Hundar

Det senaste året har man pratat en del om att man ångrar att man skaffat barn. Folk har kommit ut, ja, det är mest mammor som har kommit ut och berättat om hur de ångrat sig. Men det är inte bara barn man kan ångra. Man kan också ångra att man skaffat hund. Detta är något som blivit ett problem efter corona. För folk har skaffat hundar under coronan. Många hundar. 60 000 nya hundar per år har registrerats under pandemin.  Drygt hälften av hur många barn som föds per år. Många ångrar sig. Folk tröttnar. De vill lämna tillbaka sina hundar. En hundpsykolog tror att folk har tagit sig vatten över huvudet. De har inte förstått hur mycket arbete det är. Folk har valt hundar efter utseende. De har inte fattat hur dyrt det kan bli. Vad händer med hundarna? Många blir omhändertagna. Men många blir också avlivade. Ibland undrar man lite. I alla fall jag. Vad är det med folk? Hur står det till med konsekvenstänket egentligen?

Nedåtgående trend

Svenska kvinnor föder allt färre barn. Under pandemin skaffade de fler barn men nu går det nedåt! Hela 6,7 % nedåt tydligen. I Stockholms stad är nedgången ännu större…hela 14 %. Fast det hela verkar inte vara någon tillfällig trend utan under de senaste 10 åren har antalet barn varje svensk kvinna fått sjunkit. En nedåtgående trend alltså.

Vad kan det bero på? I media presenteras följande orsaker:

😶Slumpmässiga variationer (fast den långsiktiga trenden talar mot det)

😶Insikten om att corona tog slut i och med massvaccinationen. Folk fattade att de inte längre kunde sitta hemma och skaffa barn och ta hand om småbarn. Det normala livet kom ikapp.

😶Oro inför framtiden.

😶Globala osäkerhetsfaktorer.

😶Bostadsmarknaden.

Nu är vi i alla fall nere på 1,5 barn per kvinna. Det lägsta på 20 år.

Fast egentligen borde den här utvecklingen vara bra. För kvinnorna alltså. För om kvinnor skaffar färre barn blir de ju lite mer som karlar. De behöver inte ta ut föräldraledighet, behöver inte vabba, inte jobba deltid. Deras löner kommer att öka, deras karriärer kommer att ta fart. Deras dubbelarbete kommer att minska.

Och frågan är till och med ännu rörigare. För på samma gång som man är bekymrad över att svenska kvinnor skaffar färre barn så blir man också ännu mer bekymrad över att invandrarkvinnor skaffar för många barn. Det rapporteras om att man nu i vissa städer vill lära invandrarkvinnor om familjeplanering så att de förstår att de inte ska skaffa för många barn utan istället börja arbeta utanför hemmet. Eller både och. Både ha många barn och jobba utanför hemmet.

Socialdemokraterna vill få bukt med kvinnor som har för många barn genom att ta bort flerbarnstillägget. Skaffar man många barn måste man på egen hand kunna försörja dem. (Fast det är ingen som tycker att de som bara skaffar ett eller två barn och lämpar in dem på dagis ska betala vad det kostar. Inkonsekvent? Ja, förstås, men på rätt sätt.) Liberalerna vill gå ännu längre. Familjerna ska få mindre pengar i barnbidrag för varje barn de skaffar.

Ja, så bilden är splittrad. Ska vi ha många eller få barn? Borde vi vara glada över att nativiteten verkar gå nedåt? Eller är det egentligen någon slags etnisk fråga? Vi vill att svenska kvinnor ska ha lagom många barn, fler än 1,5…och invandrarkvinnor färre?

Jag grubblar för mig själv…Nativiteten går nedåt…och orsakerna till det verkar svåra att utröna…Personligen tror jag att förklaringen är rätt enkel. Varför ska man egentligen skaffa barn alls? Vad är det bra för? För en kvinna är insatsen stor…längtan, förväntan, graviditet, förlossning, amning, anknytning…en himla massa känslor aktivieras…och sen är allt över. Pappa ska ha sin del, barnet ska överlämnas…själv ska man ut i arbete. Och så är det dagis tur. Lämningar och hämtningar och separationsångest och vabbande tar vid. Och så ska man göra om allt en gång till om man ska ha två ungar…fast nu med ytterligare ett barn i leken. Hur kul är det egentligen? Är det ens värt det? Nä, det är nog bättre att skaffa hund…de är gosiga de också…fast billigare och enklare att ta hand om.

 

 

 

 

Pandemibarn

Det har forskats om de sk pandemibarnen, alltså de som fötts under pandemin. De har skolats in, eller ska skolas in, i förskolan. Och det är inte lätt. Att skola in dem är ganska komplext. De har nämligen inte vant sig vid att lämnas bort, till exempel till barnvakter, redan innan förskolestarten. De har heller inte gått i öppna förskolan eller sett sina föräldrar interagera med väldigt många människor. Som en följd av detta har barnen blivit blyga och oroliga och håller sig nära föräldrarna vid inskolningen.

Ja, så konstigt har det blivit. Jag har svårt att sätta ord på det. Det har blivit ett problem att riktigt små barn är blyga och håller sig nära sina föräldrar. Det har blivit ett problem att riktigt små barn inte har tränats i att lämnas bort innan de tränas i att lämnas bort i och med inskolningen på förskolan. Det har blivit alldeles naturligt att riktigt små barn ska lämnas bort till förskolan istället för att vara med sin mamma på dagarna. Men som forskarna säger. Det är ingen fara. Barnen kan vara osäkra, blyga och hålla sig nära föräldrarna…men det går över. Det tar bara lite längre tid än det brukar.

En ny vecka...

...är i full gång. Den första sommarlovsveckan! Alla våra barn är hemma och det tycker jag så mycket om! Förra veckan var för all del också trevlig! Lite allt möjligt hände!

Det var skolavslutning på två skolor! Det var trevligt! Ett barn gick ur åk 9 och det var ju förstås lite extra festligt! 

Sen träffade vi på en igelkott! Sånt är alltid trevligt! Yngsta barnet bar omkring lite på honom och sen bar han upp honom till skogen så att han inte skulle bli överkörd av någon bil eller robotgräsklippare!

Och så firade vi en son som fyllde 16! Vi drack kaffe och åt tårta och pratade och umgicks och spelade kubb! En trevlig eftermiddag! 

Och så tänkte jag lite på när sonen kom till världen! En så fin dag!

Sen har vi fått besök av två små hundar! Äldste sonen och hans flickvän har skaffat ytterligare en hund och det är så roligt! 

Ja, en fin vecka och en fin helg har vi haft! 

 Kvinnor påverkas av graviditet och småbarnsår har forskning visat. De påverkas på så sätt att deras politiska engagemang minskar. Det minskar redan under graviditeten och ointresset håller i sig i flera år. Det har forskning visat. Och det framställs som lite av ett problem. Kvinnor och män reagerar nämligen lite olika på graviditet och småbarnsår. Och det är ju konstigt och lite dumt! Fast…är det egentligen så konstigt? Är det inte precis så det ska vara? Att ett nytt litet liv blir det intressantaste som finns för den som bär det inom sig? Och att ett litet, och faktiskt även större också, barn är bra mycket intressantare och värdefullare än politik? Om mamman inte skulle reagera så, vem skulle då samla all sin kraft och alla sina känslor kring ett värnlöst litet barn? Och är det inte bra att pappan inte blir riktigt lika insnöad? Naturen kanske  har menat det så…att vi ska vara lite olika för att på bästa sätt, på olika sätt, värna och omhulda våra barn.

En liten liten parvel på tre månader...vilken mamma kan låta bli att låta världen kretsa kring en sån? Vem tycker på riktigt att politik är viktigare och roligare att tänka på än en sån här liten en? 

Förra veckan...

... var så händelserik att när jag tänker på den känns den om flera veckor hopbakade i en!

Vår äldste son blev färdig med sin civilingenjörsexamen och vi åkte in till universitetet och var med på en avslutningsföreläsning och lite mingel med alumner och anhöriga. Sen åt vi fin middag på restaurang! Vi fick en väldigt fin kväll tillsammans! 

Dagen efter var vi på avslutning för kulturskolan här i stan! Ännu en rolig kväll!

I lördags åkte vi på utflykt....färdades genom det svenska sommarlandskapet...gula rapsfält och klarblå himmel!

Vi stannade vid en badstrand vid Skagern för att äta lunch på väg till...

...Södra Råda och invigningen av medeltidskyrkan som nu står där igen efter att ha blivit nedbränd år 2001. Kyrkan var från 1300-talet och det var en stor tragedi när den brann ner och allt i den försvann. Men man bestämde sig snabbt för att bygga upp den igen och återställa allt till 1300-talsskick. Man skulle dessutom använda sig av gamla metoder och de rätta materialen. Nu är själva kyrkan på plats och såsmåningom ska den kläs med spån och inredas på lämpligt sätt. Det var väldgit roligt att se den, vara med på den guidade turen och liksom känna medeltiden komma nära. Tankar på att då, för så många hundra år sedan var kyrkan nybyggd precis som då...och vi gladde oss precis som de måste ha glatt sig då...att människor möttes då som nu, man stötte på någon man ville prata med, en gammal bekant, fick veta nya saker...

En man högg spån och visade hur man förborrade hål på gammalt sätt. Han hade mycket annat att berätta om skogar ohc träkvalitet som var intressant! 

Alla väggar var fyllda med målningar på medeltiden. Nu kan man se en del av dem som små tavlor på väggarna!

En replik av en bonad som fanns i kyrkan...tillverkad på samma sätt som på medeltiden! 

Nytillverkade lås på nytillverkad ekdörr!

Reten av helgen jobbade vi i trädgården och njöt av den hade att bjuda på av dofter och färger!

Och yngsta barnet åkte så mycket skejtboard med sin kompis som han hann! 

Och en rabarberpaj hann jag svänga i hop!

Och så var veckan egentligen slut men efterom det var nationaldag på måndagen blev helgen lång! Vi åkte till ett evenemang...lyssnade på en blåsorkester och drack eftermiddagskaffe på det mysiga cafét! 

En riktigt toppenvecka hade vi tillsammans! 

 

ALLA SOM KAN SKA JOBBA

Det är oordning i riket. Så blir det ibland. Förr var det häxor. Nu är det invandrarkvinnor. Farliga och obekväma element som måste elimineras. Häxorna brändes vi upp. Invandrakvinnorna ska stöpas om. Inte med eld utan med information och indragna bidrag. 

Eva Nordmark, vår överstepräst...närå...bara vår familjeplanerings-, arbetslivs- och jämställdhetminster, har grunnat. 

Hon slår fast rikets viktigaste och främta budord

ALLA SOM KAN SKALL ARBETA.

Invandrarkvinnorna lyder än så länge icke detta budord. De svävar i okunnighet och nu är det dags att på allvar missionera bland dem. De skall medelst information, kanske genom uppsökande verksamhet, upplysas om konsekvenerna av att skaffa många barn. De måste förstå att de inte kommer till himlen om de envisas med sitt barbarei. Närå, men de ska inte tro att de får några penionspoäng i alla fall. Information är inte enda vägen framåt. Det kan också bli fråga om att dra in bidrag. Flerbarnstillägget kan komma att fasas ut. Får man inte bukt med dem på annat vis kan det komma att bli aktuellt. Money talks förstås.

Och här blir det aktuellt med ett nytt budord.

MAN SKALL ICKE SKAFFA FLER BARN ÄN MAN KAN FÖRSÖRJA.

Det är inte fråga om något förbud mot att föröka sig på otillbörligt sätt. Förtås. Det vore inte demokratikt. Men om man drar in bidraget så blir det ju svårt. Barn kostar pengar. Inga pengar, Inga barn. 

Lite studsar jag över skenheligheten ändå. Man skall icke skaffa fler barn än man kan försörja säger Eva. Och det ska man förstås inte. Det vore väldigt dumt. Men kan de flesta föräldrar verkligen i nuläget förörja sina barn helt på egen hand? Verklgen? Nä, det kan de inte om man tänker efter. Att ta hand om barn i dagens läge innebär att man lämnar bort dem vid ca 1 år ålder. Det är inte gratis. Inte på riktigt. En förskoleplats kostar ca 150 000 kr per år. Det är inte många föräldrar som har de pengarna att punga ut med. 

Men staten (alla skattebetalare - även de om inte har lust att lämna bort sina barn och även de om har många barn) betalar så gärna. Inte ska föräldrarna behöva betala för sånt. 

Orättvist. Ja visst! Men det är inget att prata om. Det är skillnad på lort och pannkaka nämligen. En svensk jämställdhetscertifierad tvåbarnsmamma som lämpar in ungarna till dagis och går och jobbar på ett annat dagis gör rätt för sig. En invandrarmamma (eller en sån som jag...vit med 6 barn?) med 8 ungar som hon tar hand om i hemmet. Hon är lat och omodern. Så det så.