Kanske har kvinnorna i riket äntligen fattat budskapet?

I många år har vi fått höra att barn är en black om foten. Mammor har varit hemma med sina barn för länge och våra löner och framtida pensioner har därför blivit för låga. Våra karriärer har hindrats. Vi har varit ekonomiskt beroende av våra män. Vi har utfört för mycket dubbelarbete. 

Nu har kvinnor (och inte män heller förmodligen) ingen särskild lust att skaffa barn längre. 

Det enda trista med det är ju att den kvinnliga arbetsmarknaden krymper. Utan barn kan ju ingen jobba inom barnomsorgen. Lite trist. Annars verkar det vara ett smart val. Exakt varför ska man skaffa barn egentligen? Vänta, föda, amma och efter cirka ett år börjar cirkusen med lämningar och hämtningar och vab. Det kostar nog mer än det smakar. 

Doublespeak

 Jag lyssnar på en intervju med Ivar Arpi och Veronica Palm, som alltså intar motsatta ståndpunkter i frågan om individualiserad föräldraförsäkring.

Arpi tycker att föräldrar är kapabla att bestämma själva hur de vill göra med sina föräldradagar.

Palm håller med. Föräldrar ska få göra fria val. Men...

för det finns ett MEN...

Vi människor är styrda av djupt inrotade könsroller som vi reproducerar varje dag.

Dessa könsroller måste brytas. Vi måste få hjälp att befria oss från dem. Vi människor måste bli fria.

Politiken ska hjälpa oss på vägen mot frihet. 

När vi tvingats att göra som ideologin påbjuder kan vi äntligen välja fritt. Alltså på riktigt välja fritt. Och när vi väljer fritt då väljer vi som vi ska. Det finns bara ett val och detta val vill man träffa. Inget annat. Så går det till när man väljer fritt. 

“Doublethink means the power of holding two contradictory beliefs in one's mind simultaneously, and accepting both of them.”

Precis så...två motstridiga åsikter på samma gång, Båda är sanna. På samma gång. Vi ska välja fritt. Vi ska göra som de säger. 

1984...fast så många år efteråt. Räcker det inte snart? Är det inte lite ofräscht att hålla på med det här eviga jämställdhetssnacket? 

Folk reagerar på nyhetsartikeln som läggs ut på fb. De flesta vill välja själva. De vill bestämma över sina dagar de fått. 

Jag känner mig deprimerad. Är det inte futtigt på något sätt? Vad har de gjort med oss? Med oss mammor? Vi drivs av vår längtan att få barn. Vi vill ha dem, vänta dem, föda dem, amma dem, ta hand om dem. Vi går villigt med på att bringa barnen till världen. Sen får vi våra dagar. När dagarna är slut ska vi lämna in barnen i förskolan. Vi är som burfåglar. Dagarna utgör hela vår barnavärld. När dagarna är slut så är de. Utöver dagarna...inget. Dagarna är allt vi kräver. 

1984 igen...

“Power is in tearing human minds to pieces and putting them together again in new shapes of your own choosing.”

“The masses never revolt of their own accord, and they never revolt merely because they are oppressed. Indeed, so long as they are not permitted to have standards of comparison, they never even become aware that they are oppressed.”

Det är svårt att tänka något som inte finns. Och för en mamma finns inte längre tid för barn. Vi har accepterat att helt enkelt vara barnleverantörer till samhället. Vi går med på att vänta, föda, amma barn och sedan lydigt leverera dem till samhället efter ett visst antal dagar. Och de dagarna är viktiga. Varenda en av dessa dagar är symboler för frihet. Men utöver...inget. Utöver dessa dagar...blankt. 

Det är synd om människorna.

 

 

Kvinnans villkorliga frigivning

Jag fortsätter med min lilla exposé över den historiska utvecklingen av synen på kvinnor, män, familj och barn och förvärvsarbete.

I mitt förra inlägg skrev jag om Alva Myrdal och hennes idéer om att barnen behövde frigöras från föräldrarna. De borde gå i förskola för att utvecklas på ett bättre sätt. Kvinnorna behövde också utvecklas och slippa ifrån det trista hemarbetet.

Lite senare var Alva Myrdal med och skapade begreppet ”dubbla roller”. Hon och Viola Klein kom ut med boken Kvinnans två roller 1956. Det hela gick ut på att kvinnan först skulle kunna vara mamma på heltid några år och sedan gå ut i förvärvsarbetet.

Eva Moberg vände sig mot detta i sin skrift ”Kvinnans villkorliga frigivning” som kom 1961.

Moberg menar att uttrycket ”dubbla roller” är olyckligt. Uttrycket gör att man uppfattar att kvinnan hade en given huvuduppgift…att ta hand om barn och hem. Eva menar att det inte finns något som säger att kvinnan har denna huvuduppgift. Hon går med på att det finns en biologisk skillnad mellan män och kvinnor, förmågan att föda fram ett barn men utöver detta…ingen. Kvinnor har orättvist nog fått en massa annat på sin lott…städning, matlagning, barnafostran….och förmågan att polera golv, sy kläder, gå till mjölkaffären och massa krafs.

Vård och uppfostran av barn är inget som har med kvinnlighet att göra. Det är en mänsklig och moralisk angelägenhet. Det är inget som säger att det måste vara kvinnan som sköter om detta.

Begreppet ”kvinnans två roller” måste alltså bort. Män och kvinnor har en huvudroll: att vara människor. I människorollen ingår att ta väl hand om avkomman.

Moberg landar i att kvinnan har blivit villkorligt frigiven. Hon är fri endast om hon accepterar sin huvuduppgift som att vårda och fostra barnen. Om hon gör detta kan hon dessutom gå ut i förvärvslivet och göra vad hon vill.

Anledningarna till att kvinnan måste bli totalt frigjord är:

-        Ett liberalt krav. Individen har rätt att vara fri.

-        Samhällsnyttan – det är inte rationellt att det ena könet avdelas för att ta hand om hem- och barnkomplexet.

-        Människor blir lyckligare om kvinnan blir frigjord.

Moberg är besviken på kvinnorna. Hon ställer sig frågan varför är det så få kvinnor som aktivt arbetar på att emancipationen fullföljs.

Hon landar i att det finns tre huvudanledningar:

1.    Kvinnor föder barn och därför blir de periodvis beroende av andra för uppehälle och trygghet.

2.    Kvinnor konkurrerar om männen och då kan de inte ge upp sin ”kvinnlighet”.

3.    Äktenskap, hem och barn är förknippade med social prestige och det är relativt lätt för en kvinna att utan någon större ansträngning eller utveckling uppnå dessa saker.

Och här kommer det fina i kråksången…Moberg visar vägen mot tvåförsörjarfamiljen. Den modell vi har nu i riket.

Moberg slår fast att det inte längre ska gå att försörja sig på att vara gift. Äktenskapet ska inte kunna fungera som en social frestelse. Man har tidigare funderat på hur man ska se på den hårt arbetande hemmafrun och det har talats om någon slags hemmafrulön. Eva vänder sig mot den på det bestämdaste. En hemmafrulön skulle bara leda till att kvinnan skulle bli ännu mer beroende av mannen. Hon skulle bli anställd av sin egen man.

För att äkta jämställdhet ska kunna uppnås menar Eva att kvinnorna måste bli helt socialt och ekonomiskt oberoende av männen. En kvinna ska inte kunna bli försörjd av sin man och en man ska inte kunna försörja sin fru. Var och en ska sköta sin hälft av hemarbetet och försörja sig genom ett yrke.

Men barnen då?

Moberg förstår att kvinnor behöver hjälp och stöd så länge barnen är små. Hon lägger fram förslaget om en barntilläggskassa. En norsk kvinnokampskvinna vid namn Margarete Bonnevie har lagt fram ett sådant konkret förslag i Norge och det verkade vara på g att införas där. Det skulle funka på så sätt att av alla löner drogs en viss procentsats av och betalades in till en barntilläggskassa som kvinnan eller mannen som skulle vara hemma med barnen fick ut. Detta skulle möjliggöra att en av partnerna var hemma en tid eller att man köpte barnpassning för pengarna. Detta skulle ju vara nödvändigt i och med att en lön inte längre skulle räcka för att försörja en familj…tvåförsörjarsamhällets baksida alltså.

Moberg inser också att det inte räcker med att kvinnorna försörjer sig själva för att jämställdheten ska uppnås. Barnen finns ju där. Någon måste ta hand om dem. Om inte mamma gör det så måste någon annan rycka in. Ja, så daghemmen, barnträdgårdarna och förskolorna måste kraftigt byggas ut. Och …Eva är ett barn av sin tid…hon förstår att hemmet ändå kräver en hel del arbete…en utvecklad organisation av all slags hemhjälpsservice kommer att krävas. Hemmafrun skulle bytas ut alltså…av en stab av personal i daghemsinstitutionerna samt ambulerande hushållerskor.

Hur blev det då?

Jo, Eva fick rätt i allt. Utom det där med hemhjälpsservicen. Ja, vi har ju Rut. Men kom igen…löser Rut vardagspusslet? Blev kvinnan frigiven på riktigt? Eller är hon i själva verket fortfarande bara villkorligt frigiven? Och ...vad är det vi vill bli frigivna från egentligen? Är det våra barn? Var det så kvinnorna tyckte på 1960-talet och är det så vi tycker nu? 

Kris i befolkningsfrågan

 Idag tar vi det för självklart att barn ska lämnas på förskolan vid mellan 1 och 1,5 års ålder. Det är naturligt. Vi tycker att det är naturligt att vi får ett barn och på samma gång får vi ett antal föräldradagar som hör till barnet. När de dagarna är slut är också vår heltidssamvaro med barnet slut. Det är inget märkligt med det. När jag var barn…på 60- och 70-talet…var det inte så. Det var ovanligt att barn gick på förskola. Det var vanligt att mammorna var hemma. Mina barndomsår var en skiljelinje…en mellanperiod mellan det gamla och det nya. Hur blev det så då…att något som var naturligt…att barn fostrades hemma till de började skolan...blev något onaturligt? När uppstod idén om att något nytt skulle införas, att barn skulle fostras på ett annat sätt?

Jag tror att man måste börja med Alva Myrdal och hennes och makens skrift Kris i befolkningsfrågan, från 1935. Den handlar om ett Sverige som måste omstöpas. Det föds för få barn. Människomaterialet är till viss del undermåligt och därför behövs ett steriliseringsprogram, ny bättre bostäder behövs, preventivmedel behövs också, hälsovården måste förbättras och komma alla till del. Sexualupplysning måste införas…folket måste upplysas, väckas och fostras. Barnavårdscentraler måste införas. Föräldrarna måste också undervisas så att de kan bli riktigt lämpliga som uppfostrare. Skolan måste stöpas om. Skolan ska arbeta med demokratisering och inte bara utbildning. Eleverna arbetar bara efter att få betyg och inte för att lära för livet. Eleverna ska inte fostras till starka individer utan till gruppvarelser. Barnen ska fostras socialt.

Ja, och så handlar det om familjen. Familjen hade förändrats då på 1930-talet. Den gamla bondefamiljen är borta. I den familjen hade man av nöden haft en arbetsfördelning. Mannen plöjde och sådde, hustrun beredde lin och mjölkade. Och barnen hjälpte till. Det fanns ingen maktkoncentration. Alla hjälptes åt. Familjen var både en produktionsenhet och en konsumtionsenhet. Nu (alltså då på 30-talet) har hemproduktionen inskränkts, och därför har kvinnorna och barnen blivit ekonomiskt isolerade. Kvinnan har blivit alltmer sysslolös. Fadern som försörjer familjen har fått ökad makt genom att han är den som tjänar pengarna. Plötsligt befinner sig familjen i ett övergångsskede. Saker måste förändras.

Släktgemenskapen försvagas. Och därför måste den moderna familjen göra det psykologiskt lättare för barnen att lösa släkt- och familjeband. Vi måste frigöra barnen mer från oss. De får inte bli för fixerade vid oss. Därför måste vi tidigt börja delvis lösgöra barnens uppfostran från den lilla och privata familjekretsen.

Men det finns ännu en anledning till att flytta barnens fostran utanför hemmen…och den har industrialiseringen fört med sig. Hemmen är inte längre ändamålsenliga som uppfostringsmiljö. Arbetsgemenskapen är upphävd och produktionen är flyttad utanför hemmen. Vi får hitta på leksaker till barnen. Vi har hittat på en artificiell leksaksvärld som ersättning för den rika verkliga världen.

Hemmet är helt enkelt en för fattig värld för de små barnen.

Alva menar att uppfostringssituationen i den lilla moderna familjen är patologisk. Att en vuxen människa, oftast modern, ska ägna sin dag åt hemmet endast för eftersynen av ett eller möjligen två barn, det är dock ganska orimligt. Och det blir ännu orimligare i takt med att det övriga hemarbetet rationaliseras och minskar. Barnen riskerar att bli överuppfostrade och situationen blir olidlig. Alva beskriver det som att det är några få individer som ständigt sliter på varandra i en allt trängre och innehållslösare miljö. Barnens och de vuxnas värld kan inte längre vara densamma.

Så familjen måste moderniseras på så sätt att man skapar mer ändamålsenliga uppfostringsmiljöer för småbarnen. Det ska vara välorganiserade, offentliga och kostnadsfria barnkammarskolor eller ”lekstugor” där barnen för en betydelsefull del av sin dag kan få en för dem särskilt inrättad och avpassad omgivning.

Barnen behöver få en social uppfostran. De måste få vara tillsammans med jämnåriga. Barnkammarskolorna skulle utrustas med pedagogiskt fullt lämpliga leksaker. Dessa leksaker skulle vara för stora och skrymmande och bullrande för moderna våningar. Barnen skulle få ett mål hälsomat om dagen…precis som skolbarnen skulle få sin skollunch. Detta skulle innebära en socialpolitisk kostnadsutjämning.

Barnen skulle skötas av tränat folk. Lämpliga kvinnor skulle särskilt utbildas och exploateras för tillsyn av 8-10 barn. Som det är nu har kanske många kvinnor som har verklig begåvning och lust för att ta hand om barn inga alls och andra är helt olämpliga och har hand om många barn.

Om man införde barnkammarskolorna skulle detta innebära en social utjämning för barn som hade det dåligt hemma, barn som kanske var utsatta för skadliga inflytelser, tex hade en mamma som var nervös.

Det skulle skapas en balans mellan förskolefostran och hemmaliv. Och föräldrarna skulle tycka att det var mycket roligare att ha barn om de slapp ifrån dem under större delen av dagen. Man skulle slippa mycket gnisslande friktion och tjat.

Barnpsykologer var ense om att det var lagom att barnen är borta 3-5 timmar om dagen från 2-3 årsåldern. Men om mamman jobbar 8 timmar om dagen så är det inte farligt för barnen att vistas hela dagen i en storbarnkammare.

Barnkammarskolorna måste också utrustas med spädbarnsavdelningar eftersom vissa kvinnor kanske vill eller behöver förvärvsarbeta redan när barnen är helt späda.

Sen kommer vi in på själva kvinnan.

Kvinnor har numera många lyxgöromål. Dit hör det småborgerliga umgängeslivet. Den överambitiösa husmodern ägnar sig åt överdrivet matlagande. Vissa broderar och stickar, syr och virkar i onödan. Vissa läser böcker för att förströ sig. Vissa shoppar för mycket, sportar för mycket, ägnar sig åt vidlyftig erotik eller social välgörenhet. Kvinnor borde istället rikta sin energi till arbetsmarknaden.

Kvinnor som ville förvärvsarbeta efter äktenskapet fick endera anlita barnflickor eller avstå från arbete. Någon typ av föräldraförsäkring borde införas.

Alva drömmer om en ny familj. I den nya familjen ska hustrun stå vid mannens sida som en kamrat i det produktiva livet. Under arbetsdagen, de 7-8 timmarna mitt på dagen ska familjen vara splittrad. De vuxna ska vara på sina arbetsplatser och barnen ska leka, äta, sova och gå i skola på sitt håll. Alva tror att gemensam bostad och gemenskap fritid kommer att bestå inom familjen. Familjen kommer att bli alltmer beroende av samhället...det större folkhushållet.

Ja, Alva fick på det hela taget igenom sin vilja. Barn fostras av tränade tjänarinnor i lokaler avpassade för barns behov. Kvinnor riktar sin energi på arbetsmarknaden istället för på lyxgöromål och annat i hemmen. Heltidsföräldraskapet har att rätta sig efter försäkringskassans regler. Alvas drömmar och idéer tog inte riktigt fart på en gång. Ett krig kom i vägen och 40- och 50-talen blev i stället hemmafruarnas gyllene årtionden. Men sen kom 60-talet och då var det dags för förändring! Men det skriver jag om en annan gång! 

Äpplen och päron

Jag läser i Aftonbladet. Det är Annika Strandhäll som skriver. Hon skriver om mäns våld mot kvinnor. Hon skriver att med sossarnas politik blir allt bra. Det ÄR redan bra, vi har världens mest omfattande trygghetssystem för kvinnor, och vi har en fantastisk socialdemokratisk jämställdhetspolitik. Det är inte helt bra. Men det är bra nog. Och det ska bli bättre. 

Men det finns faror. Inte bara de våldsamma männen är farliga, utan också det högerkonservativa blocket, SD och KD. De vill förstöra för kvinnorna. De vill öppna nya vägar för männens våld mot kvinnor. Vad vill de då? Jo, bland annat vill de införa ett flerdubblat vårdnadsbidrag. Detta är inte bra. En viktig förutsättning för att kvinnor inte ska drabbas av mäns våld är nämligen att kvinnorna försörjer sig själva och sina barn. Kvinnorna måste skyddas från de högerkonservativa krafterna, de som vill att mammor själva ska få bestämma lite grand. Kvinnor förstår inte hur farligt det är att vara hemma med barnen. Är mammorna hemma minsta lilla mer än vad Partiet anser lämpligt, är de i fara. De riskerar att utsättas för mäns våld mot kvinnor. 

Jag tycker att det är fult att blanda äpplen och päron och låtsas att saker som inte har med varandra att göra hör ihop. Att mammor eventuellt skulle vilja ta hand om sina små i mer än cirka ett futtigt år ska inte blandas ihop med ett sjukt beteende vissa män har. Det är två olika saker. 

Kvinnoförtryck

 Mäns våld mot kvinnor är på tapeten efter att fem kvinnor de senaste tre veckorna blivit mördade av närstående. Fruktansvärt. Vidrigt. Ofattbart. Det går inte att ta in. Hur en människa kan mörda, slå ihjäl, en annan människa man på något sätt ändå älskat/älskar, kanske mamman till sina egna barn. Men det är inget jag kan diskutera utöver att säga att det är fruktansvärt. Jag vet inget om det. Har inga förklaringar eller lösningar. Har aldrig kommit i kontakt med våldsamma män. Det blir alltså platta, ointressanta tankar jag kan haspla ur mig i ämnet. Men jag läser i tidningarna om det...och i morse när jag scannade igenom DN fastnar jag vid en intressant artikel. Det är fyra kvinnliga författare som ger sin syn på saken. Det handlar om att våldsbrott mot kvinnor är lågprioriterade i Sverige, att det ses som normalt att en kvinna som är hotad av våld ska flyttas...få sitt liv upprivet...när man istället skulle kunna flytta mannen, att man bara lyfter fram det grova våldet och inte pratar om ett mycket större problem...det psykologiska våldet som utgör en stor del av mäns våld mot kvinnor och så vidare. Sen kommer det jag hajjar till vid...

En av författarna säger att våld mot kvinnor är så enormt mycket. "Det är inte bara handen som slår. Det är kanske till och med ganska sällan handen som slår. Våld mot kvinnor har sin rot i ett långsamt verkande kvinnoförtryck, från ogenomtänkt "Du skulle kanske börja banta? till gråzonssex, till "jävla kärring", deltidsarbete och en mamma som tar ut alla föräldradagar och får en skev självbild. En person med skev självbild är ett perfekt offer för våld."

En eskalerande skala mot våldet...från en liten kommentar till det allra värsta...att jobba deltid och ta ut alla föräldradagar...att bli mamma och att vilja (eller är det egentligen mannens vilja vi bär...vi som är hemma länge med våra barn?) ta hand om sina små...är den allra värsta formen av utsatthet...själva grogrunden och fundamentet för våld. Kvinnor som delar lika drabbas inte av mäns sjuka vrede. Jämställda kvinnor går fria. Blir starka och kan stå emot mäns psykologiska våld som urholkar dem och gör dem till framtida våldsoffer. Ja, så kanske det är. Och om det är så det ligger till finns det stort hopp för Sveriges kvinnor. Vi har nämligen den allra högsta sysselsättningsgraden för kvinnor. Våra kvinnor jobbar mest av alla kvinnor. Och kom igen...även om en kvinna tar ut alla föräldradagarna så spelar det väl ingen roll? Det blir inte mycket tid hemma...ett år ungefär. Det är inte mycket av ett helt arbetsliv. Men det är klart...en mammas självbild kanske blir så sänkt av att vara  i hemmet med en go bäbis i ett helt år att hon är helt nedbruten efter den pärsen. Vem vet. Det finns många former av kvinnoförtryck konstaterar jag i alla fall...och de ska inte blandas samman. Mäns våld mot kvinnor är en sällsynt vidrig form av kvinnoförtryck. Att trampa ner mammor och låtsas att tid hemma med barn för en mamma är skadlig för kvinnor...är en annan sort. Lite mer lågmält i sitt uttryck men ändå fruktansvärt. Och vad det gör med kvinnors självförtroende att inte få lov att släppa fram sina moderskänslor...det är det ingen som funderar över. 

Rätten att bestämma...

 Jag är inte emot abort. Inte alls. Även om jag tycker att det känns rätt högt att ha 18 veckor som översta gräns. Jag tycker att det kanske vore bättre att ha 12 veckor istället, precis som man har i tex Tyskland. Men hur som helst...det är bra att man kan ta en abort om det verkligen skulle behövas. Man kan i och för sig fråga sig varför cirka 36 000 kvinnor känner att de verkligen behöver genomgå en abort varje år. Jag tänker på det ibland...varför det är så många som blir med barn som inte vill bli det...det råder ingen brist på varken sexualupplysning eller preventivmedel. 

Man pratar så fint...om kvinnors rätt att bestämma...att bestämma över sina egna kroppar. Man vill värna kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp och den människa som ligger i den...ska den få vara kvar eller inte. Det är just kvinnan som ska bestämma förstås...barnet ligger i just hennes kropp. Jag blir ledsen när jag tänker på det. Det är så självklart att kvinnan ska bestämma om vi ska få ta bort barnet eller inte...senare är det inte så noga att kvinnan ska bestämma. När barnet väl kommit ur kvinnan spelar kvinnans känslor inte någon större roll. Någon annan har bestämt att ett barn ska lämnas bort till först pappa och sedan till förskolan...gärna så snart som möjligt. 

Det är bra att man har rätt till abort. Det är bra att kvinnor har rätt att ta bort de barn de inte vill ha, kan ha, klarar av att ha. Det är ledsamt att kvinnors rättigheter blivit så små...rätten att ta bort ett barn är stor men rätten att ta hand om ett barn man vill ha, älskar, har det där starka modersbandet till är så liten. Om abort pratar man ofta. Ofta och med patos och emfas...rätten för en moder att ta hand om sina små pratar vi aldrig om. Såna har kvinnors rättigheter blivit. 

Humankapitalet

Det har forskats igen. Nu har man forskat om föräldraförsäkringen. Och vad tror ni att man har kommit fram till? 

Jag tror att ni gissar rätt.

Föräldraförsäkringen är för lång. Man använder sig av en beviskedja där den outsagda tesen är:

föräldraförsäkringen är inte till för att föräldrar (särskilt inte mammor) ska kunna vara hemma med sina barn. 

föräldraförsäkringen är nämligen till för att skapa jämställdhet på arbetsmarknaden. 

Och nu är det så olyckligt här i riket att mammorna har fått för sig dumheter. Och det började de få år 1989. För då förlängdes föräldraförsäkringen med 3 månader. Och de där 3 månaderna lade mammorna rabarber på. Nästan alla av de där dagarna tog de. Och från och med år 1989 har mammorna i Sverige varit hemma alltför länge. 

I Sverige har en lång och fin föräldraförsäkring och en offentligt finansierad barnomsorg. Dessa två fina saker utgör själva fundamentet för den svenska modellen...att föräldrar ska kunna kombinera familjeliv med karriär. Så föräldraförsäkringen är väldigt viktig. Kvinnor ska inte behöva välja...barn eller karriär. Vi ska få båda. Denna modell gäller även i övriga Norden. De nordiska länderna har långa föräldraförsäkringar. Men inte alls så långa som i Sverige där den är 15 månader (om man tar ut alla dagarna i ett svep). I Norge är den 12 månader. Och på Island bara 9. Forskarna frågar sig alltså...är föräldraledigheten onödigt lång i Sverige? 

Och det tycker de nog att den är. Den är ett problem. För mammorna. För de är hemma för länge och det blir för dyrt för företagen. Och kvinnornas löner påverkas negativt. Företagen litar inte på mammorna...de räknar med att de ska vara hemma länge och då satsar de inte på deras löner på samma sätt som på pappornas löner. Och det hela är ännu allvarligare. Det är så allvarligt att de här 3 extra månaderna som infördes 1989 har föranlett att löneskillnaderna mellan mans- och kvinnodominerade yrken har ökat. 

Så ni förstår allvaret. Det finns nog bara en sak att göra. Korta föräldraförsäkringen. Se till att hindra mammorna från att vara hemma onödigt länge. För ni fattar väl...3 månader...av en barndom...ett mammaliv...det är inga småsaker inte. Det är ett rejält ofog som skapar stor oreda i rikets finanser...för att inte tala om JÄMSTÄLLDHETEN. Den drabbas hårt. Och det är därför rapportskrivarnas slutsats blir:

Kanske är den svenska föräldraförsäkringen längre än nödvändigt?

Kanske borde den förkortas för att bättre värna jämställdhet på arbetsmarknaden? 

Ja, så kan det vara...att bli mamma handlar inte om att ta hand om sina små...det handlar om att bli jämställd på arbetsmarknaden. Humankapitalet måste hållas i schack. Det gäller att varje liten människokugge snurrar på som den ska och inte orsakar något stopp i maskineriet. Barnen...ja, de har sitt eget maskineri att fogas in i. De är viktiga kuggar i jämställdhetssituationen på arbetsmarknaden...som råmaterial för kvinnlig frigörelse. 

Pippi går till jobbet

Jag har fått en bunt av tidningen Land. Jag läser i dem när jag har en stund över...bläddrar lite efter maten, på toan, när jag lagar mat...Det är en rätt trevlig tidning...,mycket att läsa...inget brännande...

...men på ett ställe hajjar jag till. Jag stannar till vid en artikel om Pippi Långstrump...eller snarare förebilden för Pippi. Det handlar om en tant som i barndomen råkade bli hembjuden till Astrid Lindgren på barnkalas. Den här tanten och Astrids dotter Karin var klasskamrater nämligen. Astrid fascinerades av den här flickan...en rödhårig och vild flicka som inte satt och lekte stillsamma lekar utan hoppade omkring på egen hand! När Astrid senare började skriva om Pippi var det den här flickan hon tänkte på! 

Sen berättar tanten sitt liv...att hon är stark och självständig. 

Pippitanten säger att hon älskar Pippiböckerna Pippiboken är den bästa bok som någonsin skrivits för kvinnor! Innan Pippi

 fostrades alla tjejer till att vara hemma och sköta om hemmet. Men Pippi ändrade på allt det där och alla i hela tantens klass skaffade sig ett eget yrke.

Ja, jaha...det var ju roligt. Jag försöker se Pippi framför mig...på väg till jobbet...kanske som läkare, ingenjör, lärare..eller städerska, matbespisningspersonal, förskollärare...varje dag, iväg. Upp i ottan, packa på barnen kläder och in i bilen, overaller och ryggsäckar, iväg till dagis, skola, fritids...iväg till jobbet...hämta, handla, städa, laga mat, lägga barn, titta på tv. Skilsmässa kanske...vinkvällar med kompisarna. 

Hon som aldrig ville foga sig...hon som var fri...sprang iväg över taket när Prussiluskan ville ha in henne på barnhem...gick i skolan en enda dag för plutifikationstabellen var inte nåt för henne. 

Det är så jag vill se Pippi...för mitt inre öga ser jag Pippi totalvägra att foga sig i att gå till jobbet varje dag och strunta i sina små...jag ser henne greppa ungarna, hiva upp dem på axlarna och sätta fart över stock och sten...

 

Dåliga feminister...

Det är rätt tyst om det där med jämställdheten, barna på dagis, mammorna som jobbar för lite nuförtiden...corona har kommit emellan. Men det finns folk som fortfarande funderar på det. Lars Lindström till exempel...som skrev en krönika  i Expressen häromdagen. Den tog avstamp i KD:s och Ebba Buschs uttalanden om feminism. Kd vill införa en ny sorts feminism som inriktar sig på att lösa problem istället för att flumma runt med genusdoktriner och menskonst. Kd vill till exempel göra föräldraförsäkringen fri...inte kvoterad som den är idag. Och det har de förstås fått skit för. Annika Strandhäll tycker att en sån familjepolitik hör hemma på 1950-talet. Ebba kontrar med att säga att det enda politik som hör hemma på 1950-talet är en sån som omyndigförklarar kvinnor så till dem milda grad att man inte anser kvinnor smarta nog att bestämma hur länge de vill vara hemma med sina barn. Ja, det borde väl vara självklart i ett samhälle som tycker att kvinnor och män är lika mycket värda? Att få tänka själv och agera därefter i samarbete med sin partner. Kan man ju tycka.

Men så tycker inte alla. Och definitivt inte Lars Lindström. Han startar sin krönika med en lycklig bild...lyckliga dagisbarn leker tillsammans med en lycklig (kvinnlig) pedagog. Lars slås av hur fantastisk och viktig förskolan är...det är i förskolan barnen kan utvecklas...språkligt och psykiskt.

Sen knyter han an till Kd. Funderar över om vi hade haft allmän förskola i Sverige om Kd hade styrt riket de senaste 50 åren. Nej. Det förstår han att så hade det inte varit. Om Kd hade bestämt hade kvinnors ställning, rättigheter och möjligheter sett så mycket annorlunda ut. Så som det ser ut i resten av Europa alltså. För där är kvinnor förtryckta. Eller? Så måste det vara med Lars logik.

Lars söker sig bakåt i tiden. Ända till 60- och 70-talen. Ropen skalla, daghem åt alla. Fler daghem krävdes av kvinnorörelsen...för att kvinnorna skulle få rätten att arbeta och för barnens skull. Men Kd - Kristen Demokratisk Samling som de då hette var emot. De ville rädda familjen. Men Lars säger att egentligen ville de bara försvara stelnade könsroller.

Kd fick inte som de ville. I riket infördes allmän förskola (fast det kom väl mycket mycket senare har jag för mig), tog bort sambeskattning, fri abort, föräldraförsäkring, pappamånad och ännu fler pappamånader. Och ingen Kristdemokrat kämpade FÖR dessa fantastiska reformer som har garanterat jämställdhet mellan män och kvinnor.

Lars tycker inte att vi är framme än. Det är mycket kvar att göra. Och Ebba och Kd förstör denna process. De vill nämligen att männen ska ha rätt att ha en hemmafru. De vill att föräldraförsäkringen ska bli helt fri och vad händer då? Jo, då kan kvinnan bli förtryckt. Hon kan tvingas av sin man att stanna hemma från jobbet och sköta barn och hem. Kd vill också, enligt Lars, att barna ska slippa gå på dagis och att föräldrar - ja mammor då - ska få pengar för att stanna hemma eller TVINGAS stanna hemma med barnen.

Det som skulle vara så oerhört hemskt om kvinnor fick bestämma själva och alltså kom fram till beslutet att vara hemma med barnen lite längre än i nuläget är EKONOMI. Det har forskats nämligen. Och forskningen har kommit fram till att kvinnors inkomster och sysselsättningsgrad försämras av långa uttag av föräldraledighet. Lars skriver så...Forskning visar att...ungefär som att ett gäng naturvetenskapsmän studerar ett naturfenomen för att utröna hur någon process fungerar...och..joho, det visade sig visst att kvinnor fick sämre löner och pensioner om de är hemma med barn. Och om de är hemma med barn förvärvsarbetar de i mindre utsträckning. Det där med sysselsättningsgraden är väl liksom självklart...om man är hemma kan man ju inte vara borta. I det här fallet går det ju att forska om fenomenet...naturlagarna slår fast att en fysisk varelse inte kan befinna sig på två ställen samtidigt. Men det där med löner och pensioner...nja...forskningen visar inte riktigt sanningen här...många kvinnor som har jobbat många många år inom tex vården får väldigt dåliga pensioner...marginellt bättre än om de hade varit hemma med sina barn mer. Och förresten...om nåt är dåligt och fel...måste man ju inte acceptera det...man kan ändra på regler och lagar och se till att de som jobbar med egna barn och eget hem istället för att använda sig av förskola och rut skulle få rättvisa pensioner för sitt jobb.

Varför är det en så dum idé då? Att få bestämma över föräldraledigheten helt på egen hand och att få lov att vara hemma med barnen i - håll i er nu - hela 3 år? Vad är det som skrämmer Lars så att han måste skriva en hatkrönika i en rikstäckande tidning om hemska Kd? Kd, ett så vidrigt parti, att om det hade suttit vid makten i riket, hade det sett till att alla kvinnor hade varit hemmafruar och att ingen enda unge hade befunnit sig en enda minut på något dagis och att alla hemska män hade kunnat leva ut sina hemska lustar och tvingat sina kvinnor att stanna hemma för att ta hand om barn.

Lars argumentation lyder som följer:
Det är dumt att föräldrar, särskilt mammor får bestämma över föräldradagarna.
Barn har det bäst på dagis. Det är bara där de kan utvecklas.
Kvinnor ska inte ta hand om barn.
Kvinnor ska ta hand om barn. Om de får betalt för det av staten.
Karlar är dumma och vill tvinga sina kvinnor att vara hemma....eller/och
Kvinnor är dumma i huvudet och kan inte hantera valfrihet.
Man måste tvinga föräldrar, särskilt, mammor till rätt beteende.

Och
Man kan bara vara en god feminist om man vill bestämma hur folk ska leva sina liv. En god feminist liknar en diktator på det sättet. Den vill bestämma över andra.

Argumentationen är tunn. Så tunn att den går att koka ner till...valfrihet är dåligt för då kommer folk att välja fel. Men Lars han vet han. Han vet hur det ska va! Precis som de som bestämmer vet hur det ska va! Dumma Kd som försöker mildra förtrycket en aning. Dumma, dumma Kd. Man måste akta sig för dem så att de inte ställer till det för alla Sveriges mammor...för tänk vad hemskt om de skulle tvingas (eller få chansen) vara tillsammans med, sina små underbara småttingar i några få år av deras barndom. Hemska tanke.

Mer om kvinnor...

Anna Ekström, utbildningsministern, instagrammade på kvinnodagen. Hon skriver att en viktig förklaring till det välstånd vi har i Sverige är att kvinnor jobbar så mycket. "Lika viktigt är att den enskilda kvinnan får möjlighet att välja sitt liv." skriver hon också men fortsätter att nu är det invandrarkvinnornas tur att göra den här svenska resan...att ge sig ut på arbetsmarknaden...precis som svenska hemmafruar fick göra på 50-, 60- och 70-talet. För det där med att enskilt få möjlighet att välja sitt liv gäller bara om man vill välja att jobba. Förstås. Att välja att jobba är nämligen inte bara en rätt utan också en plikt. För var och en har en plikt att lära sig svenska, göra sig anställningsbar och leva upp till de värderingar som byggt Sverige starkt.

Ja. Jaha. Visst.

Det låter lite...hårt...plikt.,,anställningsbar…svenska värderingar. Det krockar lite också...det där med möjlighet att välja sitt eget liv och plikt att jobba. Och jobba förresten? Vad är det? Vad är det att jobba? Är det att jobba när man är barnskötare och passar barn men inte att jobba om man har en hög egna barn? Är det att jobba när man städar sitt eget hem? Eller måste man städa en annan lokal för att det ska räknas som jobb. Det är lönen det landar på förstås. Pengar måste byta ägare för att det ska räknas som jobb. Oavsett var pengarna för lönen kommer ifrån. Även om det bara är skattepengar som snurrar runt när mammorna ska ut i välfärdssektorn och deras ungar ska ut i densamma.

Kvinnodagen...

...har kommit och gått! Den gjorde inte mycket väsen av sig i år tycker jag. Men tydligen hade i alla fall Stefan Lövfen och de andra nordiska statsministrarna gjort ett gemensamt uttalande i alla fall...igår...dagen till ära!

För det är ju så att de nordiska länderna hör till världens mest jämställda länder. Bara det att fyra av de fem statsministrarna är kvinnor. Stefan får skämmas lite där faktiskt.

De fem är lite oroliga över att kvinnors och flickors rättigheter ifrågasätts. De motsätter sig starkt alla försök att begränsa kvinnors rätt till laglig och trygg abort  och andra hälsotjänster. De kräver att skadliga förfaranden som barnäktenskap och kvinnlig könsstympning ska avskaffas i hela världen. Och det är förstås mycket lovvärt.

De fem vill att Norden ska vara ett exempel för hela den övriga världen. De vill dela med sig av erfarenheterna och fördelarna med att kvinnor och män är jämställda i samhället. För här har vi ju jobbat med jämställdheten i 40 år. Och detta har lett till att vi har starka ekonomier och är lyckligare och mer välmående.

Knäckfrågan för att kunna bli lika lyckliga och välmående som de nordiska länderna är:

- den avlönade föräldraledigheten som kan delas mellan föräldrarna.
- en lika rätt till högklassig barnvård.

dessa två saker har gjort att kvinnor har fått möjlighet att delta i arbetslivet.

Männen...ja de har i stället fått möjlighet att sköta hemmet.

Allt är toppen. Men vi är inte riktigt framme än. För arbetslösheten bland kvinnor som är födda utanför EU är hög. Och våldet mot kvinnor har inte utrotats. Arbetsmarknaden är fortfarande segregerad. Kvinnor jobbar i vård och skola och männen är överrepresenterade inom transport-, byggnads- och industribranschen.

Allt är alltså bra men det är lite kvar. Och kampen fortsätter.

Det är det vanliga alltså. Norden är bäst. För här jobbar kvinnorna som hela karlar. Och detta tack vare föräldraförsäkringen och förskolan. Särbeskattningen glömde man att säga den här gången. Men man undrar lite ändå...i alla fall jag. Kvinnor har fått möjlighet att delta i arbetslivet...jo, så är det ju. Man glömmer att säga att kvinnor också har förlorat möjligheten att avstå från att delta i arbetlivet och istället jobba hemma. Nordiska kvinnor jobbar mest i Eu. Men andra sidan av myntet är att i alla fall svenska kvinnor har höga sjukskrivningstal. Man talar heller inte om att svenska förskolebarn också är rätt sjuka. Och att det kostar. Det vabbas en hel del...närmare bestämt togs det ut 6 692 133 vabdagar förra året...vilket motsvaras av 18 340 år. Man talar heller inte om att den högklassiga barnvården - eller förskolan - som vi kallar den i Sverige - brottas med stora problem. Och värre kommer det väl bli eftersom det är svårt att få folk att vilja bli förskollärare.

Det låter nästan som om den nordiska modellen...den som de fem vill ska gälla hela världen...inte är riktigt så perfekt som man vill göra gällande. Eller så är det helt enkelt så det är värt det. Jämställdhet är värt vilket pris som helst.

Städning...

Jag städar varje dag. Inte jättemycket, men ändå, jag städar varje dag. På fredagarna städar jag mer. Mer grundligt...jag dammar, dammsuger, torkar golv i kök och tvättstuga och på toaletterna. Jag städar toaletterna lite mer noggrant. Jag plockar av och torkar köksluckor och annat som behöver torkas av. Jag städar åt oss i familjen. Som kvinnor har gjort i alla tider tror jag. Jag tänker på kvinnor som gått före, i min egen släkt...min mamma tillhörde den första generationen i min egen släkt som gick ut i regelbundet och ordentligt lönearbete. Innan dess var kvinnorna i min släkt hemmafruar, precis som jag antar att de var i de flesta andra släkter. Några av hemmafruarna tog sig något extrajobb. Min farmor städade en period något kontor. Hon var också hemsamarit åt sin egen mamma en tid. Det var på den tiden samhället hade bestämt sig för att ta större ansvar men ändå respektera familjebanden. Någon annan kvinnlig släkting tog lite mer jobb utanför hemmet när barnen var äldre...hon var hemsamarit åt sin svärmor och åt någon annan äldre person. Hon städade några timmar mot betalning. Det var för att få in lite pengar att kunna köpa lite extra, få en guldkant...spara till något åtråvärt.

Idag läser jag i tidningen om städpersonalen här i kommunen. Den är sönderstressad. Arbetsbelastningen är hög och underbemanningen stor eftersom många är sjukskrivna. Alltså...många blir sjuka och då blir de som är kvar överbelastade...och de som blev sjuka kanske också var överbelastade...lite som att de går i en sån där evighetstrappa.

Jag ägnar dagen åt fredagsstädningen...på det där fåniga manéret...ni vet...det där man sade om, och ibland fortfarande säger om de forntida hemmafruarna...att de försökte göra sitt "jobb" märkvärdigare, eller försökte skapa legitimitet åt det, genom att ha någon slags veckoschema...Men ärligt...visst är det skönt att ha det rent när helgen börjar? Och visst är det bra att ägna en förmiddag åt bakning...ha rutiner för städning av garderober, köksskåp osv...Fredagen är som sagt städdag för mig. Medan jag dammsuger och torkar här och där och tappar upp vattnet till golvtorkningen...känner doften av såpa...funderar jag...hur skulle det vara att städa varje vardag, 8 timmar, varje vardag? Hur skulle jag må? Fysiskt? Själsligt? Inge vidare tror jag. Är det verkligen rimligt att städning har blivit en karriär, ett heltidsjobb...som man har när man har barn hemma, ett eget hem att sköta om? Är det detta som är den kvinnliga frigörelsen gick ut på? En sjuk frihet verkar det som. 

Makt...

Jag tänker på makt. Jämställdhetskampen skulle ge oss kvinnor makt. Vi skulle bli oberoende av männen...tjäna egna pengar, kunna bestämma över våra egna kroppar, befrias från tvånget att ta hand om barnen. Vi har fått allt detta. Vi har fått makt. Eller?

Jag vet inte.

Kvinnor kan numera utbilda sig till vad de vill.
Kvinnor kan arbeta med vad de vill.
Kvinnor får rösta.
Kvinnor får skilja sig om de vill det.
Kvinnor får använda sig av preventivmedel.
Kvinnor får ta abort.
Kvinnor, precis som män, särbeskattas, tjänar egna pengar och skattar för dem själva.
Kvinnor behöver inte ta hand om sina barn mer än circus ett år som mest.

Kvinnor har fått makt.

Eller?

Jag vet inte.

Vad händer om en kvinna skulle vilja ta hand om sina barn längre än det där året? Har vi makt att göra det?

Svaret är nej. Det har vi inte.

En ny slags kvinnofälla uppstod tack vare jämställdhetskampen.

Fällan är riggad av staten som effektivt hindrar varje kvinna med felaktiga idéer. Men staten har också givit männen ett maktmedel. Mannen kan bli statens redskap när det gäller att kväsa den eventuella lusten kvinnan har för hemmalivet.

Det är svårt att veta hur det ligger till i ett land där det bara finns en rak motorväg att köra på. Avfarterna är blockerade eller helt enkelt bara upprivna, icke-existerande. För några år sedan gjordes en undersökning av internetsajten Familjeliv. Det frågades om just det där med att vara hemma.  Hur många kvinnor ville vara hemma hos barnen. Ungefär 50 % av kvinnorna ville vara hemmafruar...om det hade funnits möjlighet. Men det finns det inte. Undersökningen viftades bort...de 10 000 som svarade var inte representativa. Och om de nu skulle ha varit det så var det ändå inte nåt att ta på allvar...kvinnorna var bara påverkade av den populära TV-såpan Svenska Hollywoodfruar...de hade en orealistisk bild av vad det var att vara hemmafru. De trodde väl att de skulle svassa omkring och dricka champagne hela dagarna. De fattade inte hur tråkigt de skulle få det.

Tillbaka till männen. När staten har gjort allt för att frånta mammor rätten att vara mammor på riktigt, alltså irl...blir vi kvinnor som känner så starkt att vi inte kan foga oss beroende av männens välvilja. Mannen har hälften av föräldradagarna. Vill han inte ge bort några dagar till mamman så får hon ta skeden i vacker tass och gå tillbaka till jobbet när hennes dagar är slut. Jag har hört flera gånger att män säger nej till kvinnor som vill vara hemma längre än föräldradagarna räcker till även om det skulle vara ekonomiskt möjligt. Man brukar säga att män förr hade för stor makt i relationen och kunde hindra sina kvinnor från att ta jobb utanför hemmet. Men nu har vi bara vänt på steken. Män kan hindra kvinnor från att vara mammor på heltid. Särbeskattningen gör att makarna blir potentiella fiender inom familjen. Mannen (och inte kvinnor heller) får inte ta försörjningsansvaret för sin familj ens om de vill det. Det ekonomiska avbräcket om en i familjen inte förvärvsarbetar blir så stort att det blir ett vansinnigt beslut att ta. Kvinnan står som förlorare. Alltså om det nu är så som den där undersökningen visar...att hälften av oss egentligen skulle vilja vara hemma hos våra barn om vi hade möjlighet. Kvinnan har gjorts maktlös. 

Korpmammor...

...ja, så kallas tyska mammor som lämnar bort sina barn. Före jul pratade en utrikesreporter om dem, korpmammorna, på radion.

I Tyskland är det nämligen fult att lämna bort sina barn. I östra Tyskland (ett arv från DDR-tiden antar jag - den kommunistiska hjärntvätten) är det dock helt ok att arbeta som mamma. Men i västra Tyskland, för att inte tala om i Schweiz, där är det andra bullar...där tar man hand om sina barn. Vad skulle annars grannarna säga?

Men det är inte bara grannarna som håller kvinnorna hemma. Det är också skolsystemet. I Österrike, Schweiz och delar av Tyskland stänger skolorna över lunch och mamma måste vara hemma och servera mat.

I Tyskland är skattesystemet riggat så att ett par tjänar på att den som har lägst lön stannar hemma berättar journalisten men glömmer bort att man i Tyskland faktiskt har rätt till frivillig särbeskattning om man så önskar!

Och så är det dagiskostnaderna...de är så saftiga i Schweiz att det inte lönar sig att båda arbetar. Och det är därför mindre än hälften av kvinnorna som har barn mellan 4 och 12 år halvtid eller mer. Eller om man vill se det tvärtom. Hälften av mammorna är hemmafruar. Journalisten glömmer bort att berätta att det är lika dyrt med dagis i Sverige...det är bara det att här är alla med och betalar. Skatterna blir höga. Alla påverkas av det. Mammor har inte råd att avstå från förvärvsarbete om de vill det eftersom två löner krävs för att dra runt en familj. I Schweiz har karriärmänniskor råd att betala för dagis eller barnpassning. De måste bara tänka efter...vad vill jag? Vad vill vi? Det slipper svenska karriärkvinnor. De har manegen krattad. Och alla andra får vara med och kratta den. Dagisfröken får vackert lämna in sina egna barn på annat dagis och gå till sitt eget och ta hand om andras barn...vad hon än tycker om det innerst inne.

Avslutningen radioinslaget blir att det är dumt att ha dåligt samvete...för att man lämnar bort barnen när man gör karriär. Det är korparna bevis för. För de är minsann jättebra föräldrar. "Korpungarna blir inte alls bryskt utputtade, de hoppar ur boet av egen instinkt och föräldrarna fortsätter att mata och pyssla om dem länge, där på marken."

Ja, vad säger man? Vad är bäst? Att ha press på sig att vara tvungen ta hand som sina barn (som i de tysktalande länderna) eller vara tvungen att lämna bort sina barn (som här i Sverige). Vad är bäst? Vad är värst? Det beror förstås på. Vad man vill. Karriärkvinnor vill ju jobba förstås...det är därför de gör karriär. Och då kan man ju inte ta hand om sina barn. Men tycker man att barnen är viktigare vill man förstås vara hemma hos dem. Och har man ett vanligt rutinyrke, inget karriäryrke, kanske jobbet inte känns så där förfärligt viktigt och roligt. Någon annan kan ju lika gärna göra det. Om man råkar jobba som dagisfröken kanske de egna barnen känns lite mer meningsfulla att ta hand om än andras? Vem vet? Karriärkvinnorna tänker nog inte så mycket på det. De tänker på sig och sitt jobb. Inte på de som ska ta hand om deras barn...de som de själva inte har lust eller tid att ta hand om.

Och så det där om korparna...de riktiga korparna...Journalisten tröstar sig med att korpmammorna faktiskt är jättebra föräldrar och på något märkligt sätt får hon det till att, eftersom det är på det sättet, är också korpmammorna (de mänskliga alltså) också jättebra föräldrar. För korpmammorna puttar inte ut sina barn ur boet innan de är mogna för det. Och när barnen själva visat vägen genom att på egen hand hoppa ut, fortsätter mammorna att pyssla om sina barn ändå. Men det är ju precis så INTE mänskliga korpmammor gör. Fågelkorpmammorna är alltså lika de där trista och omoderna och förtryckta vanliga mammorna som fortfarande finns i de tysktalande länderna. Så artikeln slutade i något slags...ja, vad...är det avundsjuka eller osäkerhet det handlar om? Finns det någon liten misstanke därinne i mammahjärtat om att man egentligen vill ta hand om barnen men att det inte går eftersom man tycker att det jobb man har valt och satsat på känns viktigare och roligare. Då blir det så väldigt smärtsamt om andra mammor kan vara så där som riktiga fågelkorpmammor är...det svider i hjärtat. Och då känns det mycket bättre om ALLA mammor lämnar bort sina barn. Som i mammaparadiset Sverige.

Sotare...

Det är brist på sotare. Vad gör man då? Jo, försöker få kvinnor intresserade förstås. Det finns ju i princip inga kvinnliga sotare. Och det är ju synd. I Värmland finns inte en enda. Det fanns en för några år sen. Men hon slutade när hon fick barn. Och det var ju synd. Den fd sotarkvinnan uttalar sig. Hon tror att det är en mansnorm som styr. Tjejerna kanske inte får eget omklädningsrum och det blir svårt att hinna lämna i tid på dagis eller att man inte får stöd när man blir gravid. En sotarvd uttalar sig också. Han tror att det är viktigt med förebilder. Om kvinnor ser en sotarkvinna in action blir de sugna på att bli sotare.

En annan sotarvd säger att man måste locka in fler kvinnor i yrket och få dem att stanna kvar. För det är nämligen så att av de få kvinnor som utbildar sig så hoppar många av när de arbetat ett tag. Man måste ge kvinnorna skyddsutrustning som passar kvinnor, de måste få separata omklädningsrum och det måste göras anpassningar som gör det lättare att ha yrket när man är gravid eller har små barn.

En sotarfirmaägare säger att man måste anställa fler än en kvinna om man vill att de ska stanna. Det är för tufft att vara ensam sotarkvinna bland alla sotarmän. Om man anställer två har de någon att prata med. Det kvinnliga samtalet smittar av sig på hela gruppen och mår både kvinnor och män bättre.

Jag är nog hopplöst gammeldags. Vad är det här liksom? Om kvinnor känner en stark lust att bli sotare...fine. Men varför försöka få in dem i yrket med vilje? Varför? Finns det inte tillräckligt med män för att täcka behovet av sotare? Varför inte lobba hårdare bland killar för att få dem att bli sotare? Jag kämpar med orden...för att få ihop det...kvinnor, sotare, gravidmagar, amning, småbarn, dagislämningar, hämtningar...hur går det ihop sig. Man vill ha anpassningar så att gravida kvinnor kan jobba som sotare. Men ska gravida kvinnor verkligen vara sotare? Varför? Ibland tror jag vi håller på att bli skvatt galna här i landet.

Vem ska göra allt om ingen längre orkar?

Svenskarna mår inte så bra. Särskilt inte kvinnorna. Sjukskrivningarna på grund av stress har ökat ordentligt. Häromdagen kunde man i Sydsvenskan läsa om en av de där mammorna, förskollärare och tvåbarnsmåmamma. Artikeln är låst men jag kan ju berätta vad den handlar om. Den här kvinnan som intervjuas gick in i väggen. 

Hon har två barn. 6 och 2 år gamla. Det yngsta är yngre än de barn kvinnan "undervisar" på förskolan. Innan själva sammanbrottet kom kände hon trötthet. Hon tänkte att det var normalt. Hon såg trötta småbarnsföräldrar dagligen på sitt jobb.

Innan hon gick in i väggen gick hon in i en lyktstolpe och fick hjärnskakning. Läkaren upptäckte att hon saknade periferseende - det hade med stressen att göra - och helt enkelt inte såg lyktstolpen. Hon kör på efter en veckas sjukskrivning men inget är som vanligt. Hon blir glömsk, hon kör vilse, ansiktet har börjat domna bort. Hon fortsätter att gå till de 20 barnen på förskolan varje dag och sen hem till de två egna.

Redan här skriker det i mig. Hur sjukt är inte detta. En mamma med två egna små barn. Går till 20 andra barn. Hennes eget yngsta barn är 2 - TVÅ - år gammalt. Ett så litet barn. För två år sen låg det i mammans mage. För ett år sen lärde det sig gå. Hur mycket kan det prata? Kan det äta efter ordning själv? Hur går nattningarna till? Hur sover det på natten? Hur mycket behöver det sin mamma?

Hon orkar i alla fall inte. Hon börjar skrika på sina barn. De skriker tillbaka. Hon känner sig misslyckad. Trots pedagogutbildning klarar hon inte av sina egna barn.

Här vrålar det i mig igen. Pedagogutbildning. Vad har det med saken att göra? en mamma kan i normalfallet ta hand om sina barn utan utbildning. Men en utsliten mamma kan det inte. 

Kvinnan tänkte i alla fall att det var just hennes förskola som gjorde henne sjuk och bytte arbetsplats. Det hjälpte inte. Trots att hon trivdes. En vacker dag kunde hon inte få ihop ett 12-bitarspussel. En kollega säger åt henne att söka hjälp och läkaren föreslår sjukskrivning. Då reagerar kvinnan med att "hell no!". Hon ville inte vara hemma. Det var ju hemmet som gjorde henne som mest stressad. 

Kvinnan konstaterar att det är dubbelarbetet som gjort henne sjuk. Hon vet att hon är utmattad av det men sen då...hon får råd som att sova mer. Hur gör man det när ens barn vaknar flera gånger varje natt? Andra råd känns lika sjuka...om att träna mer regelbundet och att äta bättre. När ska hon hinna? Hon hinner ju knappt kissa. Och så: MAN KAN JU INTE SJUKSKRIVA SIG FRÅN SINA EGNA BARN.

Nä, det kan man inte. Slutsatsen är rimlig. Men sorglig. Är det barnen som är problemet? Är det inte arbetet? Borde inte slutsatsen vara att en mamma med två små barn inte kan jobba som förskollärare? Det blir för mycket? Och är inte de egna barnen viktigast?

Nä, det är de inte. Det hela landar i att hon måste sänka förväntningarna på sig själv som mamma. Barnen får titta på skärmar för att mamman ska orka med dem. Hon får skala bort mycket annat också. Hon kan inte läsa böcker, inte hålla tråden i samtal, dra ner på det sociala. Mest av allt sörjer hon att relationen till barnen förändrats.

Varför blir det så här då? Att det är kvinnor...särskilt de med två barn som lever i heteroförhållanden...som drabbas?

Kvinnan funderar. Hon säger att innan de fick barn pratade de om att de skulle dela föräldraledigheten och leva jämställt. Det blev ändå kvinnan som tog merparten av nätterna och vabbet. Hon funderar vidare...som mamma har hon helt andra förväntningar på sig än vad pappan har. Och det är detta som gjort henne sjuk. DEN NORMEN MÅSTE FÖRÄNDRAS. Hennes make har i alla fall slutat jobba natt för att kunna dela på nätterna med barnen. Han gör också merparten av hushållssysslorna numera.

Kvinnan tänker mer...hela samhället ser mamman som ansvarig. Om barnet blir sjukt på förskolan ringer man automatiskt mamman. Hon summerar:

DET ÄR KLART ATT BARNET SER MAMMAN SOM PRIMÄR ANKNYTNINSPERSON NÄR HELA SAMHÄLLET GÖR DET.

Det är så man kan gråta. Och gråta kan man göra på många nivåer.

Det är sorgligt att småbarnsmammor, ja, kvinnor överhuvudtaget, har det så här.

Det är sorgligt att leva i ett land där det blivit normalt för mammor att lämna egna småbarn för att ta hand om andras. Barnpigan har en barnpiga alltså, typ...fast vi nu kallar det undervisning och skola.

Det är sorgligt att mammor blivit så hjärntvättade att de tror att det är det egna livet, de egna barnen, det egna hemmet som är problemet och att de tror att det är där de ska skära ner.

Det är sorgligt att mammor inte fattar att de faktiskt ÄR primära anknytningspersoner för att det så skall vara.

Det är sorgligt att leva i ett land där man inte fattar att människor inte tål hur mycket jobb som helst. Det är sorgligt att leva i ett land där man satt lögner i system. För vad är det inte annat än lögner...det som hamras in i oss gång efter gång. Som till exempel i systerartikeln till den jag skrivit om. I den delges vi expertisens syn på sjukskrivningarna.

Först får vi reda på att utmattning är den vanligaste orsaken till långtidssjukskrivning i Sverige. Och att det har ökat dramatiskt. Och att 36 000 människor insjuknar varje år. 75 % av dem är kvinnor. Sjukskrivningarna ökar efter andra barnets födelse. Männen går opåverkade ur det.

En stressforskare säger att det är kvinnornas dubbelarbete som orsaker det här. Kvinnor arbetar fler timmar hemma, obetalt arbete alltså och tar ut längre föräldraledighet och fler vab-dagar. Ja, och då blir det ju jobbigt förstås...alla dessa krav och allt detta ansvar från alla håll och kanter. Så att, ja, typ, att om pappan börjar jobba mer hemma, eller kvinnan lägger sig på sofflocket och tittar på när karln jobbar, om mammorna slutar upp med att vara föräldralediga och går direkt på det roliga, förvärvsjobbet samt slutar vabba så infernaliskt mycket...då skulle alltså sjukskrivningarna kunna undvikas. Stressforskaren har studerat fram att kvinnor med jämställd arbetsfördelning i hemmet var mindre stressade.

En psykolog uttalar sig också. Hon säger att det faktum att kvinnor blir sjuka av stress är ett gigantiskt systemfel. Det är de strukturella skillnaderna som gör kvinnor sjuka. Jag antar att hon menar typ patriarkatet då eller? Kvinnor jobbar i alla fall i sämre arbetsmiljöer, de tar större ansvar för det obetalda arbetet (tugg tugg tugg) och de tar större ansvar för vård och omsorg av barn, gamla och sjuka. Såna där viktiga saker som gör att samhället går runt. (Fast de där viktiga sakerna räknas liksom inte ändå...inte när vi gör dem åt oss själva. För då blir de ett problem). Sen säger hon något viktigt. Nämligen att när män försöker leva mer jämställt...delar på bördorna under småbarnsåren samt jobbar i kvinnodominerade branscher, då blir de också sjuka. Därför måste vi förstå och förändra ojämställdheten som påverkar kvinnor från vaggan till graven. Jaha, alltså hur då liksom? Ojämställdheten? Det blir liksom en fråga om vem som ska bli sjuk då? Hon kunde ha berättat hela sanningen i sammanhanget kanske...det som Försäkringskassan kom fram till i en studie om jämställdhet och sjukfrånvaro för några år sen...alltså det faktum att föräldrapar som har en mer sk traditionell arbetsfördelning löper mindre risk för sjukfrånvaro än sk jämställda par.

Psykologen avslutar i alla fall med att ställa den avgörande frågan:

VI BEHÖVER FRÅGA OSS VEM SOM SKA GÖRA ALLT DET SOM BEHÖVER GÖRAS OM INGEN LÄNGRE ORKAR.

Ja, vem är det? RUT kanske. Eller så backar man bara och ställer ytterligare frågor.

VAD ÄR ARBETE?

HUR MÅNGA TIMMAR ÄR DET LÄMPLIGT ATT MAN ARBETAR VARJE DAG?

ÄR DET RIMLIGT ATT HA TVÅ ARBETEN?

ÄR DET RIMLIGT ATT FAMILJER UTFÖR TRE ARBETEN FÖRDELAT PÅ TVÅ PERSONER?

HUR MYCKET ÄR VI BEREDDA ATT OFFRA PÅ DEN SÅ KALLADE JÄMSTÄLLDHETEN?

NÄR ÄR DET NOG?

Stress

Just nu pågår en granskning av den stress många lider av. Det är framför allt kvinnor som drabbas av psykisk ohälsa på grund av stress.

Bland kvinnor mellan 25 och 29 år har antalet sjukskrivna med stressdiagnoser ökat med 370 % sedan 2011. Den största gruppen sjukskrivna är dock kvinnor mellan 45 och 49. Generaldirektören vet inte vad det här beror på. Och det tycker hon är intressant. Hon vet dock att det kommer att bli en stor samhällskostnad om vi inte gör något. Myndigheten kommer att försöka ta reda på vad det beror på. Lena Nyberg spekulerar lite. Hon tror att det är skolan, skolans arbetsmiljö, betygssystem, sociala medier och att unga tjejer har en press på sig att se bra ut och leva i bra miljöer. Trots att Lena inte vet vad det här beror på är hon hoppfull. Hon tror att väldigt många aktörer behöver vara med och motverka stress och psykisk ohälsa. Det är de officiella beslutande organen – kommun, region och nationellt som måste vara med och få ordning på det här. Ungdomskulturen måste förändras. Men det är också föräldrarna. De måste tänka på hur man stressar sina barn. 

Ja, det är intressant det här med stress. Vad kan det bero på? Varför drabbas just kvinnor? Det är väl konstigt. Det kan inte ha något att göra med att kvinnor har det här med barna att göra liksom...det där biologiska? Vi får se vad forskningen visar. Jag nöjer mig med att gissa. Jag gissar på att flickor mår dåligt eftersom de fått sina livsdrömmar kraftigt beskurna. De har bara kvar en tillåten dröm...den som gäller arbetslivet. De får drömma om att skaffa sig ett yrke. Det där andra...det som kroppen viskar och ropar om...barnen...det får stoppas undan långt inne i hjärtat...så långt in att det kanske aldrig tar sig uttryck i en medveten tanke. Normen står klar...bara att kliva in i den...gå i skola, skaffa jobb, skaffa barn, lämna in barn...återgå till det normala. Men nu med barn. Och när man har två barn. Då börjar cirkusen. Man ska i detta låta bli att stressa sina barn. Hur går det till? Barn som levereras varje vardag före arbetstid och avhämtas varje vardag efter arbetstid blir väl per automatik stressade? Barn som spenderar sina vardagar i överfulla barngrupper blir väl per automatik stressade? Redan innan de har börjat den riktiga skolan. Som vuxen förälder ska man räcka till för både jobbet, barnen, familjen, ta hand om huset...och så finns man själv där nånstans i röran också. Är det konstigt att kvinnor blir stressade?