fredag 22 november 2013

Vem ska fostra barnen? Vem kan fostra barnen?

Det står en hel del om barnuppfostran just nu i tidningar och på nätet. Det handlar om att barnen har tagit makten och blivit ouppfostrade. Det handlar om att föräldrarna inte har skött sitt jobb. De har blivit kompisar och curlar sina barn. Barnen blir odrägliga och de tål inte motgångar. Det står i tidningarna att föräldrarna fipplar för mycket med sina telefoner och facebookar för mycket och att det går ut över barnen. Det verkar som om skulden ska läggas på föräldrarna. En bloggare skriver så här:

"Tänk om det börjar bli dags att släppa blicken från teknikprylar och superkarriärer en stund och kolla upp vem det är som försöker fostra våra barn? Vems ansvar är det att se till att dina barn växer, utvecklas och blommar? Är det inte dags att vi föräldrar tar vårt ansvar när det gäller uppfostran och ger våra barns lärare ro att undervisa i klassrummen?"

Jag tänker att det inte är så konstigt att föräldrarna har abdikerat och inte längre tar ansvar för sina barn (om det nu är sant för vem vet).  Samhället visar vägen. Om föräldrarna förväntas lämna sina barn ifrån sig på heltid från 1 års ålder är det nog svårt att uppfatta sig som fullt ut ansvarig, som fullt ut förälder. Den som är tillsammans med barnen mest tid är den som fostrar. Problemet är bara att i förskolan är det många barn och få pedagoger. Vem ska fostra barnen då? Kan man förvänta sig att pedagogerna klarar av det? Eller blir det barnen som fostrar varandra? Ett annat problem är att pedagogerna inte är barnens anknytningspersoner. De är pedagoger, de är personal. Jag tänker på det som Gordon Neufeldt skriver i sin bok Våga ta plats i ditt barns liv. Att barn måste vara anknutna, ha givit sitt hjärta till någon för att låta sig fostras. Hur snälla och pedagogiska pedagogerna än är så är de inte föräldrar. Relationen mellan barnen och pedagogerna är ingen äkta relation. Den är tillfällig och villkorad. När barnen har gått färdigt förskolan fortsätter det. Barnen börjar på skolan och sen blir det fritids. Samma sak här: få vuxna, många barn. Vem fostrar barnen? Pedagogerna eller de andra barnen? Och var kommer föräldrarna in i bilden? Kan man fostra barnen en timme på morgonen och ett par timmar på kvällen? Kan man ta i kapp all förlorad tid på helgen? Sen har åren gått. Från 1 år och framåt är det inte föräldrarna som är huvudpersoner i sina barns liv. Det är andra barn som är huvudpersoner i deras liv. Barn som kommer och går, som bor på olika ställen. Som man är tillsammans med många timmar varje dag men ändå inte har en riktig relation till. Som man egentligen inte vet så mycket om eftersom man träffas på en institution och inte i varandras hem tillsammans med varandras familjer. Jag tror att det sätter sina spår.

Jag funderar på det där med fostran också. Det låter så planerat, medvetet och kallt på något sätt. Tycker inte alls om ordet. Tycker mer att det handlar om att lära sig leva tillsammans. När barnet blir lite större kommer det att ha egna idéer om hur det ska gå till. Viljor kommer att kollidera. Föräldern kommer att vara tvungen att visa vägen. Barnet hjälper föräldern att fostra. Samvaron med barnet tvingar föräldern att ta ansvar, fundera över sin roll och sitt eget uppträdande. Men för att få det här samarbetet krävs det att man är tillsammans. Länge. Annars blir det inte så mycket av det. Och emellan kollisionerna kommer barnet och fostraren/föräldern att återställa relationen med trevligt prat, kel och skoj...allt normaliseras och blir harmoniskt igen till nästa kollision. Så jobbar vi oss fram till hur saker ska gå till. I krisåldrarna jobbar vi lite hårdare och hela tiden lär vi känna varandra bättre. För mig är det det som är fostran. Att lära känna varandra. Att lära sig att samexistera. Om barnet får vara med om detta under sin barndom tror jag att det blir moget nog för att kunna samexistera med andra barn och vuxna när det börjar skolan.

Läs också:

http://hemmahosfrug.blogspot.se/2013/11/barn-hierarkier-och-sprak.html (om hur barn måste kämpa sig till en plats i den sociala hierarki som förskolan är)
http://hemmahosfrug.blogspot.se/2013/07/tankar-om-gordon-neufeldt.html
http://hemmahosfrug.blogspot.se/2012/07/senaste-lasta-bok-vaga-ta-plats-i-ditt.html

2 kommentarer:

  1. Hej du skriver så bra, men det var nog länge sedan jag kommenterade. Jag har funderat mycket på det här samhället vi byggt upp som faktiskt gör framför allt kvinnor sjuka/sjukskrivna redan när dom är småbarnsföräldrar. Och allt politiker pratar om är kvinnors rätt att jobba heltid. Inget om kvinnors rätt att vara med sina barn. Det är sorgligt. Att dom önskningarna inte får existera. Jag jobbar halvtid och tycker att det är svårt för man blir rätt ensam i det. Dom flesta jobbar heltid. Varma hälsningar Maria

    SvaraRadera
  2. Det kanske är så att de flesta arbetar heltid - har nog ökat en hel del och målet är väl att alla ska arbeta heltid. Tycker att det är synd att livet måste vara lika i alla dess faser. Jag är ju ännu mer ensam som inte jobbar alls! Men eftersom jag är ensam och inte träffar andra på jobbet så märker jag inte av det så mycket att jag är så annorlunda! ;) Kram!

    SvaraRadera