tisdag 19 november 2013

Kvinnoproblem!

Det handlar mycket om kvinnor och deras löner, arbetstider och obetalda arbete just nu.

- Kvinnor jobbar deltid oftare än män. 40 % jämfört med 15 % av männen.
- Kvinnor är hemma längre med barnen.
- Kvinnor vabbar mer än män.
- Kvinnor är sjukskrivna mer än män.
- Kvinnor utför mer oavlönat arbete i hemmet. Kvinnor och män arbetar lika mycket i tid men kvinnor gör alltså mer hemma - det kan de eftersom de arbetar deltid (40 % av kvinnorna i alla fall så det är väl de som arbetar extra hemma utan lön antar jag).

Allt detta leder till att kvinnor blir fattigare än männen. Varannan kvinnlig pensionär ligger under fattigdomsgränsen. Ja, det är inte lätt att vara kvinna. Men det finns en lösning. Det är bara att:

- Ta hälften av föräldraförsäkringsdagarna. Det är säkert dumt att spara dagar eftersom man kommer ifrån arbetslivet för länge då. Det blir 6,5 månader per förälder. Lagom!
- Arbeta heltid på stört.
- Vabba hälften av vad mannen vabbar.
- Sluta utföra oavlönat arbete hemma. I alla fall måste man se till att det blir exakt lika mycket som mannen gör. Det gäller att spara på krafterna så att de räcker till för det avlönade arbetet. Varje arbetad timme (avlönad) är värdefull.
- Ja, sen gäller det väl att satsa på karriären. Synd bara att det inte finns karriärjobb till alla. Men man kan ju förstås göra karriärjobb av vanliga jobb. Förstelokalvårdare, försteexpedit, förstevårdbiträde...

Om kvinnorna bara gör så här så kommer de att få högre löner, göra karriär och få bra pensioner. Kanske.

Ja, sen var det ju det där med barnet. Hur kommer det in i bilden? Ska vi kvinnor verkligen satsa  på att vänta och föda och amma (rätt onödigt om man tänker efter. Det finns ju ersättning och om man köper ersättning bidrar man ju faktiskt till tillväxten i och med att man är med och betalar moms) och sen vara nöjda med att få ut så ynkligt lite av det. De första månaderna i barnets liv är omvälvande för både mor och barn. Mamman har varit med om en förlossning och ska få igång amningen (om man nu väljer det naturliga lite onödigare alternativet alltså), lära känna sitt lilla barn. Det är mycket fysisk omvårdnad av barnet. Man ska mata, byta, tvätta, vagga och vyssa... allt för att barnet ska må bra men också för att mamman ska må bra och för att mor och barn ska knyta an till varandra. Att mamman knyter an till barnet är livsviktigt för barnet. Det är barnets försäkring för att det ska bli ordentligt omhändertaget. Ju mer man pysslar med ett barn desto mer fäst blir man vid det.

Men det är klart, det finns en pappa också. Vi kan väl dela lika!? Lite som att leka med dockor! Rättvist ska det vara! Känslor och sånt där krafs är inget att bry sig om. Och barnet kan inget säga. Det får hänga med. Ja, sen rullar månaderna på och vi byter. Pappan får ta nästa halvår. Det är ett lite lättare halvår eftersom barnet blir lite mer robust och lite mer medvetet om sin omgivning och kan interagera på ett mer direkt sätt. Lite orättvist kanske men det är smällar en kvinna får ta, karriären väntar ju! Pensionen vet ni, den måste man tänka på hela tiden!

Småbarnsåren får rulla på med hämtningar och lämningar och vabbningar (kanske skönt om ungarna blir lite sjuka emellanåt så man får se dem lite mer då och då!). Efter det där första året som man delat på så det blir rättvist och så att pappan riktigt får in i kroppen att han ska diska och dammsuga och allt det där då är det dagis som tar över. Det är ett smidigare sätt att ta hand om barn jämfört med om en mossig mamma gör det. Stordrift är mer rationellt. Det frigör många kvinnor så att de kan yrkesarbeta och tjäna in till sin pension och göra karriär och slippa obetalda sysslor i hemmet. Det är också bra för barnet förstås. Här får barnet socialiseras och utvecklas med hjälp av andra dagiskompisar och utbildad pedagogisk personal. Och det är extra viktigt att dagis finns tillgängligt dygnets alla timmar så att inte någon kvinna hindras i sin karriär.

Ja, så har barnens barndom flutit på. Nästan utan ett spår. Jo, det är klart - det är mycket med lämningar och hämningar och vabbningar förstås. Det verkar vara så mycket att kvinnorna inte riktigt tål det. De blir sjuka av det. Men om de bara kan förstå att om de bara jobbar mer, lämnar barnen tidigare och slutar pyssla med obetalt arbete - då kommer allt att lösa sig! (kanske)



När jag läser om hur vi ska jobba för vår pension för att göra karriär, för att det ska vara millimeterrättvist mellan man och kvinna, ge upp våra barns första barndom för att få det bättre om 30-40 år då tänker jag ofta på den här boken: http://hemmahosfrug.blogspot.se/2012/11/momo.html

2 kommentarer:

  1. Huvudet på spiken! Igen. Du borde börja skriva krönikor för haro.se eller liknande hemsida, så fler får läsa! Du är kanon :D Och inlägget är härligt skrivet med ironi och humor. Jag känner så väl igen mig också - det är ett väldans tjat från omgivningen om mina pensionspoäng! Jösses, jag har 25-30 år kvar innan jag kan bli pensionär, jobba hinns nog med det också. Om jag så önskar. Men tiden med barnen kommer aldrig åter och jag är så oerhört tacksam över att få vara mor och vill njuta av detta fullt ut. Utan stress och dåligt samvete.

    kram/
    Fina Frun.se

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Blir jätteglad över din kommentar! Känner som du - tiden med barnen kommer inte åter - det är det enda som är säkert. Vem vet hur det ligger till med pensionssystemet när jag är gammal? Jag vill vara med om livet när det händer och som du säger - få njuta av att vara mor och kunna gå in för det. Just nu är det min karriär! Kram!

      Radera