Stereotypen

 Jag läser lite på kultursidorna på SvD och DN. Läser ikapp lite. Läser lite här och lite där. Fastnar lite för en recension i DN av Ulf Lundells Vardagar 4 och 5. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Ulf Lundell men jag såg den där dokumentären om honom på Svt och blev lite intresserad. Jag insåg att jag nog dömt honom utan att ha något alls på fötterna. Han blev ju poppis när Jag trivs bäst...kom och min bästa vän var helt såld. Hon älskade Ulf Lundell och av någon anledning (förmodligen någon slags rivalitet) bestämde jag mig för att jag nog inte alls ville gilla honom. Så det gjorde jag inte. Men som sagt...den där dokumentären gjorde mig intresserad och jag bestämde mig för att läsa något av honom så snart som möjligt. Än har inte möjligheten eller lusten infunnit sig men en recension om hans senaste är ju också intressant. Fast recensionen var inte så värst intressant...jag slöläste lite...men sen hajade jag till...inte om något som har med Lundell att göra utan recensenten yppade en åsikt som fick mig att reagera. Here comes: 

"Lundell har i och för sig rätt i att det finns frivilliga hemmafruar, som sen kommer i efterhand och klagar. Men det är bara en konsekvens av att vissa kvinnor, genom manliga möjliggörare som just Lundell, ges chansen att smita från dubbelarbete. Och de flesta sådana kvinnor ångrar sig i efterhand, eftersom hjärnan blev infantil av att enbart ta hand om barnen, man utvecklades noll, och det man själv slapp tjäna pengar till gav visserligen lättnad i stunden (gratis dammsugare), men efter familjens upplösning måste man plötsligt betala dammsugaren själv.”

Jaha ja. Så är det alltså. Det verkar finnas tre sorters människor. Folk som vet hur man ska va. De (kvinnor) som gärna dubbelarbetar och fattar varför det är helt rätt. Och så män som är elaka nog att gå med på att deras kvinnor är hemma (och de är alltid elaka innerst inne och lämnar sina kvinnor så småningom…det gör inte de godkända männen...eller det gör de kanske men de har åtminstone fostrat sina kvinnor till att själva tjäna egna pengar så att de inte behöver stå på bar backe efteråt utan kan försörja sig när det oundvikliga kommer) och så finns det korkade och framför allt lata kvinnor. Kvinnor som tror de kan komma undan arbete, dubbelarbete…fast gärna dammsuger…men då med en gratisdammsugare. Och DE kvinnorna…ja, de är helt bombade…inte från början förstås, men de blir det av att ta hand om barn. De blir infantila. De stannar i utvecklingen. Det gör inga andra...inte ens förskollärarna som jobbar med barn ett helt yrkesliv. 

Det mest intressanta är att det tydligen är männen som bär något slags huvudansvar…de är möjliggörare för såna här lata kvinnor. Utan männen blir det inga hemmafruar…och det är ju sant förstås. Utan pengar=ingen hemmafru. Men det är ändå intressant. Jag trodde att kvinnokampen  liksom gick ut på att kvinnor var lika bra, eller vad man ska säga, som män. Men så visar det sig att det kanske inte är så. Kanske är männen i själva verket patriarker som måste fostra och leda oss stackars kvinnovåp genom livet, se till att vi gör rätt. Och en kvinnosakskvinna (som recensenten uppenbarligen är) är helt ok med att patriarkatet egentligen har makten. Mindboggling. På något sätt.

Men så tänker jag…strunt samma…och lyfter blicken från artikeln (som jag märkligt nog har intellektuell kraft att tillgodogöra mig trots 23 års hemmafrutillvaro) och ser ut genom fönstret…det är grönt därute, häcken har verkligen växt och innan midsommar måste jag klippa den. Kanske till helgen…eller på måndag. Jag har tid vilket som. Jag dubbelarbetar inte. Jag tycker att det räcker med enkelarbete. Och jag har en möjliggörare…en man som inte är en patriark utan helt jämställd, som man kan prata med och som tycker att jag vet vad som är bra och bäst för mig själv. Och jag vill vara hemmafru. Och han tjänar pengar nog åt oss båda och våra barn (vi ser det som VÅRA pengar och inte hans pengar). Om han lämnar mig då? Om han tycker att jag blivit infantil och outvecklad? Eller bara tröttnar och vill ha sin dammsugare ifred? Ja, vem vet…man får se. Om det mot all förmodan skulle hända är jag säker på att jag är vuxen nog att reda mig själv.