Livstecken

Jag fick reda på att det finns människor som läser på min blogg. Och det fick mig att titta in här igen! Lite som att upptäcka sig själv igen. En äldre version av mig själv. Eller yngre blir det väl när jag tänker efter. 

Vad var det som fick mig att börja skriva här? Det var väl när jag väntade mitt yngsta och sjätte barn tror jag. Jag hade hittat hemmaföräldrars nätverk och insåg att jag inte var så ensam som jag trodde om att vilja ta hand om mina barn själv. Det var en häftig upplevelse. Och jag började tänka intensivt på politik. Varför hade vi hamnat i en situation där det ansågs onaturligt att ta hand om barnen in hemmet? Hur hade politikerna fått oss dit? Och hur gick propagandan nu? Vilka hade konsekvenserna av allmän instituionsuppfostran blivit? Jag läste och läste och skrev och skrev.

Nu är jag luttrad. Jag vet hur det har gått till och hur det ligger till. Och jag har insett att ingen kan göra något åt det hela. Vi får ha det som vi har det. Det enda vi kan hoppas på är att det blir så eländigt att någon kommer på att något måste förändras. Och kanske finns det lite lite hopp. Folk skaffar ju inte barn längre. Det tycker jag är bra! Toppenbra! Och rätt. Vad ska man ha barn till egentligen? En hel massa jobb för ingenting. Det är väl bra mycket smartare att bara ha kul och leva livet. 

Fast jag är ju glad över mina barn. Att få bli mamma var det finaste jag varit med om. Det värsta var den där eländiga föräldrapenningen. Den som ramade in hela min tillvaro...dagarna som tickade, tankarna på hur det skulle bli när de tog slut. Och så gnagande tankar på om jag var galen på något sätt. Varför var jag så annorlunda? Skulle mina barn ta skada av att inte gå på förskola? Bäst att de fick prova. Tror varken de eller jag gillade det. När vi väntade sista barnet var det som allt lade sig på plats. Många saker föll på plats...vi hade fått det bättre ställt och vetskapen om att jag faktiskt skulle kunna vara hemma efter att föräldradagarna var slut fick mig att känna mig helt annorlunda...en sten, många stenar föll från mitt bröst. Jag kunde släppa fram så många tankar, känslor, åsikter som jag hade burit inom mig förut. Jag VILLE vara hemmamamma. Jag TYCKTE INTE OM förskola. 

Nu är barnen stora och jag lever ett helt annat liv än förut. Jag rår över mina egna dagar. Det är inte så dumt det heller. Det är underbart. Och folk har gett upp om mig. Förut fick jag ständigt frågan om när jag skulle börja jobba. Nu är det ingen som frågar längre. Det vet att jag är lite konstig. Jag kan ana en liten liten avund ibland. För det är ju ett slit att både förvärvsarbeta och sköta om allt annat man måste i lívet. Jag bryr mig inte jättemycket om politiken längre. Det är ju som det är. Jag har bättre intressen som upptar mina dagar...Jag har börjat musicera igen efter många års uppehåll...spelar piano och fiol. Jag har börjat måla akvarell igen. Jag läser lika mycket som när jag var ung igen. Och så har jag ju mitt hem, kontakten med mina barn, min trädgård, min man, min sons hundar som jag är dagmamma till, mina föräldrar...Jag har ett rikt liv. Det var en lång och slingrande väg för att komma hit. Men det gick. Jag lyckades skapa det liv jag drömde om när jag var ung och längtade efter att få en egen familj...egna små barn.