Mors dag

Idag är det mors dag! Vad skulle man vara utan sin mamma? Den där människan som funnits där för en i ur och skur…stötta och tjatat, älskat och tillrättavisat, brytt sig, oroat sig, kramat och servat, som man kunnat anförtro sig åt, bita ifrån mot, behandlat illa fast man älskar henne, den man vet att man har i alla väder. Det är underbart att vara mamma. Men också svårt och hårt ibland.

I Sverige är det extra svårt att vara mamma. Och det beror på att mammor är för mycket mammor. De behöver avlastning från mammandet…för det tar för mycket tid från de viktigare sakerna. Nyss kom Annika Strandhäll med förslaget att föräldralediga mammor ska få lämna sina stora barn till förskolan i mer än 15 timmar om de vill det. De ska få lämna bort de stora barnen i 30 timmar om de så vill. Papporna som är föräldralediga vet jag inte…de måste kanske vara tvungna att ha alla sina barn hemma när de är föräldralediga med ett litet barn.

Annika Strandhäll skriver att det är så hemskt för mammorna i Sverige. De gör merparten av det obetalda hemarbetet, de tar ut mest föräldraledighet, de bär huvudansvaret för barnen och de är mer än dubbelt så sjukskrivna som männen. Sveriges mammor går sönder säger Annika. Det är så hemskt för mammorna att de tvingas börja studera för att få rätt att lämna bort sina barn när de är föräldralediga. Om de studerar får de rätt till fler timmar på förskolan.

Annika säger att den tid mammorna lägger på att bla ta hand om barn kunde kvinnorna istället ha lagt på återhämtning, karriär och socialt liv.

Man (jag) vill bara gråta när jag läser sånt här. När ska någon säga att Sveriges mammor går sönder för att de inte har tid att vara mammor. När ska någon säga att det är orätt att någon ska vara tvungen att BÅDE utföra obetalt arbete hemma och betalt arbete borta? Varför kan inte det viktiga arbete som utförs i hemmen anses vara ett arbete? Det är ju ett arbete? När ska någon säga att det är många som tycker att det är en karriär att vara mamma? Att det är återhämtning att få vara med sina barn…i alla fall när man har tid för dem? Och att ta hand om barn också kan innebära att ha ett socialt liv…särskilt om det finns andra mammor hemma som också tar hand om sina barn?

När ska Sveriges mammor inse att de är grundlurade och kräva att få ta hand om sina egna barn? När ska vi säga att vi blir friskare och gladare av att slippa dubbelarbete och få lov att ägna åt oss det viktigaste arbetet…våra barn och vårt hem?

Tänk hur vi har det? Blir ni inte förbannade? Ska vi gå och låtsas att det är roligare att jobba åt andra, utföra trista och monotona jobb, slita ut oss, stressa och hetsa...under den tid vi har små barn? Hur f-n har man fått oss till det? Hur f-n har vi gått med på att staten betalar en hel drös med pengar till varje unge som går på förskola när den mamma som tar hand om sina egna barn inte får ett ruttet öre? Och till och med måste höra att det arbete som utförs i hemmen är skit...att den tiden är värdelös och borde lagts på karriär, egen återhämtning och sociala aktiviteter...inte på våra barn. Vad är det för jävla samhälle vi lever i egentligen? 

Jag har slunkit ur systemet. Och det har jag gjort tack vare min man som vill försörja mig och sina barn. Jag har en sån där sketen karl som inte tagit ut några föräldradagar, inte vabbat, inte varit sjukskriven att tacka för det finaste jag fått...att få ta hand om våra barn och vårt gemensamma hem. En sån man är guld värd...han är god...till skillnad från den stat som till varje pris försöker trampa sönder moderskapet och de svenska familjerna och som tar varje chans att förtala mammor...och som verkar hata barn. Innerst inne kanske folk fattar. De skaffar ju inga barn längre. Och det gör de rätt i. Sen kan staten stå där och undra hur det här landet ska drivas vidare. 

Alla barn

Jag lyssnar på en rektor för en förskola. Hon berättar om hur viktigt det är att barn går i förskolan. Hon är rektor för en förskola där 87,6 % av barnen har utländsk bakgrund. 95,6 % av de utländska barnen i det här området är inskrivna på förskolan. Trots detta är man inte nöjd. Man vill att ALLA barn ska gå i förskola. Man arbetar och bearbetar föräldrarna till dessa barn. Man har öppet hus på förskolan. Man har familjekvällar. Man upplyser också om att det finns en öppen förskola. Den är jättebra för den är bryggan mellan hem och förskola. Och där pratar man med föräldrarna om hur bra det är för barn att gå i förskola. Jaha, öppna förskolan är alltså främst till för att få föräldrar att fatta att de ska skicka sina barn till förskolan. Till, i det här fallet, en verksamhet där 87 % av barnen inte har svenska som modersmål. Lite skumt kan jag tycka. Jag trodde att öppna förskolan var till för att föräldrar och barn skulle kunna ha lite trevligt tillsammans…prata och leka med andra föräldrar och barn. Men icke alltså. Allt handlar om att få in alla barn i förskolan.

Ingenting kommer frivilligt

Liberalernas Gulan Avci vill ju som bekant införa obligatorisk förskola, 30 timmar i veckan, för alla barn från det att de blir 3 år. Men inte nog med det. Förskolan ska också bli helt avgiftsfri. Gulan är ju samordnare för utanförskap och det är här förskolan kommer in i bilden. Det är barnen i utanförskapsområdena som ska botas från utanförskapet och komma in i innanförskapet. Och det finns i förskolan. För att åstadkomma detta finns det inget annat medel än tvång. De flesta föräldrar har redan böjt sig. Utan tvång skickar de glatt iväg sina barn till förskolan. De tror att de har valt det. 95 % av alla 3-åringar i Sverige går redan i förskola. 5 % av barnen i riket slinker undan. Och många av dem är barn som bor i utanförskapet.

Gulan vill inte vara elak förstås. Tvärtom. Hon vill att förskolan ska säkerställa att alla barn får en bra start i livet och får samma förutsättningar att lyckas i framtiden. Hon vill liksom att förskolan ska bli som skolan…ett ställe dit man helt naturligt skickar sina barn för att få utbildning. Det handlar inte bara om utbildning. Det handlar också om att barn som inte går i förskola känner att de inte är en del av Sverige.

På något sätt gillar jag Gulan. Hon pratar klarspråk till skillnad från många andra. Hon sticker inte under stol med hur det ligger till. Hon säger att ”när det svenska jämställdhetsarbetet pågått under snart hundra år har ingenting kommit frivilligt. Det måste man ha klart för sig.” Precis som modiga kvinnor förr visade vägen hur jämställdheten skulle drivas…och att till slut alla kvinnor tvingades ut ur hemmen för att bli fria ute i arbetslivet så måste man nu gå vidare…nu är det barnens tur.

Jag gillar också att Gulan tvingar folk att tänka. För fastän folk gärna skickar sina barn till förskolan så är det något som får dem att reagera när man pratar om OBLIGATORIUM…om tvång. Det gillar inte folk. Man vill leva i en illusion av att man har ett val. Trots att man inte kommer att välja något annat än det som det är meningen att man ska välja så vill man känna att det finns en öppning. Fast kanske hoppas jag på för mycket när jag inbillar mig att de protester som hörs mot Gulans förslag skulle kunna leda till att förskolesverige börjar skälva lite i sina grundvalar. Förmodligen är det nog som Gulan tror…att även om folk protesterar i början så vänjer de sig såsmåningom. Man måste ju ha klart för sig att man inte kommer någonstans med frivillighet. Tvång måste till.

 

Omöjligt uppdrag?

 Ena dagen kan man läsa om att man vill införa obligatorisk förskola 30 timmar i veckan från det att barnen är 3 år. Och så ramlar man på en artikel i vilken förskollärarna larmar om att barnen i förskolan inte klarar av enkla rörelser längre. Förskollärarna har märkt av en försämring hos barnen. Det är förbluffande att läsa artikeln. Barnen har tydligen svårt att gå i skogen…de klarar inte ojämn mark. De kan inte klättra, kan inte gå i trappor, kan inte klippa, kan inte hålla en penna rätt.

Hur har vi hamnat här då? Jo, det moderna samhället innebär ju i mångt och mycket en inaktivitet och sen är det läroplanen i förskolan…den fokuserar på undervisning istället för rörelse. Som om de små 1-åringarna och 2-åringarna osv sitter och blir undervisade? Blir de verkligen det? Eller är det själva förskolefostran som inte håller måttet…för stora barngrupper. Och en onaturlig miljö där inga riktiga sysslor egentligen pågår?

Man konstaterar i alla fall att förskolemiljön är lite bristfällig. Man har till exempel springförbud inomhus (hur skulle man kunna ha annat med så många barn på samma ställe?) och utomhus har barna inte så lätt att röra sig. De har ju mycket kläder på sig när det är vinter. Och man är rädd för  att barna ska slå sig.

I förskoleklassen är lärarna också förbluffade. Någon säger att flera elever kan knappt rita en huvudfoting när de börjar där. Hur 17 gick det till? Vad pysslar de med i förskolan egentligen? Förr sa man att hemmafruarna var dåliga för sina barn för de bara städade och brydde sig inte om barnen. Det skulle man ha tid med i förskolan. Men så verkar det inte ha blivit riktigt.

Är det inte lite konstigt ändå? Var det inte så att förskolefostran skulle leda till bättre barn? Och är det inte så att man fortfarande tror att det är så. Det är ju därför man vill pressa in varenda unge från 3 års ålder i 6 timmar om dagen i förskoleverksamheten. Och så lär sig inte barna ens de mest fundamentala saker…som att lyfta fötterna för att ta sig fram i en skog, klippa med en sax, rita en huvudfoting.

Jag tittar på gamla foton…ser mina små barn som går i skogar, sitter uppflugna i träd, klipper, äter med bestick, fixar i köket, cyklar…I hemmet är det svårt att inte låta barnen vara aktiva. Där blir det naturligt att barnen deltar i det mamman/pappan/föräldrarna gör. Där pågår livet utan läroplan. Där pågår det riktiga livet.

En liten 3-åring på cykeltur!

En 2-åring fixar med disken!

En 3-åring på väg upp för att titta till fågelholken!

I blåbärsskogen!

Det är en evighetsmaskin!

"Framtiden startar någonstans i det förflutna - människor tänker ut hur de vill ha det och ett maskineri rullar igång. Ingen reflekterar längre över varför vi ska ha det som vi har det, om det är den enda vägen...Hur startar man ett sånt där maskineri? Hur stannar man det?"

Så skrev jag en gång för rätt länge sen på den här bloggen. Och jag får konstatera att maskineriet fortfarande jobbar på.

Nu lägger liberalerna ett förslag om obligatorisk förskola för barn från 3 års ålder. De ska omfattas av en förskoleplikt och vara tvungna att spendera 30 timmar i veckan i förskolan. Gulan Avci säger att vi har kommit till vägs ände vad gäller frivilligheten. Hon säger att förskolan lägger grunden för att barn lär sig svenska och att de utvecklas socialt. Ett barn som gått i förskola får en bra start när de börjar förskolan.

Det är de vanliga flosklerna som serveras. Som serverats i så många år nu.

Egentligen borde man ju inte bry sig för 95 % av alla barn som är tre år går redan i förskolan. Det är de där sista 5 % man vill få in i förskolefållan. Det är tydligen de som stjälper hela barnalassat i Sverige…de som ser till att kriminaliteten är hög, att skolresultaten inte vänder uppåt och så vidare.

Det är inte något nytt det här med tanken på obligatorisk förskola. Förslagen har droppat ganska tätt…och liksom den där droppen som alltid till slut urholkar stenen kommer det väl snart att hända…det som är alla politikers våta dröm…att alla barn fostras på förskolan!

Jag roade mig med att göra en liten lista. Jag fick nog inte med allt…men rätt mycket ändå. Eller hur!

2024 föreslog socialdemokraterna obligatorisk förskola för barn från 3 år.

2023 ville moderaterna samma sak för barn i utsatta områden

2022 vill liberalerna samma sak fast för barn från 5 år

2021 ville socialdemokraterna ha förskoleplikt från 3 år

2020 ville liberalerna samma sak.

2020 vill socialdemokraterna samma sak fast för barn från 2 år

 2018 ville liberalerna samma sak fast för nyanlända barn

2018 ville moderaterna samma sak fast för nyalända barn

2018 ville sverigedemokraterna  ha obligatorisk förskola för barn från 3 år i utanförskapsområden

2015 vill Bengt Westerberg (fd folkpartist) införa obligatorisk förskola för barn från 3 år

2013 ville SSU ha obligatorisk förskola från 3 år

2013 förselår skolverket en obligatorisk förskola för 5 åringar.

2011 ville SSU ha obligatorisk förskola från 3 års ålder

2003 tillsattes av regeringen en utredning om förskolans roll och då började man diskutera ett eventuellt obligatorium.

1985 föreslog socialdemokraterna Bo Södersten och Yngve Nyquist att förskolan skulle vara obligatorisk från 3 års ålder.

Det går en rak linje nedåt i historien och jag tror att linjen leder rakt ner till Alva Myrdal och hennes storbarnkammare. En snart 100-årig historia…som känns rätt omodern numera tycker jag. Och förskoleriet har ju inte funkat så jättebra heller om man tänker efter. Barn lider av psykisk ohälsa i allt högre grad, skolresultaten har gått nedåt, antalet barn i förskolan som behöver extra stöd har ökat…barngrupperna är för stora i förskolan, personalen är ofta sjukskriven, personalen vill ofta byta jobb och jobba med något annat eftersom det är så slitsamt i förskolemiljön…Kanske är förskola för precis varenda unge fel väg att vandra. Kanske finns det andra sätt att ta hand om barn. Förr i tiden funkade det utan förskola. Barna blev dugliga vuxna och det verkar som om de klarade av både skola och socialisering på ett tillfredsställande sätt. Jag vet att det är sant…jag är själv ett sådant barn som fostrades i hemmet fram till skolan började. Mina klasskamrater likaså. Det gick fint. 

Fantastiska möjligheter

 Rätt ofta kan man numera mötas av rådet att föräldrar inte ska försöka hämta sina barn tidigt från förskolan. De där artiklarna poppar upp lite då och nu. Och nu har det hänt igen. En psykolog ger föräldrar rådet att inte oroa sig för antalet förskoletimmar. Hon säger att ett barn alltid mår bra av att ha föräldrar som mår bra och föräldrar har behov av andra saker än att vara förälder…av att arbeta, utvecklas, återhämta sig…ta hand om sina relationer och av egentid, Om man får allt detta då kan man bli en glad, energirik och närvarande förälder. En sån förälder man vill vara!

Det är så mycket som styr hur barnet trivs på förskolan mer än antalet timmar. Det är en kombination av barnets ålder, personlighet, miljön, kvaliteten på förskolan och hur barnet har det hemma.

Och så får man höra det där man alltid får höra…att barn som är kvar sent på eftermiddagen egentligen har det riktigt bra eftersom personalen har mer tid för dem…alltså eftersom färre barn är kvar då. Fast man undrar ju lite…om fler föräldrar fattar att man inte behöver kämpa för att hämta tidigt…ja, då blir det ju fler barn på förskolan på eftermiddagarna och då…ja, ni fattar.

Psykologen säger att om hon jobbar klart…strunt samma om det tar lite längre tid…då kan hon vara mentalt närvarande när hon väl är med barnen. Hade hon hämtat tidigt hade hon inte kunnat det (varit mentalt närvarande) på grund av stress, multitasking och andra distraktioner. Undrar hur förskolepersonalen har det…kan de vara mentalt närvarande hela tiden? Eller är de stressade av multitasking och andra distraktioner? Och de förskollärare som har egna barn…underar hur de känner det när de kommer hem…efter en hel dags samvaro med andra barn.

Psykologen funderar vidare…om hur det är kvinnorna som tar mest stryk…de blir oftare sjukskrivna än männen och värst drabbade är kvinnor mellan 30 och 39 år. Och så slutar det med en hyllning till alla förskolepedagoger och den FANTASTISKA möjlighet vi har i Sverige som gör att båda föräldrarna kan kombinera arbete och familjeliv.

Jippi!

Lyckan kommer...

 Man har forskat om lycka. Och man har kommit fram till att människor med barn är mindre lyckliga än människor utan. Resultatet kontrasterar starkt mog den djupt inrotade bilden av att det är barnen som skänker mest lycka i livet. I Sverige har vi tur ändå…vi föräldrar…för vi är i alla fall lite lyckligare än föräldrar i andra länder. Varför? Jo, för att vi har en bra föräldraförsäkring, barnomsorg och mer jämställt omhändertagande av barnen.

Människor är mindre lyckliga när de umgås med sina barn än när de tittar på sport, går på utställningar eller dricker sprit.

Barnlösa människor är inte ensamma utan umgås med vänner.

Man kan ju få för sig att småbarnstiden var lycklig när man tänker tillbaka på den. Men det är bara minnet som spelar oss ett spratt.

Vilken tur då att folk knappt skaffar barn längre!

Ok…det man kommer fram till är väl ändå själva grejen med att ha barn…att det skänker mening med livet och det är denna mening man bör söka och inte lyckan. Forskaren tar också upp det faktum att fram till 1950-talet var ambitionen främst att få barnen att överleva…men nu går det mest ut på att ha ett fint hem, ha kul på fritiden och vara snygga på bild.

Och kanske är det själva problemet…barn skänker ingen lycka…men de skänker ju heller ingen särskild mening heller längre. Vad ska man ha dem till? Gå igenom allt slit med graviditet, amning och småbarnsåret för att sen påbörja lämna-hämtaåren. Är det verkligen värt det? Skänker det någon djupare mening?

Guldstunder

Ibland roar jag mig med att läsa tidskriften Vi lärare. Igår gjorde jag det. Jag tittade in på förskoleavdelningen och möttes av rubriken Larmet: Barnen riskerar att skadas varje dag.

Det är hemsk läsning. Fast det är inget nytt direkt. Man har läst det förr. I alla fall står det att det numera är farligt för barn att gå i förskolan. Barn grupperna är för stora och personalen har inte tid att ens se vad barnen håller på med och därför riskerar de att skadas. Personalen mår dåligt både av det men också av sin hårda arbetssituation. De blir utslitna, utbrända och sjukskrivna. Barnen mår inte heller bra. Antalet barn med behov av anpassningar är väldigt stort men de kan inte få det stöd de behöver.

En specialpedagog sa att ”det bästa personalen kunde göra för ett av barnet var att sitta en och en med barnet, men det fanns det aldrig tid och möjlighet till – trots att barnet hade rätt till det.” Personen som berättar detta säger att hon önskar att personalen kunde ge alla barn de där guldstunderna, men att det inte går.

Man…eller i alla fall jag…blir lite beklämd av den där meningen…att alla barn borde få en guldstund. Att få kontakt och närhet med en vuxen, varje dag, många gånger varje dag…helst av en nära anknytningsperson…kanske till och med en mamma eller pappa…borde inte det vara en självklarhet? Det borde väl inte betraktas som en guldstund utan som något helt naturligt.

Det känns nedslående hur vi lagat till det när det gäller våra barn…alla barn i verksamhet, fostrade av varandra med ett fåtal personal till sitt förfogande…behov av specialpedagoger. Barn föds utrustade med föräldrar…kanske är det dags att börja engagera dem igen.

 

Fri och glad

Jag går på promenad. Jag går och grunnar på ett radioprogram jag lyssnade på nyss. Det handlade om att unga människor verkar bli mer konservativa i sitt sätt att tänka på könsroller. Det handlade om att en del tjejer känner sig lockade av att bli så kallade soft girls. De vill ha det bra och bli försörjda av sina pojkvänner. Programmet drar upp en linje från 60-talet när industrin behövde arbetskraft och försökte locka kvinnor ut i arbetslivet genom aktiveringsinspektörer…kvinnor som ordnade kurser för uttråkade hemmafruar. Det kunde vara kurser i svetsning och svarvning. De ägnade sig också åt uppsökande verksamhet för att upplysa och locka kvinnor att ge sig ut i arbete. På något sätt vävdes arbetskraftsbehovet ihop med jämtsälldhetstanken och nu är de två så tätt sammanflätade att de inte går att skilja åt. Man tänker sig att bara en kvinna som förvärvsarbetar är fri och självständig. Kvinnor som ”går hemma” är osjälvständiga, beroende av sin man, tragiska varelser som släpar sig fram i mörkret. Tankarna snurrar vidare när en bil kör upp bredvid mig och stannar till på trottoaren. Bildörren öppnas och en kvinna går ut. På sätet bredvid sitter ytterligare en kvinna. De har pappkassar i hela baksätet och på hyllan vid framrutan ligger en mängd frukter…apelsiner, bananer, äpplen. Under tystnad plockar kvinnan på trottoaren ner någon frukt i en kasse och går sedan ut…in på en tomt och ringer på dörren. Dörren öppnas och kassen lämnas in. Kvinnan återvänder till bilen och dörren slängs igen. Bilen backar och kör ut på den större vägen och försvinner.

Jag förstår vad jag sett. Två fria självständiga kvinnor iklädda likadana kläder med en logga på bröstet, i en liten skåpbil med en dekal på framdörren. De levererar mat till gamla människor som inte längre kan laga mat. De är fria, glada och självständiga. Och jag, som gick där på min promenad med mina små hundar och med hjärnan full av tankar på samhället…och vinden i håret och fågelkvitter i öronen. Jag är ofri, beroende och förmodligen väldigt deprimerad. Eller? Hur är det nu?

Vem är fri? Vem är beroende? Av vem är man beroende? Vem är självständig?

Glimten av det fantastiska arbetslivet jag fick denna morgon gjorde mig nedslagen och ledsen. Det såg inte roligt ut. Kvinnorna såg inte fria och glada ut. Och jag tänker vidare. På de gamla människorna i husen. Kanske har de en dotter i närheten. En dotter som är fri på sin arbetsplats. Kanske hade hon kunnat tänka sig att se till att hennes föräldrar fick mat? Kanske hade hon stannat och sagt några ord och inte bara lassat in kassen och direkt farit vidare. Kvinnorna i bilen har kanske barn som i detta nu befinner sig på en förskola där någon annan fri och glad kvinna tar hand om det. Och den kvinnan i sin tur har lämnat in sitt eventuella barn på en annan institution där någon annan kv…och så vidare och så vidare. Ett samhälle där alla är fria och glada på sina arbetsplatser blir också ett samhälle där ingen har tid för någon annan, sina nära, på riktigt. Det finns inget utrymme för att leva på olika sätt i de olika faser livet bjuder på. Det finns inget utrymme att vara fri. Det tycker jag är sorgligt.

Barn och bussar

 Om man skulle ta och skriva något här igen...det var lite roligt märkte jag när jag gav mitt första livstecken från mig på ett par år. Jag kan ju fortfarande reta mig på saker. Jag har det i mig. 

Idag tänker jag på forskning. 

Man kan forska ju på allt. Nu har man forskat på hur barn mår efter att de färdats till skolan. Man har kommit fram till att barn som åker skolskjuts mår bäst och att barn som får skjuts av föräldrarna mår sämst. Man har kommit fram till att barn som åkt buss till skolan presterar bättre. Hur kan det hänga i hop? Jo. Man får frisk luft när man går till bussen. Man ägnar sig åt sociala aktiviteter på bussen. Man övar sig i självständighet på bussen. Om man inte kan få lov att åka buss och om man inte kan gå eller cykla utan måste skjutsa sitt barn i bil kan man tänka på att prata med barnet i bilen. Man kan också stanna bilen en bit innan skolan och gå sista biten.

Jaha säger jag. Eller,  och…? Vad går sån här forskning ut på egentligen? Att alla barn borde få åka buss? Att man tror att föräldrar sitter tysta i bilen när de skjutsar sina barn? Att man tror att man har väldigt mycket tid på morgnarna innan jobbet och har tid med en promenad innan man färdas vidare? Att barn kommer att prestera bättre i skolan om alla får åka buss? På riktigt? Vet man om hur barnen själva upplever att åka buss…såna som måste ge sig hemifrån väldigt tidigt på morgnarna? Såna som måste vänta kvar i skolan efter dagens slut för att vänta in bussen? Såna som har långt att åka? Såna som får åka långa rundor för att bussen ska hämta upp andra barn? Såna som inte har några kompisar på bussen?

Äsch, säger jag. Forskning i samhällets tjänst. Handlar det inte lite om att misstänkliggöra föräldrar och hylla det allmänna. Fast…forskningen visar ju så…då är det väl så här det är! Länge leve bussen! Hoppas alla barn så småningom får rätt att åka buss till skolan!

Har du inte tråkigt?

Jag är ju hemmafru. Eller vad man ska säga. Ett lite fånigt ord och varje gång jag får frågan om vad jag gör så tvekar jag lite. Vad ska jag svara? Vad ÄR jag egentligen? Hemarbetande…låter lite märkligt tycker jag. Hemmamamma…känns lite fjantigt att säga när jag inte har några barn hemma på dagarna. Det blir att jag säger att jag är ”typ hemmafru…eller vad man ska säga.”

Jag får ibland frågan om jag tycker att det blir tråkigt att vara hemma på dagarna nu när mina barn är så stora.

Svaret är: NEJ! Jag har inte tråkigt när jag är hemma på dagarna. Jag har ibland lust att fråga om den som frågar inte tycker att det är tråkigt att gå till jobbet varje dag. Men det gör jag inte…frågar alltså. För visst är det väl så att även ett jobb kan vara tråkigt. Kan vara lite ensamt. Kan vara monotont. Ointressant. Tungt. Men jag har i alla fall inte tråkigt. Jag har det roligt! Och jag har fullt upp!

Jag sköter ju om nästan allt i hemmet. Det tar lite tid. Det är en del att göra med städning, undanplockning, tvätt, sortering, klädvård..säsongsbetonade sysslor. Handling. Matlagning. Jag tycker inte att det är trist heller. Det är rätt trevliga sysslor. Och jag väljer ju själv på vilken nivå jag vill lägga ribban och när och hur jag vill göra mina sysslor.

Sen har jag ju en del fritid. Det är roligt! Jag hinner

Läsa

Spela piano

Spela fiol

Hjälpa mina två hemmavarande barn med olika skoluppgifter

Prata med mina hemmavarande barn när de kommer hem från skolan eller har sovmorgon eller luckor i sitt schema.

Måla akvarell

Promenera och njuta av naturen

Träffa mina föräldrar

Prata i telefon med mina utflyttade barn

Sticka

Virka

Skriva

Ordna med fotografier

Skjutsa mitt barn som ännu inte har körkort till div aktiviteter

Greja i min trädgård

 

Jag är tacksam och glad över att ha ett så rikt och omväxlande liv!

Kanske har kvinnorna i riket äntligen fattat budskapet?

I många år har vi fått höra att barn är en black om foten. Mammor har varit hemma med sina barn för länge och våra löner och framtida pensioner har därför blivit för låga. Våra karriärer har hindrats. Vi har varit ekonomiskt beroende av våra män. Vi har utfört för mycket dubbelarbete. 

Nu har kvinnor (och inte män heller förmodligen) ingen särskild lust att skaffa barn längre. 

Det enda trista med det är ju att den kvinnliga arbetsmarknaden krymper. Utan barn kan ju ingen jobba inom barnomsorgen. Lite trist. Annars verkar det vara ett smart val. Exakt varför ska man skaffa barn egentligen? Vänta, föda, amma och efter cirka ett år börjar cirkusen med lämningar och hämtningar och vab. Det kostar nog mer än det smakar. 

Livstecken

Jag fick reda på att det finns människor som läser på min blogg. Och det fick mig att titta in här igen! Lite som att upptäcka sig själv igen. En äldre version av mig själv. Eller yngre blir det väl när jag tänker efter. 

Vad var det som fick mig att börja skriva här? Det var väl när jag väntade mitt yngsta och sjätte barn tror jag. Jag hade hittat hemmaföräldrars nätverk och insåg att jag inte var så ensam som jag trodde om att vilja ta hand om mina barn själv. Det var en häftig upplevelse. Och jag började tänka intensivt på politik. Varför hade vi hamnat i en situation där det ansågs onaturligt att ta hand om barnen in hemmet? Hur hade politikerna fått oss dit? Och hur gick propagandan nu? Vilka hade konsekvenserna av allmän instituionsuppfostran blivit? Jag läste och läste och skrev och skrev.

Nu är jag luttrad. Jag vet hur det har gått till och hur det ligger till. Och jag har insett att ingen kan göra något åt det hela. Vi får ha det som vi har det. Det enda vi kan hoppas på är att det blir så eländigt att någon kommer på att något måste förändras. Och kanske finns det lite lite hopp. Folk skaffar ju inte barn längre. Det tycker jag är bra! Toppenbra! Och rätt. Vad ska man ha barn till egentligen? En hel massa jobb för ingenting. Det är väl bra mycket smartare att bara ha kul och leva livet. 

Fast jag är ju glad över mina barn. Att få bli mamma var det finaste jag varit med om. Det värsta var den där eländiga föräldrapenningen. Den som ramade in hela min tillvaro...dagarna som tickade, tankarna på hur det skulle bli när de tog slut. Och så gnagande tankar på om jag var galen på något sätt. Varför var jag så annorlunda? Skulle mina barn ta skada av att inte gå på förskola? Bäst att de fick prova. Tror varken de eller jag gillade det. När vi väntade sista barnet var det som allt lade sig på plats. Många saker föll på plats...vi hade fått det bättre ställt och vetskapen om att jag faktiskt skulle kunna vara hemma efter att föräldradagarna var slut fick mig att känna mig helt annorlunda...en sten, många stenar föll från mitt bröst. Jag kunde släppa fram så många tankar, känslor, åsikter som jag hade burit inom mig förut. Jag VILLE vara hemmamamma. Jag TYCKTE INTE OM förskola. 

Nu är barnen stora och jag lever ett helt annat liv än förut. Jag rår över mina egna dagar. Det är inte så dumt det heller. Det är underbart. Och folk har gett upp om mig. Förut fick jag ständigt frågan om när jag skulle börja jobba. Nu är det ingen som frågar längre. Det vet att jag är lite konstig. Jag kan ana en liten liten avund ibland. För det är ju ett slit att både förvärvsarbeta och sköta om allt annat man måste i lívet. Jag bryr mig inte jättemycket om politiken längre. Det är ju som det är. Jag har bättre intressen som upptar mina dagar...Jag har börjat musicera igen efter många års uppehåll...spelar piano och fiol. Jag har börjat måla akvarell igen. Jag läser lika mycket som när jag var ung igen. Och så har jag ju mitt hem, kontakten med mina barn, min trädgård, min man, min sons hundar som jag är dagmamma till, mina föräldrar...Jag har ett rikt liv. Det var en lång och slingrande väg för att komma hit. Men det gick. Jag lyckades skapa det liv jag drömde om när jag var ung och längtade efter att få en egen familj...egna små barn.