Kvinnor påverkas av graviditet och småbarnsår har forskning visat. De påverkas på så sätt att deras politiska engagemang minskar. Det minskar redan under graviditeten och ointresset håller i sig i flera år. Det har forskning visat. Och det framställs som lite av ett problem. Kvinnor och män reagerar nämligen lite olika på graviditet och småbarnsår. Och det är ju konstigt och lite dumt! Fast…är det egentligen så konstigt? Är det inte precis så det ska vara? Att ett nytt litet liv blir det intressantaste som finns för den som bär det inom sig? Och att ett litet, och faktiskt även större också, barn är bra mycket intressantare och värdefullare än politik? Om mamman inte skulle reagera så, vem skulle då samla all sin kraft och alla sina känslor kring ett värnlöst litet barn? Och är det inte bra att pappan inte blir riktigt lika insnöad? Naturen kanske  har menat det så…att vi ska vara lite olika för att på bästa sätt, på olika sätt, värna och omhulda våra barn.

En liten liten parvel på tre månader...vilken mamma kan låta bli att låta världen kretsa kring en sån? Vem tycker på riktigt att politik är viktigare och roligare att tänka på än en sån här liten en? 

Föräldratävlingen

 I en ledare i Aftonbladet kunde man nyss läsa att mammor och mammor…alltså mammor i samkönade förhållanden…är bäst på att ta hand om sina barn. I de osamkönade paren står det illa till. Och det är mamma som får betala. Hon tvingas vara hemma längre än pappa med barnen. Det är så förskräckligt synd om henne som måste ta ledigt från sitt förskräckligt viktiga jobb för att ägna sig åt något så…ja, vad är det egentligen…oviktigt/viktigt som att ta hand om egen avkomma. Samkönade par delar lika. Osamkönade par delar olika.

Receptet mot oegentligheterna som pågår inom de osamkönade paren? Självklart…individualiserad föräldraförsäkring. Förstås.

Men det räcker inte. Kvinnorna är i nuläget hårt drabbade av att ta hand om sina barn mer än vad männen gör. Deras karriär och löneutveckling påverkas negativt. Och kvinnors arbete är dessutom nedvärderat (precis…som att ta hand om egna barn i eget hem). Kvinnodominerade yrken har lägre löner.

Det här måste det förstås bli ändring på. Och det enda sättet att få ordning på missförhållandena är att mamma och pappa tar ut lika många föräldradagar vardera. Blir lika duktiga som mamma-mammafamiljerna. Papporna får inte längre tillåtas att strunta i sitt föräldraansvar. De måste ta alla sina dagar.

Urk säger jag. Urk urk urk. Är det inte lite ofräscht. Om man tänker efter. Har inte mammor varit lite ur ropet rätt länge nu? Är det inte dags att lyfta fram mammorna igen...i sin mammaroll alltså...inte bara som en arbetsmaskin, kanske i förskolan, för att ta hand om andras barn...ett viktigt arbete. 

Skit samma. Det är som det är. Vi mammor får hanka oss fram bäst vi kan. Eller sluta skaffa barn kanske. Det känns inte som om det är någon vidare bra idé i nuläget. Jag är i alla fall så glad över att jag fått vara mamma, på heltid, på riktigt. Att jag hade turen att få mina barn i en tid när det fortfarande fanns en aning frihet kvar...i en tid av tvång och förtryck. Med det menar jag att föräldraskapet är dikterat och tidsbegränsat av en mängd dagar. Att föräldraskapet är styrt av arbetslivet. Men att det åtminstone fanns ett visst manöverutrymme...pappan hade fortfarande rätt att ge bort en viss mängd dagar. Jag är glad över att ha en man som gav mig alla de dagar han hade tillstånd av staten att ge bort. Och jag är glad över att jag har fått så många barn att jag kunde vara hemma med mina äldre barn ...och att min man lyckades få en så pass hög lön att han till slut kunde försörja mig och våra barn. Och gissa vad...min man, mina barns pappa, blev ingen sämre pappa. Han är en bra pappa, en pappa som finns där för sina barn på alla sätt och vis. För vet ni vad...föräldraskapet är mycket, mycket längre än de där 300 någonting dagarna. Det varar hela livet. Föräldraskap är ingen kortdistanstävling där tävlingsparet som vinner delar lika på ett gäng dagar. Det är ett mycket större åtagande än så. 

Korrigering

Föräldraförsäkringen är ju på tapeten. Den är för lång. Det har ju som bekant Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU, kommit fram till. Ledarskribenter är bekymrade. I Vestmanlands Läns Tidning skriver en ledarkvinna att föräldraförsäkringen måste individualiseras. Hon skriver att ”Föräldraförsäkringen där ”familjen bestämmer” vem som ska vara hemma är den sista resten av ett förlegat system där kvinnan inte är en egen individ utan en del av mannens hushåll.” Hon skriver vidare att eftersom sambeskattningen avskaffades redan 1971 så är det dags att den gemensamma föräldraförsäkringen går samma väg. Synen på kvinnans roll i samhället måste uppdateras.

Hoppas bara att mammorna själva har lust att uppdatera sin syn på sig själva. Vi har ju redan uppdaterat oss en hel del sen 1971 när själva fundamentet för att kunna ta hand om sina egna barn smulades sönder. Vi har uppdaterat oss gång efter gång och är nu nere på 15 månader av heltidsmoderskap. Om vi lyder det normen fastslår alltså. Tänk om det inte är mannen som bestämmer det där med om mamman ska vara hemma eller inte? Tänk om det faktiskt är staten som gör det? Tänk om individualiseringen bara är ett redskap för staten att få sin vilja fram när det gäller mammorna i Sverige? Tänk om förtryckaren inte är mannen utan själva riket? Men man får se. Den som lever får se. Hur det än blir och går är det spännande att va me. Det blir kul att se vad de ska hitta på nästa gång.

Humankapitalet

Det har forskats igen. Nu har man forskat om föräldraförsäkringen. Och vad tror ni att man har kommit fram till? 

Jag tror att ni gissar rätt.

Föräldraförsäkringen är för lång. Man använder sig av en beviskedja där den outsagda tesen är:

föräldraförsäkringen är inte till för att föräldrar (särskilt inte mammor) ska kunna vara hemma med sina barn. 

föräldraförsäkringen är nämligen till för att skapa jämställdhet på arbetsmarknaden. 

Och nu är det så olyckligt här i riket att mammorna har fått för sig dumheter. Och det började de få år 1989. För då förlängdes föräldraförsäkringen med 3 månader. Och de där 3 månaderna lade mammorna rabarber på. Nästan alla av de där dagarna tog de. Och från och med år 1989 har mammorna i Sverige varit hemma alltför länge. 

I Sverige har en lång och fin föräldraförsäkring och en offentligt finansierad barnomsorg. Dessa två fina saker utgör själva fundamentet för den svenska modellen...att föräldrar ska kunna kombinera familjeliv med karriär. Så föräldraförsäkringen är väldigt viktig. Kvinnor ska inte behöva välja...barn eller karriär. Vi ska få båda. Denna modell gäller även i övriga Norden. De nordiska länderna har långa föräldraförsäkringar. Men inte alls så långa som i Sverige där den är 15 månader (om man tar ut alla dagarna i ett svep). I Norge är den 12 månader. Och på Island bara 9. Forskarna frågar sig alltså...är föräldraledigheten onödigt lång i Sverige? 

Och det tycker de nog att den är. Den är ett problem. För mammorna. För de är hemma för länge och det blir för dyrt för företagen. Och kvinnornas löner påverkas negativt. Företagen litar inte på mammorna...de räknar med att de ska vara hemma länge och då satsar de inte på deras löner på samma sätt som på pappornas löner. Och det hela är ännu allvarligare. Det är så allvarligt att de här 3 extra månaderna som infördes 1989 har föranlett att löneskillnaderna mellan mans- och kvinnodominerade yrken har ökat. 

Så ni förstår allvaret. Det finns nog bara en sak att göra. Korta föräldraförsäkringen. Se till att hindra mammorna från att vara hemma onödigt länge. För ni fattar väl...3 månader...av en barndom...ett mammaliv...det är inga småsaker inte. Det är ett rejält ofog som skapar stor oreda i rikets finanser...för att inte tala om JÄMSTÄLLDHETEN. Den drabbas hårt. Och det är därför rapportskrivarnas slutsats blir:

Kanske är den svenska föräldraförsäkringen längre än nödvändigt?

Kanske borde den förkortas för att bättre värna jämställdhet på arbetsmarknaden? 

Ja, så kan det vara...att bli mamma handlar inte om att ta hand om sina små...det handlar om att bli jämställd på arbetsmarknaden. Humankapitalet måste hållas i schack. Det gäller att varje liten människokugge snurrar på som den ska och inte orsakar något stopp i maskineriet. Barnen...ja, de har sitt eget maskineri att fogas in i. De är viktiga kuggar i jämställdhetssituationen på arbetsmarknaden...som råmaterial för kvinnlig frigörelse. 

Snabbhetspremien...

...infördes 1986 som något slags skydd för mammor som fick barn tätt. De skulle inte behöva lida ekonomiskt. Men kvinnor är ju smarta. Och vill de något försöker de få till det. Vi är som spårhundar som ständigt vädrar efter nåt som kan vara till nytta för oss själva och våra barn. Snabbhetspremien var en sån där godbit. Ett kryphål i det strängt reglerade ramverket som styr över vår reproduktion och våra möjligheter att ta hand om vår avkomma. Kryphålet upptäcktes snabbt och vips...började kvinnor skaffa barn med ca 2 års mellanrum. En hel befolkning anpassade sig efter regelverket. Snabbhetspremien gjorde att vi kunde dra ut på hemmavaron...skaffade man två barn kunde man bli hemma i lite drygt 4 år om man snålade med dagarna. Och om man inte kunde det kunde man ju gå tillbaka på deltid och ändå få samma föräldrapenning som med första barnet. Skaffade man tre barn tätt kunde man dra ut på heltidsmammaskapet i kanske hela 7 år. Så var det för mig när vi fick vårt tredje barn tätt...jag var inte ensam...många mammor på öppna förskolan nappade på det här generösa erbjudandet och anpassade sig...tre barn tätt! En hit!

Politiker är inte så smarta. Ibland är de riktigt korkade. De fattade tydligen inte att mammor vill vara hemma och ta hand om sina små. Och att de kommer ta varje chans som erbjuds. Men till slut trillar polletten ner. Det har den gjort nu. De senaste åren har det hörts röster lite då och då och från lite varstans att man borde göra något åt det här ofoget.

En sosse - Azadeh Rojhan Gustafsson - har motionerat om det här ofoget och vill försöka få stopp på det. Han låtsas vara en sån där hyvens kille som värnar om oss kvinnor. Men alla fattar väl egentligen vad det är frågan om. Det handlar om att stävja den osunda lusten mammor har att ta hand om sin avkomma.

Azadeh menar att det blir synd om kvinnorna som utsätts för den här snabbhetspremien eftersom de kommer att få en minskad inkomst på sikt eftersom de får ett minskat arbetskraftsdeltagande och en minskad arbetserfarenhet. Han vill alltså ändra på reglerna så att kvinnorna börjar föda barn med glesare mellanrum. Och det är ju jättefint att man inte ska behöva skynda på som en liten kanin med att skaffa barn. Fast det är ju det där med ekonomin förstås. Var och en som har haft om ett litet småbarn, särskilt om man är mamma och råkar älska sitt barn och känner en knäpp anknytning till den lilla ungen som gör att man till varje pris vill vara tillsammans med den och ta hand om den och bry sig om den förstår att det är jobbigt att vänta barn, föda barn, amma barn, ta hand om bäbis, gå ut och jobba och lämna över till pappan med allt vad det innebär i separationsångest både för mor och barn, jobba heltid, bli med barn så småningom  och göra om hela manövern. För att få en dräglig ersättning.

Men Azadeh är snäll. Han har fått höra av forskare att barn som fått syskon tätt blir sämre i skolan. Och det är ju dumt. Hur det blir med barnen när mammorna är ännu mer utslitna än vad de redan är vet ju ingen. Men det är väl bra med lite nytt forskningsunderlag på sikt. Så forskarna har nåt att göra. Nåt nytt att mäta.

Och Azadeh tänker även på de stackars kvinnornas kroppar. De hinner inte återhämta sig ordentligt och de riskerar förlossningsskador pga av det. Och det är ju synd om avelsdjuren drabbas av skador. Det blir störningar i produktionen och ökade kostnader. Då förstår man att det är bättre om mammorna föder barn, jobbar heltid och föder ytterligare ett barn till inom en mer rimlig tid.

Det hela landar förstås i jämställdheten. Om kvinnorna inte får tillfälle att vara hemma så länge med barnen ökar jämställdheten. Amen.

#mödraupproret

I helgen kunde man läsa en insändare som handlade om moderskap. En kvinna tycker att det vore dags för ett #mödrauppror. Hon menar att modersrollen borde uppvärderas och att det borde underlättas för mammor att kunna vara hemma och ta hand om sina barn under uppväxten istället för att tvingas ut på arbetsmarknaden. Hon menar att den sk svenska jämställdheten inte tar hänsyn till kvinnors och barns biologiska förutsättningar och behov utan istället tvingar alla till att leva efter en mansnorm. Hon menar att vi måste tala om modersrollens betydelse för våra barns utveckling och hälsa och även för kvinnornas eget självbefinnande. Hon menar att att vara mamma är det viktigaste jobb en kvinna kan ha och att ingen kan ersätta oss i denna roll.

Skribenten inleder sin insändare med att fråga sig varför inte ett mödrauppror inte kommit igång och svara själv...dessa tankar är inte politiskt korrekta.

Och det är de ju inte. Man får inte säga att mammor kanske skulle vilja ta hand om sina barn. Man får inte säga att mammor kanske har denna instinkt på ett helt annat sätt än pappor. Vilket inte betyder att pappor skulle vara ointresserade av sina barn eller att pappor inte skulle vara viktiga för sina barn. Man får inte säga att kvinnor mår dåligt av att inte få ta hand om sina barn. Man får inte andas om att mammor är mammor helt enkelt. Mammor är helt enkelt en människa som råkar vara behållare till ett foster och som så småningom barnet ska trilla ut ur. Men mycket mer är det inte. Mammor är inte annorlunda än pappor. Mammor och pappor ska vara lika och utbytbara. Detta vet alla är makthavarnas och medias syn på det hela. Inget konstigt med det. Men det konstiga är att inte ens kvinnor, mammor, som faktiskt vill vara hemma med barnen, som har kämpat med näbbar och klor för att kunna vara det, vågar erkänna det. Man FÅR helt enkelt inte säga att mammor är annorlunda än pappor. Trots att det är helt uppenbart att det är så. Mammor tar mest av alla föräldradagar. Varför? För att papporna är elaka och inte vill hjälpa till i föräldraskapet? Eller för att mammor helt enkelt tar för sig av dem...för att de vill det? Varför är det i princip bara mammor som är med i grupper i sociala medier som handlar om föräldraskap och barn? Är det för att papporna är jättejätteintresserade men inte kommer sig för att gå med i grupperna? Eller är det för att mammor har ett särskilt intresse och en särskild drift när det gäller det där med bäbisar, småbarn, det omsorgsgivande föräldraskapet? Varför är det i princip bara kvinnor som blir förskollärare? Är det för att män egentligen är jättejättesugna på att ta hand om småbarn i år efter år men av någon anledning inte kommer sig för? Eller är det i sjävla verket så att kvinnor av någon outgrundlig (eller ganska grundlig) anledning dras till småbarn och ser det som ett yrke som kan kombinera deras inneboende intressen med det oundvikliga behovet av att skaffa mat på bordet? Tja, man vet inte. Ingen vet säkert hur det ligger till. Och så länge mammor inte vågar slå näven i bordet och erkänna både för sig själva och för omvärlden att vi faktiskt VILL och KRÄVER rätten att ta hand om våra barn, bara av den anledningen att vi är just mammor, kan inget förändras. Och staten kan fortsätta sin styrning. Vi tillåter det ju. Lol.

Modersinstinkter

I dagens tidning läser jag en insändare som handlar om mjölk och kor och köttfria måndagar. Insändarskribenten vill att skolorna ska sluta servera mjölk, ost och smör på de köttfria dagarna man har i skolan. Mjölken ska fasas ut både för miljöns och kalvens skull. Kor och kalvar utsätts nämligen för ett stort lidande i mjölkindustrin. Korna kan mjölkas därför att de har fått en kalv. Men korna har lika stark modersinstinkt som människor. Och då är det så elakt att skilja ko och kalv åt bara för att vi ska få vår mjölk.

Men har vi mammor modersinstinkter? Hur länge gäller de? 480 dagar delat med 2 enligt politikerna. Helst mindre. Är det grymt att skilja mor och barn åt mot deras vilja?

Det är inte konstigt att kor och kalvar behandlas hårt...människor behandlas lika hårt. Korna får ställa upp med sin mjölk. Och då behövs det en kalv. Kvinnor måste ställa upp med sitt förvärvsarbete. Och då kommer barnen väl till pass. De behövs i barnindustrierna så att kvinnorna har något att arbeta med. Mödrar har reducerats till barnproducenter och löneslavar. Sånt har moderskapet blivit.