Instagram

Jag finns även på instagram...under namnet hemmahosfrug

onsdag 5 december 2012

Debatt om förskolegrupper och lite nattis!

Såg på Aktuellt i går kväll. Det handlar om barnomsorgen. Att barngrupperna är väldigt stora, större än man tidigare trott. En psykolog uttalar sig och säger att det kan vara farligt för barnen att ha det på det sättet. En mamma berättar om hur hennes barn blivit slaget och spottat på och inte vill gå till det ”dumma dagiset” mer. Sedan blir det debatt mellan Eva Rusz och Rossana Dinamarca. Det känns bra att höra Eva tala om hur barnen mår och påverkas av att vara på förskola. Om att de små barnens hjärnor utvecklas fort och att de inte tål stress. Det är inte så ofta någon pratar från barnets perspektiv. Dinamarca tyckte att problemet enbart var de stora förskolegrupperna. Lösningen är att minska på grupperna. Det låter så klart jättebra. Inga barn ska behöva gå i så stora grupper som det verkar vara fråga om idag. Men frågan om hur de minskade förskolegrupperna ska finansieras kom aldrig upp. I dag kostar förskolan 56,5 miljarder kr/år. Om vi tänker oss att grupperna ska nästan halveras blir det alltså ännu dyrare – nästan dubbelt så dyrt! Vem ska betala? Genom skatteintäkter? Kan man höja skatterna mer? Eller ska kanske föräldrarna betala mer av vad det faktiskt kostar? Det låter bra tycker jag. Men om detta skulle bli lösningen på problemet uppstår nya problem. Hur går det med jämställdheten? Den kommer att hotas. Om löneavbräcket blir stort kommer förmodligen fler (mestadels kvinnor får man väl förmoda) överväga möjligheten att arbeta mindre eller kanske stanna hemma under några år! Och då blir det ju väldigt ojämställt! Nej, det bästa är nog att låta debatten (som inte verkar bli någon debatt förresten) blåsa över. Det får falla i glömska! Och det går nog bra – folk har en tendens att glömma!
Dinamarca fascinerade mig! Hon uttryckte oro över att lämna sitt barn till en grupp med 18 andra barn. Ändå gör hon det! Fick nästan känslan av att om hon kunde lämna och ändå känna oro så kan väl andra också göra det! Det finns liksom inte något alternativ. Vi kan ju inte gå tillbaka till något ”hemmafruideal”!  Men faktum kvarstår: om barngrupperna är för stora måste något göras! Barnen måste väl komma i första rummet!
Argumentet att det är bra för barn att börja förskolan tidigt fascinerar mig också! Vad exakt är det 1-åringar (och de äldre barnen också för den delen) lär sig på förskolan? Det har aldrig någon talat om. Det är underligt att skolresultaten har sjunkit i takt med att allt fler barn går på förskolan och i takt med att de börjar allt tidigare. Skolan borde vara i topp vid det här laget!
Inslaget om förskolan och debatten efteråt får mig att känna hopplöshet. Precis som Eva Rusz sa borde politikerna vidga sina vyer. De har kört fast vid ett tankesätt som inte går att ta sig ur. Barnen måste vara på förskolan punkt slut! Inga alternativ finns. Anledningarna är väl fixeringen vid full sysselsättning och jämställdhet.
Jag förundrar mig varje dag över vad jag lever i för samhälle. Dagens tidningsläsning ger mig mer att fundera över. En artikel handlar om att det finns ett dolt behov av omsorg på OB-tid i vår kommun. Kommunal barnomsorg är ett fundament för ett jämställt arbets- och familjeliv. Det är alltså bara om man har sina barn på förskola man kan vara jämställd! Barnomsorgen måste hänga med samhällets utveckling och eftersom folk jobbar när som helst under dygnet måste omsorgen också finnas tillgänglig dygnet runt. Det är alltså inte bara fråga om ”nattis” utan barnen måste också kunna lämnas tidiga morgnar och hämtas sena kvällar. Jag vill gråta när jag läser det. Är det barn vi pratar om? Jag känner mig förflyttad till en tid när barnarbete var tillåtet! Ska barn behöva släpas upp i ottan för att lämnas till omsorg? Ska barn hämtas sent på kvällarna? Små barn lägger sig på kvällen –ska de väckas upp för att fraktas hem? Eller ska de vara uppe sent och vänta på föräldern som kommer? Man måste konstatera att vi lever i ett mycket barn- och familjefientligt samhälle.


2 kommentarer:

  1. Ja du skriver såå bra och jag blir glad att Eva Rueze..hur de nu stavas..har börjat stå upp för oss hemmaföräldrar i tv och debatter. underbart med människor som visar på flera alternativ och inte bara sväljer allt med hull och hår.
    jag kan inte se vad de små ettåringarna får som inte jag kan ge? visst vi kanske har en riktig slappardag ibland utan att göra ngt vettigt alls..men hellre de än att matas med rutiner och stress och allt vad de innebär...sen är de ju stor skillnad om man måste börja jobba..alla familjer ser ju väldigt olika ut.
    men jag skulle vilja vara hemma med mina skruttar hela livet....
    om man ändå kunde få en liten peng för det..inte lika mkt som ett "vanligt" jobb men ändå på nåt sätt som nån slags barnomsorgspeng..näe hua så konstigt samhället är.
    måste bara säga att min syster har gjort en insemination..hennes prins dök aldrig upp och hon ville så gärna ha bebis..så i mars kommer hon få en liten plutt.
    tycker du de är "fel" att man skulle få insemineras i sverige? eller hur menar du?
    jag vet inte vad jag tänker å tycker men jag är jätteglad för min systers skull och ser fram emot ett litet syskonbarn. hon kommer nog dock bara kunna vara hemma tills barnet blir 2 år just för att hon kommer bli ensamstående.
    mina dagar tar eg också slut i sommar då min plutta är 2...men jag tänker naivt att de kommer och de måste ordna sig...kanske kommer jag in på ngt av mina studier? kanske får jag söka jobb i sommar när mannen är ledig? kramkram fina du !

    SvaraRadera
  2. Roligt att du tyckte det var bra! Jag har inte funderat så mycket på det där med insemination för ensamstående. Men så här i hasten kan jag väl säga att driften att få barn är ju stark och om jag hade varit i den situationen och möjligheten till insemination hade funnits hade jag nog allvarligt övervägt det. Det där med dagis då - jag tror inte att det i sig är "farligt" att gå på dagis. Om man bortser från jättestora dagisgrupper och jättelånga dagar. Jag är själv dagmammebarn på halvtid mellan drygt 1 till 2 år och sedan dagbarn hos min mormor tills min bror föddes när jag var 3,5. Min mamma säger att jag grät varje morgon när hon lämnade mig hos dagmamman men inte en enda gång hos mormor! I alla fall känner jag mig inte särskilt skadad. Jag har klarat mig bra! Men det faktum att mamma berättade så ofta om att jag grät och att hon kände sig så förtvivlad har säkert bidragit till att jag har haft så svårt att lämna mina barn. Jag tror att man kan ta hand om sina barn på en mängd olika sätt bara man älskar dem och bryr sig om dem, visar att man finns där. Det jag menar är att det borde vara valfritt. Man måste kunna respektera att människor är olika och vill olika saker med sina liv. Och så retar jag mig på att staten kan tänka sig att betala massor till dem som väljer "rätt" men "mobbar" de som vill annorlunda. Kram!!

    SvaraRadera