Frihet

Det har ju varit på tal länge...det där med att förskoleklassen ska bli obligatorisk. Nu verkar det som om det kan bli verklighet redan höstterminen 2018. I nuläget är det två procent av sexåringarna, ungefär 2000 barn varje år som inte deltar i någon PEDAGOGISK VERKSAMHET.

Gustav Fridolin säger att "Alla barn ska få en bra start in i skolan. Förskoleklassen ger en jämlik start i barns upptäckande av språk, matematik och andra kunskaper. Mötet mellan förskolans och grundskolans pedagogik ger en möjlighet att möta alla barn där de är, och det här stärker förskoleklassens roll och ansvar i ett sammanhållet skolsystem."

Ja, så kan det förstås vara. Om inget barn kommer undan förskoleklassen så blir det ju jämlikt. Och det är huvudsaken. Inte att det är bra eller dåligt. Bara att det är lika. Det kanske finns barn som inte lär sig något hemma (kanske) men det finns ju också barn som lär sig mer hemma än i förskoleklassen. Det är inte viktigt. Det viktiga är att alla gör lika. Barnen måste tydligen gå i förskoleklass och lära sig språk och matematik och...ja, annat. Det är något magiskt i det där mötet mellan förskolans och grundskolans pedagogik som på något sätt boostar alla barn så att det går så där jättebra i skolan sen. Eller i alla fall att det går ungefär lika bra, eller dåligt, för alla.

Jag tänker att...pust...vi slingrade oss ur just det här nätet med vår yngste. Vi slapp förskolepedagogiken och den här bryggan eller mötet...och hoppar direkt in i grundskolans jämlika värld. Vi tar risken...kör på utan övergång, utan något möte mellan olika pedagogiker.

Jag tänker på min sexåring. Hur han pratar...som en helt vanlig människa med stort ordförråd...svåra ord och uttryck från vuxenvärldens språk smyger sig in mer och mer...reflektionerna blir mer avancerade, minneskapaciteten är stor, återberättandekonsten likaså...utan någon speciell pedagogik...det kommer ur samvaron med vuxna, ur samtalen, ur kontakten. Jag tänker på hans allmänna mattekunskaper...de funkar...han greppar alla de vanliga matematiska och fysikaliska begreppen. Och de där andra kunskaperna...de finns där...om djur, blommor, växter, grönsaker, vapen, länder, flaggor...allt som intresserar honom och som han kommer i kontakt med. Och så är det annat förstås...sånt som inte kommer av sig självt...konsten att kunna läsa, skriva och räkna på riktigt...addition, subtraktion, multiplikation och division. Det går lätt att lära om man vill...och har en informator till hands. Och det har mitt barn. Och eftersom jag vet att det kommer gå sakta i skolan när han väl måste börja har vi redan satt fart. Vi måste bygga en grund innan han ska in i kvarnarna...jag vill se till att han kan läsa och skriva och räkna innan ettan börjar. Man kan inte räkna med att det kommer att funka bra där. För det är inte sånt som är alldeles säkert fungerar i skolan. Det som fungerar är att alla gör lika. Lika lite. Och det tycker jag är synd. Jag vill att mitt barn ska få bli så duktig han kan...få upptäcka så mycket han kan...få utvecklas så långt han kan och vill och få alla redskap att följa sin egen bana.

Den här dagen borde mitt barn ha varit i förskoleklassen och fått förmånen att bli jämlik. Men han har varit hemma i den ojämlika världen. I den världen har han:

Sovit till halv 8.
Ätit gröt och tittat på ett program om veterinärer.
Spelat tv-spel
Läst en sida i en läsebok...gammeldags...mor är rar och far ror ...typ.
Skrivit bokstaven K och ordet kung och ritat en kung.
Räknat utvalda delar på fyra sidor i en mattebok för åk 1.
Velat lära sig att förstå hur stora tal är uppbyggda...såna med många siffror.
Skrivit ett brev till sin pappa.
Dukat bordet.
Byggt lego.
Försökt konstruera en gasmask av en petflaska.
Åkt longboard och lämnat saker till klädinsamling.
Sett en skadad kråka och försökt hitta på en lösning för att försöka rädda livet på den. Åkt longboard hem för att hämta mat till den och tagit cykeln tillbaka för att slänga ut all mat så att kråkan ska ha mat.
Spelat tv-spel tillsammans med sin storebror.
Druckit kaffe ihop med sin mormor och morfar och bröder.
Tagit en longboardpromenad tillsammans med sin mormor för att visa henne kråkan.
Suttit i knät på en stor storebror och fått hjälpa till med ett svårt (barnförbjudet - hemskt men så kan det vara när man har storasyskon) datorspel och hört när engelska talas med utländska spelkompisar.
Hört en spökhistoria för barn och en lång berättelse om Rasmus Nalle samt sjungit ett antal sånger tillsammans med mig och storebror.

Det var inte så jämlikt. Vad nu det är. Men kul var det. Och jag tror att han lärde sig något. För som han själv brukar säga..."man lär sig något nytt varje dag...för det har pappa sagt." Och det har han nog rätt i. Det där mötet..den där bryggan...den är något som gott kan vara väldigt unik för varje barn. Den behöver inte vara jämlik. Den kan vara hur som helst. Det är liksom inte det som spelar roll. Det som spelar roll...det är att själva skolundervisningen fungerar som den ska. Och det gör den inte. Det kan konstrueras hur många möten och hur många övergångar som helst...införas hur många obligatorier som helst och hur många timmar som helst som ska spenderas i skolan. Det kvittar så länge lärarna inte vet vad de ska undervisa i och hur. Och jag tror ärligt inte att någon längre vet. Det finns ingen plan. Ingen annan än att alla ska vara i verksamhet. Hela tiden. Ingen får halka mellan maskorna. Alla ska med.

Vi byggde stora tal...där nollorna fick gömma sig under! 

Läsningen går lättare för varje dag! Den gamla boken är så bra...samma ord kommer om och om igen och ordbilderna fastnar i minnet! När det går lätt blir det roligt och då går det ännu lättare att läsa! Den här pedagogiken funkar bra. Den funkar bra hemma och den skulle nog funka bra i skolan också. 

Lika gärna som att springa i flock i en lekhall kan man träna på longboarding! Det är kul och förmodligen tränas motorik och styrka upp! Vi bryr oss inte om vilket. N ville åka longboard och då gjorde han det. 

Här spanar vi efter den stackars kråkan! Många tankar och mycket prat blev det kring den lilla skadade fågeln. Kanske hände det något pedagogiskt när medkänsla och empati väcktes. Vi vet inte. Vi bryr oss inte. Vi brydde oss bara om fågeln. 

Ja, så var en dag till ända. Och i morgon kommer en ny. En till dag i frihet. Och det tackar vi för. Jag, en mamma, hemmafru...vad kan min grupp utgöra...en promille av Sveriges befolkning? Och sexåringen...en liten bit av 2 procent av alla sexåringar därute. Två ojämlika individer...med all tid i världen och alla möjligheter att hitta på vad vi vill. Fria. Det är inte så dumt. 

Fredag!

Det är fredag...vardagsveckan har rullat sig hit...igen. Två stora barn har varit sjuka...rejält förkylda och ont i halsen. Och 11-åringen kräktes i skolan och fick gå hem. Han var matt ett dygn men sedan var han som vanligt igen. 

Det har varit tandläkarbesök för 6-åringen. Tandsköterskan frågade om han gick i nollan och blev mycket betänksam när hon hörde att han inte gjorde det. Jag sa att han inte behövde det. Han lekte hemma och låg redan så långt fram kunskapsmässigt att han inte har något behov av det de gör där. Hon svarade lite bitskt att det var ju bra det. N visade i alla fall att han utvecklats på ett tillfredsställande sätt när det gäller att uppföra sig. Han slog i hand, sa sitt namn högt och tydligt, svarade på frågor, gapade snällt, berättade och visade att han höll på att få en ny tand och att två var lösa. 

Fritidsaktiviteterna har dragit igång igen...piano, fiol, orkester, freerunning och barngymnastik. Det blir lite körigt att hålla reda på allt men roligt också förstås. N började i en grupp för större barn, 6-8 år, och tyckte det var toppen den första lektionen. Det var intressant att titta på. Jag konstaterade att många barn, särskilt pojkar, hade mycket svårt att sitta still, lyssna, göra som de blev tillsagda. Kanske överanalyserar jag men jag tycker att det verkar som om barn blir vilda av att vistas i stora barngrupper...de verkar inte riktigt vara blyga längre. De verkar känna sig hemma, vågar säga vad de tycker (den här leken suger, vad tråkigt det här är, jag har ingen lust att göra det här)...

Jag har jobbat mycket med skolarbete...eller jag har väl inte jobbat...men satt barn i arbete. 11-åringen fick jobba ikapp lite med engelskan igår och idag. Där jobbar de själva. i 12-16 lektioner ska de googla,forska, samla fakta om ett djur och sen ska det göras en key note och förberedas ett föredrag som ska hållas i klassen sen. Det är tydligen rörigt i skolan ...svårt att få arbetsro. Och 11-åringen får inte mycket gjort på lektionerna. Ett par ord eller meningar hamnar på surfplattan men det räcker ju inte förstås. Så han har fått göra det hemma istället. Tur man kan hjälpa till. Det är samma sak i matten. Det låter mycket på lektionerna säger sonen och han får svårt att tänka. Vi jobbar hemma. Man får tänka så att det är bra att barnen vilar och har kul i skolan så kan de jobba lite mer koncentrerat hemma. Synd bara att tiden är knapp i hemmet. 

6-åringen fortsätter sin skola. Vi har spikat tre lektioner med lite kroppsrörelse emellan. Det tar som mest en timme att göra allt. Vi börjar med matte. Jobbar i 1:ans mattebok. Den är lätt. N orkar inte riktigt göra allt. Det är lite för mycket pysselkaraktär på det hela. Men vi gör allt det viktiga (som är mycket utspritt i boken) och lite av det pyssliga. Sen kör jag muntlig räkning från en gammal mattebok...som går enormt mycket fortare fram! Sen är det lite handstående eller skottkärra eller något och så läser vi i läseboken. Nu går det jättebra. N har börjat läsa riktiga, men enkla texter och den gamla boken är så bra...ord återkommer, ordbilder kan memoreras, det är så lätt innehåll att man inte behöver lägga någon kraft för att försöka förstå det...och nu ljudar N inte längre utan säger ordet direkt...inte fort men ändå. Sen blir det skrivning och lite teckning. N får skriva en bokstav i taget...vi har gjort O, S, M, R, T, F, I, Ä...han får klippa ut bokstäver och klistra in i en bok, skriva stora och små bokstäver och rita en bild som innehåller bokstaven vi jobbar med! Det är roligt! 

I högstadiet är det svårt att komma igång. Skolan ska digitaliseras och det har varit svårt att få fram surfplattor till alla. Så det har tittats på film, lekts lekar, räknats i kopierade häften, pratats om vad som ska göras...senare. Många timmar i skolan och mycket lite utdelning för insatsen. Det är trist. 

Ja, det är ju fredag...och hemmet är städat...sängarna renbäddade, toaletterna städade, golven dammsugna och tvättkorgen nästan tom. En kaka står klar på köksbänken och väntar på att de två skolbarnen som ännu inte kommit hem ska göra det. Ikväll ska vi väl äta lite extra gott. Friterad torsk med pommes och hemgjord bea hade smakat bra...men vi har ingen torsk just idag... och inga pommes heller. Bilden är från en annan fredag. Idag blir det karré...för det var extrapris på det...potatis i foliepaket och fetaostsås till det...egna tomater med rödlök och vinägrett blir gott till! Kanske ska jag sätta en baguettedeg också...ja, det gör jag! Trevlig fredag därute!

Servicesamhället

Igår kunde jag läsa i tidningen att ett lokalt företag låtit göra en undersökning om unga i arbetslivet. Det handlar om att locka unga till nya arbetsplatser. Det stod lite allt möjligt...om var unga hittar jobbannonser och hur de söker jobb...digitalt förstås.

Sedan handlar det om vad de unga vill ha ut av sitt arbete. De vill ha förmåner. Tillgång till massage är något man efterfrågar. Tillgång till gym vill varannan ung person ha. Var fjärde ung önskar sig tillgång till psykolog genom arbetsplatsen. De unga kvinnorna önskar sig mer praktisk hjälp. Var tredje vill ha städhjälp. Nästan lika många vill ha barnpassning och hela 20 % vill ha hunddagis. 

Jag känner mig förvirrad. Kanske är jag ute och cyklar men är det inte lite...märkligt...att liksom jobblivet liksom närmar sig fritiden och liksom bakas ihop på något sätt. Man önskar att jobbet ska lösa de praktiska, emotionella, fysiska problem jobbet liksom orsakar. Jobbet ska bli någon slags central för hela ens liv. Mår man dåligt...kontakta jobbpsykologen, ont i ryggen...boka en massagetid...svårt att få ihop barnapusslet...kontakta företagsbarnvakterna, hinner inte hem och gå ut med vovven...in med den på hunddagiset företaget anlitar, hinner ej städa...företagsstäderskorna fixar biffen. 

Ett samhälle där alla vävs samman i någon slags tjänsteutbyte...en total lösning...visualiserar sig i min hjärna. Jag försöker få ordning på mina tankar. Minns brottstycken av samtal med maken om saker han hört här och där...om hur enkelt det är att få fönstren putsade...inte dyrt alls...ta bara hem en tant...hon gör det när du är på jobbet. Det är väl RUT som träder in. Men nu verkar det vara ett nytt tänk på g. Man vill inte ens behöva anlita RUT. Man vill ha någon slags all inclusivelösning för hela sitt liv. Jobb och service i en härlig mix. 

Så tänker jag på servicestaben som är nödvändig för att få till den slutgiltiga lösningen...ett härligt tjänstesamhälle där allt flyter på så smidigt som möjligt...vilka är de, de osynliga, de som måste till för att ritningen ska gå ihop...städerskorna, barnpassarna, hunddagisfröknarna, massörerna...vilka är de? Vad ingår i deras arbetsvillkor...tillgång till massör, barnpassning, hunddagis, städning? Förmodligen inte.

Sjukt

Nu har lussäsongen startat! Det ser man på de sociala medierna. Barnen har börjat den nya terminen i förskolan och lössen kommer som ett brev på posten. Och förkylningarna är också här! Löss har vi inte. Men förkylda är vi nästan hela bunten. Två barn är hemma och ett par verkar vara på g med att bli sjuka. Efter maten satt jag och slappade lite framför datorn. Läste lite artiklar här och där. Halkade in på Dagens Industri och kom in på någon slags annons som handlade om höstens vanligaste sjukdomar. Och tydligen är de vanligaste sjukdomarna på hösten:

- Den vanliga klassiska förkylningen.

- Svinkoppor, höstblåsor och vattkoppor.

- Löss.

- Eksem.

Tja, det var de vanligaste sjukdomarna för hösten. Det låter läskigt. Förkylning och vattkoppor kan jag gå med på. Men svinkoppor, löss, eksem...det låter som typiska sunksjukdomar...de där som florerar när det är lortigt, varmt, tätt med folk, osunt. För många barn på samma instängda, dammiga, lortiga ställe. Leksaker som vandrar mellan barn. Saliv och snor som byter ägare. För många kläder i för trånga utrymmen i kapprum och fritidshem. Överbelastning. Jag vet att typ Agnes Wold skulle säga att jag hade fel. Men jag vet vad jag tror. Jag ser vad jag ser. Det har ändrat sig. Förr hade folk löss. Sen fick folk det bättre och lössen drog sig tillbaka. Nu är de här igen.

Söndag!

Det är söndag kväll och helgen är snart slut! En riktig arbetshelg blev det och det känns bra! Vi har bara jobbat...med ombyggnation, med trädgården och med skolarbete. Och så har vi tittat på tv och ätit hyfsat god mat. Det fick duga så denna helg! 

Jag förbereder trädgården för hösten. Rensar och kantklipper och flyttar på en del saker och tänker på hur jag vill göra härnäst. Kanske ska jag ta bort en del grejer och ha något nytt? Riddarsporrarna trivs inte så värst...kanske ska jag nöja mig med en och ha lite mer flox istället? Någon mer ros vore roligt. Och hortensiorna...de vill verkligen inte blomma. De gjorde det de första tre somrarna men sen tröttnade de och nu blir det bara blad. De får nog ryka i år och bytas ut mot något annat? Eller har jag gjort något fel? Vad gör man för att få hortensior att blomma? 

Jag satte solrosfrön i våras och det var ju skoj! Nu har vi tio jättehöga stänglar och tre av dem har redan slagit ut och lyser så fint! 

Och luktärtorna blommar för fullt! Och de är härliga tycker jag...både fina och så lukten...den är så underbar! Man får gå förbi och sniffa många gånger varje dag och njuta! 

Echinacean har slagit ut och jag gillar den så mycket! 

I år fick vi inte många äpplen. Inte ett enda Transparent Blanche men vårt Aroma har kanske 15 äpplen i alla fall! Snart ska vi provsmaka! Och James Grieve-trädet vi satte förra året har några äpplen! Det blir spännande att testa!

Till kvällsmat tänkte jag göra panerad torsk med remouladsås och potatis...Jag förberedde allt och sen tog jag fram den färska fisken maken köpte i går...paketet såg lite fel ut...fel form för inslagen torsk...det var visst en laxsida! Oh no! Ingen panering alltså! Och klockan var redan sex! Ändrade planer! Men det gick bra och det blev jättegott! Jag skar upp laxen i portionsbitar och stekte i stekpanna...på med rivet citronskal och persillade. Potatisen var redan i ugnen. Och så hämtade jag in ett gäng rödbetor...kokte, blandade dem med brynt smör, rostade sesamfrön, kapris och schalottenlök! Fetaost på det! Mums! 

Och nu är det söndag kväll och alla sover utom jag! Jag ska ta mig en kopp te och titta på Billions innan jag hoppar i säng jag också! 

Cissi Wallin....

....skriver i Metro att hon skaffade barn utan att vilja vara tillsammans med honom nonstop. Hon berättar att hon älskar att jobba, vara kreativ och dricka kaffe utan att bli störd. hon älskar att känna hur hela hennes väsen får stimulans. Och då kan hon inte vara hemma med barn mer än två dagar i streck. Hon är som vilken pappa som helst. Och det vill hon vara utan att behöva känna skam och skuld. Och det är det som är problemet tydligen. Att hon skammas av andra mammor för att hon lämnar sin 2-åring på dagis. Och det räcker inte med att mammor är emot henne. Hela samhället är emot henne. Samhället tycker att en mamma ska uppoffra sig själv. Utan att klaga. Hon ska ha ansvar för föräldraledighet, vabb och hela projektet Familjen AB.

Fast Cissi Wallin har löst det hela. Så egentligen är hon nöjd. Antar jag. För några månader sedan slutade Cissi att ha ångest över hur misslyckat hennes naturliga moderskap var. Hon förstod och insåg att det moderna samhället inte längre är sådant beskaffat att ett "naturligt" moderskap är naturligt. Inte ens på stenåldern satt mammorna hemma i grottan och bakade cup cakes och maratonammade. De som hade lust gick ut som vilken karl som helst och fällde en mammut eller något får man förmoda. Sen är det ju så att småbarnsåren numera är ganska kämpiga. Och är det kämpigt måste man hjälpas åt. Och det är där papporna kommer in. De får aldrig höra att "varför har du skaffat barn om du inte vill vara med dem non stop."

Ja, det är så resonemanget går. Och jag ba...asså vad vill detta säga? Vad är nytt? Är det inte exakt så här tongångarna går bland politiker och media. Cissi är alltså helt godkänd. Hon gör rätt. Hon tänker rätt. Det är väl inget konstigt att lämna barn på dagis från det att de har fyllt 1 år? Man har väl till och med rätt att ha barnen på dagis på heltid oavsett vad man som förälder har för sig om man bor i Stockholm har jag för mig. Och staten vill ju väldigt gärna att mammor slutar upp med de där dumheterna att känna modersinstinkter. Det är ju det fulaste man kan ha. Det sägs om och om igen att det är dumt att mammor är hemma ens en aning mer än papporna. Det är dåligt för deras karriärer, deras löneutveckling, deras självförtroende, deras ekonomi, deras pensioner. Det är dåligt. Punkt. Och det är dåligt av mammor att roffa åt sig av pappans dagar. Agnes Wold som tydligen är någon slags sakkunnig åt den utredning staten beställt för att modernisera föräldraförsäkringen säger att det är dags att skamma mammor som tar för sig av föräldradagarna. Det sägs ständigt att det är tråkigt att vara hemma hos barn. Det är inte stimulerande nog. Förskolan framställs som det enda tänkbara alternativet när det gäller att fostra barn. Förskolan is da shit...det är bara där barnen lär sig socialt samspel, utvecklar empati, lär sig matte, utvecklar sitt språk, blir friska, utvecklar psykiskt välmående. Föräldrar har icke något att komma med.

Ja, så Cissi är sent ute. Hon har redan vunnit. Hon vann för länge sedan. Nu gäller det bara att skamma på...för de som blir skammade är ju vi som vill vara hemma med våra barn. Vi som har modersinstinkter. Det är fult att ha. Riktigt fult. Då försöker man bara spela märkvärdig och få en guldstjärna av någon. Man vill ha en gloria. Man är så sunkig och inåtvänd och borde upprätta ett altare på något skötbord (om man har något) och onanera framför det. Man gör ingen nytta. Man går runt och lallar därhemma. Samtidigt är det vidrigt jobbigt att vara hemma och ta hand om barn. Barnen är jobbiga och de smular och kladdar. Och ställer frågor.

Ja, det är tråkigt. Och jobbigt. Och då är det toppen att det finns en förskola som kan ta emot alla barn som är så trista och mindblowing att ta hand om. Och det är ju ännu mer tur att förskolan inte kostar så mycket. Så att man har råd. Och har råd har man...tror man...man tror man är fri...men i själva verket är man med och betalar kalaset. Alla är med. Alla skattebetalare. Och alla vi i landet betalar skatt...från varje liten bäbis till varje gamling...för alla som konsumerar är med och bidrar. Mer än 100 000 kr per barn och år kostar en förskoleplats. Detta är alltså pengar de som använder förskola bjuds på. Och detta är alltså pengar som de som inte använder förskola inte får med av. Trots att de är med och betalar.

Så, vem är det som är förtryckt? Var finns patriarkatet? Vilket strukturellt förtryck utsätts vem för? De frågorna borde vara lätta att besvara. Men de är inte intressanta i sammanhanget. Det är roligare att inbilla sig att man gör något slags uppror mot någon överordnad patriarkal struktur. I själva verket är man med och stärker strukturen, cementerar förtrycket, indoktrinerar unga mammor...går statens, den nya patriarkens, ärenden.

Det är fredag....

...eftermiddag och helgen är snart här! Det är skönt! Veckan har varit bra! För mig och N har den varit riktigt bra...vi har gjort allt möjligt trevligt! För skolbarnen rullar dagarna vidare. Jag ser att de blir trötta av långa dagar och för dem är det förstås extra skönt med två lediga dagar. 11-åringen har varit hemma tre dagar. Han har varit sjuk. Ont hals och öron. Men idag är han bättre. Han känner sig nästan frisk och orkar leka med lillebror och har även orkat göra lite skolarbete.

Det känns skönt att få någon ledig dag hemma när jag kan få en chans att jobba med skolsaker. Det är lite lustigt att säga det men...det är skönt att barnen kan få en ledig dag ibland så de hinner ikapp med skolarbetet. Men så är det. Vi har räknat matte. Man hinner mycket hemma...på en halvtimme hinner man med ett par sidor. I skolan brukar det bli tre, fyra, fem tal räknade på en lektion. Jag vet inte varför det är så...kanske är min son extra långsam. Eller så beror det på att stora delar av lektionerna pratas bort...det är mycket ljud...det är svårt att koncentrera sig. I alla fall känns det skönt att det händer lite. Och så har vi gjort engelska. De har fått ett alldeles orimligt stort arbete att göra i engelskan. De ska jobba i 3-4 veckor med att söka fakta om ett nordamerikanskt djur. Barnen ska läsa själva på sina surfplattor...googla fram engelska artiklar. Samla fakta. Göra en mind map. Skriva ner fakta. Göra en power point. Förbereda en muntlig presentation. I 12- 16 lektioner ska de sitta och jobba med det här hemma. Det känns som ett avancerat sätt att slösa bort en väldig massa tid och få ut väldigt lite utav det. Och om det går till så som det gjort förut kommer läraren inte ens att ge någon feedback på elevernas språk, försäkra sig om att eleverna lär sig nya ord, utvecklar sin grammatik. Dumt. Det hade nog varit väldigt mycket smartare att utnyttja det faktum att barnen är i skolan, i en klass, tillsammans med en lärare som kan engelska och som kan föra vidare sina kunskaper. Man hade kunnat tänkt sig att man läste en text, fick lyssna på texten, fick läsa själv, fick högläsa, gick igenom glosor, fick läxa på det, uppmärksammade viktiga fraser, fick läxa på det, tog ut lämpligt antal starka verb, fick läxa på det, jobbade med vissa specifika grammatiska moment, pratade om texten, översatte den. När man hade läst lämpligt antal texter...kanske fem stycken, på fem veckor kunde man tänka sig att ha ett litet prov där eleverna fick visa vad de lärt sig och där läraren fick information om vad som funkat och vad som måste jobbas mer med. Ja, så där som man jobbade förr alltså. På den gamla onda tiden. Men nu ser det inte ut så. Nu är det nytt. Det är fräscht och digitalt och roligt...och eleverna är helt utlämnade åt sin egen förmåga. Och det går inte jag med på. Så vi valde ut ett par texter om ett djur. Jag högläste och översatte. Vi tog ut ord som var bra att kunna. Vi skrev ner dem i en gloslista. Sonen fick göra en mindmap under min ledning. Han fick sortera upp de rubriker han valt i en logisk ordning....medan vi diskuterade vad som var bäst att göra. Sedan ska han få skriva ett stycke om varje rubrik. Jag tänker hjälpa honom att hitta fakta och sortera den och så tänker jag korrigera hans språk och förklara varför det ska vara på ena eller andra sättet. Ja, och sen hann vi träna lite på omskrivning med did också...vi tog översättningsmeningar från en gammal lärobok...det känns skönt...att det en gång fanns böcker man jobbade i och som hade en struktur och innehåll som främjar inlärning på riktigt. Och jag är glad att jag äger sådana böcker. Jag är dock ledsen över att jag förfogar över så lite tid tillsammans med barnen.

6-åringen fortsätter i sin skola. Han räknar ett par sidor i 1:ans mattebok (Favorit) varje dag. Den är löjlig tycker han så vi hoppar över en del av det allra löjligaste. Den är ungefär som en pysselbok och nivån är låg. "Tror de att jag är en bäbis." suckar han emellanåt?". Och så läser han ur en gammal läsebok. Det går framåt och går lättare för varje dag. Han skriver bokstäver...vi gör på gammeldags manér...en bokstav i taget...O, S, M, R...i den gamla ordningen så att det går fort att kunna skriva ord. Och han skriver en hel del. Än så länge föredrar han stora bokstäver men i takt med att han lär sig skriva de små så faller nog det på plats det också. Sen har han sina egna idéer...viker pappersflygplan, klistrar och klipper olika konstruktioner, bygger lego, tittar i olika böcker, står på händer, hoppar längdhopp...Det är en fröjd att vara tillsammans med honom. Få dela hans liv på heltid ett tag till.

Sen har vi förstås hunnit med en massa jobb. Det gör man ju när man är hemma. Det vanliga slipper jag aldrig undan, vill det inte heller...städa, tvätta, vika, diska, torka, plocka...Jag har gjort det så många år nu att det går av sig självt. Och sen har jag klippt vår höga thujahäck. Sidorna klippte jag i somras och den här veckan tog jag överdelen. Den blev fin. Och så har jag tagit upp potatis, plockat in bönor i takt med att de blir stora nog, rensat landet och rabatterna, kanthuggit runt äppelträden, klippt gräset, beställt fotografier, sorterat och ordnat bland semesterkorten på datorn...

En bra vecka har det varit. Och nu är det helg!