Haveri

Under alla mina år som skolmamma har jag varit fundersam, ledsen, konfunderad. Jag har hela tiden, och i ökande grad, tänkt att det jag ser av skolarbetet inte ser så värst bra ut och detta särskilt när det gäller undervisning i språk. Och då menar jag även svenska, kanske främst svenska, men även när det gäller de andra språken.

Jag har tänkt att det är konstigt att man inte jobbar med:
stavning
meningsbyggnad
ordförståelse och ordkunskap
litteratur

Visst, man jobbar lite med det men det verkar aldrig bli någon kontinuitet. Det ges kanske ordläxor ett år på lågstadiet men nästa år tröttnar man och slutar med det. Det kan ges någon glosläxa i engelska eller tyska nån gång per termin men sen händer det inget mer. Man kanske jobbar lite med grammatik i nån årskurs men sen är det klart med det för några år framöver. Det verkar som om man inte riktigt fattar att språkinlärning handlar om träning, aldrig upphörande träning...lite i taget, lite svårare hela tiden, mer och mer i vecka efter vecka, år efter år.

Jag har tänkt på att de uppsatser som skrivs aldrig rättas på riktigt av lärarna. Om de kommer tillbaka hem efter inlämning finns inga markeringar på dem trots att de inte är felfria och någon ordentlig feedback kommer aldrig. Eleverna skriver för att kontrolleras inte för att utveckla sitt språk.

Ja, jag har tänkt så mycket mer men jag känner mig idag så trött och ledsen att jag inte orkar rapa upp allt igen. Jag har nog skrivit om det här och där i den här bloggen.

Men det verkar som om jag har rätt. Och det känns ju både ledsamt och roligt. Igår slogs det upp stort att en stor grupp av studenter på universiteten har en bristande språkförmåga. 500 universitetslärare hade tillfrågats om studenters språkförmåga och hälften av dem tyckte att studenterna skriver för dåligt. 7 av10 tyckte att skrivförmågan inte motsvarade de krav den valda utbildningen ställde. De beskrev det så att det hade uppstått två stora grupper. En grupp elever var starka språkligt och en grupp väldigt svaga. Det stora medelskiktet var borta tyckte de. Man fick också reda på att arbetsgivare har problem med att nyanställda inte har tillräckligt bra språk. Det pratades om att studenter och yngre personer gör grammatiska fel, meningsbyggnadsfel, stavfel, dispositionsfel,  särskrivningsfel samt inte har ordkunskap nog.

Utsikterna att lyckas tror jag är små. Jag tror att det är så många fel som staplats på varandra från grunden att det är omöjligt att få någon rätsida på det. Jag tror att själva synen på barn och deras lärande är vrickat ända in i grunden. Jag tror att när man lyckats få in alla ungar i förskolan från ca 1 års ålder, så har man redan begått det första felet. Hur blir det med dessa våra minstas språkförmåga? Vad får de för språklig input? Vilken respons får de på sitt tal? Och så fortsätter det. Lågstadiebarnen går sina timmar i skolan och förmodligen på fritids några timmar dessutom. Vad blir det för vuxenprat? Hur blir det med orken för dem? Orkar de vara koncentrerade under 5-6 timmars skoldag eller blir det mycket lek, film och kringsysslor för att ta sig igenom dagen? Hur blir det i högstadiet när alla barn ska gå tillsammans? När de glidit isär och vissa kan mycket, vill mycket och andra inte alls? Går det bedriva meningsfull undervisning för alla? Och till på köpet är skoldagarna långa. Eleverna slutar kring 15,30- 16.00 varje dag i min kommun. Hur orkar man plugga efter det?  Det gör man inte och därför har man slutat att ge läxor. Konsekvenserna av det är förstås att eleverna inte lär sig studiedisciplin och berövas möjligheter till repetition och befästande av tex glosor, stavning, matte...

I sociala medier länkas det till artiklarna och nyhetsinslagen. Stämningen blir hätsk. Den dominerande inställningen är att man inte får skylla på skolan. Det är alla andras fel. Bara inte skolans. Lärarna är jättebra. De undervisar i allt som ska undervisas i. Och det är så jag uppfattar stämningen i samhället i stort också. Skolan är helig. Man får inte klaga. Inte ens när det är uppenbart att skolan inte fungerar som det är tänkt kan man öppna ögonen och erkänna att skolans metoder och innehåll måste brista på något sätt. Nej. Skolan är bra. Det har vi bestämt. Och om den skulle vara lite dåligt kan man alltid hitta på nåt snitsigt för att putsa till det lite...kanske ett läslov, en ny app, lära 1-åringarna i förskolan lite mer matte? Ja, då blir allt bra.

Men vi får se. Vi får se vad staten tänker hitta på, vad de olika partierna kommer att komma upp med, hur rektorer och lärare kommer att reagera, och hur det kommer att gå för barnen framöver. Man får se.