Nationaldagshelg!

Den sista helgen innan den sista skolveckan har kommit och gått, nationaldagshelg. Det var skönt med en extra ledig dag. Och vädret var ju toppen så det var extra, extra härligt. Nationaldagen firade vi inte. Jag är inte riktigt van vid det. Har aldrig firat den. Vet inte riktigt vad vi ska fira? Nationen Sverige? Landet som så? Vet inte. Känns abstrakt. Jag bor här, på min plätt på jorden. Jag gillar den här plätten. Och jag gillar naturen runt mig. Jag är van vid den. Den känns hemma. Kommer jag några mil bortåt så känns det inte hemma riktigt. Landskapet känns främmande. Men jag är ju svensk, bor i Sverige. Så, visst...kanske borde man ha firat. Men det gjorde vi alltså inte. Men vi hade en fin helg. Och vi firade den som vi brukade. Med nöjen och arbete. I vår krets, på vår plätt. Firade det vi åstadkommit och arbetade vidare med det vi är i färd med att bygga, bevara...

Vi jobbade i trädgården. Rensade, vattnade. planterade, grävde, kanthögg, klippte gräs. 

Vi hängde tvätt och dammsög och torkade golv och diskade...

Och vi lagade mat och åt upp den. Grillat blev det ett par gånger. Fläskfilé och flintastek, potatissallad, pastasallad, majkolvar, hembakat bröd ena gången och nästan samma andra gången fast med kokt färskpotatis som sedan stektes på lite lätt i olivolja, vitlök, örter och chiliflakes.

¨

,.,och bakade bananer med choklad i till efterrätt. 

Och så blev det en riktig söndagsmiddag på måndagen, nationaldagen, ugnsstekt kyckling med gräddsås och potatis. Och till kaffet rabarberkaka, kladdkaka och grädde och glass. 

Och så har vi roat oss. Tagit fram barnpool och vattenspridare. 

Och så har vi varit på en fotbollsplan några gånger och slagit brännboll, joggat, kastat amerikansk fotboll, stått på huvudet...

En tur till mormor och morfar blev det också. Kaffe och bulle på altanen i skuggan och prat och en promenad.

Och lite kel med katten i trädgården. Han njuter av sommaren. Njuter av att vara ute i friska luften hela dagarna. Njuter av att vi också är ute och kommer fram och vill bli klappad många gånger varje dag. En fin helg helt enkelt! 

Bladverk och lila bollar!

Det är juni och trädgården har transformerats. Utan att man märkt det har det hänt mycket...de spjutformade funkiabladen har vecklat ut sig och blivit stora, alliumen har slagit ut sina lila stora bollar, nävor och daggkåpor täcker hela kanterna på en rabatt, getramsen har fått sina vita klockor och visar redan tecken på att börja vissna...Det är vackert. Man blir glad av ta en sväng förbi, särskilt framemot kvällen när de lila tonerna förstärks extra mycket av det nedtonade ljuset. 

Blommorna är så vackra med sina starka färger och intrikata kronblad. Men funkiornas blad är också vackra...på ett helt annat sätt. Färgerna, de vita kanterna, nerverna skuggorna, det dolda, levande...

Och så tittade en liten överraskning upp! En liten, liten allium....Först trodde jag att det var en sen påsklilja i miniformat men så var det inte. Flera år har små, smala, gräslöksliknande blad troget kommit upp i en av rabatterna. Men inga blommor. Inte förrän i år! Och det var så här de såg ut! Fina tycker jag! 

Och medan det som redan slagit ut obönhörligt redan har påbörjat sitt vissnande är andra sorter i starten... fortfarande löften om det som ska komma! 

Det är fint att ha en trädgård! Fast allt är sig likt från år till år...och allt går sin gilla gång...så känns det så nytt. Man blir så glad över det som händer och allt det vackra den ger...fast man sett det förut. Precis samma. Men det är så det ska vara.

Bits and pieces...

Hur ska man veta hur det står till? Hur allt är? Hur får man ihop alla skärvor av information? Alla åsikter? Jag blir ofta förvirrad. I morse i tidningen fick jag reda på att 60 000 skolbarn kränks varje år, både psykiskt och fysiskt. Det är hemskt förstås. Oacceptabelt och ändå händer det. Så många. Så tänker jag på annat jag läst. Om hur moderaterna vill att skoldagarna ska bli längre. Om hur politiker vill att sommarlovet ska bli kortare. Om hur 6-års ska bli obligatoriskt. Om att vi har skolplikt, vilket innebär närvaroplikt, inte läroplikt. Om hur man därför inte kan ta sina barn ur skolan ens om de blir mobbade. Det är förbjudet. Och så om förskolan. Som inte är obligatorisk på pappret men väl i praktiken. Det är ju därför 83 % alla Sveriges barn går i förskola. För att det inte finns något annat att välja på. Det handlar inte om ett aktivt val alltså. Utan det bara blir. Så tänker jag på ett blogginlägg jag nyligen läst. Om hur man måste prioritera en förskola av hög kvalitet. Förskolan är för det mesta jättebra som det är och det som är allra bäst är att förskolan numera är en självklar del av skolsystemet. De flesta kommuner jobbar bra enligt läroplanen men det finns förstås brister och de måste rättas till. För förskolan är en kraft som kan hjälpa barn att lära, utvecklas och få förutsättningar att lyckas med sin skolgång. En väl fungerande förskola är en viktig del i ett samhällsbygge.

Ja, vad vill jag med dessa skärvor. Denna information. Dessa åsikter. Hur får man ihop dem?  Hör de ens ihop? Jag vet inte. Men det känns så. Alla barn ska in i verksamheten. Den ska vara obligatorisk. Det ska inte finnas några kryphål. Den är bra. Men ändå inte bra. Det förekommer mobbing. Mycket mobbing. Det finns många mobbare och många mobbade. Skolan fungerar inte bra. Resultaten sjunker. Det måste satsas mer. Mer pengar. Högre löner. Fler anställda. Mer tid som barnen spenderar i verksamheten. Hur hör bitarna ihop i pusslet? Ett samhällsbygge är det. Men vad bygger vi?

Trött på tacos?

Gör en tacopizza istället! Det ska vi göra i kväll! Och lite vanlig pizza med skinka och champinjoner också för de som föredrar det! Tacosalsa istället för tomatsås och så tunt med tacokryddad köttfärs. Ost och ruccola och tomat på det! Gott! 

Trevlig fredagskväll på er! 

Massor med barn i förskolan!

Idag läser jag en tidningsartikel om förskolebarnen i Skellefteå! Där går 92 % av alla barn i förskolan och man försöker reda ut varför efterfrågan har blivit så stor. Man kan urskilja flera orsaker:

1. Maxtaxan. Det har gjort det billigare för föräldrarna. Föräldrarna betalar bara 1313 kr per månad oavsett hur lång tid barnet går.

2. Allmän förskola. Barn från 3 år får vara på dagis 15 timmar i veckan gratis, utan att föräldrarna arbetar.

3. Längre dagar. Barnen går längre dagar nu än förr och de börjar också tidigare än förr. Många börjar direkt att de fyllt 1 år. Vissa barn kan vara på förskolan 60 timmar i veckan pga långa reseavstånd.

4. Det är mer skola nu. Efterfrågan har ökat eftersom det är pedagogik nu. Föräldrarna känner att det är en skolform.

5. Inflyttning. Det finns fler barn i Skellefteå nu än för några år sedan pga inflyttning.

Ja, så ser det ut. Förskolan är populär. Alla vill ha sina barn där och folk vill ha sina barn där fler timmar än förr. Efterfrågan är stor. En förskollärare säger att det är glädjande att förskolan är så populär men att det ändå är lite synd...barnen ska ju vara med sina föräldrar också.

I artikeln tas kostnaderna upp. Det är lite intressant. Det brukar man inte prata så mycket om. Kanske ska man ta det som ett glädjande tecken? Kanske är det nåt på g? Kanske håller man på att komma på att detta inte bär sig? Att det är jättejättejättedyrt?

För så här är det:

En barnomsorgsplats i Skellefteå (och så här ser det väl förmodligen ut i övriga kommuner också) kostar 128 000 kr per barn och år. Och föräldrarna betalar bara 6 %. 120 000 kronor per barn och kommer från skattepengar. Hissnar man inte lite? Tänk att det är så dyrt att ta hand om ett barn! Fast det sker i stordrift. Om en mamma eller pappa hade 120 000 kr per barn och år skulle det gå finfint att ta hand om sitt barn hemma. Man skulle ha råd att bo och äta och ha lite paltor på kroppen och SAMTIDIGT ta hand om barnet.

120 000 kr per barn och år. Varje år. Och alla vi är med och betalar. Det ska vara lönsamt sägs det. För de som lämnar in sina barn och förvärvsarbetar betalar in skatt. Fast hur många betalar in 120 000 kr i skatt om året? Och om man har två barn? 240 000 kr per år. Och man ska ju inte bara använda sig av dagis. Skattepengarna ska räcka till så mycket annat. Ja, jag vet inte...jag är ingen ekonom...men nog låter det väldigt oekonomiskt. Det låter inte klokt. Och kvaliteten är inte ens bra. Så för 128 000 kr per barn och år får man massor med förskola men den är inte bra.

Kanske är det dags att hitta på något annat? Pröva något nytt! Det här dagissystemet kanske har gått och blivit omodernt och sunkigt och mossigt. Kanske är det dags att damma av föräldrarna...det var så länge sen de gällde att det kanske känns nytt och modernt snart igen. Om de fortfarande har lust alltså.

Svartarbete!

Det pratas så mycket om att folk måste "komma i arbete" (när kom det här uttrycket egentligen? när slutade det heta "få ett jobb/förvärvsarbete"?) och "göra rätt för sig". Att arbeta har blivit synonymt med att förvärvsarbeta. Att göra rätt för sig har blivit synonymt med att förvärvsarbeta. Jag tänker på mig själv. Jag arbetar ju hela tiden. Jag har alltid något att göra. Det är ett stort jobb att sköta om en stor familj. Visst, jag är inte representativ. De flesta har inte 6 barn. Men jag finns. Jag går omkring här och arbetar hela dagarna. Men jag är inte "i arbete" och "gör inte rätt för mig" heller. Eller det tror jag ingen tycker. Fast jag lever ju ändå. Osynlig och gömd för samhällets blickar. Jag skrattar lite när jag inser vad jag blivit. Inte "hemmafru"...för det finns det inga längre. Själva ordet är försvunnet annat än som ett tillmäle. Ungefär som "sumprunkare"! Det yrket är också borta. Ordet betyder inte längre "en person som ruskar på ett båtskrov så att fiskar som förvaras där inte ska dö av syrebrist" utan en person som gör något ointelligent. Ja, som en "hemmafru"...som inte längre betyder någon som arbetar hemma med alla de sysslor som finns där utan någon som är sunkig, osund och idiotisk. Så vad är jag då? Jo, en svartarbetare förstås. Jag arbetar. Helt klart. Men jag är inte avlönad. Jo, jag är ju avlönad av min make. Men svart. Den lön jag får av honom ingår inte i det vita systemet. Och jag är utnyttjad. Extremt utnyttjad. För jag får betalt in natura. Mat, bostad, tillgång till bil, kläder, en semesterresa om året...Fast min arbetsgivare gör det inte för att vara elak utan för att hans lön inte räcker till att avlöna mig med pengar. Ja, han är ju inte ledsen för det. Och inte jag heller. Våra pengar (Oj! Jag säger våra! Förstås- eftersom vi jobbar tillsammans och betraktar lönen som kommer in som vår gemensamma) räcker precis till det vi måste ha och en hel del av vad vi vill ha. Men det är väl ändå lite fel. Att för att vi ska kunna "göra rätt för oss"  - i bemärkelsen att ta hand om våra barn och vårt hem så att allt detta fungerar bra, inte bli sjuka själva av överarbete osv - och vara i lagom mycket arbete  - så måste jag bli en svartarbetare? Att min make tvingas "utnyttja" mig. Låta mig jobba gratis och att jag ska tvingas lita på honom...lita på att han inte drar och lämnar mig ensam med inga pensionspoäng och ingen anställning. Hade det inte varit lite mer schysst av samhället att faktiskt erkänna att jag "är i arbete" och "gör rätt för mig" och låtit min make ge mig halva sin lön att skatta för och få pensionspoäng för? Men det går inte...inte i detta land. För här är vi statens egendom. Att "göra rätt för sig" är att ha ett förvärvsarbete. Punkt.

Dagens citat!

"All questions have been taken from them. They just obey."

Missandei, Game of Thrones, säsong 3