Alla barn

Jag lyssnar på en rektor för en förskola. Hon berättar om hur viktigt det är att barn går i förskolan. Hon är rektor för en förskola där 87,6 % av barnen har utländsk bakgrund. 95,6 % av de utländska barnen i det här området är inskrivna på förskolan. Trots detta är man inte nöjd. Man vill att ALLA barn ska gå i förskola. Man arbetar och bearbetar föräldrarna till dessa barn. Man har öppet hus på förskolan. Man har familjekvällar. Man upplyser också om att det finns en öppen förskola. Den är jättebra för den är bryggan mellan hem och förskola. Och där pratar man med föräldrarna om hur bra det är för barn att gå i förskola. Jaha, öppna förskolan är alltså främst till för att få föräldrar att fatta att de ska skicka sina barn till förskolan. Till, i det här fallet, en verksamhet där 87 % av barnen inte har svenska som modersmål. Lite skumt kan jag tycka. Jag trodde att öppna förskolan var till för att föräldrar och barn skulle kunna ha lite trevligt tillsammans…prata och leka med andra föräldrar och barn. Men icke alltså. Allt handlar om att få in alla barn i förskolan.

Ingenting kommer frivilligt

Liberalernas Gulan Avci vill ju som bekant införa obligatorisk förskola, 30 timmar i veckan, för alla barn från det att de blir 3 år. Men inte nog med det. Förskolan ska också bli helt avgiftsfri. Gulan är ju samordnare för utanförskap och det är här förskolan kommer in i bilden. Det är barnen i utanförskapsområdena som ska botas från utanförskapet och komma in i innanförskapet. Och det finns i förskolan. För att åstadkomma detta finns det inget annat medel än tvång. De flesta föräldrar har redan böjt sig. Utan tvång skickar de glatt iväg sina barn till förskolan. De tror att de har valt det. 95 % av alla 3-åringar i Sverige går redan i förskola. 5 % av barnen i riket slinker undan. Och många av dem är barn som bor i utanförskapet.

Gulan vill inte vara elak förstås. Tvärtom. Hon vill att förskolan ska säkerställa att alla barn får en bra start i livet och får samma förutsättningar att lyckas i framtiden. Hon vill liksom att förskolan ska bli som skolan…ett ställe dit man helt naturligt skickar sina barn för att få utbildning. Det handlar inte bara om utbildning. Det handlar också om att barn som inte går i förskola känner att de inte är en del av Sverige.

På något sätt gillar jag Gulan. Hon pratar klarspråk till skillnad från många andra. Hon sticker inte under stol med hur det ligger till. Hon säger att ”när det svenska jämställdhetsarbetet pågått under snart hundra år har ingenting kommit frivilligt. Det måste man ha klart för sig.” Precis som modiga kvinnor förr visade vägen hur jämställdheten skulle drivas…och att till slut alla kvinnor tvingades ut ur hemmen för att bli fria ute i arbetslivet så måste man nu gå vidare…nu är det barnens tur.

Jag gillar också att Gulan tvingar folk att tänka. För fastän folk gärna skickar sina barn till förskolan så är det något som får dem att reagera när man pratar om OBLIGATORIUM…om tvång. Det gillar inte folk. Man vill leva i en illusion av att man har ett val. Trots att man inte kommer att välja något annat än det som det är meningen att man ska välja så vill man känna att det finns en öppning. Fast kanske hoppas jag på för mycket när jag inbillar mig att de protester som hörs mot Gulans förslag skulle kunna leda till att förskolesverige börjar skälva lite i sina grundvalar. Förmodligen är det nog som Gulan tror…att även om folk protesterar i början så vänjer de sig såsmåningom. Man måste ju ha klart för sig att man inte kommer någonstans med frivillighet. Tvång måste till.

 

Omöjligt uppdrag?

 Ena dagen kan man läsa om att man vill införa obligatorisk förskola 30 timmar i veckan från det att barnen är 3 år. Och så ramlar man på en artikel i vilken förskollärarna larmar om att barnen i förskolan inte klarar av enkla rörelser längre. Förskollärarna har märkt av en försämring hos barnen. Det är förbluffande att läsa artikeln. Barnen har tydligen svårt att gå i skogen…de klarar inte ojämn mark. De kan inte klättra, kan inte gå i trappor, kan inte klippa, kan inte hålla en penna rätt.

Hur har vi hamnat här då? Jo, det moderna samhället innebär ju i mångt och mycket en inaktivitet och sen är det läroplanen i förskolan…den fokuserar på undervisning istället för rörelse. Som om de små 1-åringarna och 2-åringarna osv sitter och blir undervisade? Blir de verkligen det? Eller är det själva förskolefostran som inte håller måttet…för stora barngrupper. Och en onaturlig miljö där inga riktiga sysslor egentligen pågår?

Man konstaterar i alla fall att förskolemiljön är lite bristfällig. Man har till exempel springförbud inomhus (hur skulle man kunna ha annat med så många barn på samma ställe?) och utomhus har barna inte så lätt att röra sig. De har ju mycket kläder på sig när det är vinter. Och man är rädd för  att barna ska slå sig.

I förskoleklassen är lärarna också förbluffade. Någon säger att flera elever kan knappt rita en huvudfoting när de börjar där. Hur 17 gick det till? Vad pysslar de med i förskolan egentligen? Förr sa man att hemmafruarna var dåliga för sina barn för de bara städade och brydde sig inte om barnen. Det skulle man ha tid med i förskolan. Men så verkar det inte ha blivit riktigt.

Är det inte lite konstigt ändå? Var det inte så att förskolefostran skulle leda till bättre barn? Och är det inte så att man fortfarande tror att det är så. Det är ju därför man vill pressa in varenda unge från 3 års ålder i 6 timmar om dagen i förskoleverksamheten. Och så lär sig inte barna ens de mest fundamentala saker…som att lyfta fötterna för att ta sig fram i en skog, klippa med en sax, rita en huvudfoting.

Jag tittar på gamla foton…ser mina små barn som går i skogar, sitter uppflugna i träd, klipper, äter med bestick, fixar i köket, cyklar…I hemmet är det svårt att inte låta barnen vara aktiva. Där blir det naturligt att barnen deltar i det mamman/pappan/föräldrarna gör. Där pågår livet utan läroplan. Där pågår det riktiga livet.

En liten 3-åring på cykeltur!

En 2-åring fixar med disken!

En 3-åring på väg upp för att titta till fågelholken!

I blåbärsskogen!

Det är en evighetsmaskin!

"Framtiden startar någonstans i det förflutna - människor tänker ut hur de vill ha det och ett maskineri rullar igång. Ingen reflekterar längre över varför vi ska ha det som vi har det, om det är den enda vägen...Hur startar man ett sånt där maskineri? Hur stannar man det?"

Så skrev jag en gång för rätt länge sen på den här bloggen. Och jag får konstatera att maskineriet fortfarande jobbar på.

Nu lägger liberalerna ett förslag om obligatorisk förskola för barn från 3 års ålder. De ska omfattas av en förskoleplikt och vara tvungna att spendera 30 timmar i veckan i förskolan. Gulan Avci säger att vi har kommit till vägs ände vad gäller frivilligheten. Hon säger att förskolan lägger grunden för att barn lär sig svenska och att de utvecklas socialt. Ett barn som gått i förskola får en bra start när de börjar förskolan.

Det är de vanliga flosklerna som serveras. Som serverats i så många år nu.

Egentligen borde man ju inte bry sig för 95 % av alla barn som är tre år går redan i förskolan. Det är de där sista 5 % man vill få in i förskolefållan. Det är tydligen de som stjälper hela barnalassat i Sverige…de som ser till att kriminaliteten är hög, att skolresultaten inte vänder uppåt och så vidare.

Det är inte något nytt det här med tanken på obligatorisk förskola. Förslagen har droppat ganska tätt…och liksom den där droppen som alltid till slut urholkar stenen kommer det väl snart att hända…det som är alla politikers våta dröm…att alla barn fostras på förskolan!

Jag roade mig med att göra en liten lista. Jag fick nog inte med allt…men rätt mycket ändå. Eller hur!

2024 föreslog socialdemokraterna obligatorisk förskola för barn från 3 år.

2023 ville moderaterna samma sak för barn i utsatta områden

2022 vill liberalerna samma sak fast för barn från 5 år

2021 ville socialdemokraterna ha förskoleplikt från 3 år

2020 ville liberalerna samma sak.

2020 vill socialdemokraterna samma sak fast för barn från 2 år

 2018 ville liberalerna samma sak fast för nyanlända barn

2018 ville moderaterna samma sak fast för nyalända barn

2018 ville sverigedemokraterna  ha obligatorisk förskola för barn från 3 år i utanförskapsområden

2015 vill Bengt Westerberg (fd folkpartist) införa obligatorisk förskola för barn från 3 år

2013 ville SSU ha obligatorisk förskola från 3 år

2013 förselår skolverket en obligatorisk förskola för 5 åringar.

2011 ville SSU ha obligatorisk förskola från 3 års ålder

2003 tillsattes av regeringen en utredning om förskolans roll och då började man diskutera ett eventuellt obligatorium.

1985 föreslog socialdemokraterna Bo Södersten och Yngve Nyquist att förskolan skulle vara obligatorisk från 3 års ålder.

Det går en rak linje nedåt i historien och jag tror att linjen leder rakt ner till Alva Myrdal och hennes storbarnkammare. En snart 100-årig historia…som känns rätt omodern numera tycker jag. Och förskoleriet har ju inte funkat så jättebra heller om man tänker efter. Barn lider av psykisk ohälsa i allt högre grad, skolresultaten har gått nedåt, antalet barn i förskolan som behöver extra stöd har ökat…barngrupperna är för stora i förskolan, personalen är ofta sjukskriven, personalen vill ofta byta jobb och jobba med något annat eftersom det är så slitsamt i förskolemiljön…Kanske är förskola för precis varenda unge fel väg att vandra. Kanske finns det andra sätt att ta hand om barn. Förr i tiden funkade det utan förskola. Barna blev dugliga vuxna och det verkar som om de klarade av både skola och socialisering på ett tillfredsställande sätt. Jag vet att det är sant…jag är själv ett sådant barn som fostrades i hemmet fram till skolan började. Mina klasskamrater likaså. Det gick fint. 

Fantastiska möjligheter

 Rätt ofta kan man numera mötas av rådet att föräldrar inte ska försöka hämta sina barn tidigt från förskolan. De där artiklarna poppar upp lite då och nu. Och nu har det hänt igen. En psykolog ger föräldrar rådet att inte oroa sig för antalet förskoletimmar. Hon säger att ett barn alltid mår bra av att ha föräldrar som mår bra och föräldrar har behov av andra saker än att vara förälder…av att arbeta, utvecklas, återhämta sig…ta hand om sina relationer och av egentid, Om man får allt detta då kan man bli en glad, energirik och närvarande förälder. En sån förälder man vill vara!

Det är så mycket som styr hur barnet trivs på förskolan mer än antalet timmar. Det är en kombination av barnets ålder, personlighet, miljön, kvaliteten på förskolan och hur barnet har det hemma.

Och så får man höra det där man alltid får höra…att barn som är kvar sent på eftermiddagen egentligen har det riktigt bra eftersom personalen har mer tid för dem…alltså eftersom färre barn är kvar då. Fast man undrar ju lite…om fler föräldrar fattar att man inte behöver kämpa för att hämta tidigt…ja, då blir det ju fler barn på förskolan på eftermiddagarna och då…ja, ni fattar.

Psykologen säger att om hon jobbar klart…strunt samma om det tar lite längre tid…då kan hon vara mentalt närvarande när hon väl är med barnen. Hade hon hämtat tidigt hade hon inte kunnat det (varit mentalt närvarande) på grund av stress, multitasking och andra distraktioner. Undrar hur förskolepersonalen har det…kan de vara mentalt närvarande hela tiden? Eller är de stressade av multitasking och andra distraktioner? Och de förskollärare som har egna barn…underar hur de känner det när de kommer hem…efter en hel dags samvaro med andra barn.

Psykologen funderar vidare…om hur det är kvinnorna som tar mest stryk…de blir oftare sjukskrivna än männen och värst drabbade är kvinnor mellan 30 och 39 år. Och så slutar det med en hyllning till alla förskolepedagoger och den FANTASTISKA möjlighet vi har i Sverige som gör att båda föräldrarna kan kombinera arbete och familjeliv.

Jippi!

Lyckan kommer...

 Man har forskat om lycka. Och man har kommit fram till att människor med barn är mindre lyckliga än människor utan. Resultatet kontrasterar starkt mog den djupt inrotade bilden av att det är barnen som skänker mest lycka i livet. I Sverige har vi tur ändå…vi föräldrar…för vi är i alla fall lite lyckligare än föräldrar i andra länder. Varför? Jo, för att vi har en bra föräldraförsäkring, barnomsorg och mer jämställt omhändertagande av barnen.

Människor är mindre lyckliga när de umgås med sina barn än när de tittar på sport, går på utställningar eller dricker sprit.

Barnlösa människor är inte ensamma utan umgås med vänner.

Man kan ju få för sig att småbarnstiden var lycklig när man tänker tillbaka på den. Men det är bara minnet som spelar oss ett spratt.

Vilken tur då att folk knappt skaffar barn längre!

Ok…det man kommer fram till är väl ändå själva grejen med att ha barn…att det skänker mening med livet och det är denna mening man bör söka och inte lyckan. Forskaren tar också upp det faktum att fram till 1950-talet var ambitionen främst att få barnen att överleva…men nu går det mest ut på att ha ett fint hem, ha kul på fritiden och vara snygga på bild.

Och kanske är det själva problemet…barn skänker ingen lycka…men de skänker ju heller ingen särskild mening heller längre. Vad ska man ha dem till? Gå igenom allt slit med graviditet, amning och småbarnsåret för att sen påbörja lämna-hämtaåren. Är det verkligen värt det? Skänker det någon djupare mening?

Guldstunder

Ibland roar jag mig med att läsa tidskriften Vi lärare. Igår gjorde jag det. Jag tittade in på förskoleavdelningen och möttes av rubriken Larmet: Barnen riskerar att skadas varje dag.

Det är hemsk läsning. Fast det är inget nytt direkt. Man har läst det förr. I alla fall står det att det numera är farligt för barn att gå i förskolan. Barn grupperna är för stora och personalen har inte tid att ens se vad barnen håller på med och därför riskerar de att skadas. Personalen mår dåligt både av det men också av sin hårda arbetssituation. De blir utslitna, utbrända och sjukskrivna. Barnen mår inte heller bra. Antalet barn med behov av anpassningar är väldigt stort men de kan inte få det stöd de behöver.

En specialpedagog sa att ”det bästa personalen kunde göra för ett av barnet var att sitta en och en med barnet, men det fanns det aldrig tid och möjlighet till – trots att barnet hade rätt till det.” Personen som berättar detta säger att hon önskar att personalen kunde ge alla barn de där guldstunderna, men att det inte går.

Man…eller i alla fall jag…blir lite beklämd av den där meningen…att alla barn borde få en guldstund. Att få kontakt och närhet med en vuxen, varje dag, många gånger varje dag…helst av en nära anknytningsperson…kanske till och med en mamma eller pappa…borde inte det vara en självklarhet? Det borde väl inte betraktas som en guldstund utan som något helt naturligt.

Det känns nedslående hur vi lagat till det när det gäller våra barn…alla barn i verksamhet, fostrade av varandra med ett fåtal personal till sitt förfogande…behov av specialpedagoger. Barn föds utrustade med föräldrar…kanske är det dags att börja engagera dem igen.