DET FÖGA JÄMLIKA RESULTATET
Avdelning 3 i Ingegerd Troedssons bok handlar om resultatet av den förda familjepolitiken.
Troedsson skriver att hon inte tvivlar på att ambitionerna hos Alva Myrdal och hennes jämlikhetsgrupp var goda och välmenande. De ville bygga det perfekta samhället, där alla vuxna, kvinnor som män, var fria och jämlika och kunde förverkliga sig själva efter sina förutsättningar, lust och anlag utan att hämmas av sitt kön. Där alla barn garanterades en god och lycklig barndom genom en utbyggnad av den kommunala barnomsorgen. Barnen skulle sedan gå vidare till den jämlika skolan där individualiseringen skulle vara "djupgående och bidra till att neutralisera verkningarna av elevernas olika bakgrund". När barnens och föräldrarnas arbetsdagar var slut väntade det jämlika boendet som dock skulle utredas vidare.
Troedsson skriver att målsättningarna var ett omyndigförklarande av föräldrarna och ett utdömande av deras rätt att få ta hand om barnen på det sätt de bedömde bäst. De var en nedvärdering av den vård, uppfostran och omsorg en förälder kan ge.
Det faktum att man gör gällande att medborgarna inte begriper sitt eget bästa fjärmar sig från det centrala i jämlikhetstanken, det vill säga människors lika värde.
OM FAMILJEN KONTRA INDIVIDEN
Troedsson menar att i individualismens namn har en allt mer kollektivistisk politik kunnat genomföras. Alla blir tvingade att göra likadant helt enkelt.
De allra flesta är nog överens om familjens stora betydelse när det gäller att ge trygghet och kärlek, överföra normer, sätta gränser och lära barnen att ta hänsyn. De flesta är nog överens om att hänsynen till barnens bästa måste gå före familjens rätt att bestämma, om barnets hälsa och framtid annars hotas.
Vi har en individuell beskattning men familjen kvarstår i alla fall som en ekonomisk enhet med skyldighet att ta ansvar för sina medlemmar. Den "individuella" skatten har medfört ett allt större beroende av inkomstprövade bidrag. I många familjer har detta inneburit en ännu hårdare "sambeskattning" än i äldre tider. Det har gjort det svårare för många vanliga föräldrar att av egen kraft förbättra för sig själva och sina familjer.
Familjen utgjorde grunden för beskattning fram till 1970 genom att makar sambeskattades. Men sedan dess har individuell beskattning gällt. Make/maka/sambo eller barn ses som en privatsak.
Men
- makar sambeskattas fortfarande när det gäller förmögenheter. (förmögenhetsskatt borttagen)
- sambeskattning sker också när det gäller bostadsbidrag och socialbidrag. Man räknar ihop familjens inkomster innan man bestämmer hur stort bidraget blir.
- barnomsorgstaxan tas ut efter makarnas sammanlagda inkomster. (maxtaxan införd)
- Den som inte har några eller låga inkomster får inget socialbidrag om maken har hyggliga inkomster. Här gäller en ömsesidig försörjningsplikt.
- Den ömsesidiga försörjningsplikten gäller än mer gentemot barnen. De kostnader som inte täcks av barnbidragen får föräldrarna stå för själva.
- Den individuella beskattningen innebär samtidigt att föräldrarna får betala skatt också på sådana nödvändiga barnkostnader som inte täcks av bidrag. Detta innebär en överbeskattning av föräldrar som blir allt tyngre att bära ju fler barnen är och ju lägre inkomsterna är. Man betalar alltså först skatt på inkomsten och sedan betalar man för barnens behov med skattade pengar.
I
Folkhemsmodellen (1984) påpekade Anna Hedborg och Rudolf Meidner att en renodlad särbeskattning för att vara moraliskt och fördelningspolitiskt försvarbar kräver att det allmänna tar över alla barnkostnader. Men ett barnstöd som täcker alla normala barnkostnader för alla barn skulle kräva sådana skattehöjningar att hela samhället riskerar att gå i stå.
Staten fortsätter att luta sig mot familjen som en ekonomisk enhet med skyldighet att ta ekonomiskt ansvar för sina medlemmar.
Troedsson skriver att individen ses som grundstenen när staten tjänar på det. Familjen utgör grunden när individen förlorar på det.
Val av samlevnadsform anses vara individens ensak. Men är statsmakterna neutrala? Trots det särskilda ansvar äktenskapet lägger på makar gynnas denna samlevnadsform inte i något avseende framför samlevnad under äktenskapsliknande förhållanden. Folkpensionen blir högre om två pensionärer sammanbor i stället för att gifta sig. Om de inte har eller har haft gemensamma barn!
Särlevnad kan ge vinster när det gäller högre bostadsbidrag, högre socialbidrag, rätt till underhållsstöd.
I motsats till sambor förutsätts makar leva på samma standard. Man har ansvar att försörja varandra. När äktenskapet upplöses upphör det ekonomiska ansvaret. Men under äktenskapet får den ekonomiskt svagare förlita sig på den andre maken.
Myrdal och hennes grupp trodde kanske att åtgärderna när det gällde skatten, förskolan, familjerättslagstiftningen skulle leda till samma lön mellan traditionellt manliga och kvinnliga yrken. De räknade kanske med att barnkostnaderna skulle tas över av det allmänna. Men gruppen hade inte räknat med den dåliga ekonomiska utvecklingen som skulle följa av deras jämlikhetsprogram. De förutsåg inte heller att den jämlika livsform de stakade ut för många stred mot en verklig valfrihet.
DEN OVÄRDERLIGA FAMILJEN
Jämlikhetsgruppen ville slå sönder familjen som ekonomisk enhet. Men den förstod familjens betydelse som social gemenskap. Man menade att samhörigheten är så stark att det inte finns anledning att förmoda att dess betydelse skulle minska.
Det allmänna kan inte undvara familjen som en grundsten, som en social och ekonomisk enhet. Föräldrarna har kvar sin försörjningsplikt mot barnen liksom hela ansvaret för barnens vård under den tid de inte vistas på dagis, i skolan eller på fritids. Och så måste det vara.
Makar har ekonomiskt ansvar för varandra och ett omfattande ansvar för vård och omsorg om den andre inte klarar sig själv.
Barn måste se till sina gamla föräldrar. Eller de måste inte men de gör det i alla fall.
Att bygga på individen och anse familjen som mer eller mindre förbrukad går bra i teorin men verkligheten ser annorlunda ut.
Troedsson gjorde 1983 en jämförelse av det ekonomiska utfallet vid olika sätt att lösa barnomsorgen i en vanlig småbarnsfamilj - 2 makar och 2 småbarn boende i en hyrestrea.
1. En förälder tog hand om barnen och den andre arbetade. Behållningen låg betydligt under existensminimum.
2. Föräldrarna turas om att ta hand om barnen medan den andre förvärvsarbetade. Behållningen blev något över existensminimum.
3. Barnen vistades på daghem medan föräldrarna jobbade heltid. Dubbelt så stor behållning som alt 4, trots att daghemsvården var dubbelt så dyr i verkligheten.
4. Båda föräldrarna jobbade heltid och delade på en barnvårdare med en grannfamilj. Behållningen hamnade långt under existensminimum.
Politiken styr alltså föräldrarna mot en livsform som långt ifrån alltid är bäst i det enskilda fallet och som dessutom ofta är dyrare för det allmänna.
Hon gör om beräkningen 1999.
1. Leder till ett underskott på 15 000 kr.
2. Överskottet blir 2680 kr/år - dåligt men ändå 18 000 kr mer än alt 1.
3. Överskotten blir 75 850 kr/år.
4. Inget överskott utan ett underskott på 220 kr.
Daghemsomsorgen kostar i verkligheten ca 210 000 kr/år för 2 småbarn. Beräkningarna är dessutom ganska optimistiskt gjorda. Lönen är medellön, hyran medelhyra och barnen är små.
Alt 3 ter sig som det enda ekonomiskt överkomliga alternativet. De övriga 3 alternativen kräver extrem sparsamhet hos föräldrarna och en levnadsnivå under socialbidragsnivå. Detta visar hur hårt styrda vi är och hur små möjligheter vi har att välja. Införs maxtaxa ökar behållningen i alt 3 med drygt 18 800 kr/år.
VÄRLDENS HÖGST BESKATTADE BARN
Skattesystemet tar inte längre hänsyn till om skattebetalaren är ensam eller gift/sambo, om han/hon har försörjningsplikt mot barn eller hur många barn.
Skattesystemet slår också hårt mot familjer med lite äldre barn som inte längre behöver barnomsorg men som drar högre kostnader för mat, kläder och mycket annat.
I skattesammanhang är barn en privatsak. Inkomstskatten slår därför allra hårdast de år när barnen kräver ständig omsorg eller då försörjningsbördan för växande barn och tonåringar är som störst. När barnen har vuxit upp får föräldrarna den ekonomiska rörelsefrihet som föräldrarna skulle ha behövt under barnens uppväxtår.
Ju fler som ska leva på en inkomst desto större blir skillnaden mellan det belopp som krävs för livets nödtorft och den enda skattefria grundavdraget. Skattesystemet som tillkom i jämlikhetens namn har förvandlat barnfamiljer med förhållandevis goda inkomster till understödstagare helt beroende av hur de styrande behagar fördela pengarna. Det har gått särskilt hårt åt de med lägre inkomster eller de med flera barn. Möjligheten att av egen kraft förbättra sin ekonomi har blivit nästan obefintlig.
Många skattehöjningar har slagit särskilt hårt mot barnfamiljer. T ex bensinskatten - påverkar särskilt mycket barnfamiljer som måste köra barn till dagis, inköp... Energiskatten har kraftigt höjts. Värnskatten har i många fall till och med betalats av barnfamiljer som inte ens nått upp till socialbidragsnivå.
Sänkningen av matmomsen har inte gynnat barnfamiljerna mer än barnlösa hushåll. Troedsson menar att det hade varit bättre om man infört en skattesänkning för barnfamiljer istället för att sänka matmomsen. Man hade kunnat införa grundavdrag för barn istället.
Inget land beskattar sina barnfamiljer så högt som Sverige. Inget annat land inom EU beskattar sina barnfamiljer så hårt som Sverige.
IMPONERANDE BARNVÄNLIGHET ELLER 2/3-SAMHÄLLET
Det svenska stödet till barnfamiljerna kan ge intryck av en imponerande barnvänlighet. Men Troedsson anser att under ytan finns en annan verklighet.
Skattehöjningar och besparingar har gått särskilt hårt åt barnfamiljerna och det erkändes öppet i budgetpropositionen för år 1999.
Ett av målen för det ekonomiska familjestödet är att utjämna skillnader mellan familjer med och utan barn. Under perioden mellan 1991 och 1997 försämrades den ekonomiska standarden för så gott som samtliga hushåll med barn jämfört med motsvarande hushåll utan barn. Ju fler barn som fanns i familjen desto sämre standard i förhållande till motsvarande hushåll utan barn. Gifta eller sammanboende med 3+ barn hade en standard som i genomsnitt låg under hälften av motsvarande hushåll utan barn!
1999 var nativiteten i Sverige mycket låg.
OM SYSTEMETS OFFER ELLER DEN FÖGA JÄMLIKA "SOLIDARITETEN"
På 1960-talet var det så att hustruns arbete lönade sig dåligt. De som drabbades hårdast var familjer med relativt goda inkomster. Det fanns ett starkt behov av en skattereform. Man hade kunnat lösa problemet med en kraftig sänkning av marginalskatten i skatteskalorna. Samtidigt borde förvärvsavdraget ha gjorts om till ett avdrag för verkliga barntillsynskostnader. Men så blev det inte.
Man valde obligatorisk särbeskattning och det fick helt andra konsekvenser. Problemet var att allt fler barnfamiljer blev beroende av bostadsbidraget. Tidigare hade barnfamiljer genom barnavdragen och en gynnsammare skatteskala lägre marginalskatter än ensamstående och gifta utan barn, lägre ju fler barnen var. Nu blev det tvärtom!
Daghemsstödet är det utan jämförelse största familjepolitiska stödet i Sverige. Troedsson tycker att man borde undersöka om barnomsorgsstödet verkligen är solidariskt fördelat.
Många säger sig arbeta för mer jämlika löner mellan traditionellt kvinnliga och manliga arbeten. Det är bra men det är också konstigt att så få av dem reagerar när vården av egna småbarn ges allt lägre värde. Borde inte också här gälla lika lön för lika arbete? Med maxtaxa skulle värdet av egen vård reduceras till noll skriver Troedsson. Kanske kan denna nedvärdering smitta av sig på annat traditionellt kvinnligt arbete.
Att många föräldrar vill ta hand om sina barn själva kunde man se när vårdnadsbidraget fanns (1994).Varför applåderade så många feminister avskaffandet av bidraget? Bryr de sig inte om andra kvinnors önskemål? Anser de att man bara kan förverkliga sig själv genom förvärvsarbete?
OM JÄMLIKHETEN
Det finns två inriktningar i fråga om jämlikheten som kan följas.
1. Styrning, kvotering och missgynnande av livsformer som anses ojämlika eller ojämställda. Jämställdhet kräver att allt färre mödrar tar hand om sina egna barn Pappor applåderas däremot ofta om de gör det - men familjen bestraffas även då fullt ut.
2. Vill underlätta utan att diskriminera, skapa möjligheter utan att styra. Har inte varit framgångsrik vid de politiska besluten i Sveriges Riksdag.
Steg för steg har det blivit allt mer omöjligt att för en familj att försörja sig på en vanlig inkomst när barnen är små. Steg för steg har lagstiftarens attityd hårdnat.
Det som skulle vara möjligheter som öppnades, förbättringar, mångfald, tolerans har allt mer utvecklats till tvång, skyldigheter, monopol, arbetsplikt...
Varför har inte orättvisorna uppmärksammats mer? Troedsson tror att så många sett alternativen som besvärliga hinder för en verklig jämställdhet.
Den starka styrningen har inte kommit till av en slump. Olof Palme förklarade det i ett anförande vid partikongressen 1972. "Vi vet att verklig valfrihet får kvinnorna först i det ögonblick då vi är verkligt likaberättigade på arbetsmarknaden. Och då har vi brutit upp de traditionella värderingar och sega fördomar som i dag av kvinnorna med rätta upplevs som orättfärdiga. Vi varken vill eller kan förbjuda någon att vara hemmafru. Vi varken vill eller kan förbjuda någon att vara hemmaman. Vi varken vill eller kan förbjuda två människor att gemensamt bestämma hur de vill fördela hemarbete och omsorgen om barnen.
Men det stämmer inte - och det är det viktiga - med våra principer om rättvisa att kvinnan ständigt ska stå tillbaka på arbetsmarknaden, att kvinnan ska ha lägre löner och sämre trygghet, sämre utbildning - allt under motiveringen att kvinnan kan återgå till hemmet och få sin försörjning av någon annan."
Alltså - så länge det finns alternativ, så länge det finns en rimlig möjlighet att själva ta hand om barnen, så länge står igen riktig jämställdhet för kvinnorna att nå.
Därför krävs arbetsplikt, att stå på lönelista, helt oavsett värdet och betydelsen av de egna småbarnens vård och omsorg Valfrihet är en frihet till förvärvsarbete och kommunal barnomsorg, ingenting annat.
Den förda familjepolitiken har inte bara förstatligat familjerna,, styrt arbetsfördelningen mellan föräldrarna, styrt barnplanering, val av boende och omsorg om barnen. Den har motarbetat den jämställdhet mellan män och kvinnor som sades vara målet.
Lönerna för traditionellt kvinnliga arbetsområden inte bara inom den offentliga sektorn, har genom den förda politiken kunnat hållas nere. Sverige har i dag den kanske mest segregerade arbetsmarknaden i västvärden.
Men det gäller tillväxten . Hela vår svenska väldfärd bygger på att tillväxten ökar. Då måste alla ställa upp, då duger det inte att krypa bakom barnen.
OM ATT VARA LÖNSAM
Göran Persson sa 1998 att de som är hemma med barnen ska väl rimligtvis inte subventioneras. Han sa att de som har barn på dagis jobbar. De gör en insats i samhället. De som föredrar att vara hemma med sina barn har ett fritt val och bör inte subventioneras.
Troedsson anser att det är en skrämmande attityd som Persson ger uttryck för. För att småbarnsföräldrar ska göra en insats för samhället måste de stå på en lönelista. Eller i alla fall stå till arbetsmarknadens förfogande. Först då är de lojala och förtjänar samhällets stöd. Vård av barn ses som ett viktigt och samhällsnyttigt arbete. Bara det inte är fråga om egna barn.
Attityden ter sig ännu mer konstig när man samtidigt har velat öka pappornas engagemang i sina egna barn genom pappamånader och andra åtgärder. Om egen vård av barn inte ses som en insats, hur ska detta stimulera fler pappor att ta hand om barnen?
Omsorgerna om de små barnen innebär nästan alltid en betydande arbetsinsats och en betydande kostnad var den än sker. Det är inget hobbyartat pysslande utan ett arbete som måste utföras. Det kan vara föräldrar som avstår från lön för att ta hand om barnen. Det kan vara föräldrar som deltidsarbetar eller saxar arbetstider för att få mer tid för barnen. Det kan vara föräldrar som avlönar någon som tar hand om barnen. I alla dessa fall får föräldrarna stå för kostnaden själv, utan stöd, utan skattelättnad.
Även när barnen är i förskolan krävs mycket personal, även om barntätheten har ökat. Föräldrarna betalar en del av dessa omvårdnadskostnader. Men övervägande delen betalas av skattemedel.
Föräldrarnas egen omvårdnad av barnen bidrar på ett lika viktigt sätt till landets väldfärd som varor, tjänster utförda mot betalning. Men det är svårt att mäta eller värdera barnavårdande arbete i hemmen. Därför räknas de inte in som produktion eller inkomst i nationalräkenskaperna. Först om arbetet avlönas sätter det spår. Då förs det in i BNP-beräkningarna som summan av de löner som betalas för omvårdnad av barnen. Skulle alla barn tas om hand i daghemmen skulle vi så se kraftigt lyft i BNP. Så även om alla obetalda omsorger i hemmen skulle avlönas!
BNP tar inte hänsyn till om de avsatta resurserna hade kunnat användas bättre, dvs mer i linje med medborgarnas egna önskemål, behov, preferenser. Om de själva hade haft pengarna i sin hand!
1999 kostade en förskoleplats för de minsta barnen mer än 100 000 kr/år trots betydande -nedskärningar av personal och ytor. Föräldrarna betalade omkring 15 %, alltså betalades ett stöd ut på 90 000 kr/barn och år.
Om man skulle ställa frågan till folk - vad vill du ha? 90 000 kr eller heldagsomsorg för barnet. Om många föräldrar skulle ordna omvårdnad på annat sätt än genom kommunal omsorg på heltid ger BNP en felaktig bild av välfärdens värde.
Dagens ofullkomliga sätt att beräkna BNP försvårar jämförelser mellan olika insatser, mellan olika tider, mellan olika länder. Ju större offentlig verksamhet desto större risk för at BNP inte mäter vad den avser att mäta.
Kritikerna säger att subventionerna till förskolan är lönsamma. De betalar tillbaka sig själva. Då får de som avstår från erbjudandet stå sitt kast. De är ju inte lika lönsamma för samhället.
En kvalificerad granskning gjordes för några år sedan av NBER rapporten. Slutsatsen blev att barnomsorgssubventioner på dagens svenska nivå minskar välfärden.
Det har kommit många invändningar mot rapporten. Anna Hedborg och Bengt Westerberg hävdade att analysen byggde på en föråldrad kvinnosyn som innebär att kvinnornas plats är i hemmet. Men om en förälder anser att han/hon och familjen skulle få ut mer om pengarna användes på ett annat sätt än genom ensidigt gynnande av heltidsdaghem, så hindrar dagens ensidiga stöd förstås den familjens välfärd.
Barnens omsorg är föräldrarnas ansvar. Men den är ingen privatsak. Lika orimligt som det är att behöva tjäna in långt mer än vad barnomsorgen kostar för att arbetsbytet ska gå ihop, lika orimligt är det att så många föräldrar måste använda daghemsomsorgen även om de hellre skulle vilja ta hand om barnen själva under några viktiga småbarnsår.
Troedsson frågar sig - om det är ökad välfärd för kvinnor, män och barn som är målet för familjepolitiken, varför vågar man inte betro föräldrarna att välja själva? Med samhällets stöd men utan dess styrning.
http://hemmahosfrug.blogspot.se/2013/05/den-kommenderade-familjen-del-1_29.html
http://hemmahosfrug.blogspot.se/2013/06/den-kommenderade-familjen-del-2.html
http://hemmahosfrug.blogspot.se/2013/07/den-kommenderade-familjen-del-4.html
http://hemmahosfrug.blogspot.se/2013/08/den-kommenderade-familjen-del-5.html
