torsdag 5 juli 2018

Att fatta galoppen!

Det kliar i fingrarna på dem, politikerna...de kan inte tåla kvinnor som inte gör rätt för sig...som inte är i verksamhet...som slinker ur näten...som inte arbetar för tillväxten. Det pågår ett ständigt arbete, eller ska man säga krig (?), mot mammor och kvinnor som inte uppför sig på önskvärt sätt. Ständiga korrigeringsförslag kläcks.

Socialdemokraterna arbetar vidare med föräldraförsäkringen. Den måste förändras för att bättre verka i riktining mot sitt huvudsakliga syfte, att förhindra mammor från att ta hand om egna barn. Dagarna på grundnivå, alltså de allra "billigaste" dagarna ska också reserveras för vardera förälder. Kvinnan ska alltså inte kunna gå och dra och sega ut på de där dagarna för att förlänga den korta tiden med barnet. "Detta ökar incitamenten för att dela föräldraledigheten lika mellan män och kvinnor (observera att man säger "män" före "kvinnor", säkerligen ett medvetet val för att riktigt markera att "kvinnor" inte går liksom först, en mamma är som vilken man som helst och kommer sist i kön) och är ett viktigt kliv framåt i arbetet för ett jämställt föräldraskap." Så säger Annika Strandhäll. Och jämställt. Det vet alla vad det betyder. Att mammor inte ska tro att de kan vänta barn och föda barn och förvänta sig att ha någon särskild drift eller önskan eller rättighet att få lov att ta hand om sin avkomma. För så är det inte. Barnet är en karamell, en liten en, som ska delas i två exakta delar och raskt ätas upp. Och snabbt ska det gå. För precis som godis är onyttigt och bäst äts i små doser är det med barn. Släng in karamellen i munnen och sen är det dags att återgå till vardagsmaten. Sörpa. 

I Sverige har ju de flesta kvinnor tagit reson. De har mer än tagit reson. De har fattat galoppen...utan att ha fattat galoppen. Svenska kvinnor utgår inte längre från att det är de som ska ta hand om barnen. De känner tydligen inte längre några mammainstinkter som gör att de med näbbar och klor gör allt för att försöka förlänga hemmatiden. Nä, de lämnar lydigt ifrån sig barnen till dagis när de lagstadgade dagarna är slut. De lämnar glatt in storasyskon på dagis fastän att de själva är hemma med småsyskon. Dagis, eh, förlåt, förskola har blivit normaltillståndet. Mammor och pappor gör barn, mammor väntar barn, mammor föder barn, mammor ammar barn, pappor tar över föräldraledigheten, mammor och pappor skolar in, mammor och pappor turas om att lösa vardagspusslet och lämnar och hämtar och vabbar och allt vad som krävs av dem. Det är bara en liten, liten finputs kvar innan mammorna är färdigfostrade. Det där lilla som är kvar är dock bekymmersamt. Det är så erbarmligt svårt att få mammorna att bli så där perfekta och jämställda som krävs. Som krävs för vad? Jo, bara för att. Det är de där månaderna extra mammorna roffar åt sig av föräldraledigheten. Och så vabbar de mer. Men det ska bort. Och i stort sett ser det rätt bra ut när det gäller de svenska mammorna. De utlandsfödda däremot. De kräver åtgärder. De måste påverkas. Det försökte man sig på i Farsta tror jag att det var. Där har de stadsdelsmammor som jobbar med att få bukt med de utlandsfödda mammorna. De måste förstå att de inte kan gå omkring hela dagarna och bara ta hand om barn. Mammorna måste komma i sysselsättning med endera jobb eller studier. Och barnen. Ja de har det förstås bäst i förskolan. Om de inte börjar tidigt kan de komma ohjälpligt efter i utvecklingen. Så stadsdelsmammorna ville få kontakt med såna där bångstyriga eller okunniga eller om de är båda delarna...mammor. Man uppmanade till att kontakta statsdelsmammorna om man kände till någon sån där mamma som behövde komma ut och sysselsättas. Kanske finns det jobb för dem i förskolan. För barn måste ju tas om hand. Bara inte de egna. Det finns det andra mammor som så gärna, eller ogärna, gör. Man vet inte riktigt. Förskolan i Farsta har visserligen stora problem. Men det är inte så värst intressant. Bara barnen kommer bort från mammorna och bara mammorna får en vettig sysselsättning så spelar det just ingen roll hur själva omsorgen går till. Det blir bra med den saken ändå. Liksom.

Jaja, det får bli som det kan. Och Sverige är ju liksom inte allt. Världen är större än så. Liberalerna har stora planer. De vill satsa mer på EU. Och det räcker inte med försvar och ekonomi och miljö och sånt där krafs. Nä, viktigare saker måste till. Och här är det Sverige som är själva mästarna. Det är vi som har något att lära ut till övriga EU-länder. Europa måste bli så där härligt jämställt som Sverige är. Det duger inte att kvinnorna i Europa går omkring och slösar bort sitt liv på att vara hemmafru. Europa har inte råd att ha världens bäst utbildade hemmafruar. Och hur får man bukt med dem? Pengar förstås. Det är den där förhatliga sambeskattningen som måste bort. För då blir det ju så där bra...att mammorna och papporna inte längre har råd att driva en familj på en lön. Och då vill ju hemmafruarna ut och tjäna pengar. Och då behöver de barnomsorg. Och det måste förstås också till. Billig barnomsorg måste EU-mammorna få. Så att de har råd att jobba. 

Ja, i Sverige har vi det så där mysigt jämställt och bra. Här har vi ingen sambeskattning och ingen inbillar sig längre att det skulle vara möjligt att driva en familj på en lön. Löjligt. Den tanken finns inte. Det är en icke-tanke. Som inte ens kan formuleras i folks hjärnor. Och här har vi billig barnomsorg. Eller billig och billig. Den kostar ju uppemot 70 miljarder om året...130 000 kronor per barn och år. Fast mamman behöver inte betala själv förstås. Annat än med 40 timmar i veckan i arbetsinsats. Men det är det ju värt. Förskolan är alltid värd det. Att ett förskoleuppror pågår därute i riket är inte intressant. Att de där 70 miljarderna, och så vabbet och sjukskrivningarna och sånt där som lök på laxen, inte räcker till för att ge alla barn en bra barndom, är en baggis. Det är inte det det gäller. Mammorna ska in och barna ska ut. Det är grejen. Och det har vi lyckats bra med. 

Ibland blir det extra absurt och extra sorgligt. Trots att vi svenska mammor är i stort sett färdigformade finns det ändå ett antal dissidenter  i gömmorna. Ibland hörs deras röster i svaga stämmor i obskyra utrymmen av detta rikes verklighet. Jag läste nyss om en mamma som beskrev det som om hjärtat skulle gå i tusen bitar när hon tänkte på att hennes dagar snart skulle vara slut. Det är ju så...heltidsbarndomen är tidsbegränsad, den har tilldelats ett antal dagar. Och detta tycker vi alla är helt normalt. Hennes barn var 18 månader gammalt. Hon slingrade sig som en mask på en krok. Funderade och tänkte. Hur, hur, hur ska jag kunna fortsätta ta hand om mitt barn? Studier. För det är nästan alltid svaret. Man får bidrag för att studera. Och man får behålla sin sgi och då kan man skaffa ett barn till och få ut samma föräldraersättning som man hade med det första barnet. Studierna är ett kryphål. En möjlighet. Men hur skulle hon orka studera och ta hand om ett litet barn? Skulle det gå? Hon fick råd av andra dissidentmammor. Ta någon superduperlätt kurs på en folkhögskola var nog det bästa rådet. Så här kan man prata om barn och mödraskap alltså i detta välfärdsland år 2018. En mamma och en pappa får inte ekonomiska förutsättningar att ta hand om sitt barn mer än ett visst antal dagar. Men mamman kan få ett bidrag och andra fördelar om hon studerar. Skit samma vad. Skit samma att staten lägger pengar på bidraget och utbildningen. Det är ändå mer värt än att en mamma vårdar och älskar sitt eget lilla barn. Så har vi fått det här i jämställdhetsparadiset. Hoppas de aktar sig där ute i EU. Och hoppas att de icke-svenskfödda mammorna är av hårdare virke än vi infödda. Hoppas de värjer sig och gör motstånd. Men det blir nog inte lätt. Stormaktssverige är samma krigsmaskin nu som förr i tiden. Bäva därute. Svensken kommer i full galopp för att få alla de oupplysta att fatta galoppen. 




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar