Vems fel är det?

Jag har sett att man återigen diskuterar det fall när en liten pojke blev hängd när han fastnade med en cykelhjälm i ett träd. Han dog av skadorna. En förskollärare hade hämtat posten och alltså lämnat gården. Nu ska tydligen domen meddelas och folk diskuterar om man kan peka ut en person eller om det är hela systemet som brister. Jag har funderat på det där.

Det är väl klart att man kan peka ut en person om den gjort sig skyldig till något. Om man har valt att lämna barnen ensamma på förskolegården så har man ju valt att ta risken att något oväntat kan hända. Men om det är för många barn i grupperna då är det väl kanske också själva systemets fel. Kommunens fel måste det väl vara då antar jag. De är ju huvudmän för förskolan.

Fast sen får jag andra tankar i huvudet. Om man backar tillbaka helt och hållet - förbi pedagoger och kommuner och tittar på själva den underliggande synen på barn, föräldrar och föräldraskap...I Sverige tvingas man indirekt till att lämna barnen ifrån sig när föräldradagarna är slut. Det är inte tänkt att en familj ska kunna leva på en lön. Var och en ska fixa sina egna pengar. Till barnen får man barnbidraget. Och så får man nästan gratis barnomsorg. Någon annan hjälp att dra upp sin familj får man inte i Sverige i motsats till många andra EU-länder som tar hänsyn till försörjningsbörda - alltså sänker skatten om lönen ska räcka till fler än bara en person.

Vi är alltså i princip tvingade till att lämna barnen ifrån oss när de är någonstans mellan 1 och 2 år. Därefter är det bara ett fåtal som har sina barn hemma. Ändå är det föräldrarna som är ansvariga för barnen. Är inte det märkligt? Vi ska ta ansvar men vi får inte välja HUR vi vill ta ansvar. Små barn behöver mycket passning. Vissa föräldrar är mer noggranna än andra. Det har vi rätt att vara. Men när barnet är på förskolan så blir det som det blir. Vi föräldrar har inget att säga till om. Om jag råkar vara en förälder som tycker att mitt barn ska passas noga kan inte jag välja att göra det. Men det kan ju hända olyckor hemma också säger du kanske då. Ja, det kan det. Men då är det jag som förälder som är ansvarig. Jag har valt vilken nivå av omsorg jag vill ägna mitt barn. Händer det något är det jag som är ansvarig. Jag kan inte lägga skulden på någon annan. Händer det något på förskolan är det inte så. Jag har lagt över mitt ansvar som förälder på någon annan.

Som jag ser det är grundfelet i det hela att det inte finns någon valfrihet. Jag kan inte välja om jag vill att andra människor tar hand om mina barn. Jag kan inte göra en riskbedömning på egen hand utan tvingas acceptera det jag får. Jag kan inte kontrollera vilka människor som tar hand om mitt barn. Om jag tycker att de är lämpliga eller inte. Om de är snälla nog, omtänksamma nog, ansvarsfulla nog, intelligenta nog...Jag tror väldigt få skulle lämna sitt barn till vem som helst, en granne till exempel, utan att fundera på om det är lämpligt eller inte. Men förskolan - där går det alltid bra. Vi behöver inte fundera. Vi bara gör. Och om vi funderar på om det är lämpligt eller inte så spelar det inte någon roll. Vi kan i alla fall inte välja något annat för det mesta. Jag tycker att det är osmakligt att behandla föräldrar och barn på det sättet. Våra barn är det käraste vi har. När det gäller barnen är allt annat än det fria valet ett grovt övertramp.