Lyckan kommer...

 Man har forskat om lycka. Och man har kommit fram till att människor med barn är mindre lyckliga än människor utan. Resultatet kontrasterar starkt mog den djupt inrotade bilden av att det är barnen som skänker mest lycka i livet. I Sverige har vi tur ändå…vi föräldrar…för vi är i alla fall lite lyckligare än föräldrar i andra länder. Varför? Jo, för att vi har en bra föräldraförsäkring, barnomsorg och mer jämställt omhändertagande av barnen.

Människor är mindre lyckliga när de umgås med sina barn än när de tittar på sport, går på utställningar eller dricker sprit.

Barnlösa människor är inte ensamma utan umgås med vänner.

Man kan ju få för sig att småbarnstiden var lycklig när man tänker tillbaka på den. Men det är bara minnet som spelar oss ett spratt.

Vilken tur då att folk knappt skaffar barn längre!

Ok…det man kommer fram till är väl ändå själva grejen med att ha barn…att det skänker mening med livet och det är denna mening man bör söka och inte lyckan. Forskaren tar också upp det faktum att fram till 1950-talet var ambitionen främst att få barnen att överleva…men nu går det mest ut på att ha ett fint hem, ha kul på fritiden och vara snygga på bild.

Och kanske är det själva problemet…barn skänker ingen lycka…men de skänker ju heller ingen särskild mening heller längre. Vad ska man ha dem till? Gå igenom allt slit med graviditet, amning och småbarnsåret för att sen påbörja lämna-hämtaåren. Är det verkligen värt det? Skänker det någon djupare mening?

Guldstunder

Ibland roar jag mig med att läsa tidskriften Vi lärare. Igår gjorde jag det. Jag tittade in på förskoleavdelningen och möttes av rubriken Larmet: Barnen riskerar att skadas varje dag.

Det är hemsk läsning. Fast det är inget nytt direkt. Man har läst det förr. I alla fall står det att det numera är farligt för barn att gå i förskolan. Barn grupperna är för stora och personalen har inte tid att ens se vad barnen håller på med och därför riskerar de att skadas. Personalen mår dåligt både av det men också av sin hårda arbetssituation. De blir utslitna, utbrända och sjukskrivna. Barnen mår inte heller bra. Antalet barn med behov av anpassningar är väldigt stort men de kan inte få det stöd de behöver.

En specialpedagog sa att ”det bästa personalen kunde göra för ett av barnet var att sitta en och en med barnet, men det fanns det aldrig tid och möjlighet till – trots att barnet hade rätt till det.” Personen som berättar detta säger att hon önskar att personalen kunde ge alla barn de där guldstunderna, men att det inte går.

Man…eller i alla fall jag…blir lite beklämd av den där meningen…att alla barn borde få en guldstund. Att få kontakt och närhet med en vuxen, varje dag, många gånger varje dag…helst av en nära anknytningsperson…kanske till och med en mamma eller pappa…borde inte det vara en självklarhet? Det borde väl inte betraktas som en guldstund utan som något helt naturligt.

Det känns nedslående hur vi lagat till det när det gäller våra barn…alla barn i verksamhet, fostrade av varandra med ett fåtal personal till sitt förfogande…behov av specialpedagoger. Barn föds utrustade med föräldrar…kanske är det dags att börja engagera dem igen.