onsdag 13 november 2013

Snart 3!

Vår minsting är nästan 3 år nu! Det har gått så fort! Det känns som om det var alldeles nyss han kom till världen. Men så tittar jag på honom och ser en liten kille med långa ben som faktiskt har blivit ganska stor. Det finns lite bäbis kvar i hans mjuka hud, hans runda kinder och knubbiga lilla mage men det är helt klart en liten pojke med långa ben som har börjat titta fram.

Han har lärt sig så mycket sen den där kalla vinternatten han föddes. Han kan använda sin kropp till fulländning; springa, hoppa, klättra, göra kullerbyttor, åla, hoppa på ett ben, cykla på tvåhjuling med stödhjul, cykla på sparkcykel, sparka boll...Han kan prata. Och han pratar som en liten pratkvarn. Det är inte bara ord längre utan långa meningar med bra meningsbyggnad. Ord kommer det nya varje dag. Och det är alla möjliga och omöjliga ord. De mest intressanta är de abstrakta orden. Han anstränger sig att få in ofta, brukar, kanske, måste, aldrig... i sina meningar. Han förstår så mycket och han drar sina slutsatser. Han lyssnar på vad vi säger och kommer med sin tolkning. Ofta blir det väldigt roligt. Han har lärt sig att leka. Han tycker om att bygga lego och leka med bilar. Han älskar sina kramdjur och låter dem spela olika roller i lekarna. Han åker på sina cyklar och låtsas åka till jobbet eller åka till affären. Han leker att han är sjuk eller att någon annan är sjuk. Han kan gå ut och in i roller och när jag klappar hunden meddelar han triumferande att nu är han ingen hund längre utan en tiger! Han kan sjunga några sånger och tycker om att spela på pianot. Det är inte bara planlöst klinkande utan man hör att han lyssnar efter en melodi. Trycker ordentligt ner en tangent i taget och försöker få fram något som låter som något. Han tycker om att höra sånger och sagor. Han tycker om böcker och har sin egen smak. Nicke Nyfiken är det bästa. Han läser efter mig och hans viskande röst blir ett litet eko i bakgrunden. Han tycker om Pettson och Findus men texten är för lång så jag får bli författare och berätta kring bilderna.

Men allt är inte idyll. Det är inte fråga om en liten solstråle som alltid har roligt och som alltid kommer överens med sin flock - familjen. En EGEN person har tagit plats i familjen. En egen person med vilja och idéer, minne och möjligheter. Han vet vad han vill och han vill det NU! Mycket av det han vill går att göra. Mycket går jag med på. Vi badar i badkaret fast det inte är baddag och inte ens badtid. Men ett förmiddagsbad har ju aldrig skadat någon. Han har ätit några glassar som inte var planerade. Men jag får skylla mig själv som hade dem i frysen. Han kom ihåg att de var där i söndags när vi åt varsin glass till fikat och visst låg de kvar. Det är ingen idé att bråka. Glassen tar slut och sen kommer det ingen ny helt enkelt. Men andra saker går inte att gå med på. Man får inte slå storebröderna med en flöjt i huvudet. Kan man inte sluta måste mamma ta flöjten. Då blir det mycket gråt och det är inte säkert att det går att trösta så snabbt. Men det går över. Man kan inte få röra i grytor med kokande mat utan att mamma är med. Men man vill inte ha mammas hjälp. Man vill röra alldeles själv. Det går inte. Det är för farligt och så blir det gråt. Vissa dagar är jobbiga. Det är så mycket vilja och så mycket gråt i den där lilla kroppen och då känner jag mig alldeles matt. Fastän jag varit med om samma sak fem gånger innan. Då jämrar vi oss tillsammans ett tag och sen rycker vi upp oss. Efter några såna där jobbiga dagar brukar solskensdagarna komma. Det är som om allt "bråk" och all den starka viljan har lett till något bra. Han blir lugn och får ro att gå in i olika göromål igen. Kanske hände det något inombords, en liten pusselbit lades på plats i strävan efter att bli en mer medveten person. Varje gång det händer förundrar jag mig över att jag aldrig kan komma ihåg att det är så här. Att det bara är några dagar det handlar om och att ur det jobbiga kommer det alltid något gott. Min mamma liknade det vid en förlossning. Värkarna blir aldrig längre än ett visst. Pauserna blir kortare men de försvinner aldrig helt. Och ur det hela kommer det något bra. Smärtan är inte av ondo - de är bra. De är utveckling, en framåtrörelse! Så är det ju med barn också. De måste gå framåt. Det är ett arbete. Det kräver ansträngningar.

Jag njuter och gläder mig i alla fall varje stund åt mitt lilla barn. Jag gläder mig åt att jag får vara med om hans utveckling, hans liv. Att jag får se hans glädje i allt han gör. Se hans skrattande ögon när han njuter av att springa fort, hoppa högt, prata om allt spännande...Att jag får känna hans mjuka små armar runt min hals och hans lilla mun pussa min kind.

3 kommentarer:

  1. Åh så fint du skriver! Och det är verkligen en glädje att få följa barnens utveckling :)

    SvaraRadera
  2. vilken härlig liknelse ang förlossningen!! den har jag aldrig hört.
    känner igen mej me i min lilla tjej.
    kramar

    SvaraRadera