Ooops! Så kan det gå! Jag skickade in en insändare till lokaltidningen ang att kommunledningen säger nej till vårdnadsbidrag. Hade undertecknat med signatur men när jag slår upp tidningen i morse är insändaren undertecknad med mitt namn! Känns rätt obehagligt! På något sätt känner man att det inte är så bra att tycka som jag gör och man blir lite rädd att mina åsikter ska slå tillbaka på mig och min familj.
Här är insändaren i alla fall:
Jag läser insändaren som handlar om vårdnadsbidrag i lördagens tidning och förvånas över hur lite man i den här kommunen respekterar vuxna människors förmåga att fatta egna beslut.
Insändaren för fram flera skäl till att barn ska tas om hand av förskolan istället för av sina föräldrar. När det gäller den ekonomiska aspekten kan vi aldrig komma ifrån att det kostar mycket pengar att bedriva barnomsorg. Varje barn som har en förskoleplats kostar kommunen 105 000 kr/barn och år. De föräldrar som använder förskoleplatserna betalar en bråkdel av vad det kostar medan de föräldrar som avstår inte får en krona i bidrag. Det är ett djupt orättvist sätt att fördela det ekonomiska utrymmet. Här har politikerna också valt att bortse från att vissa föräldrar har höga löner och faktiskt skulle kunna betala mer av vad det kostar. Detta leder till stora orättvisor mellan olika typer av familjer.
Föräldraförsäkringen är generös och pengarna räcker för de flesta föräldrar i lite drygt 1 år. Om man tycker att det känns bra att lämna sina barn till förskola så tidigt finns det inte mycket att säga om detta. Många föräldrar tycker dessvärre att det är alldeles för tidigt att lämna sitt barn när det är så litet. Forskning visar att det kan vara skadligt att lämna sitt barn till förskola före 2 års ålder. (Eva Rusz, Aftonbladet, 8/5-12)
Man skriver om möjligheten att kombinera arbete med familj och det låter ju väldigt bra. Om man tittar lite närmare på hur man ska kunna göra den kombinationen blir det inte lika lätt. Små barn sover 12-14 timmar/dygn. Om man arbetar heltid är man borta 9-10 timmar. Det säger sig själv att det är en omöjlig ekvation. I realiteten får barnet nöja sig med att träffa sina föräldrar ett par timmar om dagen (eller få sömnbrist). Det är mycket tveksamt om det gynnar barnen.
Visst är det bra med jämställdhet men jag tycker att det är sorgligt att vi sätter den numera etablerade bilden av jämställdhet före våra barn. Ett annat skäl till att kommunledningen inte vill inte införa vårdnadsbidrag är att det inte är pensionsgrundande. Kanske går det att vända på problemet och göra vårdnadsbidraget pensionsgrundande. De människor som har valt att arbeta med barn får pensionspoäng för sitt arbete (vars lön är skattefinansierad) medan människor som tar hand om sina egna barn inte får några poäng. Om man tar hand om sina egna barn har man varken rätt till ersättning eller pensionspoäng. Om man däremot arbetar som dagmamma får man lön, pensionspoäng och dessutom ersättning för egna barn som omhändertas i hemmet – av sin förälder! Kontentan av det hela är alltså att kommun och stat tycker att det är helt ok att lägga pengar på människor som tar hand om barn, bara det inte är de egna barnen.
Man hävdar att barn som gått på förskola får bättre språkkompetens och social kompetens än barn som är hemma hos sina föräldrar. Jag undrar vilka undersökningar som visar detta. Jag undrar också om det går att genomföra sådana undersökningar. Det finns inte många barn som är hemma hos sina föräldrar idag och underlaget för undersökningen kan inte vara stort. Kanske kan man titta tillbaka på tidigare generationer och se hur det stod till med deras språkliga och sociala kompetens. Jag har inte hört att de äldre generationerna skulle ha sådana problem. Däremot är det ett välkänt faktum att skolresultaten har försämrats i Sverige. Det borde vara tvärtom eftersom barnen som nu presterar dåligt faktiskt i hög grad har gått i förskola. När det gäller den sociala kompetensen tror jag heller inte att den blivit bättre. Däremot verkar barn och ungdomar må sämre idag och mobbing och kränkningar i skolan har ökat.
I förskolan är det många barn och få vuxna. Det innebär att de vuxna inte har så mycket tid för vart och ett av barnen. Det blir istället barnen som fostrar varandra. Detta framställs i insändaren som något positivt. Man säger att barnens kunskaper ökar när de lär av varandra. Jag undrar vilka undersökningar som visar detta. Strävan efter att passa in människan i ett politiskt system ändrar inte det faktum att vi är biologiska varelser. Människan får sina barn ett i taget och inte en kull, som djur. Kanske anledningen till detta är att barn behöver mycket vuxenkontakt. Särskilt små barn har stort behov av att en vuxen finns där i stort sett hela tiden. Det lilla barnet behöver kontinuerligt bekräftelse och kroppskontakt för att må bra.
I insändaren påstås att förskolan är ett komplement till hemmet. Ett komplement är för mig något som utgör en mindre del av någonting större. Här är det väl i de flesta fall tvärtom. Barnen tillbringar mer av sin vakna tid på förskolan än i hemmet. Då är det väl så att hemmet är ett komplement till förskolan.
Man betonar också att det viktigaste för barnen är att få leka. Min erfarenhet är att barn är bra på att leka även om de inte går på förskola och att de har behov av olika sorters lekar i olika åldrar. Riktigt små barn som ännu inte är färdiga med anknytningen till sina föräldrar kan uppleva världen som förvirrande när det blir för många intryck. De ska hantera separationen från sina föräldrar varje dag fastän de ännu inte utvecklat en ordenlig tidsuppfattning. De ska också hantera förskolemiljön med stora och ibland föränderliga barngrupper och där pedagogerna kan bli sjuka och vikarier tas in. Jag tror att det är livsviktigt för barnen att få uppleva att de första relationerna i livet är så stabila som möjligt. Språnget ut i världen blir då lättare att göra.
Jag frågar mig hur vi med vett och vilja kan ha skapat ett samhälle där barnen vid ca 1 års ålder tillbringar mesta delen av sin vakna tid på förskola för att vid 6 års ålder tillbringa sina eftermiddagar på fritidshemmet. Slutklämmen på det hela är att barnen vid 10-12 års ålder tillbringar sina eftermiddagar ensamma hemma eller tillsammans med lika ensamma kamrater. Föräldrarna har fullt upp med att sköta sina arbeten. Det måste vara så – för barnens, jämställdhetens och välfärdens skull.
En förälder
