söndag 16 december 2018

Sorgligheter

Några rader på en förskolesajt fångar mina ögon...en förskollärare berättar om att en hantverkare varit på hennes avdelning när det var dags för mellanmål. 16 barn mellan 1 och 3 år fanns på plats i sällskap med två pedagoger och en praktikant. När hantverkaren såg att de tre vuxna gav barnen mat, tvättade händer, hindrade barnen från att springa i hantverkeriarbetet, medlade i bråk om leksaker och till slut klädde på alla barn ytterkläder samt dessutom lussekläder för ett utomhusfirande uttryckte han att förskollärarna skulle behöva en guldmedalj! Förskolläraren blev glad av kommentaren och tyckte att alla förskollärare är superhjältar som klarar av allt detta...inte alla skulle göra det!

Dagen efter läser jag en hyllning till förskollärarna

En kändispappa skriver ett rörande brev till sitt barns förskollärare. Det finns inga mer fantastiska människor än just de. Det finns inga som vet mer om barn som de. De tar hand om hans barn...ger kramar, samtal, tillrättavisningar...och de älskar barnen nästan lika mycket som föräldrarna...noterar och uppskattar barnens alla lustigheter. Och inte nog med det...det är förskollärarna som ser till att hela samhället fungerar.....de gör så att vi kan ha ett jämställt samhälle och att vi får välfärd. De är supermycket bättre än föräldrarna på att ta hand om barn...de kan till och med få 15 barn att somna på ett golv medan en förälder inte klarar av att få 2 barn att somna (inte ens i en bekväm säng då antar jag). De är fantastiska som orkar...stora barngrupper, få pedagoger, utevistelse i kyla och blöta och mörker. De bakar med barnen, går på utflykter, letar vårblommor, gör fantastiska tavlor...Och de har tålamod.

Jag blir ledsen av båda läsningarna. Jag blir ledsen över att det ska vara så här att ta hand om barn...att det ska vara så jobbigt att inte alla skulle orka. För så jobbigt är det väl inte att ta hand om ett par, tre, fyra....egna barn? Det orkar väl alla mammor med om de får lov att göra det? Men att fösa ihop 16 främmande ungar som inte är äldre än 3 år...det är tufft. Och det ska vi se på med beundran...istället för med förskräckelse...ska det vara så här? Kan det vara rätt!? Hur blir det med barna? Orkar de? När får de sin guldmedalj? Ska inte barn och barndom vara något annat...något som är fint och inte något man bara kämpar sig igenom?

Och så de som står utanför...och tittar in, föräldrarna... som på allvar tror att förskollärarna är bättre än föräldrar, kan mer än föräldrar, kan ge mer än föräldrar. Som tycker att det är ett bevis på att man är duktig att man klarar av att ta hand om en massa småbarn på samma gång...att det är bättre att klara av att få 15 ungar att somna på golvet än att se till att de egna två sover middag...som inte förstår att även för en förälder ger övning färdighet men om man inte tar hand om sina egna barn blir man inte bra på det heller...som inte tänker på hur det är för de där 15 barnen att faktiskt sova på golvet, institutionsgolvet, tillsammans med massa barn och ingen mamma i närheten...hur det känns? Jag blir ledsen av att vår syn på barn och barndom har blivit helt snedvriden...att vi tror att barn måste fostras av sk proffs på institutioner för att vi ska få välfärd och bli jämställda. Att vi på allvar tror att mammor blir jämställda när de jobbar som förskollärare men ojämställda om de tar hand om egna barn.

Ja, det är sorgligt. Och det är sorgligt att inse att så här är det och så här ska det fortsätta. Personalen kämpar vidare, föräldrarna invaggar sig i tryggheten att förskolan är en fantastisk plats och politikerna är tysta.









Inga kommentarer:

Skicka en kommentar