Nya friska tag

Jag tittar på en dokumentär på SVT...ett program om Kina...ettbarnspolitiken. Ett otäckt program som gör mig stum och ledsen. Men också full i skratt märkligt nog. När ettbarnspolitiken gällde vällde propagandan ut...slagord, affischer, teaterföreställningar..."ett barn är bäst" skanderade dansande damer. Sen blev det tvåbarnspolitik och slagorden stod kvar på väggarna...samma damer (eller liknande) skanderade "två barn är bäst" lika ivrigt dansande. Allt är detsamma men ändå tvärtom.

Dagen efter snubblar jag på en tidningsartikel i en sån där stockholmstidning. Det handlar om dagis. Åtstramningar som sker i förskolan gynnar barnen. Barna till föräldralediga och arbetslösa i det här området ska inte längre få gå 35 timmar i veckan i dagis. Nu ska de bara få gå 15. Man säger att man bestämt det här för att "vi vill att föräldrar ska vara mer med sina barn". Eftersom barnkonventionen nu är lag ska man fokusera på barnens bästa. Man bestämmer också att barnen måste ha rätt till 3 veckors sammanhängande semester. Det är tydligen så att många barn går hela året om på förskolan. Föräldrar som har semester vill hellre lämna in sina barn på förskolan istället för att ta hem dem och det blir ju dumt. Barnen har rätt till sina föräldrar.

Visst är det bra att man inför den här förändringen. Det är ju helgalet att föräldrar som är hemma lämnar bort sina ungar nästan hela dagarna. Och det är ju helgalet att ungar kan gå varenda vardag hela året om i förskola utan att ha en ena ynka liten semestervecka att ta igen sig på. Men ändål...lite full i skratt blir jag ändå. Bara för nåt år sen hette det ju att det var så hiskeligt synd om barna som inte fick gå precis lika många timmar som alla de andra på förskolan. De blev utestängda och de lärde sig inte tillräckligt mycket och ja...allt möjligt annat dumt. Och nu...ja, nu har vi svängt på klacken. Nu blev föräldrarna viktiga i barnens liv helt plötsligt. Bara så där kommer en sån där fras...helt otippat och så osvenskt...och ingen reagerar. Bara en ny verklighet som poppade upp och lanseras som om man inte alls gjort en kraftig u-sväng. Lite kinavarning på det nästan.

Skatter

Efter en diskussion om skatter började jag fundera på dem...skatterna alltså...närmare bestämt hur det stod till med skatterna förr och vilka förändringar som skett. Jag vet ju om att särbeskattningsreformen infördes 1971. Men hur var det egentligen innan det?

För att bringa lite reda i mina osorterade kunskaper läser jag (igen) Ingegerd Troedssons bok Den kommenderade familjen. Hon redogör noggrant för förändringar i skattesystemet under 1900-talet:

•  Fram till 1948 fanns det något som kallades ortsavdrag för barn. Ortsavdragen sänkte den beskattningsbara familjeinkomsten och därmed marginalskatten.
• 1948 infördes istället barnbidrag.
• Ett visst barnavdrag fanns kvar till 1951 när det togs bort och som kompensation höjdes barnbidraget något. 
• Borttagandet av barnavdragen var det första steget att ersätta avdrag med bidrag. 
•  Man hade också sk familjebeskattning, vilken byggde på sambeskattning. Makarnas inkomster lades samman innan skatten fastställdes. 
• 1953 lade man om familjebeskattningen. Ortsavdragen för gifta och sammanboende höjdes kraftigt. Skilda skatteskalor infördes för både gifta och ogifta. För gifta utformades skatteskalan upp till en viss familjenivå efter tudelningsprincipen. Om man hamnade över denna nivå lades den lägsta inkomsten ovanpå alltsammans och marginaleffekten blev stor. 
• Förvärvsavdraget infördes 1919. Detta betyder att man får göra ett avdrag på sin lön och detta avdrag skattas inte för. 1960 höjdes det så att maximalt avdrag kunde uppnås vid normal inkomst av helårsarbete för gift yrkeskvinna med barn. Ensamförälder gavs då också rätt att få samma ortsavdrag som äkta makar och att beskattas efter den gynnsammare skatteskalan för gifta. 1962 fick ensamföräldrar med hemmavarande barn under 16 år rätt till förvärvsavdrag. 
• 1966 infördes frivillig särbeskattning. 
• Fram till 1966 kunde sambeskattningen missgynna familjer där båda makarna förvärvsarbetande. Om maken hade en god inkomst kunde behållningen av hustruns förvärvsarbete bli väldigt liten. Trots att man infört frivillig särbeskattning började krav resas på särbeskattning. 
• 1970 togs beslut om särbeskattning. Man ville åstadkomma en höjd levnadsstandard för låginkomsttagare och barnfamiljer sade man. 
• Från och med 1971 skulle varje make beskattas var för sig efter en enda skatteskala som omfattade alla, ensamstående såväl som gifta, människor med barn såväl som utan. Ortsavdragen gjordes om till ett dubbelt så stort grundavdrag. Gift med hemmamake skulle istället för ytterligare ett grundavdrag få göra ett mindre avdrag, hemmamakereduktionen. För att inte välavlönade makar eller ensamstående skulle tjäna för mycket på skatteomläggningen skärptes progressionen på det som sågs som högre inkomstlägen. Kostnaderna för de kraftigt höjda grundavdragen skulle bekostas med en kraftig momsökning. Genom att höja grundavdraget samt införa hemmamakereduktionen skulle övergången till individuell skatt gå smärtfritt. 
• Det blev inte så utan det blev kaos. 2/3 av befolkningen skulle få skattelättnader. Detta ledde till att priserna steg, kommunalskatten ökade. Den högre kommunalskatten åt upp de höjda barnbidragen. Resultatet blev: höjda statliga skatter, höjd kommunalskatt, höjd moms och höjda arbetsgivaravgifter. Det totala skattetrycket steg. 
•  Det var känt att familjer med en inkomst skulle bli de som fick betala. Den nya särbeskattningen tog ingen hänsyn till familjens samlade skatteförmåga. Man fick komplettera barnbidragen med allt högre, inkomstprövade, bostadebidrag.
• 1979 gjorde man en familjeekonomisk utredning och en utredning om barnbidragen. Man införde ett flerbarnstillägg. 
• Det nya skattesystemet ledde till att vanliga inkomsttagare fick behålla allt mindre av varje ny hundralapp. Varken grundavdrag, förvärvsavdrag, hemmamakereduktion eller skatteskalor var indexreglerade och barnfamiljerna drabbades hårt ekonomiskt.
• Den individuella beskattningen genomfördes 1971 inte fullt ut. Hemmamakereduktionen gav en viss skattenedsättning. Rätten till förvärvsavdrag behölls en tid men slopades 1985. Barnbidragen skulle istället höjas. 
• 1990 togs den sista resten av familjebeskattning bort, skattereduktion för ensamförälder och familjer med hemmamake togs bort.
• Den individuella skatten är en schablonmässig skatt som inte tar hänsyn till individens eller hushållets verkliga skatteförmåga. En förvärvsinkomst som ska räcka till både för föräldrar ohc barn beskattas lika högt som om inkomsten hade tjänats in av en person utan barn, eller av sambor som båda tjänar bra. 

Tidiga insatser

Man har gjort en ny utredning. Den blev klar i november förra året. Den här gången handlade det om barn. Närmare bestämt om psykisk ohälsa hos barn mellan 0 och 5 år. Utredningen ska vara utgångspunkt för att förstärka tidiga insatser vid psykisk ohälsa hos de allra yngsta barnen.

Vårdnadshavare och andra vuxna som tex BVC-sköterskan kan upptäcka psykisk ohälsa hos små barn. Och då är det hälso- och sjukvårdens uppgift att sätta in åtgärder tidigt för att se till att utvecklingen blir så positiv som möjligt.

Det låter ju bra alltsammans. Klart man ska ta ett tidigt samlat grepp för att vända en negativ situation till en positiv utveckling. Men lite kan man ju inte låta bli att fundera...varför lider så små barn av psykisk ohälsa? Redan innan 5 års ålder? Borde man utreda det?

Födelsedagsfirande!

I helgen hade vi kalas för två av barnen! För 9 år sedan föddes vår sista son! Han skulle ha kommit en vecka innan en av sina storebröder men det dröjde. Barnen och maken slog vad om varsitt datum men alla hade fel...för tidiga. Märkligt i och med att alla de fem äldre barnen kommit mellan 1 och 2 veckor före utsatt tid. Så kom storebrors födelsedag och alla hade liksom slutat vänta. "Den kommer nog aldrig ut" sa 5-åringen uppgivet och bad mig gapa så han kunde skrika in i min mun att "kom uuuuut, nuuuu!" Och dagen efter var han glad eftersom han fick rätt...sent på kvällen startade förlossningen och gick i raketfart...ungefär 20 minuter senare var han ute...ilfärd med ambulans, två krystvärkar när vi väl kom in i förlossningsrummet och så var vår yngsta ute! Februaribrodern (som lustigt nog föddes nästan lika snabbt) som hade varit lite orolig innan att hans födelsedag skulle behöva delas blev istället sur...han hade så gärna velat dela födelsedag! Men det är  bara ett dygn emellan dem och därför får de dela födelsedag ändå! 

Största storebror kom hem för att fira lillebror. Det är så mysigt när han kommer hem en sväng! Den här gången blev det extra roligt för lillebror när de kunde göra sushi tillsammans inför födelsedagsmiddagen! 

 Kaffekalas! Rimbobullar, ryska kyssar, schackrutor och havreflarn...

 Prinsesstårta...

 ...och tårta med dajmglass på browniebotten!

 Minstingen fick lego och efter paketöppningen blev det kul att bygga tillsammans med en storebror! 

 Efter prat och skratt och musicerande på gitarr och piano åt vi sushi. Vi hade gjort makirullar med lax eller räkor (avocado, gurka och så shrirachamajonnäs) och så gjorde vi dragon rolls med friterade räkor, avocado och stenbitsrom! Mycket gott och alla smaskade i sig tills faten var tomma! 

Efteråt tittade vi på melodifestivalen...vi är egentligen inga melodifestivalsmänniskor men vi gillar Anna Bergendal och så var det trevligt att sitta tillsammans hela familjen, mormor, morfar och farmor och titta och småprata och gissa vilka som skulle gå vidare. En trevlig födelsedagshelg hade vi! 

Anknytning...

Jag lyssnar på ett radioprogram om anknytning. Det börjar med Bowlby och Ainsworth och deras forskning. Bowlby ville införa naturvetenskapliga metoder i studiet av barns utveckling. Han utvecklade en hypotes om att tidig mamma-barn-separation var negativt för barnens utveckling. Han intresserade sig också för ungdomsbrottslighet och såg att tidig mamma-barn-separation fanns med som en faktor. I Sverige finns två sidor bland psykologerna - arvsidan mot miljösidan. I Sverige var man emot Bowlby. Det var institutionerna som ska sköta om fostran av barn där familjerna inte fungerar. Den offentliga vården skulle stärkas istället för att försöka se till att familjerna blev mer funktionella. På 70-talet ändras det...intresset för relationer blir starkare. Och idag är anknytningsteorin en etablerad teori. Teorin har utökats och gäller inte bara mamma-barn-relationen längre. Ja, sen handlar det om föräldrar och barn och om att resa bort och så där och att barnet inte bara anknyter till mamman utan till fler människor.

Och sen landar det i dagislämningarna. Den frågan måste ju komma upp eftersom det är just en sån där tidig separation från mamman...ja från pappan också...och från hemmet där barnet hör hemma...fast det pratar inte psykologerna om. Reportern börjar med att slänga fram frågan...om dagislämnandet...om att många småbarnsföräldrar kommer mosiga i ansiktet till jobbet efter att barnet slitits ur deras famn. Men psykologen rycker ut direkt...Barn kan anknyta till flera vuxna. Det behöver inte bara vara mamma. Det kan knyta an till sina pedagoger...eller till sin pedagog då...eftersom det är bäst om det finns EN tydlig pedagog för barnet på förskolan. Ja, och så kommer då föräldern till förskolan...landar i hallen...och där överlämnar föräldern barnet och säger att...nu ska du ha det så kul här idag och så kommer jag och hämtar dig i eftermiddag. Problemet är dock att barnet har en rangordningslista...mamma eller pappa är överst och pedagogen kommer lite längre ner. Och så länge den med högst rang finns kvar kommer barnet inte att acceptera den ställföreträdande personen. Så föräldern måste säga att den ska gå och visa att den är glad och trygg och står för sitt val. Om föräldern gör det kommer barnet att ta pedagogen i handen och vandra in på avdelningen pigg och glad.

Enkelt. Smidigt. Självklart.

Jag tänker att vi har inte rört oss långt från den tiden vi var negativa till Bowlbys teorier. Vi har bara låtsas köpa kittet och snott runt idéerna så att de passar vår syn på saken. Tidig mamma-barn-separation är inget problem. För nu har vi ju anknytning. Och barn kan anknyta till vem som helst. Problem solved.

Igår rapporterades också om att ungdomsbrottsligheten ökar. Det är råa, grova, hemska brott som unga gäng begår mot ensamma barn. A la Clockwork Orange. Lord of the Flies.

För några dagar sedan rapporterades (igen) om att barn och unga mår dåligt och lider av stress, depression och ångest. Det senaste decenniet har köerna till BUP ökat. Januaripartierna vill stärka institutionerna...skolan och vården och föreningslivet...mer pengar dit alltså. Kvar på 50-talet...institutionerna ska stärkas.

Småbarn lider tydligen också av ohälsa. En utredning gjordes förra året...om Tidiga insatser vid psykisk ohälsa 0-5 år. Barnen ska få hjälp redan på BVC. Slussas vidare till psykolog eller psykoterapeut. Hur kan ens så små barn ha psykiska besvär. Men...så kan det vara och då är det institutionerna som ska rycka in.

Nä, vi har inte rört oss långt från 50-talet. Bara snott ihop teorierna till en snara där början och slut möts. Vi tror inte på anknytningsteorierna. Vi bara låtsas. Vi löser problemet med att påstå att barn kan anknyta till de som finns där staten anser att de ska vara. På institution. På dagis. Förskola. Där målar vi upp bilder för oss av små söta barn som knallar in hand i hand med en av sina anknytningspersoner...in på en avdelning designad för undervisning och fostran av barn.

Utanför pågår världen. Och den styrs efter sina egna outgrundliga lagar.

Matte åk 3

Jag gillar läroböcker. De säger så mycket om så mycket. Senast funderade jag på matten. Snart 9-åringen gillar att räkna matte. Han skippade ju förskoleklassen och under det året hann han räkna ut 1:ans matteböcker. Han fick inte hoppa över något när han började i skolan men har fortsatt att räkna hemma och är nu i 3:ans mattebok (går i 2:an). Jag har kört Favoritböckerna. De ska ju vara bra sägs det. Jag har från början känt mig rätt tveksam...de är plottriga...innehåller inte tillräckligt mycket mängdträning...pysslar mycket med sk kluringar och så är det väldigt mycket färgläggning. Och en sak till..ofta finns de rätta svaren i rutor under själva uppgifterna...och så något svar som inte är rätt...detta gör att barnet börjar fundera över vilka svar som det rimligtvis kan röra sig och...använder sig av uteslutningsmetoden istället för att räkna själv. Vi har ändå räknat vidare...på åk 2:s nivå började jag plocka in en del från en gammal 50-talsbok...för att få mängdträning. Nu i åk 3 är det behovet ännu större. Jag väljer ut det som är ok i de nya böckerna men räknar mest i den gamla boken. Skillnaden är stor. 

I den moderna boken tränar man på uppställning precis som förr. Men man har bara 2 tal...lite senare 3. I den gamla boken har man upp till 8 tal över varandra...detta tränar arbetsminnet enormt mycket. Det gör också att barnet får lära sig se hur det bäst ska lägga ihop talen...vilka passar ihop bäst...vad gör det lättast att få ihop det. Att man sedan skriver av talet i en räknebok skapar en förmåga att flytta blicken och komma ihåg var man var...tränar koncentration och noggrannhet. Och sen...mängden tal...det går inte att jämföra...det handlar om hundratals uppgifter mer i den gamla boken än i den nya...skapar förstås en mycket större säkerhet i det mekaniska räknandet. 

Sista sidan...där är vi inte än...men 1400 uppgifter...och många med a, b, c, d eller fler i varje. 

I den nya boken är det glest mellan uppgifterna och det är bilder och rutor och färger...det är rörigt och distraherande. 

I den gamla räknar man...uppgift efter uppgift. 

Efter det mekaniska räknandet kommer lästal...tillräckligt många av varje sort för att se till att alla barn förstår vad det går ut på och hur man ska tänka. Och så huvudräkningsuppgifter och gemensamma uppgifter. 

Ja, och så var man ju mer miljövänlig förr också...en liten tunn bok innehåller massor av stoff...till skillnad mot nutidens tjocka stora böcker...många sidor men lite innehåll. 

Soppa, semlor och samtal...

Igår var det tisdag...förstås eftersom det är onsdag idag. En vanlig vardag...ett barn hemma pga halsont. Lite slött...städning, tvätt, lite matte för den sjuke eftersom han ville ha nåt kul att göra en stund. Maken kom hem på lunch som vanligt...ingen inspiration att laga något och inga rester...men det fanns krossade tomater, rostad paprika, fetaost, fänkål och bacon hemma...det blev en väldigt god soppa. 

På eftermiddagen var det utvecklingssamtal för ett högstadiebarn. Jag bad mina föräldrar att komma så att jag kunde åka iväg (och få låna bil dessutom!)...jag bestämde mig för att tina upp bullar jag hade i frysen...pepparkakor fanns i en burk också...trist...tanken gnagde lite. Ett paket jäst i kylen...mandelmassa...tid att sätta en deg...Det blev semlor! Dagen kändes ljusare. 

Och det behövdes...för utvecklingssamtal är trista. Meningslösa. Jag har aldrig egentligen fattat varför man har dem. "Hur trivs du i skolan?" "Hur trivs du med kompisarna?" "Hur trivs du med lärarna?" "Äter du maten i matsalen?"...och ännu värre..."Är du nöjd med dina betyg?" "Vilka betyg vill du ha nästa gång?" "Vad är du bra i?" "Vad behöver du bli bättre i?" "Hur kan du bli bättre?" "Vad kan lärarna göra för att stötta dig?" Och så vidare. Och så vidare. Hur det rent konkret går i de olika ämnena är inte så intressant. Det pratas det aldrig om. Och om man frågar får man liksom inga svar. Hur gick det på proven? Men det är klart. Man får inte se proven. Då kan det fuskas. Så föräldrarna vet inte om vad man testar...inte hur det bedöms...och inte hur det gick för ens eget barn. Men vi kan ju alltid prata om hur barna trivs. Nä, högstadiet är nåt man får ta sig igenom. Vara glad om barna har det kul och tar sig ut på andra sidan.