Och sen...ja, sen...hände ingenting. Och händer ingenting. Och Förskoleupproret ställer sig frågan...varför? När situationen är allvarlig. Barnen far illa. Personal lider av utmattningssyndrom och blir långtidssjukskrivna. Varför tas inte frågan på allvar?
Ja, varför händer inget? Är det av elakhet från politikernas sida? Eller är det bara så här det måste vara? Pengarna räcker kanske inte? Det kanske rent av är en dålig idé att tro att det är ekonomiskt möjligt att ge toppklassförskoleomsorg till en hel befolknings barn? Kanske får man bara finna sig i att det är det här vi får liksom? Pengarna och personalen räcker inte till mer än så här.
Tankespiralen kan skruvas vidare...kanske är skattefinansierad förskola für alle en dålig idé. I största allmänhet. Kanske är det inte bara en penningafråga utan också en rent mänsklig fråga.
I Svenska Dagbladet resonerar Inger Enkvist om våra barns och ungas situation. Hon tar avstamp i makarna Myrdals "Kris i befolkningsfrågan" från 1934. Social ingenjörskonst. Enkvist skriver att den svenska välfärdsstaten inte bara inneburit att staten har byggt upp en service till medborgarna utan också försökt att ändra medborgarna genom i första hand familj- och skolpolitik. Vi har fått en samhällsservice som på samma gång är till för att fostra oss till rätt typ av medborgare och detta uppdrag har outsourcats till en stor grupp offentligt anställda. Enkvist kommer in på förskolan. Hon tar upp vikten av anknytning till en vårdande vuxen och ser att barns uppväxtvillkor gör att de inte får möjlighet att få detta behov tillgodosett när de tillbringar allt större del av sin barndom på förskolor där personalomsättningen ofta är stor.
En SD-kvinna, Ingrid Jordebo, går ännu längre i sin kritik av förskolan. Hon har lagt en motion om "förbättrad och förebyggande psykosocial barnomsorg i förskolan" och hävdar att "Dagens förskola har sina rötter i forna Sovjetunionen som upphörde för 30 år sedan. Den är socialistisk och bygger på stora kollektiv och stora byggnader." Jordebo säger att man förmodligen inte ens kan organisera en förskola på ett bra sätt eftersom hela förskolan till sin idé är socialistisk. Hon tror inte att man kan ge barnet den omsorg och psykosociala träning som det behöver i förskolan. Hon får mothugg förstås, av en S-kvinna. Hon säger att visst...det finns problem i förskolan, det skulle behövas mer personal men...kvaliteten och läroplanen är fantastiska och barnen har en fantastisk utveckling i förskolan. Jordebro tycker att barnen bör vistas i hemmet fram till fyraårsåldern. Hemomsorgen måste tillbaka. Hon går så långt som att påstå att det är en mänsklig rättighet att få bli vårdad av sina föräldrar! Låt detta sjunka in lite...en mänsklig rättighet att få bli vårdad av sina föräldrar...tja, det ligger någonting i det.
På Facebook pratar förskolepersonalen vidare. Det finns alltid något att skriva om. Det där upproret står och stampar. Inläggen som skrivs nu kunde lika gärna vara skrivna då...när upproret startade. Man kan bland annat få reda på att det finns förskolor där man har barngrupper med 19 barn och två heltidspedagoger. Barnen är 2-4 år gamla. För att få ihop det hela ska man samarbeta med en annan grupp med 12 stycken 1-2-åringar som också passas av två pedagoger. Andra pedagoger fyller på med vittnesmål. Det finns grupper med 17 3-5-åringar där 2 pedagoger arbetar. Det finns grupper med 20 stycken 1-2-åringar i med 3,5 pedagoger. Det finns grupper med 22 1-3-åringar som passas av 3 pedagoger. Och så vidare. Och så vidare.
Det blev rörigt det här inlägget. Lika rörigt som förskolesverige. Det blir rörigt i min hjärna när jag tänker på det. Krisrapporter ur verkligheten. Lovord från politiker. Det går inte ihop sig. Enstaka röster från folk som tänker lite större...funderar på förskoleidén i stort. Funkar den? Varifrån har vi fått den här idén...vad leder den till...ska det vara så här?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar