En artikel har valsat runt i tidningarna nu innan skolstart. Det är en psykolog som filosoferar kring skolstart...oro...stress...och corona.
Det hela går ut på att...
att börja skolan efter det långa sommarlovet är alltid en stor omställning...
...men nu när vi har corona blir det etter värre.
Det finns nämligen en grupp föräldrar som valt att ha sina barn hemma eftersom de inte varit trygga med att barnen ska gå i skolan. Psykologen är extra orolig för just de barnen. De har mötts av information från två håll...skolan säger en sak och föräldrarna en annan.
Hur gör man då som förälder? Hur hanterar man sitt barns oro? Jo, man ska komma ihåg att stress inför skolstart är helt normalt. Och i övrigt är det bara att köra på precis som man gör med de allra minsta som skolas in i förskolan. I Dagisland har man nämligen en vedertagen metod för hantering av de allra minsta. Den bygger på beprövad erfarenhet tror jag. Inte på vetenskap dock. Tror jag inte i alla fall. Fast man vet aldrig. Det forskas så mycket numera.
I alla fall...jämförelsen är magstark...märklig...artikeln handlar inte om de allra minsta barnen utan om skolbarn...fast detta blir ju också lite rörigt...barn i Dagisland är ju skolbarn från 1 års ålder. Men jag tror att just den här artikeln handlar om skolbarn som berörs av skolplikten...alltså de från 6 år. Och om man då skulle ha ett sånt där oroligt barn ska man alltså använda sig av det gamla dagisknepet...bara gå från barnet och visa att allt är bra.
Sen kommer beskrivningen av metoden. Den lyder som följer:
"– I de flesta fall tycker jag att vi ska göra som med de allra minsta som skolas in på förskolan och inte vill bli lämnade. När de väl är på plats och gråtande har vinkat i fönstret så blir det lugnt och tryggt. Så är det mycket med skolbarn också, det är förväntans-oro. Därför är det viktigt att man ändå puffar barnen till skolan."
Så ska man även göra med äldre barn...alltså bildligt kanske psykologen menar...typ att föräldern visar sig lugn och vinkar och går och då blir barnet också lugnt.
Jag känner mig förvirrad. Förvirringen är svår att med ord beskriva men den breder ut sig på två plan. Först känner jag mig förvirrad över det faktum att lite äldre barn...från 6 år och uppåt kan vara så oroliga inför att gå i skolan att de reagerar som småbarn gör...och kanske ska göra...det är inte naturligt för småbarn att skiljas från sin mamma. Men stora barn brukar tycka att det är helt ok. Jag tänkte på det i morse när jag lämnade mitt yngsta, 9-åriga barn, till skolan. Hur han, trots att han inte direkt jättelängtade till skolan, tar på sig den osynliga skoluniformen, och går in i sin skolroll...försökte avfärda mig utan att vara otrevlig...ingen kram var önskad, inga överdrivna avskedsprocedurer...ett kort - vi ses sen räckte bra. Det är svårt att förstå hur skolbarn skulle kunna reagera som småbarn som gråter och klänger sig fast och känner panik när mamma går och barnet blir lämnat hos främlingar på okänd, eller så kallad känd, dagismark. Förvirringen är inte förvirring utan i själva verket förtvivlan...hur kan det ha blivit så här...hur kan man tycka att det är helt normalt att våra allra minsta ska gråta i ett fönster efter en mamma som glatt vinkar? Hur kan det ha blivit normalt att inbilla mammor att de ska utsätta sig själva och sina allra minsta för det här? Lämna sina små när de gråter, vinka, och låtsas att barnen blir trygga bara mamma går?
Men detta är normalt. Det är normalt att man glatt vinkar hej då till sitt gråtande barn som befinner sig bakom en dagisruta...och det är normalt att anta att det gråtande barnet blir tryggt bara mamman vinkar tryggt och är resolut vid övergivandet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar