Guldstunder

Ibland roar jag mig med att läsa tidskriften Vi lärare. Igår gjorde jag det. Jag tittade in på förskoleavdelningen och möttes av rubriken Larmet: Barnen riskerar att skadas varje dag.

Det är hemsk läsning. Fast det är inget nytt direkt. Man har läst det förr. I alla fall står det att det numera är farligt för barn att gå i förskolan. Barn grupperna är för stora och personalen har inte tid att ens se vad barnen håller på med och därför riskerar de att skadas. Personalen mår dåligt både av det men också av sin hårda arbetssituation. De blir utslitna, utbrända och sjukskrivna. Barnen mår inte heller bra. Antalet barn med behov av anpassningar är väldigt stort men de kan inte få det stöd de behöver.

En specialpedagog sa att ”det bästa personalen kunde göra för ett av barnet var att sitta en och en med barnet, men det fanns det aldrig tid och möjlighet till – trots att barnet hade rätt till det.” Personen som berättar detta säger att hon önskar att personalen kunde ge alla barn de där guldstunderna, men att det inte går.

Man…eller i alla fall jag…blir lite beklämd av den där meningen…att alla barn borde få en guldstund. Att få kontakt och närhet med en vuxen, varje dag, många gånger varje dag…helst av en nära anknytningsperson…kanske till och med en mamma eller pappa…borde inte det vara en självklarhet? Det borde väl inte betraktas som en guldstund utan som något helt naturligt.

Det känns nedslående hur vi lagat till det när det gäller våra barn…alla barn i verksamhet, fostrade av varandra med ett fåtal personal till sitt förfogande…behov av specialpedagoger. Barn föds utrustade med föräldrar…kanske är det dags att börja engagera dem igen.

 

Fri och glad

Jag går på promenad. Jag går och grunnar på ett radioprogram jag lyssnade på nyss. Det handlade om att unga människor verkar bli mer konservativa i sitt sätt att tänka på könsroller. Det handlade om att en del tjejer känner sig lockade av att bli så kallade soft girls. De vill ha det bra och bli försörjda av sina pojkvänner. Programmet drar upp en linje från 60-talet när industrin behövde arbetskraft och försökte locka kvinnor ut i arbetslivet genom aktiveringsinspektörer…kvinnor som ordnade kurser för uttråkade hemmafruar. Det kunde vara kurser i svetsning och svarvning. De ägnade sig också åt uppsökande verksamhet för att upplysa och locka kvinnor att ge sig ut i arbete. På något sätt vävdes arbetskraftsbehovet ihop med jämtsälldhetstanken och nu är de två så tätt sammanflätade att de inte går att skilja åt. Man tänker sig att bara en kvinna som förvärvsarbetar är fri och självständig. Kvinnor som ”går hemma” är osjälvständiga, beroende av sin man, tragiska varelser som släpar sig fram i mörkret. Tankarna snurrar vidare när en bil kör upp bredvid mig och stannar till på trottoaren. Bildörren öppnas och en kvinna går ut. På sätet bredvid sitter ytterligare en kvinna. De har pappkassar i hela baksätet och på hyllan vid framrutan ligger en mängd frukter…apelsiner, bananer, äpplen. Under tystnad plockar kvinnan på trottoaren ner någon frukt i en kasse och går sedan ut…in på en tomt och ringer på dörren. Dörren öppnas och kassen lämnas in. Kvinnan återvänder till bilen och dörren slängs igen. Bilen backar och kör ut på den större vägen och försvinner.

Jag förstår vad jag sett. Två fria självständiga kvinnor iklädda likadana kläder med en logga på bröstet, i en liten skåpbil med en dekal på framdörren. De levererar mat till gamla människor som inte längre kan laga mat. De är fria, glada och självständiga. Och jag, som gick där på min promenad med mina små hundar och med hjärnan full av tankar på samhället…och vinden i håret och fågelkvitter i öronen. Jag är ofri, beroende och förmodligen väldigt deprimerad. Eller? Hur är det nu?

Vem är fri? Vem är beroende? Av vem är man beroende? Vem är självständig?

Glimten av det fantastiska arbetslivet jag fick denna morgon gjorde mig nedslagen och ledsen. Det såg inte roligt ut. Kvinnorna såg inte fria och glada ut. Och jag tänker vidare. På de gamla människorna i husen. Kanske har de en dotter i närheten. En dotter som är fri på sin arbetsplats. Kanske hade hon kunnat tänka sig att se till att hennes föräldrar fick mat? Kanske hade hon stannat och sagt några ord och inte bara lassat in kassen och direkt farit vidare. Kvinnorna i bilen har kanske barn som i detta nu befinner sig på en förskola där någon annan fri och glad kvinna tar hand om det. Och den kvinnan i sin tur har lämnat in sitt eventuella barn på en annan institution där någon annan kv…och så vidare och så vidare. Ett samhälle där alla är fria och glada på sina arbetsplatser blir också ett samhälle där ingen har tid för någon annan, sina nära, på riktigt. Det finns inget utrymme för att leva på olika sätt i de olika faser livet bjuder på. Det finns inget utrymme att vara fri. Det tycker jag är sorgligt.

Barn och bussar

 Om man skulle ta och skriva något här igen...det var lite roligt märkte jag när jag gav mitt första livstecken från mig på ett par år. Jag kan ju fortfarande reta mig på saker. Jag har det i mig. 

Idag tänker jag på forskning. 

Man kan forska ju på allt. Nu har man forskat på hur barn mår efter att de färdats till skolan. Man har kommit fram till att barn som åker skolskjuts mår bäst och att barn som får skjuts av föräldrarna mår sämst. Man har kommit fram till att barn som åkt buss till skolan presterar bättre. Hur kan det hänga i hop? Jo. Man får frisk luft när man går till bussen. Man ägnar sig åt sociala aktiviteter på bussen. Man övar sig i självständighet på bussen. Om man inte kan få lov att åka buss och om man inte kan gå eller cykla utan måste skjutsa sitt barn i bil kan man tänka på att prata med barnet i bilen. Man kan också stanna bilen en bit innan skolan och gå sista biten.

Jaha säger jag. Eller,  och…? Vad går sån här forskning ut på egentligen? Att alla barn borde få åka buss? Att man tror att föräldrar sitter tysta i bilen när de skjutsar sina barn? Att man tror att man har väldigt mycket tid på morgnarna innan jobbet och har tid med en promenad innan man färdas vidare? Att barn kommer att prestera bättre i skolan om alla får åka buss? På riktigt? Vet man om hur barnen själva upplever att åka buss…såna som måste ge sig hemifrån väldigt tidigt på morgnarna? Såna som måste vänta kvar i skolan efter dagens slut för att vänta in bussen? Såna som har långt att åka? Såna som får åka långa rundor för att bussen ska hämta upp andra barn? Såna som inte har några kompisar på bussen?

Äsch, säger jag. Forskning i samhällets tjänst. Handlar det inte lite om att misstänkliggöra föräldrar och hylla det allmänna. Fast…forskningen visar ju så…då är det väl så här det är! Länge leve bussen! Hoppas alla barn så småningom får rätt att åka buss till skolan!

Har du inte tråkigt?

Jag är ju hemmafru. Eller vad man ska säga. Ett lite fånigt ord och varje gång jag får frågan om vad jag gör så tvekar jag lite. Vad ska jag svara? Vad ÄR jag egentligen? Hemarbetande…låter lite märkligt tycker jag. Hemmamamma…känns lite fjantigt att säga när jag inte har några barn hemma på dagarna. Det blir att jag säger att jag är ”typ hemmafru…eller vad man ska säga.”

Jag får ibland frågan om jag tycker att det blir tråkigt att vara hemma på dagarna nu när mina barn är så stora.

Svaret är: NEJ! Jag har inte tråkigt när jag är hemma på dagarna. Jag har ibland lust att fråga om den som frågar inte tycker att det är tråkigt att gå till jobbet varje dag. Men det gör jag inte…frågar alltså. För visst är det väl så att även ett jobb kan vara tråkigt. Kan vara lite ensamt. Kan vara monotont. Ointressant. Tungt. Men jag har i alla fall inte tråkigt. Jag har det roligt! Och jag har fullt upp!

Jag sköter ju om nästan allt i hemmet. Det tar lite tid. Det är en del att göra med städning, undanplockning, tvätt, sortering, klädvård..säsongsbetonade sysslor. Handling. Matlagning. Jag tycker inte att det är trist heller. Det är rätt trevliga sysslor. Och jag väljer ju själv på vilken nivå jag vill lägga ribban och när och hur jag vill göra mina sysslor.

Sen har jag ju en del fritid. Det är roligt! Jag hinner

Läsa

Spela piano

Spela fiol

Hjälpa mina två hemmavarande barn med olika skoluppgifter

Prata med mina hemmavarande barn när de kommer hem från skolan eller har sovmorgon eller luckor i sitt schema.

Måla akvarell

Promenera och njuta av naturen

Träffa mina föräldrar

Prata i telefon med mina utflyttade barn

Sticka

Virka

Skriva

Ordna med fotografier

Skjutsa mitt barn som ännu inte har körkort till div aktiviteter

Greja i min trädgård

 

Jag är tacksam och glad över att ha ett så rikt och omväxlande liv!

Kanske har kvinnorna i riket äntligen fattat budskapet?

I många år har vi fått höra att barn är en black om foten. Mammor har varit hemma med sina barn för länge och våra löner och framtida pensioner har därför blivit för låga. Våra karriärer har hindrats. Vi har varit ekonomiskt beroende av våra män. Vi har utfört för mycket dubbelarbete. 

Nu har kvinnor (och inte män heller förmodligen) ingen särskild lust att skaffa barn längre. 

Det enda trista med det är ju att den kvinnliga arbetsmarknaden krymper. Utan barn kan ju ingen jobba inom barnomsorgen. Lite trist. Annars verkar det vara ett smart val. Exakt varför ska man skaffa barn egentligen? Vänta, föda, amma och efter cirka ett år börjar cirkusen med lämningar och hämtningar och vab. Det kostar nog mer än det smakar. 

Livstecken

Jag fick reda på att det finns människor som läser på min blogg. Och det fick mig att titta in här igen! Lite som att upptäcka sig själv igen. En äldre version av mig själv. Eller yngre blir det väl när jag tänker efter. 

Vad var det som fick mig att börja skriva här? Det var väl när jag väntade mitt yngsta och sjätte barn tror jag. Jag hade hittat hemmaföräldrars nätverk och insåg att jag inte var så ensam som jag trodde om att vilja ta hand om mina barn själv. Det var en häftig upplevelse. Och jag började tänka intensivt på politik. Varför hade vi hamnat i en situation där det ansågs onaturligt att ta hand om barnen in hemmet? Hur hade politikerna fått oss dit? Och hur gick propagandan nu? Vilka hade konsekvenserna av allmän instituionsuppfostran blivit? Jag läste och läste och skrev och skrev.

Nu är jag luttrad. Jag vet hur det har gått till och hur det ligger till. Och jag har insett att ingen kan göra något åt det hela. Vi får ha det som vi har det. Det enda vi kan hoppas på är att det blir så eländigt att någon kommer på att något måste förändras. Och kanske finns det lite lite hopp. Folk skaffar ju inte barn längre. Det tycker jag är bra! Toppenbra! Och rätt. Vad ska man ha barn till egentligen? En hel massa jobb för ingenting. Det är väl bra mycket smartare att bara ha kul och leva livet. 

Fast jag är ju glad över mina barn. Att få bli mamma var det finaste jag varit med om. Det värsta var den där eländiga föräldrapenningen. Den som ramade in hela min tillvaro...dagarna som tickade, tankarna på hur det skulle bli när de tog slut. Och så gnagande tankar på om jag var galen på något sätt. Varför var jag så annorlunda? Skulle mina barn ta skada av att inte gå på förskola? Bäst att de fick prova. Tror varken de eller jag gillade det. När vi väntade sista barnet var det som allt lade sig på plats. Många saker föll på plats...vi hade fått det bättre ställt och vetskapen om att jag faktiskt skulle kunna vara hemma efter att föräldradagarna var slut fick mig att känna mig helt annorlunda...en sten, många stenar föll från mitt bröst. Jag kunde släppa fram så många tankar, känslor, åsikter som jag hade burit inom mig förut. Jag VILLE vara hemmamamma. Jag TYCKTE INTE OM förskola. 

Nu är barnen stora och jag lever ett helt annat liv än förut. Jag rår över mina egna dagar. Det är inte så dumt det heller. Det är underbart. Och folk har gett upp om mig. Förut fick jag ständigt frågan om när jag skulle börja jobba. Nu är det ingen som frågar längre. Det vet att jag är lite konstig. Jag kan ana en liten liten avund ibland. För det är ju ett slit att både förvärvsarbeta och sköta om allt annat man måste i lívet. Jag bryr mig inte jättemycket om politiken längre. Det är ju som det är. Jag har bättre intressen som upptar mina dagar...Jag har börjat musicera igen efter många års uppehåll...spelar piano och fiol. Jag har börjat måla akvarell igen. Jag läser lika mycket som när jag var ung igen. Och så har jag ju mitt hem, kontakten med mina barn, min trädgård, min man, min sons hundar som jag är dagmamma till, mina föräldrar...Jag har ett rikt liv. Det var en lång och slingrande väg för att komma hit. Men det gick. Jag lyckades skapa det liv jag drömde om när jag var ung och längtade efter att få en egen familj...egna små barn. 

Tappad lust

Det verkar inte som om folk har särskilt stor lust att ta hand om barn längre. Barnafödandet har minskat och om inte folk ändrar inställning och börjar skaffa fler barn kommer landets befolkning att minska. Och egentligen är det väl tur. Barn har ju inte bara behov av föräldrar som tar hand om sig utan också av offentliga vårdare. Och just sådana råder det brist på. Allt färre vill utbilda sig till förskollärare och lärare.

Det verkar inte bättre än att folk har tröttnat på att ta hand om barn. Och om  man tänker efter kan man ju nästan förstå varför. För föräldrar är det ju rätt dumt egentligen…en massa jobb och kostnader och så ska man ändå lämna bort ungarna fort som ögat…ta hand om barna de jobbigaste tiderna på dagen…just när man själv är trött efter jobbet och har både ett hem att sköta om och behöver vila sig lite. Och förskollärarna…ja, de får ju dras med ungar i stora barngrupper hela arbetsdagarna i ett helt arbetsliv med allt vad det innebär. Det kanske inte framstår som så värst attraktivt.