TCO:s familjpolitiska program från 1973

Jag tänker på jämställdhet. Vad det är? Och hur länge den har betytt samma sak. Jag snubblar över tco:s familjepolitiska program från 1973 och slås av hur exakt lika resonemanget är jämfört med idag. Har det alltså inte hänt något särskilt på 40 år? Är det verkligen rimligt att vi fortfarande strävar efter den tidens övertygelser om vad som är jämställdhet? Finns det ingenting nytt att komma med? Inga nyanseringar? Ingen verklighet som måste leda till nya inriktningar? Den gamla hemmafrutiden som fått så mycket skit varade i 20-30 år. Den tiden blev omodern, mossig och kvalmig. Men nu har vi levat på ett annat sätt i 40-50 år. Kanske kan det också bli mossigt och kvalmigt någon gång?

I alla fall. TCO:s skrift är intressant och läsvärd. Det här är huvudpunkterna:

De fyra utgångspunkterna i TCO:s familjepolitiska program från 1973

- Alla medlemmar i en familj ska ha ekonomisk trygghet, stimulans till utveckling och delaktighet i sociala gemenskaper.

- Alla vuxna familjemedlemmar bör ha möjlighet att vara yrkesverksamma.

- Kvinnor och män bör förekomma i ungefär samma omfattning inom olika slags yrken och vara fackligt och politiskt verksamma i ungefär samma grad.

- Arbetet i hemmet bör utföras av kvinnor och män i samma omfattning.

Kvinnor har en stark önskan att komma ut i förvärvslivet. Det största hindret för dem är barntillsynen.

Nästan 40 % av kvinnorna jobbar deltid medan bara mycket få män gör det.
På sikt har deltidsarbete negativa konsekvenser för kvinnorna på arbetsmarknaden. Deltidsarbetet är dåligt betalt och finns inom begränsade sektorer. Så länge deltidsarbete har denna karaktär och utnyttjas av enbart kvinnor är det från jämställdhetssynpunkt en negativ företeelse.

Det återstår mycket innan den svenska full-sysselsättningspolitiken har nått målet att även omfatta kvinnorna.

Det är självklart att både män och kvinnor har dubbla roller - en yrkesroll och en aktiv hemmaroll.
Detta har många fördelar. Båda makarna får en fast anknytning till arbetsmarknaden. Familjens ekonomiska standard höjs. Tryggheten inom familjen ökar eftersom båda har rätt till ekonomiskt stöd vid sjukdom och arbetslöshet.

Vissa hävdar att kvinnor ska få möjlighet att välja mellan att ägna sig åt familj och hem och förvärvsarbete. Men valfrihetsmålen när det endast avser kvinnor motverkar i själva verket jämlikhet mellan könen menar TCO.

Det svåraste hindret för jämlikhet mellan könen på arbetsmarknaden är den könssegregerade arbetsmarknaden. Kvinnorna har en snävare arbetsmarknad än männen. Deras arbeten tillhör också de lägst betalda.

För att lösa problemen ställe TCO en rad reformkrav:
- Lagstadgad rätt till avkortad arbetstid för vård av småbarn.
- Samordning av arbetstider och öppethållandetider i förskola, skola och serviceinstitutioner.
- Införande av flexibel arbetstid.
- Generell minskning av övertidsarbete.

Barnens standard är beroenda av familjeekonomin. Man bör kartlägga barns behov i olika åldrar. Vård av barn i hemmet är en dyr vårdform. På sikt är det därför mest fördelaktigt att satsa resurser på utbyggnad av kvalitativt god barntillsyn, dvs förskola och fritidshem som kommer såväl barn som föräldrar till godo. För vården av det första barnet under dess första levnadsår föreslår TCO någon form av ekonomiskt stöd. Barnbidraget bör anpassas så att inte barnfamiljernas standard i förhållande till icke-barnfamiljer på samma inkomstnivå sänks.

TCO anser att förskolan ska bli obligatorisk. Målsättningen är att ge varje elev i ungdomsskolan möjligheter att utvecklas oavsett sociala villkor. Detta är långtifrån förverkligat. TCO kräver därför en  11-årig obligatorisk ungdomsskola.

Det här var alltså jämställdhetskampen anno 1973 från TCO:s sida. Hur har det blivit då?
- Förskolan är utbyggd. Det finns garanterade förskoleplatser till alla barn. Det är billigt också så ingen behöver avstå.
- Kvinnor har inte full sysselsättning än men näst intill. Vi leder i EU i den kvinnliga sysselsättningsligan.
- Kvinnor jobbar fortfarande mer deltid än vad männen gör.
- Arbetsmarknaden är fortfarande könssegregerad.
- Kvinnor tjänar fortfarande mindre än männen. Fast om det beror på orättvisor i arbetsmarknaden verkar lite tveksamt. Det verkar snarare som om kvinnor tjänar mindre därför att de är hemma med barn längre tid än män och jobbar deltid oftare än män samt att de jobbar inom de kvinnodominerade branscherna vård- och omsorg och där är lönerna lägre, för männen också.
- Kvinnor jobbar fortfarande mer med obetalt arbete. Men kvinnor och män arbetar ungefär lika mycket i timmar räknat - bara det att kvinnorna jobbar lite mer hemma och lite mindre på jobben.
- Grundskolan är snart 10-årig.
- Förskolan är inte obligatorisk till namnet men väl till sin funktion. De allra flesta barn går.
- Barnbidrag har vi men frågan är om de verkligen är så höga att de gör att barnfamiljer har samma ekonomiska standard som en icke-barnfamilj?

TCO:s familjepolitiska program kunde vara skriven idag (nästan) lika gärna. Det har inte hänt så mycket. Vi har fått den där förskolan - billig och för alla - men så mycket mer har inte hänt. Fler kvinnor jobbar förvisso. Men de jobbar fortfarande för lite. Det måste vara mer heltid. Männen delar förvisso mer på hemarbetet och på barnledigheten. Men fortfarande tar kvinnorna mest. Arbetsmarknaden är fortfarande könssegregerad. Kvinnorna tjänar fortfarande mindre än männen. Så jämställdhetskampen har inte lyckats än. Vi är inte i mål. Hemmafrukulturen gick att rasera på 20-30 år. Det gick smidigt tack vare att särbeskattningen infördes. Men jämställdhetskampen den harvar på. 40-50 år har vi hållit på nu och är inte i mål än. Men det kanske bara är bra. Det är ju viktigt att ha något att kämpa för.