Klart föräldrarna ska fostra barnen!

Det cirkulerar titt som tätt artiklar och blogginlägg som framhåller att det är föräldrarna som fostrar barnen, som är ansvariga för hur barnen uppför sig. Alla gillar såna artiklar. Och det är ju så självklart. Vilka andra ska fostra barnen, kan fostra barnen? Det är väl helt uppenbart att det är föräldrarna som ska fostra sina barn!?

Men kan man nöja sig med att konstatera detta utan att fundera vidare lite? Visst, föräldrarna ska fostra barnen. Så långt är jag med. Men hur går det till då? När och var och hur ska fostran ske? Dessa frågor måste komma med i diskussionen. De allra flesta barn lämnas till förskolan när de är någonstans mellan 12 och 18 månader. Det finns ingen statistik på hur långa dagar barnen har i genomsnitt men när man läser på olika sajter där förskollärare diskuterar så förstår man att många barn har riktigt långa dagar. Upp till 10 timmar om dagen verkar vara ganska vanligt. Hur går det då till med fostran? Kan föräldrar fostra sina barn en liten stund på morgonen och någon enstaka timme på kvällen? Är det ens möjligt?

Barnen tillbringar en stor del av sin vakna tid på förskolan från det att de är ca 1 år tills de börjar skolan. Hela den långa första barndomen tillbringas på en institution tillsammans med många barn och få vuxna. Personer barnet inte har någon riktig relation med. Det är personer som råkar befinna sig på samma plats eftersom de vuxna behöver ett jobb och barnen behöver vara någonstans när deras föräldrar arbetar. När förskoletiden är slut bryts relationerna och nya inleds. I bästa fall är det kanske så att förskollärarna fostrar barnen men jag är tveksam till om det är möjligt på riktigt. Kan 2-3 vuxna klara av att fostra 17-20 barn? Är det fysiskt möjligt? Och även om de hinner ingripa för att ställa till rätta, medla, reda ut...så räcker det? Kräver inte fostran något mer? Närvaro, prat, ögonkontakt, kroppskontakt, en ständig kommunikation...?

Om jag ska gissa så är det inte vuxna människor som fostrar våra barn. Det är andra barn. Barn befinner sig i stora grupper med andra barn och där ska de försöka samexistera. Jag tror att de inordnar sig, hittar sin position i hierarkin...Frågan är om det är bra för små barn att ha det på det sättet alltför lång tid varje dag? Frågan är om det alls är bra att vara med om detta utan den riktiga anknytningspersonen närvarande som skydd och tolk?

Och sen då? Efter förskolan. Då börjar skolan. Nya stora grupper och fritids för de allra flesta efter dagens slut med ännu större barngrupper. Jag tror att barn är mogna för att börja skolan när de är 7 och jag tror att de klarar av att vara i en normalstor klass med en lärare. Men jag tror inte att de klarar av det riktigt bra när inte grunden är lagd. Det finns liksom ingen plattform att stå på. Grundfostran är inte riktigt gjord. Den är utlagd på entreprenad till folk som inte riktigt klarar av att genomföra sin uppgift.

När barnen är för stora för fritids vid ca 10 års ålder är det dags att klara sig själv efter skolans slut. Då är många, många barn ensamma hemma några timmar om dagen. Eller tillsammans med andra lika ensamma barn. Ingen vet på riktigt hur de mår, vad de gör, vad som händer. Ingen tar emot, pratar om dagen, sitter ner och fikar tillsammans, hjälper till med läxor på dagtid.

Jag tänker ofta att vi har skapat ett samhälle där barn är ensammare än någonsin. Vi har skapat ett samhälle där barn fostras av andra barn och är mycket övergivna av vuxenvärlden. Och precis som författarna till såna där artiklar skriver så är det föräldrarna som borde finnas där. Men då måste de också få möjlighet till det. Annars går det inte. Om man inte finns på plats då kan man inte göra sitt jobb. Förälder kan man inte vara på distans. Det kräver fysisk närvaro. Det är det som borde diskuteras.

Ekorren satt i granen!

Hösten är härlig! Extra härligt är det att vara ute i skogen och andas in den fuktiga, doftande höstluften. Jag och 3-åringen tar oss en cykeltur då och då och hamnar lite här och där. Vi har små skogar lite överallt - alla kvarter i vårt område har små skogar mellan sig och det är trevligt tycker jag. Igår ville lillen åka till en speciell lekpark som han tycker om. Det finns en linbana där som han älskar att åka i. Vi gav oss alltså dit och åkte lite grand. Eftersom han inte har något barn att leka med får han leka själv eller leka med mig. Han ville att jag skulle åka också och det gjorde jag. Det gick bra även om jag var lite rädd att slå rumpan i backen. Det var nära men jag klarade mig. 3-åringen hojtade av skratt och hade nog gärna sett mig studsa ner i marken men så blev det som tur var inte!

Bredvid lekparken ligger ett dagis. Barnen var ute och lekte de också. Jag räknade till 25 barn och 3 vuxna. Så annorlunda det kan vara. Mitt enda barn och så jag och så de 25 barnen och bara 3 vuxna. De stora barnen lekte med varandra men de små såg mer isolerade ut. De gick lite, stod stilla, grävde. Jag funderar lite på hur det är för dem. Vad de får ut av att tulta runt i ett hav av andra barn dag efter dag. Det är lite fascinerande när ett "fritt barn" kommer i kontakt med barnen innanför stängslet. Det är verkligen främmande världar. Mitt barn är ju för litet för att kunna reflektera över hur saker ligger till på ett lite mer abstrakt plan. Det som är intressant är i alla fall att varje gång man går förbi ett dagis så tittar dagisbarnen ut mot den som är utanför staketet. Många ögon vändes mot mitt barn och blicken hölls kvar länge när han cyklade förbi. Mitt eget barn kastade inte en blick mot dem. Så är det varje gång. Jag undrar varför. Normalt sett tycker han om barn och är intresserad av dem men aldrig när vi åker förbi ett dagis.

 

Vi cyklade vidare och så ville lillen in i skogen och då parkerade vi våra cyklar och gav oss in på en liten stig. Stället dit vi gick är platsen för ett gammalt torp och man ser tydligt att det bott folk här en gång i tiden. Det finns rester av stenmurar, en syrenberså och några mycket gamla äppelträd. I muren växer hasselträd. Jag har många gånger funderat på om de som bodde här har planterat de ursprungliga träden (man ser att det funnits gamla hasselträd "under" de nya - gamla stubbar finns i botten).

 Vi letade nötter och hittade några på marken. De var bruna och för gamla men det var ändå roligt att hitta dem. Nästa år ska vi gå hit tidigare och försöka få tag i färska, gröna nötter.

Plötsligt hörde vi att det prasslade och rörde sig häftigt högt uppe i träden. Gälla skrik hördes. Vi trodde det var skator först men sen såg vi två ekorrar. De jagade varandra och verkade bråka. Vi blev stående länge och tittade på de två luftakrobaterna. De kastade sig och sprang obehindrat uppåt och nedåt. Lillen funderade hit och dit på om de lekte eller bråkade och vad de i så fall bråkade om. Kanske var det nötterna? Han bestämde sig för att lämna kvar en del av nötterna vi hade tänkt ta hem. Ekorrarna behövde säkert mat.

Tunnbröd!

Idag har jag och 3-åringen bakat tunnbröd. Han brukar vara med och baka och har så varit sen han var väldigt liten. Det börjar märkas att han har fått ett visst handlag. Han var inte längre nöjd med att baka på sitt eget vis - knåda och forma lite hur som helst - utan han ville göra på riktigt. Han studerade noga hur jag gjorde och sen satte han fart själv. Han var riktigt bra på det. Kavlade med lätta, långa tag och vände kakorna då och då så de inte fastnade på bakbordet. Ca 10 stycken orkade han innan han blev trött och bad mig ta över!

 

 

14 kakor:

 

12 g jäst

50 g smör

5 dl mjölk

1 tsk salt

1 tsk hjorthornssalt

2 msk sirap

0,5 dl socker

1,5 dl grahamsmjöl

2 dl rågsikt

7 dl vetemjöl

 

Smula jästen i en degbunke.

Smält smöret och häll i mjölken.

Värm till 37 grader.

Tillsätt salt, hjorthornssalt, sirap och socker och rör runt.

Tillsätt mjölet och arbeta degen tills den blir smidig och blank.

Jäs i 45 min.

Dela degen i 14 delar och rulla dem till små bollar.

Kavla ut tunt med kruskavel.

Grädda i torr stekpanna någon minut per sida.

 

Höstpyssel!

Det är så vackert med alla gula löv i träden och på marken. När vi gick hem från skolan idag kom 8-åringen att tänka på Elsa Beskows dikt och bild om en  asp med gyllene löv. Han bestämde sig för att göra en egen tavla av en sån där asp.

 

 Vi gillar den här dikten och brukar läsa den varje höst. Man blir så glad av den och bilden är underbar. Vi samlade ihop en hög med asplöv och tog med oss hem. Sonen ville göra en likadan asp fast med äkta löv fastlimmade som krona.

Så här blev den!

3-åringen ville också göra en tavla och han försökte göra trästammar och lite grönt på marken. Det gick väldigt fort och jag hann inte hjälpa honom någonting med det blev i alla fall slags höstliknande bild.

Efter målarstunden läste vi fler höstdikter. Elsa Beskow har ett par till med vackra bilder till.

Vi läste även Dan Anderssons dikt "Gässen flytta". De äldre barnen hade kommit hem när vi var inne på diktläsningen och var med och lyssnade. Det blev ett fint samtal om vad Anderssons dikt handlar om och vilka känslor som väcks när man läser den.

 

Gässen flytta

 

När de gamla såren heta tära,

när din kind är vätt av ensamhetens tår,

när att leva är att stenar bära

och din gråt är sorg som vilsna tranors sång,

gå och drick en fläkt av höstens vindar,

se med mig på bleka, blåa skyn!

Kom och stå med mig vid hagens grindar,

när de vilda gässen flyga över byn!

 

 

Som avslutning fikade vi tillsammans och lyssnade på Thorstein Bergman sjunga "Gässen flytta" på Youtube. Tove Janssons "Höstvisa" njöt vi också av.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Skoltankar!

Jag tänker mycket på skolan. Fastän jag har haft barn i skolan i 11 år nu och fått erfarenhet av alla stadier så blir jag ständigt förvånad och ofta förskräckt. Det är så mycket jag inte riktigt förstår. Det verkar som om många lärare har hoppat av själva läreriet och blivit mer av någon slags kontrollanter. De låter eleverna sköta jobbandet och ev inlärande och sen checkar de av lite då och då. Engelsk grammatikundervisning kan tex gå till på så sätt att eleverna får läsa faktarutor om något grammatikmoment. Sen får de göra övningar som hör till. Eleverna gör inte övningarna på samma gång utan får något slags beting. Läraren kan säga till eleverna att om de vill ha rättat så kan de hämta facit framme vid katedern.

Jag vet inte vad jag ska säga...blir så ledsen bara. Hur uppfattar en sån här lärare sin lärargärning? Sin yrkesroll? Hur tänker hon att det går till när eleverna lär sig något? Lär sig något som är ganska svårt och som eleverna oftast inte känner ett brinnande begär att lära sig? Vad tänker hon sig att hon själv ska bidra med?

Jag tänker att det har hänt mycket på de år jag varit ifrån skolvärlden. När jag jobbade och när jag själv var elev gick det till så här:
1. Läraren presenterar det nya grammatikmomentet. Genomgång på tavlan.
2. Övningar görs i klassen. Alla gör samma övningar.
3. Elever skickas fram till tavlan. Får skriva upp sina meningar. Genomgång av meningarna. Alla elever får samtidigt facit och läraren har chansen att på en gång se om eleverna har förstått.
4. Läxa på momentet.
5. Enkelt förhör av läxan. Kan rättas av läraren och återlämnas lektionen efteråt eller så kan eleverna byta papper och så rättar man direkt efter förhöret.
6. Fler övningar nästkommande lektioner som rättas på direkten så att eleverna får så stor chans som möjligt att förstå samt att läraren får så stora chanser som möjligt att se om alla hänger med.
7. Efter en viss tid - kort prov av de moment man gått igenom samt de glosor och fraser man studerat under denna tid.
8. Grammatikmomenten återkommer med jämna mellanrum (och med ökad svårighetsgrad allt eftersom tiden lider) för att läraren kan försäkra sig om att alla verkligen lär sig och förstår. Repetition leder till större chanser att alla hänger med och ser till att riktigt befästa kunskaperna.
9. Översättningsövningar med jämna mellanrum där grammatiska moment blandas och man inte riktigt vet vad som testas för att kolla av att de olika grammatiska momenten kan användas praktiskt och mer automatiskt.

Den första höstdagen!

Det kändes som om hösten kom idag. Kalla vindar och krispig luft. Löven har blivit riktigt gula. När hände det? Jag och lillen tog oss en cykeltur på förmiddagen. Han älskar att ge sig ut på cykeltur. Han gillar att säga det: "ska vi ta en cykeltur?" Och det är så mysigt att ge sig iväg med honom. Han är pratsam och våra samtal flyter lätt. Vi pratar om ditt och datt - om alla fina färger, om träden, om hur stora vi är, om hur mycket vi tycker om varandra, om djur, ja, om allt!

 

     

3-åringen cyklar lätt och snabbt. Hans kan titta åt sidan utan att tappa balansen och han kan hålla i styret med en hand. Inte för att det spelar någon roll men han cyklar helt enkelt väldigt bra och tycker också att det är väldigt roligt att cykla.

Vi cyklade ut till en ridskola i närheten. Barn älskar ju djur för det mesta och det gör vår kille också. Det är roligt att titta på dem och mata dem och försöka klappa dem. Om man nu ska prata pedagogik så lär man sig ju lite också på det. Man kan prata om vad hästar äter och se hur stora de är. Prata om att man kan rida på hästar, ha dem till arbetshästar. Vi är inte så noga. Vi gillar att bara titta på dem och ha kul under tiden. Men ändå så lär sig 3-åringen massor får man konstatera. Hans förståelse för saker och ting ökar hela tiden, hans ordförråd växer från dag till dag...Det är fantastiskt att få vara med om det. Och det är så fantastiskt att det funkar - vår samvaro räcker till för att han ska utvecklas som han ska...Nytta med nöje kanske man kunde säga. Vi har kul och gillar att vara tillsammans och på köpet utvecklas han. Det känns bra. 

 

 



Fredagssysslor

Det är fredag! Så skönt! Och solen skiner och barnen är ute och leker! Härligt att se dem genom fönstret, höra de glada rösterna...gå ut en stund emellanåt...I förmiddags bakade vi. Siktkakor och rulltårtor med chokladsmörkräm blev det. Vi tog upp rödbetorna från trädgårdslandet för några dagar sedan och de lade jag in.

 

 

 Vi har hunnit måla lite också. 3-åringen ropade glatt "jag målade ett ss!" som om han hade överraskat sig själv. Jag frågade om han kunde måla "sol" och snart kom ett "o" och sedan ett "l" som han inte blev nöjd med och sen ett till "l" också hamnade lite på sniskan. Det verkar som om han är på gång att kunna ljuda sig fram lite! Häftigt att få vara med och se hur han utvecklas!