Om hundbarn och människobarn

Jag läser en artikel i tidningen. Den handlar om hundar, om fördelarna med att skaffa en vintervalp och om hundvalpar över huvud taget. Artikeln är intressant på många olika sätt. Det är roligt att läsa om hur det är att skaffa hund och om hundar i största allmänhet. Men sen väcks lite andra tankar också. Det är lätt att fundera vidare på barn och hur de fungerar rent biologiskt. Barn är ju också biologiska varelser precis som hundvalpar. Det står om hur hundvalpar är, att de behöver mycket vila och sömn och att det bäst ges i lugnet i hemmet. Så tänker jag att det är för små barn också. Det står att valpen inte får lämna tiken före 8 veckors ålder. (Här tänker jag lite på ordvalet. Tiken? Är inte det lite ojämställt ändå? Borde det inte stå föräldern? Eller tiken eller hanen? Om bara valparna får näring måste det väl gå lika bra med hanen?) Det står också att man ska vara ledig med valpen så mycket det bara går i början. Ju mer man ägnar sig åt valpen i början desto tryggare blir den som vuxen hund. Den kan dock vara ensam, först kanske någon minut och sedan successivt lite längre. Det är hur som helst intressant att man kan skriva sånt här om hundar när man inte kan prata om samma saker när det gäller människobarn. Vad är det som gäller med dem? När det gäller det första omhändertagandet, mammans speciella band med barnet tiden efter förlossningen, hur länge det ska vara lugn och ro med tanke på sömn och vila, hur länge barn tål att vara utan sin mamma eller pappa när de blir lite äldre? Det är så mycket man inte får prata om när det gäller människobarn. Det tycker jag är märkligt.