Förvirring!

Det där med jämställdhet och föräldraskap och hur man ska dela... och närhet med både mamma och pappa är något som lätt verkar leda till förvirring och frustration.  Det är krångligt att ha barn. Känslor och tankar säger så olika saker och vad är "rätt"? Läser man runt på olika sajter för föräldrar förstår man att det är ganska förvirrat. Här är några frågor som gjorde mig både förbryllad och sorgsen.

En mamma är bekymmersam eftersom hennes lilla bäbis vill ligga nära henne på nätterna. Hon funderar på om hon ska flytta över barnet i sömnen till pappan. Så att han också får känna närheten till barnet.

Många mammor uttrycker att de känner sig så ledsna och uppjagade av att höra sina små bäbisar skrika och gråta när papporna ska natta dem. Men pappan måste ju få natta, eller? Det är viktigt att barnet får närhet med båda. Att pappan också får uppleva närheten.

En mamma är bekymrad över att hon mår dåligt när hon är ifrån sin 10-månaders bäbis. Hon känner så starkt att hon vill vara tillsammans med barnet hela tiden. Men pappan måste ju få vara ensam med barnet. Han måste få känna närheten. Många förstår hur hon tänker och känner likadant. Några föreslår att hon ska prata med BVC för att reda ut sina känslor, lära sig att separera från barnet.

Jag förundrar mig och blir lite ledsen över att mammor, för det är bara mammor som skriver sånt här, har tappat självförtroendet, inte känner att deras känslor visar rätt väg. För det är väl rätt enkelt egentligen? Små barn hör oftast ihop med sin mamma (om inte något har hänt som gör att någon annan, oftast pappan, måste rycka in och ta över huvudansvaret). Jag vet, sånt får man inte säga. Man får bara känna det innerst inne, i hemlighet. Men i ord måste man säga att mamma och pappa är lika "viktiga" - trots att det inte handlar om det, om vem som är viktigast alltså. Det handlar om ett litet, hjälplöst barn. Barnet behöver mat, närhet, värme för att må bra. Maten finns ju där i mammans bröst. Brösten är mjuka och sköna att ligga mot! Ett kvinnobröst är lite annorlunda på den punkten än ett mansbröst. Mamman har haft barnet i sig. Det sätter sina spår - man sitter liksom ihop ett tag till. Det betyder inte att pappan inte är viktig. Han är superviktig. Men han kanske inte måste bära runt på barnet om barnet hellre är hos mamman? Mamman och barnet behöver pappan. Pappan kanske kan stå ut med att barnet helst ligger nära mamman på natten en tid av sitt liv? Jag tror att de flesta män gör det också. Det finns så många tillfällen att bära runt på barn - de älskar att bli burna och pappans tid kommer förr eller senare. Man får ta det som det kommer tror jag Barnet visar vägen. Barnet är ingen sak som kan lämpas hit och dit med, ingen leksak man turas om att leka med. Barnet menar inget illa med sin gråt. Det tänker inte, går bara på sin överlevnadsinstinkt. Jag önskar att mammor kände att de fick gå in för sitt mammaskap på riktigt, utan att skämmas eller ha dåligt samvete. Lita på sina instinkter. Vara lite "chefer" utan att därmed utestänga pappan. Låta saker ta lite tid om det behövs. Vara barnets förlängda jag ett tag efter födelsen.