Instagram

Jag finns även på instagram...under namnet hemmahosfrug

lördag 30 juni 2012

Italiensk bondsallad

I kväll blir det italiensk bondsallad. Ett gammalt recept från Allt om mats "Fredagsgourmet". Inte så märkvärdiga ingredienser - bara sallad och smörstekta kycklingbröst - men basilkadressingen "gör" hela rätten!






Till 4 personer:

3-4 kycklingfiléer
svartpeppar
smör till stekning
0,5 tsk salt
4 skivor lantbröd
parmesanost att hyvla över

Basilika-aioli:
1 kruka basilika
1/4-1/2 färsk chilipeppar eller 1 krm sambal oelek
1 vitlöksklyfta
3 msk majonäs
2 dl crème fraiche
0,5 tsk salt

Sallad:
1 huvud romansallad
färsk spenat
2 msk olivolja

Gör såsen i förväg. Den blir godare av att mogna en stund.
Skär basilkan en bit ovanför krukan, hacka grovt och lägg i mixer tillsammans med chili och pressad vitlök.
Mixa med majonäs och crème fraiche.
Smaksätt med salt.

Peppra och smörstek kycklingfilèerna på måttlig värme tills de är helt genomstekta.

Skölj och torka salladen, riv i bitar och lägg upp.

Skiva och blanda kycklingen med såsen och fördela på brödet.

Hyvla parmesan över uppläggningen, droppa över olivolja och servera.

fredag 29 juni 2012

Känslor eller fakta?

Jag har börjat fundera på varför jag egentligen känner så starkt att jag vill ta hand om mina barn själv. Jag har ju hela tiden förlitat mig på mitt sunda förnuft eller magkänsla eller vad man ska kalla det. Jag har aldrig kunnat förklara, ange några skäl för min övertygelse. Jag har bara känt att jag inte vill lämna bort mina barn när de varit för små. Det känns fel helt enkelt. Kanske har det med att göra att jag själv hade en mamma som var hemma hos mig när jag var liten. Ja, hela min barndom faktiskt även om mamma arbetade halvtid från min mellanstadietid. Hon var i alla fall alltid hemma när jag kom hem från skolan. Något jag tyckte var självklart. Det var skönt. Skillnaden märktes när det var sommarlov och jag och min bror var ensamma hemma fram till lunch. Dagen kom aldrig riktigt igång förrän mamma kom hem.

Det var mina känslor alltså. Egentligen tycker jag väl att man kan få gå på sina känslor när det gäller barnen. Det känns som om vi har krånglat till något som kanske inte är så krångligt. Folk får barn. Man vill ta hand om dem och vara tillsammans med dem. Eller man känner att man vill ägna sig åt sitt jobb. Det finns olika typer av barnomsorgsalternativ. Varför ska samhället vara med och bestämma hur vi som föräldrar ska lösa den situation vi hamnat i när vi får barn? Om samhället är berett att lägga pengar på att ta hand om barn borde även de som vill ta hand om sina barn själva kunna få del av dessa pengar. Har sagt det förut så jag tjatar inte mer om det!

Men kanske har jag missuppfattat något. Mina känslor har kanske lett mig fel. Det kanske är bättre att barn inte tas om hand av föräldrar i hemmiljö? Jag uppsökte stadens bibliotek och lånade hem det jag tyckte verkade relevant för att få reda på mer om barnpsykologi.

Först satte jag tänderna i Utvecklingspsykologi av Philip Hwang och Björn Nilsson. En bok som går igenom etablerade teorier om utvecklingspsykologi. Boken går igenom olika typer av utveckling - emotioniell, fysisk, empatisk, social... Den är allmänt hållen och går helt sonika igenom olika psykologers teorier. Det jag fastnar för (förstås - eftersom det stöder mina känslor!) är Bowlbys anknytningsteorier. Han menar att människobarnet är så hjälplöst från födseln och långt därefter och därför behöver knyta an till en vuxen (modern) för att försäkra sig om sin överlevnad. Han menar att först vid två år och framåt kan barnet gå in i målinriktade relationer och klarar bättre att öka avståndet till de vuxna det utvecklat anknytning till. Det kan också allt skickligare samspela med jämnåriga vuxna och obekanta vuxna. Vid 2-3 års ålder börjar barnet förstå andra människors känslor och avsikter men denna förmåga är fortfarande mycket elementär.



I boken finns ett kapitel om socioemotionell utveckling. Där jämför man en 2-åring och en 6-åring och konstaterar att 2-åringen ibland är klängig, har svårt att kontrollera känslor och växlar mellan beroende och "kan själv". En 2-åring kan lämnas ensam endast korta stunder - nyfikenheten kan medföra fara. 6-åringen kan vara ensam korta stunder och är ganska oberoende. Det står vidare att barn i 2-3-årsåldern leker tillsammans och låter sig påverkas av andra barn men endast korta stunder och på ett enkelt sätt i början. I 4-5-årsåldern börjar rollekarna och i skolåldern regellekarna.

Ja, allt detta säger mig att min magkänsla kanske inte är helt fel. Små barn som ännu behöver mycket tillsyn och omsorg av en vuxen kanske inte ska vara tillsammans med många små barn och ett fåtal vuxna långa stunder varje dag. Det kanske är bättre att de är tillsammans med en vuxen som kan läsa av deras behov i stort sett hela tiden och tillsammans med denne utveckla sina färdigheter när det gäller samspel, empati och språk.

Jag surfar lite om anknytningsteorin och hittar en artikel här:  http://www.psykologforbundet.se/Psykologtidningen/Aktuella%20artiklar/Anknytningx3.pdf  Här står det om John Bowlby som alltså är anknytningsteorins upphovsman. Han intresserade sig för hur små barn påverkas av tidiga separationer och förluster. "Hans undersökningar visade att ett barn som separeras från sin primära anknytningsperson reagerar med outhärdlig psykisk smärta, på ett sätt som liknar vuxnas sorgereaktion i samband med förlust av en nära anhörig. Om separationen drar ut tillräckligt länge på tiden inträder till slut ett tillstånd av extrem uppgivenhet, ett uttryck för att barnets anknytningssystem kollapsar." Det här låter ju förfärligt! Tänk om det är sant? Om anknytningsteorin gäller fortfarande (och jag kan inte läsa mig till att den inte gör det) så är det väl konstigt att vi byggt upp ett barnomsorgssystem som helt bryter mot allt vad teorin för fram. Att lämnas av sina föräldrar den större delen av dagen från späd ålder kan väl inte vara den optimala lösningen på hur barn ska tas om hand?

onsdag 27 juni 2012

Tomatpaj!

I går gjorde jag tomatpaj! Ett gammalt recept som varit bortglömt i många år. Jättegott tyckte jag och maken. Barnen var mer tveksamma (men de lär sig nog att gilla den med tiden)!



Pajdeg:

4 dl vetemjöl
125 smör
0,5 dl kallt vatten

Blanda ihop degen snabbt och tryck ut den i en pajform. Förgrädda i 225 grader i 10 minuter.

Fyllning:

100 g riven ost
7-8 tomater
1 kruka baslika
2 msk fransk senap
1 msk mannagryn
3 ägg
salt, svartpeppar

Bred senap på pajbotten.
Strö över mannagryn.

Lägg i skivor av tomaterna.
Vispa ihop äggen.
Blanda ner riven ost, grädde, salt och hackad basilika.
Häll äggsmeten över tomaterna.
Mal över svartpeppar.

Grädda i 225 graders ugnsvärme i ca 40 minuter.

tisdag 26 juni 2012

Inget talar för att barn far illa av att vara hemma!

Jag läser en sammanfattning av en rapport av folkhälsoinstitutet http://www.babyvarlden.se/Nyhetsartiklar/forskola-bra-for-sma-barns-utveckling/ och där fastslås att små barn mår bra av förskolan. Rapporten handlar om barn mellan 12 och 40 månader. Hela rapporten andas en kluvenhet. Det svävar fram och tillbaka men landar på att det är nog bäst att lämna barnen i alla fall- för föräldrarnas skull.

Rapporten visar att förskolan kan vara bra för barnens språkutveckling och jämna ut sociala och ekonomiska förutsättningar hemma. Man skriver att när det gäller den emotionella delen kan man inte riktigt säga om det är bättre eller sämre att gå i förskola. Rapporten visar att det kan finnas fördelar med att vara hemma om det finns öppna förskolor och om föräldrarna kan tillgodose barnens behov.

Man säger också att det är inget som talar för att barnen skulle fara illa av att vara hemma. Den här meningen får mig att hoppa till lite. Blir det inte lite bakvända världen? Inget som talar för att barnen far illa av att vara hemma. Varför skulle någon tro att barnen skulle fara illa av att vara hemma? Det är klart att det finns bättre och sämre föräldrar, precis som det finns bättre och sämre förskolepedagoger. Folk är folk liksom. Men är det inte att underkänna människan att förutsätta att vi inte kan ta hand om våra egna barn? Varför skulle vi inte det? Jag tror att de flesta föräldrar tycker väldigt mycket om sina barn och har skaffat barn för att de vill ha dem. Varför skulle de inte vilja ta hand om dem? Hur har människan överlevt som biologisk varelse egentligen? Dagis har ju inte funnits så värst länge och ändå har människan hankat sig fram genom årtusendena!

Men rapporten fortsätter. "I Sverige börjar barnen på förskola när de är 12 månader vilket är senare än i många andra länder. Det viktigaste är att utgå från det som känns bäst för föräldrarna. Men för många är det förstås en fördel att kunna lämna barnen och gå och jobba." Undrar om det verkligen är sant. Lämnar folk i andra länder sina barn rutinmässigt tidigare än vid 12 månaders ålder? Eller är det så att det är vissa mammor som lämnar barnen tidigt medan andra (flertalet?) stannar hemma med sina barn och blir hemmamammor? Måste läsa vidare! Sedan är det tydligen viktigast att utgå från föräldrarna. Varför är det det? Varför är det inte viktigare att utgå från barnen? Det är ju de som lämnas av sina föräldrar? Är det inte viktigt att fundera över hur det påverkar barnen att vara med om denna separation? Eller är det så att den stora fördelen med dagis är just att det är skönt att kunna lämna sitt barn för att jobba? Jag har skrivit om det förut men jag gör det igen: undar vad folk tycker, egentligen, innerst inne? Vill man lämna sina barn till dagis eller känner man att man inte har något alternativ och då är det bättre att inte tänka för mycket på det?



Musik!

Det har blivit mycket musicerande här hemma på sistone. 12-åringen och 10-åringen tränar på piano. Jag har köpt två olika nybörjarböcker men de är inte så roliga. Istället föredrar de att jag lär dem svårare låtar. De har lite olika strategier. 12-åringen låter mig spela en bit i taget och memorerar sedan in. Han försöker se samband och upprepningar. På sistone har han börjat föröka läsa noterna. Eftersom han spelar flöjt kan han ju de "vanliga" noterna medan vänsterhandens noter inte riktigt sitter än. 10-åringen går in för att läsa noterna och har blivit riktigt bra på det. Det är så roligt när man märker att barnen hittar något de verkligen tycker om att göra och även om det tar tid att hjälpa dem gör jag det gärna!


8-åringen och 6-åringen har börjat intressera sig för musik också. De har börjat spela lite flöjt. Jag hittade min egen flöjtbok från när jag gick i 2.an och alla barn spelade blockflöjt. Boken är riktigt bra - enkel och ändå går det ganska fort fram.

måndag 25 juni 2012

Till maskens lov!

I går blev det en hel del gjort i trädgården! Jag klippte färdigt vår måbärshäck och började med syrenhäcken. Det är lite klurigt att klippa häckar när man har en lite 1-åring runt benen. Man får ta lite i taget och de kritiska ställena (utsidan - eftersom lilleman är en äventyrlig herre som gärna ger sig av på en lite utflykt på egen hand) klarade jag av under hans middagssömn. Fast på det stora hela går det bra att jobba tillsammans med lillen. Vi har ju hela dagarna på oss och så kan han ju greja lite själv bredvid. Han har sin bobbybil och lastar lite på släpvagnen, han har fått låna en gammal sekatör och låtsas klippa lite själv..Förr om åren har vi kippt häcken med elektrisk häcksax men i år provade jag med en gammal vanlig häcksax - mycket bättre! Häcken blev inte så söndertrasad som den lätt blir med elsaxen. Maken har också hjälpt till i trädgården. Han kanthögg runt fruktträden och lade på ny jord.  


Kungsnävorna och daggkåporna har börjat blomma. Jag älskar verkligen färgkombinationen - lilablått och limegrönt!


 Det är lätt att man bara bryr sig om det som är ovan jord och glömmer bort medhjälparna nere i jorden! Harry Martinson har skrivit en så fin dikt om daggmasken.


Daggmasken

Vem vördar daggmasken,
odlaren djupt under gräsen i jordens mull.
Han håller jorden i förvandling.
Han arbetar helt fylld av mull,
stum av mull och blind.

Han är den undre, den nedre bonden
där åkrarna klädas till skörd.
Vem vördar honom,
den djupe, den lugne odlaren,
den evige grå lille bonden i jordens mull.

Dikten är fin för den är sann! Visst är maskarna viktiga!? Men dikten är fin också för att den som jag tycker handlar om oss människor. Det är så lätt att glömma bort att det enkla man gör har ett värde. Det är lätt att inbilla sig att man måste "bli" något, åstadkomma något stort...  artist, författare, idrottsproffs, känd... för att vara något värd. Men bara att leva livet och att utföra de nödvändiga sysslorna, bry sig om sina närmaste, försöka må bra och få andra att må bra har ett värde i sig. Det kanske inte låter så märkvärdigt men är det inte just märkvärdigt ändå? Att arbeta i livets tjänst - fortsätta framåt med det som är viktigast - ta hand om det närvarande, försöka arbeta för framtiden och minnas och glädjas åt allt fint vi fått vara med om.

lördag 23 juni 2012

Vår lilla 1-åring!


Vi har en liten gullunge här hemma! En liten 1-åring. Ja, tiden går fort och snart är han till och med ett och ett halvt! Han har fem storasyskon och är vår lilla minsting. Hela familjens lilla älskling! Det är något visst med att ha en liten en i huset. Alla blir förälskade, varma i ögon och hjärta och när vi är griniga gör han oss snabbt på gott humör igen. Bara för att han finns, hans lilla tultande gång, hans glada skratt, hans roliga grimaser... Ingen kan motstå det!

Han är en slags "mittemellanvarelse"! Fortfarande så  mycket bebis! Liten och knubbig. Huvudet runt och fjunigt, kinderna bulliga och pussvänliga. Huden är mjuk som sammet och händer och fötter mjuka och goa.

Men en liten människa håller på att titta fram. En liten männsika som kan så mycket. Han kan gå och nästan springa, klättrar snabbt som en liten apa, kan gå upp och nerför trappor, kan öppna burkar och flaskor om de inte är för hårt åtdragna. Han kan stapla burkar i varandra och sätta ringar på en pinne. Han kan äta lite med sked på egen hand och dricka ur ett glas. Så mycket han har lyckats lära sig på ett drygt år! Han förstår så mycket och börjar prata lite med oss också. Mest låter det "äh" men eftersom han pekar och visar förstår alla så bra ändå. Några djurläten kan han också, mu och kaka och liddelidleli (kuckeliku ska det föreställa!) och härma bilen och brandbilen och tvättmaskinen också!

Humöret är lika växlande som hans intressen. Glädje, humor, ilska, gnäll... avlöser varandra. Han gillar att skoja och skratta. Han gillar att bara greja själv och kan gå in i sina lekar med en enorm koncentration. Men lika ofta kan han vara gnällig och otålig och inte veta vad han ska göra av sig. Han är "odygdig" eller nyfiken är nog rätta ordet och minns var alla saker han inte får ha finns. De måste han fundera ut hur han ska få tag i och när han hindras måste man gråta lite. Mamma eller någon annan snäll person måste skoja lite eller hitta på något annat intressant för att få slut på gråten. Ofta ramlar han lite och slår sig. Då måste man få bli liten igen och vyssas och kramas. Det är jobbigt att vara en sån liten person som måste jobba så hårt. Ofta blir man trött och måste vila sig lite i en famn. Bäras runt och få titta på saker,höra en välbekant sång. En gång om dagen bäddas ner i sin vagn och dras omkring tills man slocknar! Vakna ett par timmar senare och ta itu med allt som måste göras igen!

Våghalsig!
Djupt koncentrerad
"Klåfingrig"
Det kan bli lite rörigt när man är i farten!
På kattjakt!
Hjälpsam
Livet bjuder på många hinder men man får försöka ändå!
 Så det kan bli!