Instagram

Jag finns även på instagram...under namnet hemmahosfrug

tisdag 8 januari 2019

Signaler...

Idag är skolan igång igen för våra yngsta tre. Jag gick upp klockan 6.50 och kokade ägg och varm choklad...bredde ostmackor och drog på ett avsnitt av Planet Earth...pussade och kramade de två yngsta vakna...den störste vill vakna själv. Sen hade vi en trevlig stund innan det var dags att ge sig ut i mörkret...på med tjocka kläder, upp på cyklarna och kava iväg bland snövallar och blötsnö! Det tog lite tid men det gick...vi kom fram i tid!

Den korta tid jag var i skolan hann jag tänka mycket...två saker hände som dröjde kvar i mig...

I hallen står en pappa och hjälper sin son som går i förskoleklassen...han hjälper honom med overallen och hänger upp den fint och kramar och pussar sonen så kärleksfullt. En fröken lägger sig i..."det är bättre om han får klä av sig själv. Det ska han kunna i den åldern." Pappan tittar upp lite förvånat men säger inget. Bättre, ska kunna...ingen ska väl inbilla någon att en sex-sjuåring inte kan klä av sig själv...det kan nog varenda en...men måste man för det? Varför? Att hjälpa någon är en akt av omtanke och kärlek...det är inte fel...barnet tar emot den hjälp den vill ha...annars säger det ifrån. När man är sex, sju år...är det så lite kvar av just den här omsorgen...snart tar barnet inte emot just den här hjälpen...just denna möjlighet till omsorg och nära kontakt försvinner.

När jag går ut kommer en mamma med tre barn ut genom en annan dörr. De har lämnat ett större barn. Det äldsta barnet som går ut ur skolan, kanske 3-4 år, gnäller och snyftar..."jag vill inte gå till förskolan, mamma..." Mamman svarar att barnet måste och att de ska gå dit nu. Barnet snyftar vidare.

Var kommer det här ifrån? Den här manin vi har skaffat oss...som går ut på att hålla barnen ifrån oss, göra dem "självständiga"...putta bort dem, beröva både barn och oss själva närhet och kärlek?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar