lördag 30 november 2013

Pojkar, flickor, könsmaktsordning och sånt...

Det står i tidningen att antalet sexbrott bland unga ökar kraftigt. Poliser som utreder såna här brott tycker att de har märkt en förändring till attityder till sex bland vissa grupper av ungdomar - attityderna har blivit råare. Flera killar i taget kan förgripa sig på en enda tonårsflicka. Det kan vara upp till 10-15 pojkar på en flicka. Flickorna tror att de måste ställa upp på saker de inte vill. En polis berättar att han blir rädd när han förhör ungdomar som är inblandade i sånt här. Han skräms av att det finns en känslokyla hos ungdomarna.

- Man kan läsa om hur en 12-årig ficka tvingas ge fyra killar oralsex på en fest.
- Man kan läsa om hur en pojkvän tycker att det är helt ok att dela med sig av sin flickvän till sina kompisar.
- Man kan läsa om hur killarna filmar flickor för att kunna utpressa dem att ge mer sex. Filmerna hamnar på nätet om flickorna inte ställer.
- Man kan läsa om hur pojkar tror att flickor vill ha det på ett visst sätt. Att de tror att om en tjej går med åtta killar in i en park så vill hon ha sex.
- Man kan läsa om hur tjejer som ställt upp sånt de egentligen inte vill mår dåligt senare när det gått upp för dem vad de varit med om. Och att flickorna skäms över vad det gjort.

En utredare ställer sig frågan om hur man ska få killarna att förstå att en tonårstjej som följer med på en fest inte nödvändigtvis vill ha sex. Han ställer också frågan om hur man ska få tjejerna att kunna säga nej.

Jag förstår att många tolkar det som händer som ett bevis på att det finns en könsmaktsordning. Män står över kvinnor och därför kommer de att utnyttja dem på olika sätt. Jag vet inte riktigt...På något sätt känns det som om både pojkar och flickor är offer. Synen på sex är så skev. Förstår de inte att sex hör ihop med kärlek, att sex är något fint, en manifestation av att man älskar någon? Hur kan de ha blivit så råa? Varför vill vissa pojkar skada flickor? Varför känner inte vissa flickor att de har rätt till sin egen kropp?

Jag tänker att så mycket av det som sägs i den där tidningsartikeln är så konstigt. Vad har en 12-årig flicka på en fest med äldre killar att göra? Vem har släppt dit henne? Var finns de vuxna? Varför är en flicka i en situation där hon blir ensam med 10-15 killar? Varför går en flicka ensam in i en park med 8 killar? Vad är motivet? Vad hade hon tänkt sig? Jag vill inte skuldbelägga flickorna men jag kan faktiskt inte låta bli att tycka att det är mycket naivt att tro att man kan ge sig in i såna situationer. Det brukar sägas att ett nej är alltid ett nej och att en flicka ska kunna i princip gå naken på stan utan att bli antastad. Jag vet inte...För mig verkar det konstigt. Om man sänder ut vissa signaler då kanske man får räkna med att man utmanar ödet. Även om det är fel av män att ge sig på flickor sexuellt eller på annat sätt kanske man kan förstå att risken för att det händer är större om man agerar på ett visst sätt. Kanske borde man tala om sånt med flickor. Om hur man ska bete sig. Kanske borde man tala med pojkar om samma sak. Kanske är det dags för vuxenvärlden att ta sitt ansvar och se till att ungdomar inte befinner sig på fel ställe, på fel tidpunker och med fel personer?

Om det inte är könsmaktsordningen då...vad kan det då bero på? Jag tror att det kan bero på dagisordningen och en vuxenvärld som har lämnat barnen åt sitt öde. Pojkar och flickor föds in i samma verklighet. Visst man kan hävda att flickor och pojkar bemöts på olika sätt, att man pratar till dem på olika sätt och förväntar sig olika saker av dem. Men ändock - svenska barn föds in i en verklighet där de allra flesta kommer att lämnas till förskolan någon gång mellan 1 och 2 års ålder. Där kommer de flesta att tillbringa fler vakna timmar än i sitt eget hem. Där kommer de att tas om hand av i första hand kvinnliga pedagoger. Pedagogerna är få men barnen är desto fler. Barnen blir alltså ganska utlämnade åt varandra. Barnen kommer att vara tvungna att lära sig hantera den sociala hierarki som förskolegrupperna är. De måste kämpa om en position bland andra barn. Barnen måste använda sig av olika metoder för att få en position. Vad det är fråga om för metoder kan man fundera på, vet någon?

Jag tycker att jag märker hur könsrollerna har blivit starkare. Barn kläs väldigt olika beroende på om de är pojkar eller flickor. Det har blivit flickaktigare och pojkaktigare. I barngrupperna leker företrädesvis pojkar med varandra och flickor med varandra. Barn blir medvetna om vad som förväntas av dem tidigt. De blir tidigt upplysta av de andra barnen om hur man ska vara, vilka kläder man ska ha, vilka lekar man ska leka...Barn som fostras i hemmet har en annan verklighet. De har en mindre värld. Det finns inte många andra barn att kämpa med. Rangordningen är ganska given. Äldre syskon kommer att ha "högre rang" av den anledningen att de är äldre. Inget annat. Visst kommer det att bli bråk men det är lättare att uppmärksamma bråken och reda ut dem om man som vuxen har hand om färre barn. Och som förälder har man större motivation att lösa bråken och konflikterna på ett varaktigt sätt - eftersom de egna barnen är just egna, de är hela ens liv och man ska fortsätta att ha en relation med dessa barn livet ut och syskonen ska förhoppningsvis också ha en relation med varandra livet ut. Hemmabarn får leka med de personer som finns tillgängliga - med sig själv, eventuella syskon, föräldern och ibland med de kamrater som finns tillgängliga. Det finns inte mycket att välja på och man får ta det som bjuds oberoende av ålder eller kön. Barnen blir på det sättet mer "neutrala" när det gäller sin könsroll när de är små - det är inte så viktigt - det är leken som styr.

Jag tänker på det där med känslokylan poliserna berättade om. Jag funderar på hur unga människor kan känna en sån känslokyla att de kan behandla unga flickor på ett så hemskt sätt. En ung flicka borde inte väcka såna känslor hos pojkar utan tvärtom känslor av ömhet och vilja att beskydda någon som är svagare. Hur kan det bli så fel? Och hur kan flickorna behandla sig själva så vårdslöst att de utsätter sig för så stora risker? Det är naturligtvis omöjligt att veta vad det beror på. Kanske är det inte något stort problem heller men ändock vittnade dessa poliser om att de hade uppmärksammat en förändring som de såg som allvarlig. Jag tänker på små barn som lämnas till förskolan och som gråter när de överges av sin mamma. Jag funderar på vad det gör med barnen. Jag funderar på hur det lilla barnet som inte med ord kan uttrycka vad det känner eller ens formulera för sig själv vad det är med om ska uppfatta det som händer. Och även om barnet kan visa vad det känner till exempel genom gråt och skrik så kan det inte påverka situationen. Det är som det är. Hur hanterar barnet sorgen och förtvivlan över att tryggheten rycks undan? Jag funderar över hur alla timmar under barndomens alla år, utan en nära anknuten vuxen närvarande påverkar barnets uppfattning om sig själv och om verkligheten runt omkring.


Men det här är tankar som det inte kan talas öppet om. Om det skulle ligga något i dem så skulle det betyda att så mycket har gått fel och hur ändrar man det? Det är lättare att prata om könsmaktsordning. Det är något man kan ta på, något man kan passa in i det system vi har arbetat fram kring hur barn ska tas om hand.









Inga kommentarer:

Skicka en kommentar