människokugge snurrar på som den ska och inte orsakar något stopp i maskineriet. Barnen...ja, de har sitt eget maskineri att fogas in i. De är viktiga kuggar i jämställdhetssituationen på arbetsmarknaden...som råmaterial för kvinnlig frigörelse. 

Sekterism

Ett par knutbymänniskor har skrivit varsin bok om sina upplevelser i en sekt. Jag läser en recension om de här två böckerna. Böckerna verkar bra...intressanta, skrämmande...

Jag fastnar vid en passage i recensionen: "Ett nyfött barn skickas runt bland församlingsmedlemmarna som bär och vaggar. Det visar att kärleken inom gemenskapen inte bara gäller de egna utan allas barn. men när bebisen börjar gråta lämnas det inte tillbaka till föräldrarna förrän det slutar. "Familjeband verkar vara något fult. Spädbarn ska lära sig att kunna vara ifrån sina föräldrar." konstaterar Kuling. Gemenskapen inom sekten ska trumfa naturliga familjeband." 

Hemskt. Otäckt. Fel. 

Jag känner igen det. Det här tänkandet finns i andra sekter än Knutbysekten. Själva essensen i tankegodset är bekant. Det förekommer också i dagissekten vi alla lever i. 

Vi lämnar inte bort bäbisar under 1 år (utom i Borås - för det finns förskola från 6 månader om man så önskar) men från och med 1-årsdagen är det fritt fram. Från den dagen är det helt i sin ordning att lämna över barnet till främmande vuxna...ett gäng pedagoger och ett okänt antal vikarier som rycker in när pedagogerna är sjuka eller utslitna. Det är helt normalt att barn gråter när de lämnas och föräldrarna kallas inte in för att trösta. Tvärtom...föräldrar uppmanas att visa lugn, visa att de litar på personalen...att vänligt men bestämt vinka hej då och gå...och då blir det bättre. Barnen slutar gråta. Barnen lär sig känna tillit till andra vuxna. 

Gemenskapen är allt...den övertrumfar familjebanden. Det är viktigt för småbarn att knyta an till andra vuxna, och att leka med jämnåriga barn. 

Det är helt normalt att barn tillbringar merparten av sin vakna vardagstid ifrån sin mamma och ifrån sitt hem. 

Vi kallar inte detta för sekterism. Vi kallar det för...ingenting...det är helt enkelt ett normaltillstånd. 

När jag hade...

 ...många små barn...alltså typ en 1-åring, en 3-åring, en 5-åring, en 7-åring och en 9-åring...ja, då fick jag ofta höra av andra att..."oj, vad jobbigt!" eller "oj, här var det full rulle!" eller "hur orkar du..." Det var jobbigt ibland...särskilt med på- och avklädningar när det var blött, kallt, snöigt och så där på höstar och vintrar och tidiga vårar. Det var emellanåt jobbigt att det blev mycket spring och ljud och att det hände oförutsedda saker hipp som happ! Men så väldigt jobbigt var det väl inte direkt...barna var ju lite olika gamla och framför allt...det var mina egna små sötnosar! Sammantaget var det roligt...underbart faktiskt! I alla fall...det var inte riktigt vad jag skulle skriva om egentligen...jag tänkte på det där att om nån har egna barn och de råkar vara många säger och tänker folk ofta att detta ser väldigt jobbigt ut. Frågan är om man tänker samma sak om förskollärarnas situation? Tänker föräldrar när de lämnar in sina barn på att förskollärarna har det jobbigt? Att det är full rulle? (Just det uttrycket är jag smått allergisk mot...jag har hört det alldeles för många gånger av förnumstigt folk som inte kunde låta bli att kommentera mig och mina barn då när det begav sig!) 

Jag tror inte att folk tänker på det i alla fall...jag tror inte att folk funderar över hur barna och personalen har det i förskolan direkt. Jag tror att många tror att förskola är något liksom överjordiskt...nåt som lyder under andra lagar än vanliga livet. Ibland tror jag det extra mycket...som när jag ramlar på en fråga från en förskollärare på nätet...Hen skriver att på deras avdelning är de tre pedagoger. De har hand om 14 barn. Av dessa 14 barn kan inte 7 gå själva. De övriga 7 behöver hålla hand när pedagogerna är ute och promenerar. Hur ska de klara av det här? Har de två vagnar är alltså två pedagoger upptagna med själva vagnsdragandet och den tredje har ju bara två händer. Hur bär man sig åt liksom? Frågan är praktisk. Hur ska de göra? Vilka vagnar ska de ha? 

Jag ser det mer filosofiskt. Och jag vill inte använda uttrycket "full rulle" här. Jag funderar på hur det är för barnen...att vara ett av de där 7 som inte kan gå och inte ha en egen famn, inte mamma där, inte sitta i en ombonad vagn och se sin mamma i ögonen på promenaden, inte höra hennes röst, inte fråga få svar peka skratta inte somna bli nedbäddad bäras in efter promenaden ligga i famnen...och allt det där man...en mamma...gör med sina småbarn. Hur känns det att vara en av de där 7 som inte har en egen hand, en mammas hand, att hålla i på promenaden...får hålla i ett rep...tulta på led...inte har en vagn att sitta i när benen är så korta och orken tryter...Är det här bra för barn? Är det bra för mammor att överge sina små...förväntas göra det utan en tanke på hur barna har det och vad det gör med dem? Barnets århundrade är nog slut. 

Skolranking...

 Jag läser om skolrankingen...den som sker varje år i Sverige. Min kommun ligger lågt. Det går åt fel håll dessutom. Nedåt istället för uppåt. Fast det är ju lite konstigt med den där listan...alla barn i Sverige ska väl få lika bra kvalitet på sin skolgång? Ska det ens finnas en lista? Borde inte kvaliteten vara likvärdig på nåt sätt? Samma innehåll på undervisningen, lika mycket läromedel, alla lärare behöriga och så vidare. 

Men nu är det inte så. Det finns bra skolor och dåliga. Och såna mitt emellan. 

Man har i alla fall förändrat sättet att räkna sen förra året. Man har nu färre kriterier. Man har tagit bort de kriterier som starkast styrs av socioekonomiska faktorer:

1. betygsresultat, genomsnittligt meritvärde i åk 9

2. andel elever som är godkända i alla ämnen i åk 9.

3. andel elever som uppnår grundläggande behörighet för högskolestudier. 

Vad mäter man då? 

- resurser till undervisningen

- löner

- kommunen som huvudman

- lärartäthet

- andel pedagogiskt utbildade lärare

- barn i förskola

- hur friska lärarna är

- betygsresultat i åk 9 i förhållande till förutsättningarna enligt ett Likvärdighetsindex

- andel elever godkända i alla ämnen i förhållande till Likvärdighetsindex

- andel elever som fullföljer gymnasieutbildningen inom 3 år

- andel inskrivna barn i förskolan

Varför har man då ändrat mätningen?

Jo för att den enskilt viktigaste faktorn för betyg är föräldrarnas utbildningsbakgrund. Barn som har föräldrar med god utbildningsnivå har större chans att lyckas i skolan alltså. Därför blir det orättvist att mäta hur bra det går för barnen i skolan alltså. Fast man mäter det liksom ändå...utifrån ett Likvärdighetsindex. 

Man frågar Lärarförbunden om vad som definierar en bra skolkommun. En bra skolkommun:

- ger elever och lärare rätt och likvärdiga förutsättningar i arbetsmiljö, arbetsbelastning, lön, lärartäthet och elevers rätt att undervisas av behöriga lärare och ger lika stora resurser till utbildningen. Innehållet i undervisningen? Kvaliteten? Inga frågor. Inga svar. 

Sen kommer det där märkliga...att andel inskrivna barn i förskolan räknas med. Varför?

Jo, för att utbildningsresan börjar i förskolan. Det finns till och med en Nobelpristagare som har visat att satsningar i förskolan är mer lönsamma än andra satsningar. Och så kommer floskeln, statssanningen..."Forskning visar tydligt att barn som gått i förskola har bättre förutsättningar att lyckas bra i grundskolan." 

Hm, tillbaka till min kommun...Vi har en superplacering vad gäller andel inskrivna barn i förskola. Men det hjälps inte...vi ligger väldigt lågt när det gäller det viktiga...andel behöriga elever och låga meritvärden i åk 9. Trots att man nu alltså jobbar efter ett Likvärdighetsindex ligger vi lågt. Man har tagit hänsyn till förutsättningarna och man har sett till att väldigt många barn går i förskola. Ändå hjälper det inte. Det spelar ingen roll vad forskningen säger. 

Helgen...

...är slut och det är måndag...milt och grått därute. Jag får fundera för att få ihop det...ser på fotona med helgens datum på och det känns som om det är något som hände för flera veckor sedan...maken är bortrest sedan flera veckor och tiden blir skev...det är ingen riktig ordning på något och allt känns utdraget och långt. Vi har haft det bra ändå...en fin och vilsam helg...men det är ändå lite märkligt. 

Vi  åkte en liten sväng till våra kyrkogårdar på fredagen...det var vackert i skymningen. Vi hade fått låna äldste sonens hund och det gjorde det hela ännu trevligare. 

Den där hunden har vi myst med...alla gillar att gosa och kela och promenera med den. 

Puss!

Spanar på fåglar! 

9-åringen byggde en liten koja till den!

Vi promenerade i skogen...bland stock och sten! 

Vi gjorde läxor...9-åringen är nu färdig med tredje årets mattebok i 1957 års tappning. Många tal har han räknat...mer än 1000 stycken. 

Vi har tittat på konst och inspirerats av Hilma af Klint.

Vi har gjort farsdagskort...

Mina föräldrar var här och åt tillsammans med oss på lördagskvällen...scampi fritti med ris och rhode islandsås...en 70-tals klassiker jag älskade som barn. Gott nu också! 

Vi gick till mina föräldrar på söndagen för att fira far! Barnens egen far fick nöja sig med sms och fotografier på teckningar och några samtal! 

Jag gjorde en Oscar II tårta som present! Den var god! 

Ja, sen har vi glott på tv och så förstås...jag och yngste sonen fortsätter vårt Star Wars-tema...serien The Mandalorian följer vi och några fler filmer...själv har jag sett En lämplig ung man...en indisk serie som var helt fantastisk! 

 

Normaliteter

 SmåBarn i Lund finns det nåt som heter…det är någon slags kursverksamhet och informationskanal som drivs av en leg förskollärare, tillika en av de första diplomerade småbarnspedagogerna i Sverige. Hon håller föreläsningar, kurser och en Småbarnspedagogikutbildning.

På hemsidan kan man läsa att i Sverige finns idag ca 500 000 barn inskrivna. Drygt häften av dem är under 3 år. ”Vi har aldrig tidigare haft så många små barn, i så stora grupper, under så långa dagar – det ställer krav!”

Och då erbjuder SmåBarn i Lund kurser och en ettårig Småbarnspedagogikutbildningen  - allt med inriktning på de livsvikta åren 0-3 år.

På Facebook-sidan kan man läsa att…”de yngsta barnen lever idag en stor del av sitt vardagsliv i förskolan. Pedagogerna får därmed stor betydelse för deras fortsatta liv. Anknytningen till pedagogerna är grundläggande för trygghet och tillit till både sig själva och andra. Pedagogerna är barnens förebilder och deras förhållningssätt är avgörande för förskolans kvalitet.” För att klara av det här har SmåBarn i Lund skrivit ihop en läroplan för småbarnen…SmåBarnens egen läroplan heter den.

Det är fint och det är bra. Ska vi ha drygt 250 000 småbarn (och 250 000 större småbarn) i verksamhet allt fler timmar i allt större grupper ska det ju va bra! Det är förstås jätteviktigt att veta hur man ska ta hand om dessa små och också hur man ska utbilda dem på bästa sätt. Det är superduperviktigt att man jobbar med anknytning i förskolan så att de små blir trygga med förskollärarna…de som är förebilder för barnen och fostrar dem den största delen av deras vakna tid under de första åren av deras liv.

Här kan man bli lite ledsen tycker jag. För hur bra och hur fint det än är så…ärligt…är det inte lite lite (eller mycket) konstigt att alla Sveriges småbarn lever en stor del av sitt vardagsliv på institution? Är det inte lite lite (eller mycket) deprimerande på något sätt? Är det inte lite lite (eller jättejättmycket) fasansfullt att förskollärare…personal…har stor betydelse för barnens fortsatta liv? Och är det inte jättejättehemskt att man i princip kräver att föräldrar går med på det och ännu hemskare att vi (de flesta) faktiskt går med på det?

 

Höstlovet...

...är slut och novembervardagen är här. Lovet var helt ok...maken var bortrest hela veckan och ett par veckor innan det också och det börjar kännas lite...det är lite ensamt och alla de sysslor han vanligtvis gör faller på mig...det blir lite tyngre. Jag är ändå glad...jag är ju hemmafru och har kan lägga dygnets vakna timmar på hemmet och barnen och på mig själv. Orkar jag inte städa så mycket som behövs är det bara vi som ser det...och vi bryr oss inte så mycket. Det kommer fler städdagar. Jag är också glad över att ha mina föräldrar nära...både för sällskap och hjälp. 

Vi har gjort lite av varje...

...promenerat i våra egna omgivningar...glatt oss åt höstens färger och dofter...

Vi har varit ute i naturen och promenerat och druckit kaffe och hämtat granris (från ett hygge) till rosorna...

Vi drack kaffe vid en sjö...

Vi såg himlen bjuda på ett fantastiskt skådespel när solen gick ner bakom skogen...

Vi hälsade på äldsta barnet...åt lunch på finrestaurang, köpte kaffebröd, fikade hemma hos honom, promenerade och lekte med hans hund...

Jag har bakat...kaffebröd som fick följa med på utflykten...resten hamnade i frysen och blir bra att ha när fikalusten faller på!

Jag har lagat en massa mat...till familjen och till mina föräldrar som kom och åt ett par gånger! 

När uppsalasonen kom hem lagade jag fisktacos för att gläda honom! 

Vi har varit till våra kyrkogårdar och tänt ljus...för barnens farfar, min mormor och morfar och farmor och farfar och deras föräldrar...

Vi promenerade runt en så vacker herrgård som ligger precis vid den ena kyrkan...

...dimman och skymningsljuset gjorde det hela snudd på magiskt...

Vi har fikat...för många gånger...

Vi har jobbat med skolarbete...och vi har tittat på för många Star Wars-filmer så att yngste sonen växlar mellan att vara Darth Vader och Luke Skywalker...

Och idag var lovet slut...och alla gick till skola och jobb...och jag skjutsade sonen som skulle hem till sig igen till tåget. Det är vemodigt att skiljas men mest glädje ändå...när man ser att ens barn mår bra och trivs och utvecklas...växer av sina egna erfarenheter. Mina föräldrar följde med och när vi hade vinkat hej då gick vi på stan, unnade oss varsin god räkbagel och läcker konditoribit på vårt favoritkondis. Vi hann med en promenad i en vacker park innan vi fick vända hemåt lagom till yngste sonen slutade skolan för dagen. 

Ett fint lov fick vi!