Barn, hierarkier och språk!

Häromdagen råkade jag komma över en dansk artikel om invandrarbarn och tillägnande av ett andraspråk, alltså danska. Artikeln är mycket intressant av många anledningar, både när det gäller språkinlärning men också när det gäller hur leken fungerar i förskolan. Artikeln är så pass intressant att jag har översatt den (lite klurigt med danska men tror att jag fått innehållet rätt i alla fall!)
http://videnskab.dk/kultur-samfund/bornehave-dansk-er-ikke-nok-indvandrerborn

Förskoledanska är inte nog för invandrarbarn

Barn lär sig lite danska av att gå i förskola, men förskoledanska är inte det samma som den danska man ska ha för att kunna klara sig i skolan visar ett forskningsprojekt.

Av:  Charlotte Koldby

Uredalsyaralahamra?
Heltallaabmaee?
Ser det ut som rotvälska? Det är det inte. Det är bara arabiska meningar stavade som vi hör dem. Meningar som är livsnödvändiga om ett treårigt barn ska ha det bra i förskolan. Helt enkla yttranden som ”Kan jag få den röda bilen? Vill du leka med mig?”

Fårjadenrödabilen? Villdulekamemej? är också rotvälska för det lilla barnet som kommer från ett hem där mor och far talar arbabiska. Inte desto mindre är den slags rotvälskan mycket viktig att lära sig att hantera för arabisktalande barn när de börjar i den danskspråkiga barnomsorgen och ska lära sig att klara sig själva. En lång räcka oförståeliga ljud som noggrant ska ges mening och efter hand dechiffreras.

Språk kommer helt av sig själv – kanske

I Danmark är den dominerande synen, att barn lär sig språk helt av sig själv genom att vistas i en miljö där barnet möter språket. Den logiska konsekvensen av denna syn är att om vi därför önskar att barn till invandrare ska lära sig danska så är det förnuftigt att sätta dem i förskola. Här möter de språket och de kommer gradvis att lära sig det och bli välfungerande när det gäller danska.

Martha Sif Karrebaek forskar om sammanhanget mellan socialisering och språk vid Köpenhamns Universitet. Hon har föresatt sig att undersöka om verkligheten stämmer överens med den här synen. Hon har precis fått titeln Philosophie Doktor för en undersökning av om minoritetsbarn lär sig danska när de går i dansk barnomsorg. Och hennes resultat ger oss en något mer nyanserad bild av språkinlärningen inom barnomsorgen.

”Slutsatsen är: Barn lär sig danska av att gå i förskola. Men de lär sig bara språk om de har behov av det, och de lär sig bara det språk de har användning för.” säger Martha Sif Karrebaek. Språk är en komplicerad företeelse och vi har ännu inte full överblick över hur vi tillägnar oss språk, varken modersmål eller ett andraspråk. 

Danska är inte bara danska
Marta Sif Karrebaek följde lille Suliman, som har somaliska föräldrar, från hans start i förskolan när han var lite över 3 år gammal och 9 månader framåt. Här kunde hon dra slutsatsen att det är en mycket lång väg från den danska Suliman lärde sig och till den danska man använder till undervisning. Hon poängterar att man ska tänka över den situation som Suliman lärde sig danska i. Det är stor skillnad på det språk man lär sig genom att leka med andra barn i förskolan och det språk man ska använda sig av för att tillägna sig saker i skolan. ”I en förskola ska du inte undervisas, där leker du. En förskola är som andra sociala grupper präglat av starka makthierarkier. Du finner din plats i hierarkin bland annat på grund av hur bra du är på att leka. Åldern har dessutom en stor betydelse för placeringen i hierarkin. Och när man kom in i förskolan. Och här är språket bara ett av redskapen. Det vill säga att det språk som Suliman använde tid och krafter på att lära sig var det språk som skulle säkra honom den plats i lekhierarkin som han tyckte att han var berättigad till,” förklarar Marta Sif Karrebaek.

Språket är ett lekredskap
”Språk betyder mycket för politikerna. Det gör det inte för barnen i förskolan. Där är språket ett redskap för att få vara med i förhållande till den roll som barnet menar sig vara berättigat till.”

Det är ofta grunden till att barnen lär sig ett mer specifikt lekspråk snarare än det språk som kan förstås utanför sammanhanget, som ska användas i undervisningssituationer. Genom Martha Karrebaeks observationer av Suliman kunde hon konstatera att pojken till att börja med inte talade särskilt mycket och nöjde sig med att hålla sig lågt ner i lekhierarkin. Bara det att vara med var riktigt tillfredställande, och han accepterade därför de minst eftertraktade rollerna i leken. Om man till exempel lekte mamma, pappa, barn så var han gärna barnet medan de andra fördelade pappa- och storebrorsrollerna mellan sig.

Mer danska ledde till fler konflikter
Emellertid uppstod det fler och fler konflikter efter hand. Suliman slutade med att blint acceptera den plats i hierarkin som de andra barnen tilldelade honom och ville inte nödvändigtvis vara bebis. Karrebaek menar att det hängde samman med att ju mer danska Suliman lärde sig, ju mer menade han att han hade rätt till en plats högre upp i hierarkin, och ju bättre kunde han gå emot de andra barnens försök att placera honom i bestämda roller. Det var därmed hans uppror via språket som ledde till en negativ hållning både till det danska språket och till förskolan. ”Vi kan inte bara putta in barn i grupper och tro att det går oproblematiskt – varken i förhållande till det språkliga eller det sociala.”

Suliman gick från att vara en liten, härlig och glad pojke, som fann sig i den roll han fick sig tilldelad, till en pojke som sa ifrån med de medel han hade till sin hjälp. Han upplevde att ju mer danska han talade desto fler konflikter förde det med sig. Och det trots att det var en riktigt bra förskola med duktig och engagerad personal. Det är för övrigt en stor skillnad på den miljö som språket i förskolan tillägnas i och som används av pedagogerna i förskolan och det som barnet befinner sig i i familjesituationer bland nära omsorgspersonar. Martha Sif Karrebaek menar att en gruppsituation i en förskola med en kanske utbildad pedagog inte kan ersätta den trygghet och intimitet som ger det optimala språktillägnandet.

”Vi vet att man lär bäst i trygga ramar och i en-till-en-situationer. Det är typiskt för samtalet mellan barn och en omsorgsperson som till exempel föräldrarna,” säger Martha Sif Karrebaek.

Hon påpekar att det inte finns några studier som helt säkert slår fast att ju tidigare man lär sig ett andraspråk desto bättre är det. Tvärtemot har bland annat en stor amerikansk undersökning visat att barn som stöttas i tillägnandet av sitt modersmål klarar sig bättre i skolan än barn som bara undervisas i andraspråket.

”Vi vet att det är viktigt att få ett välfungerande modersmål. Det är nödvändigt för att kunna tillägna sig kunskap. Det hänger samman med att man ska få en språklig förståelse av de abstrakta begrepp man ska lära sig i bland annat matematik. Men jag tror inte att vi i Danmark kommer att använda ett annat undervisningsspråk än danska eftersom förskolan är ett ideologiskt slagfält,” säger Martha Sif Karrebaek.



Jag funderar på det där med hierarkierna i förskolan. Forskaren säger alltså att förskolan är en social konstruktion med starka hierarkier. Det som spelar roll när barnen rangordnar sig är ålder, när de kom in i förskolan och språkkunskaper. Jag förstår det som att de som är yngst, har gått kortast tid och kan sämst språk hamnar längst ner i hierarkin. Om det är sant, och det tror jag att det är, så låter det obehagligt tycker jag. Våra små barn placeras alltså i grupper där de får kämpa för att få en plats i hierarkin. Eller så får de inse att de inte platsar och nöja sig med att vara längst ner. Det är lika skoningslöst för de "starka" som för de "svaga".

Jag tänker på skillnaderna mellan att låta ett barn växa upp i ett hem jämfört med att låta det växa upp på förskolan. På förskolan kommer barnet att vara tvungen att hantera den här lekhierarkin. Det måste kämpa sig till en position och bevaka den. Det kommer förmodligen inte att finnas tillräckligt många vuxna där för att de ska kunna uppfatta spelet mellan barnen fullt ut och de kommer förmodligen inte att kunna skydda de svaga tillräckligt mycket och hålla tillbaka de starka tillräckligt mycket. De små barnen kommer att hamna längst ner i hierarkin. De barn som kommer in senare i gruppen kommer att hamna längre ner i hierarkin liksom de barn som går färre timmar.

I ett hem funkar det inte likadant. Antalet barn är mindre. Barnen är mer spridda i åldrar än på förskolan. Visst finns det hierarkier i hemmet också. Men jag inbillar mig att de ser annorlunda ut. Om de små barnen är mer utsatta på förskolan så är de snarare mer fredade i hemmet. I hemmet lär man ut att små barn måste tas extra hänsyn till. Man måste förstå att de är små. Man måste vara snäll mot små barn. (mot alla barn förstås!) De äldre barnen i hemmet förstår det. Har man tätt mellan barnet är det förstås svårare för storasyskonet att klara av att ta hänsyn till lillasyskonet. Men då kommer förmodligen mamman/pappan att hjälpa till, ingripa när det behövs, förklara, lyfta undan, avleda, krama och trösta. Mamman/pappan kommer förmodligen förstå att det är jobbigt för ett litet storasyskon att klara av att samarbeta med ett ännu mindre barn. De vuxna tar hänsyn till de små. De försöker skydda sina barn. De hjälper till. De jämnar vägen. De ser till att barnen inte behöver ta hela kampen själva.

Jag tänker också på det där med språkutvecklingen. Det är tydligen viktigt för invandrarbarnen att lära sig sitt eget språk först och det mest effektiva sättet att lära sig ett språk är i en trygg miljö i en-till-en-situationer. Jag tycker att det låter vettigt. Men så tänker jag på barn som är infödda. De kan ju inte heller sitt språk fullt ut. De lär sig ju successivt mer. Tänk om infödda barn också lär sig språk bäst tillsammans med en trygg anknytningsperson i en-till-en-situationer. Det skulle i så fall kunna förklara att folk förr i tiden, även människor som bodde i torp i skogen tillsammans med bara sin familj, lärde sig prata!