Det nya patriarkatet

Problemet med feminismen om man har de där gamla trista och onaturliga mammakänslorna är att det inte är feministiskt att ha mammakänslor. Ja, så verkar det vara om man läser hur Lady Dahmer resonerar. Eller jag tror att hon menar så här: att kvinnor som tar hand om egna barn inte gör det av en slump. De har fostrats till att göra det. Av patriarkatet. Och killar som gör karriär har fostrats till det av patriarkatet. Det är de rådande könsnormerna som orsakar det här. Nu är Lady Dahmer hemmafru. Och hon får tydligen skit för det eftersom hon sviker feminismen när hon är det. Och nu vill hon förklara sig. Det är av praktiska skäl hon är hemmafru. De har ställt sig i att ha hus och hennes make tjänar mer och allt det där vanliga. Verkligheten sätter liksom hinder för att hon ska kunna leva jämställt på det sätt hon egentligen vill det. Hon tycker att det är roligt att vara med barnen. Men det är ett skitval. Ett dåligt val och hon försöker indoktrinera sin dotter att inte hamna i samma sits som hon själv.

Lady Dahmer skriver också att det är livsviktigt för kvinnans frigörelse och självständighet att vi klarar oss på egen hand ekonomiskt. Att göra sig beroende av någon som man gör som hemmafru är ett skitdumt val.

Ja, det är inte lätt livet. När hjärtat säger ett och när hjärnan säger ett annat. Fast jag fattar inte riktigt. Hemmafru...det är ju inget någon ska vara överhuvudtaget. Det ingår inte i några normer och inte i några strukturer alls i våra dagar. Hemmafrun är död. Vare sig hon skulle vara kvinna eller man. Så jag fattar inte riktigt varför Lady Dahmer inte bara sätter ungarna på dagis och tar ett jobb. Vi har ju kommit så långt i vår strukturella utveckling numera att alla jobb faktiskt kan anses vara en karriär. Vi jobbar inte längre för att försörja oss och för att få mat på bordet utan ett jobb är en karriär. Punkt.

Det är svårt att reda ut sina tankar. Och är man feminist verkar det vara ännu svårare. Hur ska vi ha det nu då? Var är det där patriarkatet? Vilka strukturer gäller? Förväntas vi mammor vara omhändertagande? Vem kräver det? Hur går den här fostran till? Var tillägnar vi oss de stereotypa könsrollerna? Hemma? Under det där året barnen är hemma numera? På dagis där alla proffsmammor, de statliga hemmafruarna finns? Ser barnen dagisfröknarna och så skapas mönster och strukturer i deras hjärnor att kvinnor jobbar med barn? Vilka kvinnor rör det sig om? Det är ju inte deras egna mammor utan andra. Tror barnen att det är en speciell sorts varelser som tar hand om barn? Och vilka av flickebarnen kommer att identifiera sig med den här speciella typen av kvinnor? Eller härmar de sina mammor...de som lämnar av dem varje morgon, varannan om jämställdhet råder? Det är svårt att veta.

Jag ser ett patriarkat. Jag ser mönster och strukturer. Patriarkatet är staten och media. Här finns både män och kvinnor. Mest karriärkvinnor och karrärmän. Kalla och hårda och empatilösa. Kanske är de avundsjuka och missunsamma också? Om de offrar sina barn kan väl gott alla andra göra det också. Om inte de tar hand om sina ungar ska väl inte kreti och pleti få göra det heller. Patriarkatet har lagt fast den rådande strukturen. Kvinnor väntar och föder barn. De som känner för det ammar. Men det minskar. Förmodligen blir det så när mammor har berövats sina mammadrömmar. Om man vet att ungen bara är ens alldeles egen i några månader...varför binda sig så hårt....det gör bara ont i hjärtat då. Sedan slår strukturen fast att 480 dagar har tilldelats barnet. Målet är att de ska bli färre. Pappan måste ta 90 av dessa 480 dagar. Annars tillfaller de patriarkatet. Du är inte godkänd och då ska du ha sitt straff. När de sista dagarna är till ända tillfaller barnet patriarkatet. Där arbetar patriarkatets riktiga hemmafruar. De gör karriär. De gör inget skitval. De tjänar ju pengar, får pensionspoäng och är jämställda...de har brutit de traditionella strukturerna och är godkända. De är visserligen kvinnor. Men de är inga mammor. Och det är all skillnad i världen. Föräldrarna...ja enligt den rådande strukturen som patriarkatet har fastlagt skall de arbeta heltid. De skall vabba lika mycket. För statens barn blir ofta sjuka. Kvinnovarelserna blir oftare sjukskrivna. Det ser patriarkatet som ett problem. Det är inte jämställt. Och så gör ju inte kvinnovarelserna sin plikt. De maskar på något sätt. Eller det kanske är synd om dem. Men problemet kan lösas. Mer arbete är medicinen. Färre föräldradagar. Färre vabdagar. Mer jämställdhet á la patriarkatet så ska det nog bli ordning på kvinnovarelserna.

Jag tänker att dagens patriarkat är det mest stenhårda man kan tänka sig. Det har inte som en enskild patriark några känslor. Det älskar inte sin fru. Det vill inte sina barn väl. Det arbetar inte ihop med sin fru. Det är en maskin. Och vi är kuggarna. Vare sig vi är kvinnor eller män. Men mest om vi är kvinnor. För vi är inte gjorda av stål. Vi har livmödrar och mjuka bröst och mammakänslor som skriker något, eller i alla fall kanske viskar någonstans djupt därinne. Och det här patriarkatet gör männen hårdare än någonsin. Deras kärlek och omsorg om fru och barn tvättas bort. De tänker på pengar. Att frugan måste vara en arbetshäst för att pengar till nöjen och resor ska komma in. Och barnen. Ja, vem bryr sig. Det finns dagis. Fritids. Datorer i tysta hem. Det går bra.

Jag skiter i vilket. Jag är hemmafru. Stolt hemmafru. Det är inget skitval. Det är ett toppenval. I alla fall om man hittat rätt karl. En man kan lita på. Det trista är att överpatriarkatet inte tycker att man är värd något. Trots att man tar hand om barn och är sin egen rut och rot så är man icke godkänd. Man gör inte karriär. Man mår bra. Och det gillas inte. Det är inte vår uppgift att må bra. Vår uppgift är att arbeta för patriarkatet. Och det gör de äkta feministerna. De går lydigt patriarkatets ärenden. Det blir så när man inte ser strukturerna tydligt.

Frihet

Det är på g nu...en tredje pappamånad. Ett steg till på vägen mot den totala jämställdheten. Det är rätt tyst om det. Politiska tyckare i skriver att det är av nöden att tvinga fram en jämnare fördelning i uttaget av föräldradagarna. Det är ju viktigt för att kvinnor ska hinna jobba fler månader i sitt liv. Det påverkar ju livslönen. Men det är också viktigt för att få kvinnor att inte känna sig ansvariga för hem och barn. Om mamman inte är hemma mer än pappan så kommer hon inte vänja sig vid att ta ansvar och så kommer båda att ta lika mycket och likadant ansvar. Tja. och så är det anknytningen förstås. Papporna får bättre kontakt med sina barn om de tar hand om dem några månader på heltid när barnen är riktigt små. Ja, det är de där statssanningarna som rapas upp som ett mantra. 

Men så är det några få som skriver från en annan infallsvinkel om det. Frida Park skriver ett debattinlägg i Expressen om att hon och hennes man aldrig skulle dela lika på föräldraförsäkringen. Det har inte passat dem helt enkelt och därför har de inte gjort det. Om det hade passat dem att dela hade de gjort det. Poängen är att föräldrar själva ska få bestämma. Ingen annan. Hon skriver också i Dagen att om det förr var mannen som talade om för kvinnan att hon inte hade förmåga att hantera sin frihet och att därför mannen behövde bestämma så är det nu feministerna som har intagit den rollen. Feministerna menar att staten bör bestämma, tex genom kvoterade pappamånader, eftersom kvinnor inte klarar av att bestämma själva. De bestämmer nämligen fel. Frida Park skriver också att en framtvingad jämställdhet utan frihet inte är något värd. 

Jag håller med. En jämställdhet som måste piskas fram...är den något att ha? Men sen tänker jag...det är så futtigt. Diskussionerna. Från alla håll och kanter. Vad är det vi pratar om? 480 dagar. Som kanske ska bli färre. För det är ju så fruktansvärt farligt att föräldrar (särskilt då mammor) är hemma "länge" hos sina barn. Vi pratar om 480 dagar. Av en barndom. Detta har blivit föräldraskapet. Om mödraskapet ska då vara hälften av detta. De första 240 dagarna. För det bliv väl så...att mamman tar det första. Det är ju enklast så. Biologin och det där (ja det finns väl några små biologiska könsrester kvar i oss ändå...) Det är dessa dagar vi pratar om. Ska vi få bestämma över dem eller inte? Ska staten bestämma? Vems är dagarna? Föräldrarnas? Barnets? Statens? De är ju så "snälla" som i sin godhet delar ut dessa dagar. 

Det är sorgligt. Vi kräver så lite. Vi står där som tiggare med mössan i hand. Kan en få en skärv? Snälla herrn. Vi vågar inte klaga. Inte begära. Inte kräva. Inte ens prata. Det är farligt. De kan upptäcka att vi vill något. Bäst att vara tyst...så att vi inte märks...leta kryphål...eller anpassa oss. Bli hårda och starka på ytan och göra som vi blir tillsagda. Gilla läget. Vi har det ju så bra här i Sverige. Världens bästa föräldraförsäkring. Världens bästa förskola. Världens bästa jämställdhet. Och då kan man väl inte klaga. Väl?

Men jag skulle vilja klaga. Jag klagar. Det är inte rätt att föräldraskapet är reducerat till 480 dagar. Det är inte rätt att föräldraskapet är kopplat till en anställning. Det är INTE RÄTT. Vi har rätt att ta hand om våra barn. Hur länge vi vill. Vi borde ha rätt att kunna försörja en familj på en lön. Vi har rätt att i första hand värna vår egen familj. Våra lojaliteter ska i första hand finnas hos de våra.  Vi ska inte behöva nöja oss med 480 dagar. Vi borde vilja har mer. Vi borde vilja ha ALLT.  Det är VÅRA BARN. 

Frihet är det bästa ting, 

där sökas kan all världen omkring, 

den frihet kan väl bära. 

Vill du vara dig själver huld, 

du älska frihet mer än guld, 

ty frihet följer ära.

Idag är det...

...kvinnodag! Och det skrivs och pratas om kvinnoproblemet. För kvinnor är visst ständigt ett problem. Här i Sverige har vi ju kommit långt. Men vi är ändå inte framme. Det återstår mycket. Det är

• lönerna
• arbetstiderna
• föräldraförsäkringen
• det obetalda jobbet hemma

men får man bara ordning på det så är saken fixad. Och man har räknat ut hur det ska gå till. Om man delar föräldraförsäkringen lika då kan man nog få ordning på kvinnorna. För om de är hemma med barnen så lite som möjligt så hinner de jobba lika mycket som männen och göra precis lika mycket karriär som männen och då får de lika bra löner som männen och då blir pensionerna lika höga som männens och männen...jo, de lär sig att dammsuga och snyta ungar precis lika mycket som kvinnorna och då blir kvinnorna piggare och gladare och friskare och sen är saken biff!

Men det gäller att skynda. Det är brått nu! Om vi inte gör något så kommer det ta ända fram till 2058 innan kvinnorna tjänar lika bra som männen. Det har någon räknat ut. Och det är tydligen gott nog om genomsnitten stämmer överens. Det kvittar nog om det fortfarande finns kvinnor eller män som tjänar lite eller mycket...bara det väger jämt. Det är liksom de där siffrorna det hänger på. Så att det ser jämt ut. För alla vet ju att det aldrig kan bli lika. Men det kvittar.

Så vi kämpar på...we´re on the road to nowhere. Och det är kanske vitsen med det hela. Då har vi något att pyssla med och kämpa för. Och det är ju praktiskt. Det finns alltid något att skylla på. Det enklaste vore väl att helt enkelt sätta ner foten och bestämma...Bestäm att nu är det följande som gäller:

• lika lön för alla arbeten inom den offentliga sektorn.
• obligatorisk heltid.
• individualiserad föräldraförsäkring. Det vore på sin plats att låta mamma och pappa turas om på riktigt med tätare intervall. Om mamman tar första tiden blir det inte rätt...hon får en outvecklad unge som inte ens kan kravla sig fram medan pappan får ett barn som kanske kanske kan gå ett par steg och säga ett par ord. Så varannan vecka eller så vore bra. 
• kvarterspoliser som kontrollerar hur dammsugning och tvätt går till. Eller så kan alla köpa alla tjänster av rutarbeterskor. Då skapas ju en enorm arbetsmarknad. 

Så om politikerna bara kunde ta sitt ansvar och börja bestämma på riktigt så skulle det ju gå att få fason på befolkningen i ett nafs! Vad väntar man på? Det är klart....det blir ju lite besvärligt om man framstår som någon slags diktatur. Det vill man ju inte. 

Feminism? Vad är det?

Jag tittade på Debatt i går. Det handlade om feminism. Jag blir förvirrad. Vad är feminism egentligen? Jag trodde att det var lika rättigheter och lika möjligheter det handlade om. Inte om att styra alla att leva likadant. Men så är det inte förstår jag. Jag lyssnar på moderaternas Bodil Sidén. En ung, snygg tjej. Undrar vad hon har för livserfarenheter? Vad har hon upplevt, gjort? Har hon barn? Har hon arbetat hårt med något fysiskt? Hon säger i alla fall att hon tycker att moderaterna ska kalla sig feminister nu. Det gäller att tvätta bort vänsterstämpeln på ordet. Feminism är enligt henne:

1. Att fler kvinnor arbetar mer.

2. Att männen tar sitt ansvar och arbetar mer hemma.

3. Att männen är hemma med sina barn mer (jag antar att det bara rör sig om att dela det där första året - sedan är det ju heltid för båda som gäller verkar det som).

4. Att det finns Rut-tjänster så att folk kan få i hop sina livspussel och så att kvinnor får något att jobba med.

Det är beklämmande. Går allt ut på att jobba? Tjäna pengar? Få ihop ett livspussel? Dela det där första barnaåret och sen köra på som innan. Köpa in lite städning och beställa hem en Linas matkasse på torsdagen? Ska det vara livet? Och barnen då? Var kommer de in i bilden? Men det är lätt för en feminist. Mer barnomsorg. Längre dagar, större utbud - nattis och helgis...Varför inte gå ännu längre? Feminismen kan bli ännu mer feministisk. Arbetsplikt, obligatorisk förskola och skola på heltid, individualiserad föräldraförsäkring, (kanske går det att lura ut hur mamman och pappa kan ta halva graviditeten var och föda tillsammans på något intrikat sätt - eller varför inte strunta i alltihopa och forska fram inkubatorer där barnen kan kläckas fram utan att gå omvägen via mammans kropp?) inspektörer som ser till att mamma och pappa jobbar lika mycket hemma, en hord av rutarbetare som ser till att folks hem är välstädade när de kommer hem på fredagskvällarna... Ordnung muss sein!