Föräldraskapet har sina höjdpunkter. Så har det väl varit i alla tider. Det har varit 1-årsdagen, den första tappade tanden, skolstart, konfirmation och sånt där. Nu ingår inskolningen. Och inskolningen uppmärksammas ofta i de sociala medierna. "Nu är det dags...lillan ska inskolas"..."oj, vad tiden går fort...nu ska lillen inskolas." Och så följer en ström av hejarop...oj så jobbigt...klart mamma gråter när hon vinkat hej då och "gått runt hörnet"...men det går över...barna älskar det ju...i alla fall om ett tag..när de vant sig...och det är alltid värst för mamma.
Nu ska i alla fall Annie Lööfs lilla dotter skolas in. Hon som föddes 3 månader för tidigt av Annie som nästan dog på kuppen. Nu är det dags och det uppmärksammas på instagram som sig bör. Annie är lite mer cool...det är inget gråtinlägg med lyckligt slut utan ett politiskt inlägg. Så klart (som alla numera säger)...hon är ju politiker och dotterns inskolning är inte bara en viktig milstolpe i hennes personliga liv utan också ett politiskt statement.
Så här lyder det:
"Nyp mig i armen, vad tiden går fort! Nu skolas lilltjejen in på förskolan. 😍 Det betyder att föräldraledigheten snart är slut för både mig och min man, och det klassiska livspusslet tar vid på riktigt med planering kring hämtning, lämning, laga mat, leka, få egen tid och tvätta. Även om båda nu kommer jobba hemifrån.
Det är precis här som många viktiga jämställdhetsbeslut tas. Mellan tvätthögen, energifyllda barn och krävande jobb. För mig och min man var det självklart att vi skulle dela på föräldraledigheten. Det är viktigt att vi fattar medvetna beslut och att vi tillsammans tar ansvar för att skapa ett mer jämställt familjeliv - och samhälle. För det är just här i vardagen som mycket avgörs kring pension, psykisk hälsa och att både män och kvinnor lika självklart ska kunna förverkliga sina drömmar.
Jämställdhet kommer inte av sig själv, utan genom våra aktiva val. Tillsammans skapar vi ett mer jämställt samhälle för våra barn. 💪🏼"
Visst är det häftigt när politikerna riktigt visar var skåpet ska stå? När man får sig skrivet på näsan hur man ska tycka och hur man ska leva. Man får liksom receptet på hur man ska tänka och göra för att bli godkänd...vara rättroende. Ett credo för vår rätt nya religion.
Man kan koka ner det:
1. Att vara förälder innebär inte i första hand att man tar hand om sina barn utan om att man levererar dem...lämna, hämta, tvätta, laga mat, få egentid och leka. Hon glömde visst vabba och vara sjukskriven, eventuellt bli utbränd.
2. Ovanstående krävs för att få till JÄMSTÄLLDHETEN och för att vi ska kunna lämna över ett JÄMSTÄLLT samhälle till våra barn så att de kan välja likadant när de blir föräldrar.
3. Ovanstående krävs för att män och kvinnor ska få lika pensioner, lika bra psykisk hälsa och att både män och kvinnor ska kunna förverkliga sina drömmar.
Precis som inom religionen krävs det att man gör ett aktivt val...välj jämställdhet...välj Jesus. Hur tufft det än kan kännas är det det rätta valet...håll dig på den smala vägen...snegla inte åt sidorna. Hur lockande det än kan vara att springa runt på gröna ängar tillsammans med sina barn så är det inte värt det. Hur lockande det kan kännas att som mamma få vara med barnen, ta hand om dem, bära dem, prata med dem, klä dem, mata dem, se dem leka, skratta, promenera med dem, ha dem med i det hemarbetet (fy! hemskt! det skall icke utföras på dagtid och absolut inte av en mamma, kvinna...om hon inte heter Rut förstås)...så är det inte värt det. Tänk på pensionen, din psykiska hälsa...den blir så mycket bättre om du väljer bort dina barn. Män och kvinnor ska ha rätt att förverkliga sina drömmar...så länge drömmarna inte är att ta hand om barnen. För då drömmer du fel. Det är underförstått. Det behöver inte Annie ens säga till oss. Vi ska drömma om att förvärvsarbeta, oavsett vilka jobb vi råkar ha. Drömmar om barn och familj...tid till ditt eget och dina små...det är felaktiga drömmar...rentav mardrömmar.
Barnen...någon kanske undrar var barnen finns i resonemanget? I Annies fall ett litet barn som föddes 3 månader för tidigt. I andras fall helt vanliga 1-åringar som nyss lärt sig gå, kan säga några ord, har blöjor, nyss slutade ammas, som sover middag, som behöver sin mamma (fast sånt kan man inte säga...det är fult...som att svära i kyrkan)...ja var är barnen? De är inte med i ekvationen. De är bara en bricka i spelet...som man lämnar in på förvaring. Det finns ju förskolor liksom? Det är där barnen hör hemma...så självklart att det inte ens behöver kommenteras.
Det är hårt, men så är det inom all religion...paradiset kommer man inte till så lätt. Det kräver aktiva val. Det vet Annie. Och nu vet vi.
