tisdag 11 juli 2017

En trygghetsresa

Almedalsveckan är över. Jag har inte tittat eller lyssnat jättemycket men brottstycken har trängt sig in i min värld. Löfven har sin trygghetsresa, Anna Kinberg Batra pratar om sverigelöftet, Magdalena Andersson om välfärdslöftet, det är plikt hit och plikt dit, kräva sin rätt och göra sin plikt, ingen ska få nåt om den inte gör nåt, Sverige har inte råd att bara dela  ut bidrag hur som helst utan att få något tillbaka, Åkesson lyfte det gamla folkhemmet, det är värderingar, svenska, som måste accepteras...Det är retorik och jag känner obehag...på något sätt känns det illavarslande...hårda ord och hård stämning. 

Jag vill bry mig, blippar upp de olika talen och börjar läsa...orkar inte riktigt, jag blir arg och ledsen och får hjärtklappning. Men det är sommarlov...sommarsverige, regnigt och lite kallt men med sol som alltid bryter fram på eftermiddagen vad de än har sagt på vädret...har jag bara jag öppnar dörren. Jag har min familj. Jag har mitt hus. Trygghet och välfärd har vi skapat, jag och min man...även om omvärldens mörka moln glider in över oss på olika sätt ofta. Men vi håller emot, försöker bygga vårt eget, skapa det liv vi vill ha...på egen hand.

Vi arbetar med vårt. Jag odlar min trädgård. Sköter om den så mycket jag hinner och njuter av dofter och låter dem vandra in i mitt sinne och väcka minnen och förhoppningar till liv. Det lever och rötterna vandrar både framåt och bakåt i tiden. 
 Jordgubbar och ringblommor gläder oss varje dag och när jag plockar av jordgubbarna står ringblommorna där bredvid och jag kommer emot dem med mina jordiga händer...ringblomsdoften är så stark och så underligt härlig...väcker barndomens blombuketter till liv...gör mig glad. 
Det växer och växer och ogräs måste rensas...det är välgörande för både kropp och själ...jag böjer och kröker och tänker och mediterar, vilar och arbetar på samma gång...Ärtorna blommar och det är vackert...man längtar lite...blir det några färdiga ärtor? Kommer tillväxten gå bra? Man får se.
 Maken arbetar för oss och sönerna hjälper till. De bygger på vårt hus, gör det finare och bättre. Inget ROT-avdrag använder vi oss av. Vi har inte råd till det. Och inte lust heller egentligen. Vi har valt att leva på en lön och klarar av det också och då har man inte råd med ROT. De som hellre tar ansvar för sitt eget hem och sina egna barn får inte med av samhällets håvor, inga bidrag eller avdrag beviljas oss. Men det gör inget. Vi klarar oss. Och barnen får lära sig att arbeta, får kunskaper i arv av sin far, lär sig hugga i, ser resultat....
 När maken grovjobbar tar jag hand om allt det löpande...barnen och maten och disken och tvätten och trädgården...det är bra...arbetsfördelningen fungerar som den ska. Vi är effektiva och arbetar i harmoni med varandra...måltiderna bryter av arbetslunken...enkel lunch, kaffe och så kvällsmat...maken ser att det är tungt att bara göra servicearbete och rycker in fast han har fullt upp...diskar upp, torkar diskbänken, går ett varv med dammsugaren...Vi hjälps åt. Det är bra.
Allt är inte bara arbete. Det finns mycket annat omkring oss. Trädgården bjuder på blomster och dofter...på kvällen har vi tv och böcker och varandra att prata med. Det är omväxling och förnöjsamhet. En trygghetsresa på mörka vatten. 

2 kommentarer:

  1. Vackert och vemodigt. Jag har själv de tankarna ibland... och när jag får dem känns det mer avlägset att vända hem och bosätta sig i Sverige igen, även om det finns mycket dåligt här där jag bor också. Men det verkar ändå finnas en (lite) annan syn på människan; att det ska vara möjligt att på några sätt göra egna val i livet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kanske är det bara jag som känner så här...detta är ju liksom inget man pratar om därute i samhället. Folk verkar nöjda med sina liv...skaffa barn, lämna in dem efter den lagstadgade föräldratiden är slut, låta barnens barndom inrutat rulla på, låta politikernas ord flöda utan att spår i sinnet...Kanske är allt gott. Det är inte lätt att veta.

      Radera