Barn och bussar

 Om man skulle ta och skriva något här igen...det var lite roligt märkte jag när jag gav mitt första livstecken från mig på ett par år. Jag kan ju fortfarande reta mig på saker. Jag har det i mig. 

Idag tänker jag på forskning. 

Man kan forska ju på allt. Nu har man forskat på hur barn mår efter att de färdats till skolan. Man har kommit fram till att barn som åker skolskjuts mår bäst och att barn som får skjuts av föräldrarna mår sämst. Man har kommit fram till att barn som åkt buss till skolan presterar bättre. Hur kan det hänga i hop? Jo. Man får frisk luft när man går till bussen. Man ägnar sig åt sociala aktiviteter på bussen. Man övar sig i självständighet på bussen. Om man inte kan få lov att åka buss och om man inte kan gå eller cykla utan måste skjutsa sitt barn i bil kan man tänka på att prata med barnet i bilen. Man kan också stanna bilen en bit innan skolan och gå sista biten.

Jaha säger jag. Eller,  och…? Vad går sån här forskning ut på egentligen? Att alla barn borde få åka buss? Att man tror att föräldrar sitter tysta i bilen när de skjutsar sina barn? Att man tror att man har väldigt mycket tid på morgnarna innan jobbet och har tid med en promenad innan man färdas vidare? Att barn kommer att prestera bättre i skolan om alla får åka buss? På riktigt? Vet man om hur barnen själva upplever att åka buss…såna som måste ge sig hemifrån väldigt tidigt på morgnarna? Såna som måste vänta kvar i skolan efter dagens slut för att vänta in bussen? Såna som har långt att åka? Såna som får åka långa rundor för att bussen ska hämta upp andra barn? Såna som inte har några kompisar på bussen?

Äsch, säger jag. Forskning i samhällets tjänst. Handlar det inte lite om att misstänkliggöra föräldrar och hylla det allmänna. Fast…forskningen visar ju så…då är det väl så här det är! Länge leve bussen! Hoppas alla barn så småningom får rätt att åka buss till skolan!