Att lära sig bli människa.

 I tidningen Läraren skriver en filosof om förskolan. Hon forskar om kollektivitet och yrkeskunnande inom skolväsendet. Filosofen är vetenskapligt präglad av den tysk-judiska filosofen Hannah Arendt, som menade att de totalitära ideologierna systematiskt isolerade den enskilda människan samtidigt som de underordnade henne den tvingande gemensamma ideologin. Arendt betonade vikten av gemenskap och pluralitet och att man som människa hittar sig själv bland andra människor. Filosofen menar att förskolan är ett unikt tillfälle för barn att lära sig bli och att vara människa. I förskolan lära man sig hur man är med varandra, hur man är en bra kompis och hur man tröstar varandra. I förskolan utvecklas en slags social omsorgskunskap...ja, där utvecklas den fundamentala människokunskapen. Ja, sen handlar det om hur den nya 10-åriga grundskolan hotar den fina traditionella förskolepedagogiken men det struntar jag i att skriva om.

Jag blir lite förvirrad. Och lite förargad. Och har lite svårt att sätta ord på mina tankar. Jag tänker att Hannah Arendts resonemang om hur totalitära ideologier angående att isolera den enskilda människan OCH att samtidigt underordna henne den tvingande gemensamma ideologin liksom gäller även i ett samhälle där man fostrar barn i ett kollektiv. Kanske är det till och med precis exakt just detta som är en sådan totalitär uppfostringsmetod. Man isolerar barnet från just det ställe där barnet kan forma sin identitet och underordnar det den gemensamma ideologin, Den tvingande ideologin. Hur menar jag? Jo, jag tror ju att en liten människa formar sin identitet i nära kontakt med sin mamma, sin lilla familjegrupp. Det är där, och inte i förskolan, det lilla barnet blir människa. Det är i den täta gemenskapen med mamma och resten av familjen barnet lär sig att göra sig tydlig. Det är i mamman och de andra nära personerna i familjen barnet lär sig tolka sina känslor, får tröst, möter skrattet, bollar orden, får sina ord upprepade och förtydligade...Det kan inte ske i en grupp barn med någon eller några främmande vuxna. I Sverige skiljer vi mor och barn åt med tvång vid ca 1 års ålder. Tvånget består av två faktorer. 1. Ekonomiska incitament. Det finns inget som talar för att en mamma ska kunna eller vilja vara hemma med sitt barn längre än vad föräldradagarna tillåter. Endera har man inte råd efteråt eller så vill man hellre ha pengarna än tiden med barnet. 2. Attityder. Det är ingen annan som är hemma med sina barn och därför blir det väldigt jobbigt att sticka ut och välja något som är helt onormalt. Det är inte säkert att man ens tänker på att det går att vara hemma med barnen. Det finns inga förebilder som visar att det är en möjlig väg. Det är väldigt ensamt att vara hemma med sina barn. Inga andra mammor och barn finns att umgås med. Vi har alltså tvingat in barnen i en omsorgsform där en viss ideologi råder. En gemensam ideologi. Den ideologin var mycket tydlig från början. Det var bra för barn att fostras av proffs istället för av en inskränkt mamma. Förskolan kan stimulera barnen på ett annat sätt än en outbildad mamma. I förskolan lär sig barn att samverka med andra barn, att vänta, att kompromissa, att visa empati osv. Och så får vi inte glömma förskolans betydelse för mammorna. Mammorna blir tack vare förskolan frigjorda ur de hämmande hemmen. Mammorna får komma ut och förverkliga sig, tjäna egna pengar, blir fria. Och få en bra pension förstås. Och så har det kommit till ytterligare en aspekt i förskoleideologin. Mantrat numera är att barn som går i förskola blir duktigare i skolan senare. 

Ja, så snurrar mina tankar. Kanske skulle det räckt med att kommentera meningen som fick mig att studsa egentligen...

"Det är på förskolan barn lär sig att bli människa...bland människor."