Jag lyssnar på ett radioinslag. Det handlar om förskola. På en förskola pratar personalen inte tillräckligt bra svenska. Då blir det svårt för dem att tex läsa en bok med rätt uttal samt diskutera boken med småttingarna. De kan inte synonymer för att fördjupa och förklara texten. Den berörda personalen ska få svenskundervisning...både för sin egen skull samt för barnens skull. En mamma intervjuas. Hon tycker att det är jättebra att personalen som tar hand om hennes barn får lära sig svenska. Men egentligen tycker hon inte att det spelar någon jätteroll. Det viktigaste är ju inte språket utan att barnen har en varm famn under dagen.
Jag känner mig stum. Jag har svårt att uttrycka mig. Det virvlar runt inom mig...som ett grått moln som tar för stor plats i bröstet på mig. Felen är för många. Tankevurporna för kraftiga. Det handlar ju om barn. Om barn som ska växa och bli vuxna.
Tyvärr så finns denna problematiken även i grundskolan, åk 1 - åk 9. Obehöriga lärare som absolut inte behärskar det svenska språket.
SvaraRaderaJa, man blir stum.
Och ändå har vi skolplikt=närvaroplikt i grundskolan...tvinga föräldrar att skicka sina barn till en verksamhet där personalen ofta inte är behörig och emellanåt alltså inte ens kan tillräckligt bra svenska. Galet.
SvaraRaderaBarnvaktstanken har följt med från dagis till den obligatoriska skolpliktsskolan där en del av undervisningstiden ägnas åt annat än skolarbete. Vi som endast vill ta del av undervisningen måste acceptera att tid försvinner till annat, tid som hemmabarnen kunde använt bättre hemma. Oj, men nu glömde jag ju helt bort att några sådana barn finns det inte i det moderna Sverige år 2020!
SvaraRaderaHåller med helt och fullt.
Radera