100 %

I Svenska Dagbladet skrivs det om att flytta hemifrån. Många ungdomar är tydligen rädda för att flytta hemifrån.

En psykolog, Jenny Klefbom, funderar på vad det kan bero på.

- Samhället har blivit hårdare...men detta är inte egentligen inte särskilt relevant. Det är annat som spelar in....nämligen....

- Barnen växer upp mycket mer långsamt. Barnen är omhändertagna och curlade längre än vad de var för 30-40 år sen. Då blir steget att flytta hemifrån mycket större.

Jenny skriver att man måste förbereda barnen på den slutgiltiga separationen. Eller jag antar att hon menar det i alla fall.

Man ska börja redan när barnet är 1-2 år gammalt. Då är det bra att börja lämna barnet. Inte ensamt i sitt rum men på så sätt att den vuxne riktar uppmärksamheten åt ett annat håll. Barnet får då upptäcka sin egen inre värld. Om barnet får göra saker utan vuxnas inblandning får det självkänsla och en känsla av kompetens. Om man tex ger barnet mat för ofta lär det sig inte att känna efter när det är hungrigt.

Föräldrar kan lätt vänja sig vid att hämta, skjutsa, bre mackor, packa väskor. Som förälder måste man tänka efter vad barnen klarar på egen hand. Om man skjutsat och hämtat till 12 års ålder blir det ett jättestort steg att flytta hemifrån några år senare.

Jaha ja. Det blev nog lite snurrigt det där tror jag. Jenny skriver att man ska lämna sina barn ensamma från och med att de är 1-2 år gamla. Alltså inte sätta in dem i ett rum där de är helt ensamma men helt enkelt greja med annat...inte vara 100 % fokuserade på dem. Det låter ju rimligt. Och det är väl så man gör som mamma (eller pappa) om man har hand om sitt lilla barn på heltid. Det finns väl ingen vettig människa som ägnar 100 % av sin uppmärksamhet mot ett litet barn hela dess vakna tid? Hur skulle det gå till? Och det är ju det som är det fina med att ta hand om sina egna barn i sitt eget hem...man har liksom lite att pyssla med...mat ska lagas, det ska städas, tvättas...man har egna behov...och barnet är där och får hänga med i arbetet liksom. Man försöker få något gjort och hittar på knep för att få det att fungera. Man sätter småbarn i en barnstol bredvid en kökslåda när man lagar mat. Har det på en stol bredvid sig när det blir äldre. Man har det med sig vid tvättmaskinen när den ska fyllas/tömmas. Barnet får vara med bredvid...hjälpa till när det klarar det...kan gå ifrån när det kan gå och väljer det...kommer tillbaka när det vill. Man är tillsammans men det finns space nog att vara ifrån varandra...och komma tillbaka.

Men så ser ju inte verkligheten ut. Inte alls. Verkligheten är den att barn lämnas till förskolan vid 1-2 års ålder. Där har föräldrarna ingen chans att rikta någon uppmärksamhet alls åt sina barn. De är ju inte där. Barnen har gott om tid att stärka sitt självförtroende och utforska sitt eget inre liv. Kanske är det förskollärarna som curlar barnen genom att vara alltför uppmärksamma på dem? Det är svårt att veta. Men man kan gissa. För man vet att barngrupperna är stora och att personalen är fåtalig och att den dessutom är den mest sjukskrivna yrkesgruppen i riket. Då kan man gissa att det kanske blir lite skralt med total uppmärksamhet på varje litet barn.

Det kanske kan vara så att föräldrarna känner att de vill lägga ner mycket tid på sina barn de timmar de har hand om dem...morgnar och kvällar och helger. Kanske blir det för mycket uppmärksamhet på barnen då? Kanske sitter föräldrarna innan jobbet och efter jobbet och bara ägnar sig åt sina barn? Leker intensivt med dem? Erbjuder dem mat hela tiden? Pratar med dem öga mot öga helt koncentrerat? Kanske. Eller så gör de som folk får göra mest...försöka få ihop det...hemmen ska skötas, maten ska på bordet och tvätten ska bli ren.

Kanske är det i själva verket tvärtom emot vad Jenny tror? Kanske är det så att barnen är så övergivna och berövade sin mammas/pappas omsorger att de har blivit otrygga och får svårt att flytta när de blir lagom stora för det? Kanske har föräldraskapet blivit reducerat till att hämta, lämna, skjutsa, ge mat, packa gympaväskor? Kanske fattas det tid att bara vara i samma hem...platsen där arbete och vila, egentid och umgänge kan pågå lite hur det vill...