Förra veckan...

...är slut och en ny  har börjat! 

Lite mer vår kom hit...tre dagar i rad kom stora svansträck plöjande mot nordost!

Krokusarna slog ut! 

Vi gick en promenad en eftermiddag...de muddrade på vår lilla fågelsjö...de försöker väl få lite mer sjö och lite mindre våtmark av den! Den här sjön har varit en sjö på riktigt en gång men torrlades en gång i tiden för att få mer odlingsmark...och så ville man ha en sjö av det igen! Men det är svårt! Så länge jag har bott här...i mer än 30 år sammanlagt...har man kämpat...muddring, karpar, kor! 

I istidsnatur är det härligt att leka!

Jag ägnade ett par eftermiddag åt att klippa min måbärshäck! Förra året klippte jag ner en lång sträcka av den men sparade en bit för insynens skull! Den biten måste ändå göras något med...häcken är gammal och det är mycket dött inuti och den är svajig och...ja, gammal! Jag bestämde mig för att klippa ner hälften, insidan, och så låta den föryngras och växa sig fin innan jag tar utsidan om några år! 

Ett helt gäng grönsiskor har kommit hit till oss och håller till i ett stort träd i grannens trädgård! Hit till oss kommer de och äter frön! Jag blir så nostalgisk när jag ser de här söta fåglarna...just en sån där liten grönsiska hade jag som burfågel när jag var barn och tonåring...min bror hittade en skadad unge och vi tog hand om den! Den blev så tam och jag tyckte lite synd om den som skulle sitta i bur så han fick vara ute många timmar varje dag och flyga fritt i huset! Åtta år gammal blev han och det var en liten sorg när han dog! 

Fredagsfriden inleddes med våfflor framför tv:n när skolbarnen kommit hem! Mys! 

Och så blev det helg och äldste sonen kom hem en sväng! Han hade sin vovve med sig och det är ju så roligt tycker vi alla! Vi gick på promenad både på lördagen och söndagen! Och mormor och morfar kom förbi och fikade och klappade hunden och var med på promenaden. 9-åringen tyckte det var toppen att få hålla kopplet! 

 På lördagskvällen var två av tonåringarna ute på festligheter men vi andra hade mysigt tillsammans. Jag och äldste sonen lagade mat tillsammans...fiskburgare, egna pommes - både vanliga och av sötpotatis...chilimajo, mangosalsa, avocadocrème och andra grönsaker! Mums! 

En trevlig helg hade vi! Nu är vi lite fundersamma så här i coronatider...hur gör man när man är lite förkyld...ska barnen vara hemma om de är lite täppta i näsan? Eller ska de vara mer förkylda? 

Väck inte den björn...

Runtom i Europa stängs skolor. Men inte i Sverige. Varför?

De senaste dagarna har frågan diskuterats.

Skälen är:

- smittspridningen begränsas när barnen är i skolan. Sic. Logiken bakom det? Jo, det är bättre att barnen är många tillsammans under kontrollerade former än hemma...för där vet man ju inte hur de umgås med varandra. Ungdomar kanske sitter tillsammans och flåsar över datorskärmar eller vistas ute i samhället och umgås. I skolan är det visserligen många barn men där är miljön kontrollerad. Oklart hur logiken funkar när det gäller förskolan...för de barnen umgås väl rätt nära där på dagisgolven jämfört med hur de skulle ha umgåtts med syskon och föräldrar hemma. Mer om det senare. 

- skolbarn driver inte epidemin. De smittar inte andra i någon stor utsträckning. 

- föräldrar som innehar samhällsviktiga yrken kan inte gå hem. Och då kan inte heller några andra föräldrar ta hem sina barn. 

- skolplikten. Detta sägs inte helt öppet men den skvalpar runt lite. Anna Ekström gjorde ett uttalande om att utifall skolor skulle stängas ner måste skolarbetet tas igen genom helgarbete, förlängda terminer eller sommarskola. Det går liksom inte att bara skicka hem jobb till barnen per dator eller analogt. Inlärning måste ske i skolans lokaler verkar det som. 

- av sociala skäl. Skolan är nämligen inte bara en kunskapsinrättning utan även en social inrättning. Folkhälsomyndigheten har inte bara ansvar för folkets fysiska hälsa utan också för den sociala och psykiska hälsan. Och det finns en stor grupp barn som är i en socialt utsatt situation. Och det finns också en stor grupp barn som lider av psykisk ohälsa. För dessa grupper är skolan en trygg, fast punkt i tillvaron. Många barn vädjar till folkhälsomyndigheten sägs det...stäng inte skolorna - här är det lugnt och skönt att vara. Och om man nu skulle stänga skolorna...var ska barnen vara? Det går inte. Det finns en väldigt stor grupp barn som inte har någon trygg hemmiljö. Och om man stänger...då måste man först se till att någon tar hand om barnen säger folkhälsomyndighetens representant...ska de tas om hand av kommunal omsorg, av andra vuxna eller av frivilligorganisationer. 

Ja, ni ser. Skälen mot att stänga skolor är många. Och om jag fattar rätt kokar det hela ner i just den där frågan "var ska barnen vara?" Det finns två skäl som talar mot hemmen. 1. Föräldrarna jobbar. 2. Hemmen är inte att lita på. Och dessa båda skäl är så typiska för den svenska modellen. Det sitter så hårt inne det där med att släppa in föräldrarna. Jag uppfattar det som om politiker och andra styrande är livrädda för att släppa taget om barnen. De gör vad som helst för att förhindra föräldrar att ta hand om sina barn. Jag uppfattar att Corona utgör ett stort hot mot den svenska modellen...tänk om skolor och förskolor skulle stänga ett par veckor...tänk om föräldrar skulle upptäcka något? Tänk om de skulle få en liten andningspaus från vardagshetsen med hämta, lämna och allt som ska pressas in i timmarna däromkring. Tänk om en gnutta hopp och vilja skulle vakna? Tänk om folk skulle få andra idéer i skallen? Tänk om den björn som sover skulle vädra vårluft? Bäst att inte ta några som helst risker. Förskola och skola måste hålla kvar greppet om barnen. Föräldrar måste hållas borta från barnen. 

Something is rotten...

Jag återkommer till kvinnodagen. Stefan gjorde ju som sagt ett gemensamt uttalande med de andra fyra statsministrarna i Norden angående den nordiska modellen...vårt välstånd som byggts upp av i huvudsak två faktorer...kvinnornas arbetskraftsdeltagande och en högkvalitativ förskola. Anna Ekström, utbildningsministern, instagrammade också ut ett liknande budskap. Ingen av dem gav sig ut i pressen. Konstigt nog egentligen eftersom budskapen var så glädjande. I Sverige är vi rika och lyckliga och tralala vad bra! Om Stefan kunde man bara läsa i finsk media. Och Anna, ja hon hukade i de sociala medierna. 

Skäms de lite? Innerst inne? 

Förmodligen inte. De hoppas nog bara på att komma undan.

Men för varje tänkande person (finns det några?) så är det ju helt uppenbart att de har fel. Den nordiska, svenska modellen är passé. Den är överbevisad. Den funkar inte. Inte för att få välstånd och lycka i alla fall. 

Idag kan man läsa i Lärarnas tidning att man ska göra en granskning av arbetsmiljön i förskolorna. Det står att trots att kommunernas medel är begränsade ska arbetsmiljöreglerna följas. Jag fattar inte. Hur kan medlen vara begränsade? Den svenska modellen försäkrar ju om välstånd. Om välståndet inte ens finns i själva den svenska modellens högborg, förskolan, var finns den då? Förskolan är ju fundamentet för vår modell. Utan förskola, ingen kvinnlig frigörelse, inget högt arbetskraftsdeltagande, inget välstånd. Sån är tankekedjan. men redan första länken brister ju. Det finns inte pengar nog för att driva förskolan. Ändå påstod Stefan så sent som i lördags att den svenska förskolan är högkvalitativ. 

I Lärarnas tidning kan man även läsa om att man redan innan undersökningen drar igång vet om att det finns stora problem. Personalen lider av stressrelaterad ohälsa. De lider av bullerskador, många har tinnitus. Personalen lider av belastningsskador och det förekommer dessutom hot eller hot om våld från utomstående. Och detta alltså i en högkvalitativ förskola.

Something is rotten in the state of...Sweden. 

Mer om kvinnor...

Anna Ekström, utbildningsministern, instagrammade på kvinnodagen. Hon skriver att en viktig förklaring till det välstånd vi har i Sverige är att kvinnor jobbar så mycket. "Lika viktigt är att den enskilda kvinnan får möjlighet att välja sitt liv." skriver hon också men fortsätter att nu är det invandrarkvinnornas tur att göra den här svenska resan...att ge sig ut på arbetsmarknaden...precis som svenska hemmafruar fick göra på 50-, 60- och 70-talet. För det där med att enskilt få möjlighet att välja sitt liv gäller bara om man vill välja att jobba. Förstås. Att välja att jobba är nämligen inte bara en rätt utan också en plikt. För var och en har en plikt att lära sig svenska, göra sig anställningsbar och leva upp till de värderingar som byggt Sverige starkt.

Ja. Jaha. Visst.

Det låter lite...hårt...plikt.,,anställningsbar…svenska värderingar. Det krockar lite också...det där med möjlighet att välja sitt eget liv och plikt att jobba. Och jobba förresten? Vad är det? Vad är det att jobba? Är det att jobba när man är barnskötare och passar barn men inte att jobba om man har en hög egna barn? Är det att jobba när man städar sitt eget hem? Eller måste man städa en annan lokal för att det ska räknas som jobb. Det är lönen det landar på förstås. Pengar måste byta ägare för att det ska räknas som jobb. Oavsett var pengarna för lönen kommer ifrån. Även om det bara är skattepengar som snurrar runt när mammorna ska ut i välfärdssektorn och deras ungar ska ut i densamma.

Kvinnodagen...

...har kommit och gått! Den gjorde inte mycket väsen av sig i år tycker jag. Men tydligen hade i alla fall Stefan Lövfen och de andra nordiska statsministrarna gjort ett gemensamt uttalande i alla fall...igår...dagen till ära!

För det är ju så att de nordiska länderna hör till världens mest jämställda länder. Bara det att fyra av de fem statsministrarna är kvinnor. Stefan får skämmas lite där faktiskt.

De fem är lite oroliga över att kvinnors och flickors rättigheter ifrågasätts. De motsätter sig starkt alla försök att begränsa kvinnors rätt till laglig och trygg abort  och andra hälsotjänster. De kräver att skadliga förfaranden som barnäktenskap och kvinnlig könsstympning ska avskaffas i hela världen. Och det är förstås mycket lovvärt.

De fem vill att Norden ska vara ett exempel för hela den övriga världen. De vill dela med sig av erfarenheterna och fördelarna med att kvinnor och män är jämställda i samhället. För här har vi ju jobbat med jämställdheten i 40 år. Och detta har lett till att vi har starka ekonomier och är lyckligare och mer välmående.

Knäckfrågan för att kunna bli lika lyckliga och välmående som de nordiska länderna är:

- den avlönade föräldraledigheten som kan delas mellan föräldrarna.
- en lika rätt till högklassig barnvård.

dessa två saker har gjort att kvinnor har fått möjlighet att delta i arbetslivet.

Männen...ja de har i stället fått möjlighet att sköta hemmet.

Allt är toppen. Men vi är inte riktigt framme än. För arbetslösheten bland kvinnor som är födda utanför EU är hög. Och våldet mot kvinnor har inte utrotats. Arbetsmarknaden är fortfarande segregerad. Kvinnor jobbar i vård och skola och männen är överrepresenterade inom transport-, byggnads- och industribranschen.

Allt är alltså bra men det är lite kvar. Och kampen fortsätter.

Det är det vanliga alltså. Norden är bäst. För här jobbar kvinnorna som hela karlar. Och detta tack vare föräldraförsäkringen och förskolan. Särbeskattningen glömde man att säga den här gången. Men man undrar lite ändå...i alla fall jag. Kvinnor har fått möjlighet att delta i arbetslivet...jo, så är det ju. Man glömmer att säga att kvinnor också har förlorat möjligheten att avstå från att delta i arbetlivet och istället jobba hemma. Nordiska kvinnor jobbar mest i Eu. Men andra sidan av myntet är att i alla fall svenska kvinnor har höga sjukskrivningstal. Man talar heller inte om att svenska förskolebarn också är rätt sjuka. Och att det kostar. Det vabbas en hel del...närmare bestämt togs det ut 6 692 133 vabdagar förra året...vilket motsvaras av 18 340 år. Man talar heller inte om att den högklassiga barnvården - eller förskolan - som vi kallar den i Sverige - brottas med stora problem. Och värre kommer det väl bli eftersom det är svårt att få folk att vilja bli förskollärare.

Det låter nästan som om den nordiska modellen...den som de fem vill ska gälla hela världen...inte är riktigt så perfekt som man vill göra gällande. Eller så är det helt enkelt så det är värt det. Jämställdhet är värt vilket pris som helst.

Förskolan måste bli bättre...

Ett gäng förskoleproffs skriver en debattartikel i Göteborgsposten. De inleder med att säga att förskolan i Sverige har ett nationellt och internationellt gott anseende och en erkänt viktig funktion i barns lärande och utveckling

MEN...förskolan har blivit sämre.

Ny statistik om förskolan visar att förskolan inte har de grundläggande förutsättningarna som krävs för att den ska kunna genomför det uppdrag den har.

Förskolan är sedan 2011 en egen skolform och en del av skolsystemet. Barnen har rätt till omsorg, lek, lärande och undervisning - alltså hela kittet! Allt som en förälder normalt ger sina barn förutsättningar för att få inom ett hem. Förskolläraren har ansvar för det pedagogiska innehållet och för att varje barn kan utvecklas och lära sig.

Personalens utbildningsnivå har stor betydelse. Det visar forskningen. Men bara 39 % av personalen är utbildad. I genomsnitt alltså. I Stockholm är så få som 28 % utbildade. I Göteborg hela 39.

95 % av alla barn mellan 1 och 5 år går i förskola. Och barnen börjar vid allt yngre åldrar. Andelen små barn i grupperna har ökat. Barngruppernas storlek är i genomsnitt 15, 4 barn. Men en hel tredjedel av alla barn går i barngrupper med 19 barn. Det är en del va! 19 barn. Små barn. I samma lokal. För att få sin omsorg, lek, lärande och undervisning.

Forskning är bra. För forskning kan visa så mycket. Nu har forskningen visat att det inte bara handlar om barnens rätt till förskolan (alltså den medfödda rätt varje barn har till en förskoleplats. Den av Gud, får man förmoda, givna rätten) utan också om att förskolan ska hålla en hög kvalitet. Och då måste förstås barngrupperna bli mindre, personalen fler och dessutom mer utbildad.

Förskolesverige är liksom en slags paradox. En sån där oändlighetsslinga. Slingan går så här...eftersom barn är en stor del av sin barndom i förskolan måste förskolan vara bra.

Men förskolan är en av de allra mest utsatta branscherna vad gäller psykisk ohälsa. Förskollärarna blir sjuka av sitt jobb. De upplever gränslöshet i uppdraget och ansvar utan kontroll med en känsla av stor otillräcklighet. Balansen mellan krav och resurser finns inte. Personalen jobbar med små barn i miljöer med höga ljudnivåer. Raster finns ofta inte tid till. Men det är tur att personalen är så lojal att de fortfarande kan upprätthålla en välfungerande verksamhet. För det kan de. Eftersom engagemanget är så djupt. Och därför uppskattar både vårdnadshavare och barn verksamheten. Det visar forskningen. Vilken tur va!

Men det duger inte ändå. Ansvar och resurser krävs på alla nivåer för att ge ett av samhällets viktigaste jobb förutsättningar.

Det är fascinerande läsning. Det finns ingen tvekan. Fastän att förskolan är i kris är den ändå bra. Det är som att ge sin in i en religion...i begynnelsen var förskolan...Guds ord är ristade i sten. Alla barn är lovade en tillvaro i paradiset där de kan njuta av lek, undervisning, omsorg och lärande. Men så kom ormen...oklart vilken identitet hen har...och förstörde allt...paradise lost...men översteprästerna gör sitt yttersta och varken barn eller vårdnadshavare märker så mycket...de uppskattar verksamheten. Men bakom kulisserna...kaos...allt är uppenbarat...ett offer krävs. Pengar. Mer pengar. Barnen har vi redan offrat. De lämnar vi villigt in i verksamheten i allt yngre år. Vi uppskattar verksamheten.

En sax...det skulle vi ha. Som klipper av det där bandet där orsak och verkan är slutna i en löpsnara. Snart måste väl någon därute i riket kunna kläcka ur sig: Barn behöver faktiskt inte gå i förskola.

Underhållning...

...igår hände nåt spännande här hemma! Jag hade bokat in en pianostämmare och igår var det dags för den stora stunden! Två av sönerna spelar piano och den äldste av dem har ända sedan han började spela för 8 år sen försökt få mig att få hit en pianostämmare...men det har alltid kommit något emellan...oftast det att jag inte har velat lägga så mycket pengar just den månaden...eller nästa...och så har det fortsatt. Men nu var det alltså dags! Yngste sonen slog sig genast i slang med pianostämmaren och fick vara lite hantlangare. Och så blev det mycket samtalande och en hel del musicerande också mellan varven...pianostämmaren spelade både piano och gitarr och yngste sonen spelade lite piano och någon liten slinga på sin gitarr och så kom 13-åringen hem och blev ombedd att spela lite gitarr han också och sen kom 18-åringen och då var pianot färdigstämt och han fick provspela! Ja, det var en underhållande eftermiddag på alla sätt och vis! Och ett nystämt och nyservat piano har vi nu till allas glädje!