Höst!

Nu är det riktig höst! Jag älskar det! Än är luften ljum och det är så vackert ute med alla brända och dova färger. Det är skönt att vara ute och känna hur man blir genomluftad av vinden och hud och hår får liv av fukten i luften. Det finns en hel del kvar att göra i trädgården och det är ju bra - då får man en extra anledning att gå ut. Det har blåst mycket de senaste dagarna och bara man vänder ryggen åt vårt enorma äppelträd så har det rasat ner en hel del äpplen.

Det blir en hel del plockande. Barnen är med och hjälper till och de tycker att det är rätt roligt! Vi sorterar äpplena - en del är helt oskadda och kan sparas, de andra åker i sopsäcken!

 

Vi försöker att tänka på att njuta av den här delen av hösten. Försöker komma ihåg att se hur vackert det är just nu. Tiden hastar och snart är allt det färggranna borta...

 Studsmattan används inte så mycket längre. Höstlöven har tagit över...

 Blommorna kämpar på och ger sitt sista. Det är bråttom att hinna med det sista verkar de tänka. Malvor och kantnepetor blommar om för tredje gången och ger mig en anledning att gå varvet runt huset och njuta av rabatten ännu en liten tid.

 Floxen ger inte upp i första taget...

Naturen bjuder på de vackraste konstverk! Färger och former i perfekt harmoni...

 

Lång och kort vokal!

Jag och 9-åringen jobbar vidare i våra gamla böcker. Han har läsläxa och ordläxa en gång i veckan och när vi gör dem brukar jag passa på att fylla på med lite jobb i de där böckerna. Förra gången vi gjorde något handlade det om lång och kort vokal.  Han stavar rätt till ord med lång vokal men ibland blir det inte rätt när vokalen är kort. Det är inte så lätt! Men med lite träning så sätter det sig! I boken får man träna sig på att lyssna på om vokalen är kort eller lång. Man skulle läsa kontrasterande ordpar, t ex kal och kall och lyssna hur det låter samt känna efter hur tungan ändrar läge. Det var roligt! Vi läste länge och 9-åringen kände efter med tungan och försökte beskriva skillnaden.  

Sen fick man jobba med enstaviga ord som hade lång vokal. Det var ord som har två betydelser. 9-åringen fick läsa ordet högt och förklara vad orden kunde ha för betydelser. Roligt! Och jag tror att det är nyttigt att bli uppmärksam på språket, att ord kan betyda olika saker beroende på sammanhanget.

Vi uppskattar våra stunder tillsammans när vi jobbar med de här språkövningarna. Vi har roligt tillsammans och upptäcker nya saker tillsammans. Vi tycker att det är roligt att uppmärksamma hur språket har förändrats sen mormor och morfar var barn. Arbetet tillsammans gör att vi kommer varandra närmare!

 

Vem är ansvarig?

Jag fortsätter på skolspåret lite till! Det kommer hela tiden något nytt att fundera över! Sonen i 3:an ska jogga en gång i veckan i skolan. Barnen ska springa en slinga på ca 2,5 km. Slingan är snitslad och går på cykelbanor mellan villakvarter och genom skogar. Vid ett tillfälle korsar cykelbanan en trafikerad väg. Det är en sk bussgata där bussarna kommer ganska sällan men kör desto fortare. Gatan är bara till för bussar men används av bilister som vill ta en genväg rätt ofta. Barnen springer över denna gata precis vid ett backkrön. Barnen kan inte se vad som döljer sig på andra sidan backen och bussen eller bilen som kommer på andra sidan backen kan inte se om det finns ett barn där.

Jag har så svårt att förstå tänket. Vem är ansvarig för barnen? Vem som helst skulle svara "läraren". Läraren själv skulle säkert svara det. Men hur tar läraren det ansvaret? Hon litar på att barnen klarar sig själva och det gör de ju säkert också. Men om det händer något då? Om ett barn blir påkört, om barnen blir osams, om någon "skummis" har noterat att barnen springer just den här slingan just den här dagen och tiden... Då finns det ingen där.

Om nivågrupperingar!

En av sönerna har varit sjuk och jag har hämtat hem matteboken för att han inte ska hamna efter. Jag sitter med en stund för att se vad de håller på med. Jag inser att boken är nivågrupperad. Det finns fyra nivåer på uppgifterna. Barnen ska räkna två nivåer, alltså nivå 1 och 2 eller 2 och 3 eller 3 och 4. Sonen räknade 2 och 3. Jag frågade varför. Han är duktig i matte och borde klara de två svåraste nivåerna. Men sonen tyckte att det var för jobbigt att göra det svåraste. Han ville hellre ta det lite lugnt.

Är det inte lite konstigt att barnen själva får välja nivå? Är det inte lite konstigt att föräldrarna inte får reda på vilken nivå barnet ska räkna på? Skolan sänder återigen ut signalen att föräldrarna inte har med saken att göra.

För mig är nivågruppering en viktig sak. Det är viktigt att föräldrarna vet om i vilken grupp barnet hamnar i. Det är viktigt att föräldrarna får chansen att vara med och prata med sitt barn om vilken nivå som är den rätta för just deras barn. Barn tänker inte som vuxna. De kan inte göra ett val som är genomtänkt på samma sätt som en vuxen kan. Sonen förstod vad jag menade när jag tyckte att han skulle räkna de svåraste uppgifterna och han kommer att räkna dem i nästa kapitel. Jag får vara glad att jag fick reda på hur det låg till och så måste jag komma ihåg att det är så här det går till när nästa barn börjar mellanstadiet. Jag som förälder måste hålla koll. Jag kan inte räkna med att skolan tar det ansvar de borde. Jag kan inte räkna med att jag får reda på det som rör mitt barn. Jag måste hålla koll!

Rutiner vid sjukdom! Om elevansvar!

Skola, skola, skola! Det kommer ständigt något nytt att fundera på. Jag har precis läst igenom vad som gäller om barnen blir sjuka. Det är inte som när jag var liten - att det kom hem en klasskamrat med sånt man behövde läsa igen om man var sjuk mer än ett par dagar. Nu ska eleven själv ta ansvar för att få hem det som behövs. Så här står det:

"Enligt lgr 11 läraren ska utgå från att eleverna kan och vill ta ett personligt ansvar för sin inlärning och för sitt arbete i skolan, och skolans mål ska vara att varje elev utvecklar ett allt större ansvar för sina studier. (Källa: www.skolverket.se). Ett steg i denna riktning är att elever själva tar initiativ till att få hem eventuella läxor och arbeten vid sjukdom. Det är viktigt att tänka på att eleverna numer har flera olika lärare, och det kan vara nödvändigt att vända sig direkt till sin ämneslärare för att få information om läxor. Ett annat sätt kan vara att höra av sig till en kompis och be den ta med sig arbeten och läxor hem."

Jag funderar på det där med att eleverna ska kan och vill ta ett personligt ansvar för sin inlärning och sitt arbete i skolan och att eleverna ska ta ett allt större ansvar för sina studier. Det är väl självklart att eleverna ska ta ansvar för sin inlärning och för sitt arbete i skolan. Men vad betyder det? Vad ingår i att ta ansvar? Det kan betyda så mycket - allt från att man är tyst och inte stör och jobbar på med det man ska till att man är sin egen lärare. Tänker ut vad man behöver lära sig och ser till att man lär sig!

Just när man är sjuk kan det vara svårt för eleven att ta självständigt ansvar för att få hem skolmaterial. Det är jobbigt nog att vara sjuk. Det är ännu jobbigare att sätta sig och telefonera till sin lärare, till alla berörda lärare, för att få hem skolböcker. Det är jobbigt nog för ett barn som är friskt att ringa runt till vuxna människor och fixa saker. Är det inte så att skolan egentligen har lagt över ansvaret på föräldrarna? Visst, det är ingen stor sak att slå en signal till en kompis och be den att ta hem saker. Å andra sidan är det kanske inte en stor sak för läraren heller att lägga ner de skolböcker läraren vet att barnet har kommit efter i och skicka med en kompis!

Strunt samma! Det mesta ordnar sig. Men jag reagerar ändå på det underliggande budskapet i meddelandet. Lärare tar inte ansvar för barnen längre. Det får barnen göra själva. Eller det får föräldrarna göra. Barn är liksom inte barn längre. Man kan ställa lika stora krav på ett barn som på en vuxen. Det är bara bra om kraven är stora för då ökar barnens ansvarstagande. I alla fall när det gäller praktiska saker.

Funderingar på starka verb!

Jag har ju gnällt lite på skolan i mina senaste inlägg och eftersom jag är igång kan jag ju lika gärna fortsätta lite till! Idag tänker jag på engelska starka verb!

Jag tänker mycket på starka verb. Det har jag gjort ända sedan mitt äldsta barn gick i mellanstadiet för ganska många år sedan. Jag antog hela tiden att de där starka verben skulle börja komma hem! Att barnet skulle få läxa i ett antal starka verb i veckan. I 6:an förstod jag att de aldrig skulle dyka upp. Jag tänkte att kanske tycker lärarna att eleverna inte klarar av att lära sig böja verb så tidigt och väntar till högstadiet. Jag väntade. Men inget hände. Inga starka verb kom. Nu går den äldste på gymnasiet. Fortfarande inga verb.

Ett tag tänkte jag att det kanske bara var mitt äldsta barn som hade otur med lärare men jag har nu förstått att inga lärare (åtminstone inte i vår stad) ger engelska starka verb i läxa. Så kan det vara och vi klarar oss ändå. Jag har ju mina grammatikböcker och lär mina barn de starka verben själv. Men är det inte konstigt!?

Jag funderar så mycket på vad det kan bero på. Starka verb kan väl inte bli omodernt? Eller det kanske de kan. Man skulle ju kunna tro att barnen får träna på de där starka verben i skolan men så är det heller inte. Innan jag tog saken i egna händer så märkte jag att mina barn inte kunde böja särskilt många starka verb. Det krävs ju nämligen träning för att man ska lära sig det.

Lärarna tycker kanske att det är onödigt att kunna böja starka verb? Men det låter ju så tråkigt och ser så tråkigt ut när det blir fel. Tycker jag i alla fall. Det blir ju synd om barnet som inte har fått chansen att lära sig. Så svårt är det ju heller inte.

Tänker att lärarna kanske tycker att det är jobbigt att dela ut verbläxa. Men är det verkligen det? Man kunde tänka sig 5 verb i veckan. När man går igenom verben är det första träningen. När barnet skriver upp dem i verbboken är det andra och sen kan barnen träna hemma. Det är en lätt läxa - bara att träna. Man kan göra det själv. Man kan till och med förhöra sig själv. Förhöret i skolan är lätt. Bara att säga verben och låta barnen skriva. Låt barnen byta lappar och rätta åt varandra. Det är förresten också träning. Sen samlar man in lapparna och läxan är klappad och klar. Och barnen har lärt sig att böja verb! Man kan utöka träningen genom att be barnen skriva meningar med verben i olika tempus. Det är bra skrivträning, inte bara för de starka verbens skull utan rent allmänt.

Man har märkt att klasskillnaderna ökar i skolan. Jag tänker att det inte är så konstigt. Om skolan slutar att undervisa efter ordning då kommer klasskillnaderna. De föräldrar som märker vad som är på gång kommer att göra något åt situationen. De andra får klara sig bäst de kan. Jag tänker också att lärarna själva är offer för en skola med bristfällig undervisning. De yngsta lärarna kanske inte heller fick ordentlig undervisning och då har de varken kunskaper nog eller mönster i hjärnan för hur man kan bedriva undervisning.

Tankar om läsläxor!

Jag tänker mycket på skolan nu! Det har varit många blogginlägg på andra ställen som har fått mig att tänka mer. Varje vecka får sonen i 1:an läsläxa. Barnet ska läsa tillsammans med en förälder och sedan ska barnet svara på några frågor i ett häfte. Det här tror jag är något som förekommer på de allra flesta skolor.

 

Lite alla möjliga tankar kommer för mig när jag tänker på läsläxorna.

 

1. Böckerna är nivågrupperade. Det finns tre att välja mellan, en lätt, en mellan och en svår. Sonen fick mellan. Barnen i klassen har pratat med varandra om vilken bok de fick. Ingen fick svår. Några fick lätt. Sonen och hans vänner som fick mellan hade pratat om att den lätta var så "lätt". Barnen blir alltså på en gång medvetandegjorda om att de är olika "duktiga" och att det är "bättre" att få en bok med många ord än en med färre. Det känns inte så bra. Det blir en tävling från början.

 

2. Jag tänker vidare på det där med nivågrupperingen. Jag förstår tanken. De som har kommit längre ska få komma vidare och de som behöver mer träning ska få det för att komma igång. Men det blir lite tokigt att de barn som redan kan läsa kommer att få träna mer än de som inte kan. Klyftan mellan de som kan läsa bra och de som inte läser lika bra kommer att öka och vidgas.

 

3. Jag tänker också att det är lite konstigt att barnen ska läsa så mycket hemma. Jag har hela tiden försvarat läxor och jag tycker fortfarande att läxor är bra men när det gäller läsläxor är jag lite mer tveksam. Det ställer stora krav på föräldrarna. Det ska läsas varje dag och frågor ska besvaras. Det är också om man ska vara ärlig väldigt tråkigt att läsa dessa långa och ganska ointressanta texter varje dag. Särskilt när barnet kan läsa bra och man ändå i hela tre år ska vara tvungen att göra detta. Egentligen tycker jag att högläsning kan tränas i skolan. Det kan ske på så många olika sätt i grupp som är utvecklande för barnen. Man kan körläsa, läsa i par, läsa tyst för sig själv... När barnen blir bättre på att läsa kan man väl turas om att läsa faktatexter i so och no högt i klassen. Det är ju inte ett självändamål att läsa högt. Man läser texter för att man vill ta reda på något eller för att man vill underhålla en lyssnare. Att bara läsa texter för själva läsandets skull är ganska meningslöst. När man kan läsa högt bra tycker jag att man kan släppa renodlade läsläxor och ge andra typer av texter i läxa, texter från no- eller so-ämnena som handlar om saker man jobbar med i skolan.

 

4. Min sista tanke kring läsläxan är att texterna är så "opedagogiska". Jag har ju den irriterande vanan att hela tiden jämföra med äldre läroböcker och det har jag gjort nu också. Skillnaden är stor.  

Här är de fyra första sidorna i den moderna läseboken! Här börjar man direkt med löpande text. Man använder sig av ord som inte är ljudenligt stavade, t ex dubbelteckning, ordet "ledsen", ng-ljudet. Alla bokstäver finns med och orden är långa och besvärliga. Alla skiljetecken finns med.

Här är de första sidorna i den gamla läseboken! Man har valt en helt annan metod. Endast fyra bokstäver används till att börja med. Av dessa fyra bokstäver kan det bli en hel massa ord.

Här visar man ordbilden "och" eftersom man behöver känna igen ordet "och" när man läser löpande text.

Sen kommer den första texten. Alla ord är ljudenligt stavade och korta, inte mer än fyra bokstäver. Det är samma ord som upprepas ofta. Detta gör att ordbilderna kommer att smyga sig in i barnets hjärna. Stavningen till dessa ord är lätt att lära sig. Orden är som byggbitar och de ingår i andra längre ord som barnet kommer att möta senare. Man bygger upp språket från början och går sedan vidare. Alla barn kommer att kunna hänga med från första början och sannolikheten att de flesta barn kommer att klara av att delta i processen fram till svårare texter är mycket större med den här metoden anser jag.

Texten är inte ett dugg spännande. Det handlar inte om att det ska vara spännande. Det är jobbigt att börja läsa. Hjärnan ska göra en massa kopplingar och lära sig känna igen bokstäver och ordbilder. Om man läser med ett litet barn förstår man snabbt att barnets fokus inte är innehållet utan själva den tekniska avkodningen. Ofta har barnet inte ens förstått vad som står i texten. Hjärnan verkar inte kunna jobba med två så komplicerade saker på samma gång. Jag tror att det är bättre att jobba med tekniken först och sen när den sitter börja läsa "riktiga" texter.