lördag 12 januari 2019

Skavlan....

...gick på tv igår. Vi tittade. Gardell var där, och Dagny, 106:åringen. Det är ju roligt att se...för all del. Men ändå. Jag blir lite trött. I allt skratt och flams dyker pk-budskapet upp. Förstås. Vissa saker måste sägas. Dagny säger att förr var kvinnor tvungna att ta hand om barn och hem. De fick inte studera. De hade inte ens rösträtt när hon föddes. Och så var det ju. Förstås. Gardell fyller på. Pratar om hur synd det var om de stackars kvinnorna som inte fick utbilda sig till lika fantastiska saker som männen. Hemskt. Och Dagny fyller på...jo, minsann, hade hon fått studera hade hon blivit professor, minst.

Jaja, det är som det är. Det är det ju alltid.

Förr fick kvinnor inte jobba utanför hemmen. De fick ta hand om barn och hem. Det är sant. På sitt sätt. Inte riktigt. Det fanns inte så många jobb att välja på. Sverige var ett jordbrukssamhälle. Men kvinnor kunde arbeta. De kunde arbeta i en affär. De kunde arbeta som lärarinnor. Sjuksköterskor. Men det behövdes inte så många av varje sort. Och kvinnor arbetade som pigor. Det gjorde nästan alla innan de gifte sig och fick eget hushåll. Karlarna var inte hemma och tog hand om barn och hem. Men det fanns inte så många "riktiga" jobb för dem heller. Det var inte så många som var doktorer, ingenjörer och så vidare. Det fanns många jobb på järnverk, i fabriker. Och så var det jordbruket. Torpare var många, många. De jobbade med sitt eget och gjorde de dagsverken de var ålagda.

Drömde kvinnorna på den tiden om att jobba i järnverk? Ville de hugga i skogen? Var de avundsjuka på männen som fick göra detta fantastiska?

Vi är så historielösa. Vi dömer dåtiden utefter nutiden.

Det är så kort tid vi har varit som nu.

Jag tänker på min egen släkt. Jag tror att jag är representativ för genomsnittsbefolkningen.

Jag har läst på universitet. Det gjorde många av mina årskamrater i den gymnasieklass jag gick i.

Min mamma gick gymnasium. Att gå på universitet var inget folk i hennes kretsar gjorde, varken killar eller tjejer. Min pappa gick inte ens realskola. Det fanns ingen sån i hans samhälle. Han kunde däremot läsa in ingenjörsexamen på annat vis.

Min mormor gick folkskola. Sen jobbade hon hemma i sin egen familj eller som piga och sen gifte hon sig och fick barn och villa och kunde vara hemmafru. Min morfar gick folkskola och jobbade sig upp från springpojke till revisor på ett företag. Alla hans bröder hamnade i järnverket. Min farfar gick folkskola och hamnade i järnverket, visserligen som förman till slut. Min farmor gick folkskola och jobbade som piga eller hemma hos föräldrarna till hon gifte sig och fick barn och bodde i radhus.

Min mormors mamma gick folkskola och jobbade som piga hemma hos sina föräldrar till hon gifte sig, fick 9 barn (ett som dog), bodde i torp och hade några kor, gris, höns. Min mormors pappa gick i folkskola och jobbade som dräng, i järnverk, gjorde värnplikten och blev skogstorpare. Jobbade till han var 72 och dog när han var 75. Min morfars mamma gick folkskola - tror jag - och jobbade som piga till hon gifte sig och fick 9 barn (2 som dog) och bodde i arbetarbostad - 1 rum och kök. Min morfars pappa gick nog inte i så mycket i skolan, han kunde läsa men inte skriva. Han jobbade i järnverk tills han gick i pension. Höfterna var totalt utslitna och de sista åren satt han i rullstol.

Min mormors mormor gick i folkskola. Hon jobbade som piga. Fick ett oäkta barn. Blev inte gift. Bodde med sin dotter och hennes familj tills hon dog. Min mormors morfar är okänd. Min mormors farmor gick kanske i folkskola. Jobbade som piga. Gifte sig och blev torparfru. Min mormors farfar. Kanske gick han folkskola. Han var torpare.

Ja, så ser det ut i min släkt...kvinnorna bakåt i tiden var pigor och sedan mammor. Männen var drängar, järnverksarbetare, torpare, några bönder, många soldater. Och så ser det nog ut för många, många i detta land. För de flesta är det fråga om ett par, tre generationer där folk har fått möjlighet att gå mer än folkskola och utbilda sig till ett yrke. Om detta pratar vi aldrig. Vi låtsas som om det var synd om kvinnorna och låtsas att männen var ute och hade det kul i arbetslivet.

En sak är sig dock lik. För vanligt folk handlar livet om att få livet att gå runt. Och är man kvinna handlar det mycket om det där med barn och hem. Skillnaden är att många, många kvinnor får ägna sig åt andras barn och andras hemmasysslor...oftast det offentligas hemmasysslor. Kvinnor har frigjorts in i en ny pigtillvaro. Kvinnor kan jobba ett helt liv med att passa barn, i speciellt avpassade lokaler...från 25 års ålder till 65 års ålder....barn som aldrig någonsin blir äldre än 5 år. Sen kommer det nya. Och de egna barnen? De tar någon annan hand om. Detta är frihet. Detta är följden av chansen till utbildning för väldigt många. Ja, det finns andra jobb också...stå i affär. Sitta i en kassa. Plocka upp saker i affärshyllor. Jobba med handläggning av olika saker...använda sina kunskaper till att knacka in olika typer av budskap. Man kan laga alla de offentliga måltiderna friheten kräver. Man kan vårda alla de gamla vilka ingen anhörig har tid att se till med. De egna anhöriga ser någon annan till. Det är frihet. Man kan passa stora barn på eftermiddagarna eftersom friheten har förvisat deras mammor ur hemmen. Ingen har tid med dem och därför måste de leka i institutionsmiljö och passas av frigjorda kvinnor. De egna barnen? De passar någon annan frigjord kvinna. Kul kul kul. Tja, den finns förstås de fantastiska jobben, läkare, jurist, ingenjör, ekonom....de där finjobben som vi tror att alla karlar hade förr i tiden och som alla kvinnor drömde om att jobba med. Synd bara att de fås frihet kräver de mångas ofrihet. Som alltid. Jag vet i alla fall var jag känner mig mest fri. Tillsammans med mina barn, min familj, i mitt hem. Det hade i alla fall mammorna förr. I den ofria tiden. Friheten berövade oss detta. Hoppas jag lever när framtidens unga kvinnor ska förhålla sig till historien. Hoppas någon blir fri nog att urskilja pigskapet vilka former det än antar.


2 kommentarer:

  1. Det är intressant det där med utbildning! Jag tror du har mycket rätt i just det du skriver att för de flesta handlar det om att få det att gå runt. Jag har jobbat en del år inom vården, pluggar master på deltid nu och är hemma med barnen samtidigt. När jag är ute på arbetsplatser och träffar andra sjukgymnaster, arbetsterapeuter och sjuksköterskor säger de flesta "jaha, pluggar du master! Det skulle jag aldrig kunna tänka mig". Det verkar som om de flesta är nöjda med att ha någon form av utbildning, jobb, säkerhet. De flesta vill inte vara jurister, läkare, höga chefer. Det är både mycket ansvar och tidskrävande. Högst oventenskapligt tycker jag mig se det också på sociala medier - vad postar folk om? Jo, jag som sjukgymnast har några få vänner som ofta postar om nya träningsmetoder, studier och annat som presenteras. De flesta gör inte det. De flesta postar bilder och texter om deras vardag, som föregår någon annanstans än på arbetsplatsen. Det är bilder på barn, hemmet, matlagning, trädgård, natur, hobbies... De flesta verkar leva någon annanstans än på arbetsplatsen. Jobbet är nödvändigt (ont) för att leva resten av tiden... Sen tror jag inte att alla avskyr sina jobb, har man tur kan man ju ha trevliga arbetskamrater... Jag tycker ofta att just det lyfts fram i debatten... Det sociala. Det är på många sätt en förvirrande tid vi lever i.

    SvaraRadera
  2. Jag håller med dig i ditt resonemang! Tror som du!

    Det jag egentligen var ute efter var att jag tycker att det blir snedvridet att alltid föra fram att det var så synd om kvinnorna som var tvungna att ta hand om hem och barn och inte fick gå ut och ha kul i arbetslivet. Jag tycker att det är så märkligt att inte först fundera över vad folk i största allmänhet arbetade med. De flesta män var ju inte utbildade annat än i folkskolan, en skolform som även flickor omfattades av. När realskolan kom på allvar så även vanligt folk kunde gå där gick även flickor där. På 50-talet var det ju ingen skillnad alls i könsfördelning. Det är som om man inbillar sig att männen har levt detta moderna liv i evighet och att kvinnorna först å 60-talet kom i åtnjutande av det. Det är ju en lögn! Det var därför jag gick tillbaka i tiden för att illustrera att det här med utbildning och yrkesliv är en så liten bit av vår svenska historia. Sen har vi ju inte kommit någonstans egentligen eftersom barn och hushållssysslor alltid måste skötas om. Och där får kvinnorna fortfarande ta huvudansvaret...med en skillnad dock...de får göra det i det offentliga istället för hemma.

    Jag vet inte hur det är med drömmar om utbildning,...jag tror att det skiljer sig mycket åt i olika skikt i samhället. Många flickor drömmer nog, som har förstått det i alla fall, om att högutbilda sig...läkare och jurist står högt i kurs bland kvinnor nu. Jag själv tyckte att det var självklart att jag skulle gå på universitet. Jag älskade språk och litteratur och historia och ville absolut arbeta med det när jag blev stor! :) Så jag tog min master i litteratur och engelska och den är jag väldigt glad för även om jag inte använder den i mitt yrkesliv. Men min utbildning är mig till stor glädje rent privat...för min egen skull men också för mina barns skull...som jag kan hjälpa mycket bättre när det gäller skolarbete och vårt gemensamma kulturella liv än om jag inte hade haft den! Och om jag ska vara lite lustig så har jag ju faktiskt mer glädje av min utbildning nu när jag är hemmafru...eftersom jag har tid att låta den komma till nytta för mig själv och mina barn!

    SvaraRadera