How dare you?

Barngrupperna i förskolorna i Sverige har blivit stora, riktigt stora. Det är nog så i princip över allt i landet. Och det är jobbigt förstås. Förskollärare och annan personal i förskolan har organiserat sig i form av Förskoleupproret. 35 000 medlemmar har de. De kräver att man ska lagstifta om barngruppernas storlek. Än har det inte hänt. Men trots att det är jobbigt går det. Det kan man läsa om i tidningen Läraren. Där kan man läsa om en förskola och en barngrupp. I gruppen finns 22 barn mellan 3 och 5 år. Det finns tre personal. Som brukligt. Om man ska få ihop schemat blir det i stort sett hela tiden bara 2 personal närvarande på samma gång. Som brukligt. På den här förskolan har också barnen långa dagar och det är vanligt att nästan alla 22 barnen är kvar när det är dags för mellanmål. Personalen har vädjat till sin chef att den ska göra något åt saken. Men det går inte. Personalen får göra så gott de kan helt enkelt. De får vara uppfinningsrika. De jobbar i mindre grupper (fast vilken vuxen är ledare i gruppen då?) och de är ute på gården. En anställd säger att de inte har tid att se alla barn. Man får vara glad över om man hinner ge alla barn uppmärksamhet en gång i veckan. Alla barn får inte lika mycket uppmärksamhet. De tysta glöms bort. Personalen är också ofta sjukskriven. Och det är ont om vikarier. Man får pussla med kollegor på andra avdelningar (hur går det till om det bara är 2 personal närvarande i barngrupperna...för det är väl så det brukar vara). Ibland är barnen sjuka och det är skönt. Det blir lugnare i gruppen när färre är där. Förskollärarna älskar sitt jobb men det är svårt att sköta uppdraget.

En förskollärare berättar att det inte har varit bra i förskolan när det gäller personaltäthet på många år…inte på alla de 25 år som han har jobbat i verksamheten.

Ja, det är sorglig läsning. Det är ju barn det handlar om. Små små barn som ska bli stora. Man undrar ju lite hur de påverkas av att inte bli sedda, omhändertagna, omhuldade av en vuxen mer än någon gång då och då. Vad gör det med barnen? Känslomässigt? Intellektuellt? Att de som bestämmer vågar leka med barnen på det här sättet…med vår egen framtid.

Jag är väldigt omodern av mig…för jag kan inte låta bli att tänka på de där små…att de faktiskt har varsin mamma. Och att mammor inte längre ska ta hand om sina små. Tänk om de faktiskt skulle vilja göra det. Tänk om de innerst inne längtar efter sina barn. Och tänk att de faktiskt sitter inne på det barnen behöver…omsorg och närvaro och kärlek…men måste bärga sig till kvällen kommer, till helgen, till lovet. Resten av tiden…de långa vanliga vardagstimmarna, de bästa timmarna på dagen…under de ska barnen skickas till utbildning…i överfulla barngrupper. 

Jag skulle vilja säga som Greta: How dare you?

Barnrättigheter

När jag var barn tyckte man lite synd om de klasskamrater som inte hade mamma hemma på eftermiddagarna. Man kallade dem nyckelbarn. De hade en nyckel i en snodd runt halsen. De fick själva låsa upp och ta hand om sig när de kom hem från skolan eftersom mamma inte var hemma. I min klass var det ett barn det gällde. Sen gick åren och fritidshemmen byggdes ut. När jag fick egna barn i skolan i början av 2000-talet gick nästan alla barn på fritids efter skolan. I samma veva började det bli allt vanligare att barn inte gick på fritids längre än till åk 3. Man började anse att barn klarar sig på egen hand på eftermiddagarna när de blev en 10 år. De barn som hade föräldralediga eller arbetslösa mammor/pappor fick inte gå. De hade ju liksom någon hemma. Och så ligger det fortfarande till.

Och det är tydligen problematiskt. Alla barn mellan 6 och 9 år borde ha rätt att gå på fritidshem. Det tycker den förra regeringen och de har lämnat in ett betänkande till skolminstern Lotta Edholm. Precis som alla småbarn har rätt att gå vissa gratistimmar på dagis borde nu alla barn mellan 6 och 9 år ha rätt att gå på fritids gratis. En forskare i pedagogik säger att man hade ju samma diskussion om förskolan för några år sen. Då såg man förskola som omsorg. Nu ser man förskola som en barnrättighet. Och den här barnrättigheten borde vara naturlig även för fritidshemmet. De stackarna som inte får gå kommer ju inte få ta del av fritidshemmets läroplan. Ett allmänt och gratis fritidshem är alltså av nöden för barna mellan 6 och 9, ca 10-12 timmar i veckan. 

Det jobbiga är att fler barn i fritids betyder att verksamheten skulle bli ännu mer pressad än vad den redan är. Ett allmänt fritids skulle innebära att verksamheten skulle växa med ca 10 200 elever. Och kalaset skulle kosta drygt en halv miljard kronor per år. Fler personal skulle också behöva anställas. Tyvärr är det personalbrist som det är. Men ingen fara på taket...det finns så mycket folk därute som skulle kunna ta hand om barnen. Det behöver inte vara utbildad personal utan barnskötare, fritidsledare och socialpedagoger (vad nu det är). 

Ja, så ligger det till. Det är viktigt att barn har rättigheter. Och den viktigaste rättigheten de ska ha verkar vara att slippa vara hemma. 

Här är två barn som efter skolans slut just den här dagen då det hände, passade på att gå ut i skogen och leka. Den rättigheten kunde de ta sig eftersom de slapp organiserad verksamhet efter skolans slut. De hade rättigheten att själva välja vad de ville göra. Rätt skönt om man tänker efter. 

Mycket väsen för ingenting

Barnafödandet går ner i riket. Kraftigt. Och det är tydligen en trend. 

Man funderar på vad det kan bero på. Och man har kommit fram till att det kan vara föräldraförsäkringens fel. Fruktsamheten har nämligen en stark koppling till den där försäkringen. Man vill etablera sig på arbetsmarknaden innan man slår till. Förstås...man får ju inte så bra föräldrapeng annars. Och om det då är lågkunjunktur och kris så blir man ju förstås mer noga med pengarna. Fast det är ändå konstigt säger en demograf vid SCB. För det har ju inte varit någon kris under alla de år nativiteten gått nedåt. Det är ett mysterium. Kanske beror det på klimatmedvetenhet eller en osäkrare arbetsmarknad. Och så ser man att det hela är en del av ett globalt mönster. 

Kanske är det som så att intresset för barn har minskat helt enkelt. Det skulle kunna vara så. För varför ska man egentligen skaffa barn? Längta, vänta, föda, amma...och sen ta hand om bäbisen på heltid i cirkus 1 år. Kortare om pappan vill hälften av dagarna. Som sig bör. Sen vidtar åren av lämnande och hämtande. Och vabbandet. Och så finalen. Ha ungen hemma ensam på eftermiddagarna och hela/delar av loven. Mycket väsen för ingenting. 

Tid

I tidningen mama kan man läsa om hur man ska göra för att få lite mer tid för familjen. Det ju nämligen svårt för moderna familjer att få till att samla hela familjen vid matbordet varje kväll…något som ändå är drömmen.

9 av 10 föräldrar tycker att det är viktigt att äta minst en måltid om dagen ihop med familjen. 47 % fixar det. Varför? Jo, föräldrarna jobbar sent eller barnen har fritidsaktiviteter.

Och det här är kanske inte det allra värsta. Det värsta är att 40 % av föräldrarna i riket säger att de bara träffar sina barn 1-2 timmar om dagen.

En barnläkare säger att när det nu är så här…att man har så lite tid tillsammans…ja, då blir det ännu viktigare att ta tillvara på de tillfällen som ges. Middagen måste bli en kvalitetsstund med givande samtal.

Tips:

Ställ frågor och följdfrågor.

Skapa en positiv stämning.

Ställ regelbundet frågan…Vad har varit BRA idag? Alltså för att trycka på det positiva.

Skapa regler för en lugn måltid…telefoner bort!

Bra tips. Men ändå lite deprimerande. Särskilt för de små barnen. Sitta vid ett matbord och ha en givande konversation med förskolebarn liksom…be dem berätta om vad som var bra idag, på förskolan. Visst, bra…men kom igen…en 1-åring, en 2-åring, en 3-åring…Det är klart att man ska prata med sina småttingar vid bordet men det räcker inte på långa vägar…inte när barna knappt kan prata. Nä, då är det tiden som räknas. Många långa timmar tillsammans gör att många, många ord utväxlas…och en massa annat också förstås…kramar, pussar, bus, spring, promenader, gemensamma lugna stunder, kompromisser, sånger…

Det är sorgligt att man VET att föräldrar knappt träffar sina barn på vardagarna och inte reagerar annat än med att komma med små plåster på såren.

Pandemibarn

Det har forskats om de sk pandemibarnen, alltså de som fötts under pandemin. De har skolats in, eller ska skolas in, i förskolan. Och det är inte lätt. Att skola in dem är ganska komplext. De har nämligen inte vant sig vid att lämnas bort, till exempel till barnvakter, redan innan förskolestarten. De har heller inte gått i öppna förskolan eller sett sina föräldrar interagera med väldigt många människor. Som en följd av detta har barnen blivit blyga och oroliga och håller sig nära föräldrarna vid inskolningen.

Ja, så konstigt har det blivit. Jag har svårt att sätta ord på det. Det har blivit ett problem att riktigt små barn är blyga och håller sig nära sina föräldrar. Det har blivit ett problem att riktigt små barn inte har tränats i att lämnas bort innan de tränas i att lämnas bort i och med inskolningen på förskolan. Det har blivit alldeles naturligt att riktigt små barn ska lämnas bort till förskolan istället för att vara med sin mamma på dagarna. Men som forskarna säger. Det är ingen fara. Barnen kan vara osäkra, blyga och hålla sig nära föräldrarna…men det går över. Det tar bara lite längre tid än det brukar.

Misstänkt

Jag läser om en amerikansk studie av ett förskoleprojekt man haft för sig i Tennessee. Det är 4-åringar, barn till låginkomsttagare, som fått gå i förskola minst 5,5 timmar om dagen, i grupper på som mest 20 barn. De har tagits om hand av utbildad och välbetald personal och fostrats/utbildats efter en läroplan.

Nu har man utvärderat. Och resultatet var inte så värst. Kort sagt visade det sig att barn som fostrats hemma mådde bättre och lärde sig bättre.

Förskolebarnen, som alltså gått i en högkvalitativ förskola, presterade sämre i matte, läsning och vetenskapsämnen under skoltiden. De var också mer aggressiva samt hade oftare inlärningsproblem eller känslomässiga störningar.

Och det här handlade alltså om barn som var hela 4 år när de började förskolan. Och det här handlade om barn som gått i en förskola med hög kvalitet. Och det handlade om barn som gått deltid i förskolan.

Undrar om någon läser den här rapporten här hemma. Om så, undrar om någon tänker något. För lite, liten kan man ju misstänka att förskolan kanske är lite lite boven i dramat när det gäller en del problem man har i skolan. Kanske i alla fall.

 

An offer you can't refuse

Obligatorisk förskola…det låter rätt fräscht va! Eller not kanske…om man nu tycker så. Men politiker, ja de gillar konceptet. De gillar förskola helt enkelt och trots att nästan varenda liten unge som gömmer sig i riket redan lotsats in i förskolefållan är de liksom aldrig nöjda. Inte förrän ALLA barn befinner sig på rätt plats. Regeringen vill använda sig av uppsökande verksamhet…sända ut speciell personal som ska övertala subversiva eller okunniga föräldrar om den rätta vägen för barnen. Liberalerna…ja de lobbar för ett lite mer liberalt, frihetligt förslag. OBLIGATORISK FÖRSKOLA. De vill att barnen MÅSTE gå i förskola när de är 5 år.

Varför? Jo, men det fattar väl alla. ”Förskolan är en av de bästa uppfinningar i den svenska välfärdsstaten. Det gör att våra barn utvecklas socialt, förbereds för skolan, får växa också utanför hemmet och får fler kompisar.” Och beviset för att förskolan är bra är att…”De flesta barn i Sverige går i förskolan”. Det fattar man väl…om förskolan är bra så går barn i förskolan och om alla barn går i förskolan så betyder det att förskolan är bra. I ett evigt gyllene band. Om ni förstår.

Men det svävar ett mörkt moln över förskolesverige. Det finns barn som inte får gå i förskolan. Det är de stackars utrikesfödda barnen och barn som bor i utsatta områden. Föräldrarna kanske inte vet hur den svenska barnomsorgen fungerar. Kanske har de inte integrerat sig i Sverige. Det finns också föräldrar som vill EXKLUDERA sina barn från den svenska samhällsgemenskapen av kulturella, patriarkala eller religiösa skäl. Och det är DE man vill komma åt.

Ja, sen är det ju det där med svenskan också. Barn i utsatta områden får ju inte höra någon svenska. De är omgivna av andra utlänningar. Och i förskolan där kan barnen förbättra sina kunskaper i svenska (bland alla andra utländska barn och med stor sannolikhet personal som kanske inte heller har svenska som sitt modersmål).

Sen är det synd om barnen i utsatta områden. Det är trångbott där. Och de behöver komma ut och rasta av sig i förskolemiljön där det finns gott om plats!

Ja, alla förstår att det inte räcker att bara erbjuda ungarna att gå i avgiftsfri allmän förskola 15 timmar i veckan från 3 års ålder. Socialdemokraterna tar ett litet steg i rätt riktning när de nu vill skriva in alla barn i förskola från 3 års ålder och så får föräldrarna tacka nej om de inte har lust att skicka ungarna. Men det räcker inte alls. Förskolan måste bli OBLIGATORISK från i alla fall (i alla fall-et hintar lite…det kommer mer…man måste bara bida sin tid lite) 5 års ålder.

Jag är så glad över att mina barn är stora nu. Jag är så glad över att det fanns lite frihet kvar när de var små. Jag är så glad över att ha fått vara tillsammans med mina barn när de var så stora som 3-5 år...att ha fått se dem leka, sova ut på morgonen, vara tillsammans med sina syskon, att de har fått leva i ett hem tillsammans med en vuxen människa som haft tid att lyssna, prata, kramas, finnas där...att de har fått göra sig redo, mogna, utvecklas, bli duktiga och uppfinningsrika på egen hand och tillsammans med mig och syskonen innan det blev dags att skiljas åt på dagarna. 

 

 

Föräldratävlingen

 I en ledare i Aftonbladet kunde man nyss läsa att mammor och mammor…alltså mammor i samkönade förhållanden…är bäst på att ta hand om sina barn. I de osamkönade paren står det illa till. Och det är mamma som får betala. Hon tvingas vara hemma längre än pappa med barnen. Det är så förskräckligt synd om henne som måste ta ledigt från sitt förskräckligt viktiga jobb för att ägna sig åt något så…ja, vad är det egentligen…oviktigt/viktigt som att ta hand om egen avkomma. Samkönade par delar lika. Osamkönade par delar olika.

Receptet mot oegentligheterna som pågår inom de osamkönade paren? Självklart…individualiserad föräldraförsäkring. Förstås.

Men det räcker inte. Kvinnorna är i nuläget hårt drabbade av att ta hand om sina barn mer än vad männen gör. Deras karriär och löneutveckling påverkas negativt. Och kvinnors arbete är dessutom nedvärderat (precis…som att ta hand om egna barn i eget hem). Kvinnodominerade yrken har lägre löner.

Det här måste det förstås bli ändring på. Och det enda sättet att få ordning på missförhållandena är att mamma och pappa tar ut lika många föräldradagar vardera. Blir lika duktiga som mamma-mammafamiljerna. Papporna får inte längre tillåtas att strunta i sitt föräldraansvar. De måste ta alla sina dagar.

Urk säger jag. Urk urk urk. Är det inte lite ofräscht. Om man tänker efter. Har inte mammor varit lite ur ropet rätt länge nu? Är det inte dags att lyfta fram mammorna igen...i sin mammaroll alltså...inte bara som en arbetsmaskin, kanske i förskolan, för att ta hand om andras barn...ett viktigt arbete. 

Skit samma. Det är som det är. Vi mammor får hanka oss fram bäst vi kan. Eller sluta skaffa barn kanske. Det känns inte som om det är någon vidare bra idé i nuläget. Jag är i alla fall så glad över att jag fått vara mamma, på heltid, på riktigt. Att jag hade turen att få mina barn i en tid när det fortfarande fanns en aning frihet kvar...i en tid av tvång och förtryck. Med det menar jag att föräldraskapet är dikterat och tidsbegränsat av en mängd dagar. Att föräldraskapet är styrt av arbetslivet. Men att det åtminstone fanns ett visst manöverutrymme...pappan hade fortfarande rätt att ge bort en viss mängd dagar. Jag är glad över att ha en man som gav mig alla de dagar han hade tillstånd av staten att ge bort. Och jag är glad över att jag har fått så många barn att jag kunde vara hemma med mina äldre barn ...och att min man lyckades få en så pass hög lön att han till slut kunde försörja mig och våra barn. Och gissa vad...min man, mina barns pappa, blev ingen sämre pappa. Han är en bra pappa, en pappa som finns där för sina barn på alla sätt och vis. För vet ni vad...föräldraskapet är mycket, mycket längre än de där 300 någonting dagarna. Det varar hela livet. Föräldraskap är ingen kortdistanstävling där tävlingsparet som vinner delar lika på ett gäng dagar. Det är ett mycket större åtagande än så. 

Saliga äro de som tro

 95 % av alla barn i Sverige mellan 3 och 5 år går i förskolan. Det är bra. Men inte bra nog. De där 5 % som har slunkit undan är nämligen helt avgörande för  hela Sveriges framtid. De barn som slunkit undan är nämligen barn som verkligen skulle behöva gå i förskolan. Barn med utländsk bakgrund och barn som bor i socioekonomiskt utsatta områden. Och så kanske det finns några svenska dissidenter gömda i den här lilla gruppen...alltså något fåtal föräldrar som tycker att små barn mår bäst av att uppfostras i hemmen eller ännu värre...som tycker att det är roligt att ta hand om sin egen avkomma. Äh, skämt å sido...men det är lätt att bli lite ironisk. För det hela är lite komiskt på något sätt. Tycker jag i alla fall. 

Förskola är liksom grejen. Medicinen mot allt. 

Hur som helst så måste man försöka få bukt med de där 5 procenten. Och det ska man göra genom uppsökande verksamhet. Föräldrar som inte har satt sina barn i förskola ska varje halvår från och med att barnet fyller 3 år uppsökas och informeras om hur bra förskolan är. Föräldrarna kan nämligen ha missat att förstå detta. Föräldrarna kan ha missat att deras barn faktiskt har rätt till utbildning. Små barn måste nämligen också utbildas och den utbildningen kan bara ges av proffs (eller outbildad personal...bara det är personal i en förskolelokal så funkar det också tror jag) i tillrättalagda lokaler. 

Man lutar sig på forskningen. Och forskningen visar att barn som gått i förskolan blir bättre i skolan senare. De blir bättre på språk och matte. Och förskolan är inte bara en utbildningsform utan också en social skyddsvall...barn som gått i förskola får en bättre psykisk hälsa än barn som varit hemma, de blir inte lika kriminella som barn som varit hemma och de kommer heller inte att missbruka droger på samma sätt som hemmabarnen. Förskolebarnen får jobb lättare. De kommer att tjäna mer pengar och få bättre pensioner. Ni hör ju. Förskolan är grejen liksom. Forskningen visar på det. 

I en rapport regeringen kommit med i detta ärende kan man läsa om att barnen får en enorm stimulans i förskolan. Personalen uppmuntrar och tar tillvara barnens nyfikenhet och intressen. Förskolemiljön är stimulerande och barnen får där lyssna på högläsning och samtala om litteratur och andra texter (sic!). Personalen lägger grunden för alla annan kunskap barnen kommer att behöva senare i livet. Barnen lär sig att kommunicera, söka ny kunskap och att samarbeta. Personalen ser till att barnen utvecklar ett nyanserat talspråk och ordförråd och de lär sig att leka med ord, berätta, uttrycka sina tankar, ställa frågor, argumentera och kommunicera med ord. Och barnen lär sig allt detta på både sitt eget modersmål och på svenska. Tänk er! Vilken förälder kan tävla med allt detta? Föräldraomsorgen och föräldrakärleken står sig slätt. Det hör ju var och en. 

Och allt vad förskolan gör är i enlighet med barnkonventionen. För barnkonventionen slår fast att inget barn får diskrimineras...alltså alla barn måste gå i förskola för annars särbehandlas ju de som hamnat utanför. Barnets rättighet är att gå i förskola. För det har man bestämt i Sverige. Och då är det så. Man har bestämt att barn har rätt att bilda och uttrycka egna åsikter och att de har rätt till vila och fritid, lek och rekreation och att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet. Och om barnen inte skickas ut i arbete...hur ska de få utöva sin rätt till vila och fritid? Det går ju inte. Och barnet kan ju inte upplysa föräldrarna om sin rätt att att gå i förskola samt att bilda egna åsikter och att uttrycka dem...så då måste ju staten åta sig denna uppgift. Det förstår ju var och en. Uppsökande verksamhet är alltså på sin plats. 

Mmm, så är det. De svenska barnen är inget problem. Deras föräldrar har fattat. De behöver inte upplysas. De behöver inte ägna en tanke åt vad deras barn behöver eller hur de egentligen vill ta hand om sina barn. Det är de utländska barnen man vill åt. Vad det vränger sig om är det där med segregation, integration, sviktande skolresultat, kriminalitet och droganvändning. Man verkar på fullt allvar tro att allt kommer att lösa sig om man bara får tag i de där 5 procenten av alla barn och ser till att de fostras på förskola och inte av undermåliga mammor. Man får hoppas att de får in 100 % av ungarna i förskolan. För sen, när det är gjort, finns det ju inget mer att skylla på. Då kommer allt att bli bra. Människomaterialet kommer äntligen att kunna bli färdigformat intill perfektion. Allt i enlighet med forskning och konventioner. Halleluja! 

Doublespeak

 Jag lyssnar på en intervju med Ivar Arpi och Veronica Palm, som alltså intar motsatta ståndpunkter i frågan om individualiserad föräldraförsäkring.

Arpi tycker att föräldrar är kapabla att bestämma själva hur de vill göra med sina föräldradagar.

Palm håller med. Föräldrar ska få göra fria val. Men...

för det finns ett MEN...

Vi människor är styrda av djupt inrotade könsroller som vi reproducerar varje dag.

Dessa könsroller måste brytas. Vi måste få hjälp att befria oss från dem. Vi människor måste bli fria.

Politiken ska hjälpa oss på vägen mot frihet. 

När vi tvingats att göra som ideologin påbjuder kan vi äntligen välja fritt. Alltså på riktigt välja fritt. Och när vi väljer fritt då väljer vi som vi ska. Det finns bara ett val och detta val vill man träffa. Inget annat. Så går det till när man väljer fritt. 

“Doublethink means the power of holding two contradictory beliefs in one's mind simultaneously, and accepting both of them.”

Precis så...två motstridiga åsikter på samma gång, Båda är sanna. På samma gång. Vi ska välja fritt. Vi ska göra som de säger. 

1984...fast så många år efteråt. Räcker det inte snart? Är det inte lite ofräscht att hålla på med det här eviga jämställdhetssnacket? 

Folk reagerar på nyhetsartikeln som läggs ut på fb. De flesta vill välja själva. De vill bestämma över sina dagar de fått. 

Jag känner mig deprimerad. Är det inte futtigt på något sätt? Vad har de gjort med oss? Med oss mammor? Vi drivs av vår längtan att få barn. Vi vill ha dem, vänta dem, föda dem, amma dem, ta hand om dem. Vi går villigt med på att bringa barnen till världen. Sen får vi våra dagar. När dagarna är slut ska vi lämna in barnen i förskolan. Vi är som burfåglar. Dagarna utgör hela vår barnavärld. När dagarna är slut så är de. Utöver dagarna...inget. Dagarna är allt vi kräver. 

1984 igen...

“Power is in tearing human minds to pieces and putting them together again in new shapes of your own choosing.”

“The masses never revolt of their own accord, and they never revolt merely because they are oppressed. Indeed, so long as they are not permitted to have standards of comparison, they never even become aware that they are oppressed.”

Det är svårt att tänka något som inte finns. Och för en mamma finns inte längre tid för barn. Vi har accepterat att helt enkelt vara barnleverantörer till samhället. Vi går med på att vänta, föda, amma barn och sedan lydigt leverera dem till samhället efter ett visst antal dagar. Och de dagarna är viktiga. Varenda en av dessa dagar är symboler för frihet. Men utöver...inget. Utöver dessa dagar...blankt. 

Det är synd om människorna.

 

 

Kris i befolkningsfrågan

 Idag tar vi det för självklart att barn ska lämnas på förskolan vid mellan 1 och 1,5 års ålder. Det är naturligt. Vi tycker att det är naturligt att vi får ett barn och på samma gång får vi ett antal föräldradagar som hör till barnet. När de dagarna är slut är också vår heltidssamvaro med barnet slut. Det är inget märkligt med det. När jag var barn…på 60- och 70-talet…var det inte så. Det var ovanligt att barn gick på förskola. Det var vanligt att mammorna var hemma. Mina barndomsår var en skiljelinje…en mellanperiod mellan det gamla och det nya. Hur blev det så då…att något som var naturligt…att barn fostrades hemma till de började skolan...blev något onaturligt? När uppstod idén om att något nytt skulle införas, att barn skulle fostras på ett annat sätt?

Jag tror att man måste börja med Alva Myrdal och hennes och makens skrift Kris i befolkningsfrågan, från 1935. Den handlar om ett Sverige som måste omstöpas. Det föds för få barn. Människomaterialet är till viss del undermåligt och därför behövs ett steriliseringsprogram, ny bättre bostäder behövs, preventivmedel behövs också, hälsovården måste förbättras och komma alla till del. Sexualupplysning måste införas…folket måste upplysas, väckas och fostras. Barnavårdscentraler måste införas. Föräldrarna måste också undervisas så att de kan bli riktigt lämpliga som uppfostrare. Skolan måste stöpas om. Skolan ska arbeta med demokratisering och inte bara utbildning. Eleverna arbetar bara efter att få betyg och inte för att lära för livet. Eleverna ska inte fostras till starka individer utan till gruppvarelser. Barnen ska fostras socialt.

Ja, och så handlar det om familjen. Familjen hade förändrats då på 1930-talet. Den gamla bondefamiljen är borta. I den familjen hade man av nöden haft en arbetsfördelning. Mannen plöjde och sådde, hustrun beredde lin och mjölkade. Och barnen hjälpte till. Det fanns ingen maktkoncentration. Alla hjälptes åt. Familjen var både en produktionsenhet och en konsumtionsenhet. Nu (alltså då på 30-talet) har hemproduktionen inskränkts, och därför har kvinnorna och barnen blivit ekonomiskt isolerade. Kvinnan har blivit alltmer sysslolös. Fadern som försörjer familjen har fått ökad makt genom att han är den som tjänar pengarna. Plötsligt befinner sig familjen i ett övergångsskede. Saker måste förändras.

Släktgemenskapen försvagas. Och därför måste den moderna familjen göra det psykologiskt lättare för barnen att lösa släkt- och familjeband. Vi måste frigöra barnen mer från oss. De får inte bli för fixerade vid oss. Därför måste vi tidigt börja delvis lösgöra barnens uppfostran från den lilla och privata familjekretsen.

Men det finns ännu en anledning till att flytta barnens fostran utanför hemmen…och den har industrialiseringen fört med sig. Hemmen är inte längre ändamålsenliga som uppfostringsmiljö. Arbetsgemenskapen är upphävd och produktionen är flyttad utanför hemmen. Vi får hitta på leksaker till barnen. Vi har hittat på en artificiell leksaksvärld som ersättning för den rika verkliga världen.

Hemmet är helt enkelt en för fattig värld för de små barnen.

Alva menar att uppfostringssituationen i den lilla moderna familjen är patologisk. Att en vuxen människa, oftast modern, ska ägna sin dag åt hemmet endast för eftersynen av ett eller möjligen två barn, det är dock ganska orimligt. Och det blir ännu orimligare i takt med att det övriga hemarbetet rationaliseras och minskar. Barnen riskerar att bli överuppfostrade och situationen blir olidlig. Alva beskriver det som att det är några få individer som ständigt sliter på varandra i en allt trängre och innehållslösare miljö. Barnens och de vuxnas värld kan inte längre vara densamma.

Så familjen måste moderniseras på så sätt att man skapar mer ändamålsenliga uppfostringsmiljöer för småbarnen. Det ska vara välorganiserade, offentliga och kostnadsfria barnkammarskolor eller ”lekstugor” där barnen för en betydelsefull del av sin dag kan få en för dem särskilt inrättad och avpassad omgivning.

Barnen behöver få en social uppfostran. De måste få vara tillsammans med jämnåriga. Barnkammarskolorna skulle utrustas med pedagogiskt fullt lämpliga leksaker. Dessa leksaker skulle vara för stora och skrymmande och bullrande för moderna våningar. Barnen skulle få ett mål hälsomat om dagen…precis som skolbarnen skulle få sin skollunch. Detta skulle innebära en socialpolitisk kostnadsutjämning.

Barnen skulle skötas av tränat folk. Lämpliga kvinnor skulle särskilt utbildas och exploateras för tillsyn av 8-10 barn. Som det är nu har kanske många kvinnor som har verklig begåvning och lust för att ta hand om barn inga alls och andra är helt olämpliga och har hand om många barn.

Om man införde barnkammarskolorna skulle detta innebära en social utjämning för barn som hade det dåligt hemma, barn som kanske var utsatta för skadliga inflytelser, tex hade en mamma som var nervös.

Det skulle skapas en balans mellan förskolefostran och hemmaliv. Och föräldrarna skulle tycka att det var mycket roligare att ha barn om de slapp ifrån dem under större delen av dagen. Man skulle slippa mycket gnisslande friktion och tjat.

Barnpsykologer var ense om att det var lagom att barnen är borta 3-5 timmar om dagen från 2-3 årsåldern. Men om mamman jobbar 8 timmar om dagen så är det inte farligt för barnen att vistas hela dagen i en storbarnkammare.

Barnkammarskolorna måste också utrustas med spädbarnsavdelningar eftersom vissa kvinnor kanske vill eller behöver förvärvsarbeta redan när barnen är helt späda.

Sen kommer vi in på själva kvinnan.

Kvinnor har numera många lyxgöromål. Dit hör det småborgerliga umgängeslivet. Den överambitiösa husmodern ägnar sig åt överdrivet matlagande. Vissa broderar och stickar, syr och virkar i onödan. Vissa läser böcker för att förströ sig. Vissa shoppar för mycket, sportar för mycket, ägnar sig åt vidlyftig erotik eller social välgörenhet. Kvinnor borde istället rikta sin energi till arbetsmarknaden.

Kvinnor som ville förvärvsarbeta efter äktenskapet fick endera anlita barnflickor eller avstå från arbete. Någon typ av föräldraförsäkring borde införas.

Alva drömmer om en ny familj. I den nya familjen ska hustrun stå vid mannens sida som en kamrat i det produktiva livet. Under arbetsdagen, de 7-8 timmarna mitt på dagen ska familjen vara splittrad. De vuxna ska vara på sina arbetsplatser och barnen ska leka, äta, sova och gå i skola på sitt håll. Alva tror att gemensam bostad och gemenskap fritid kommer att bestå inom familjen. Familjen kommer att bli alltmer beroende av samhället...det större folkhushållet.

Ja, Alva fick på det hela taget igenom sin vilja. Barn fostras av tränade tjänarinnor i lokaler avpassade för barns behov. Kvinnor riktar sin energi på arbetsmarknaden istället för på lyxgöromål och annat i hemmen. Heltidsföräldraskapet har att rätta sig efter försäkringskassans regler. Alvas drömmar och idéer tog inte riktigt fart på en gång. Ett krig kom i vägen och 40- och 50-talen blev i stället hemmafruarnas gyllene årtionden. Men sen kom 60-talet och då var det dags för förändring! Men det skriver jag om en annan gång! 

Att lära sig bli människa.

 I tidningen Läraren skriver en filosof om förskolan. Hon forskar om kollektivitet och yrkeskunnande inom skolväsendet. Filosofen är vetenskapligt präglad av den tysk-judiska filosofen Hannah Arendt, som menade att de totalitära ideologierna systematiskt isolerade den enskilda människan samtidigt som de underordnade henne den tvingande gemensamma ideologin. Arendt betonade vikten av gemenskap och pluralitet och att man som människa hittar sig själv bland andra människor. Filosofen menar att förskolan är ett unikt tillfälle för barn att lära sig bli och att vara människa. I förskolan lära man sig hur man är med varandra, hur man är en bra kompis och hur man tröstar varandra. I förskolan utvecklas en slags social omsorgskunskap...ja, där utvecklas den fundamentala människokunskapen. Ja, sen handlar det om hur den nya 10-åriga grundskolan hotar den fina traditionella förskolepedagogiken men det struntar jag i att skriva om.

Jag blir lite förvirrad. Och lite förargad. Och har lite svårt att sätta ord på mina tankar. Jag tänker att Hannah Arendts resonemang om hur totalitära ideologier angående att isolera den enskilda människan OCH att samtidigt underordna henne den tvingande gemensamma ideologin liksom gäller även i ett samhälle där man fostrar barn i ett kollektiv. Kanske är det till och med precis exakt just detta som är en sådan totalitär uppfostringsmetod. Man isolerar barnet från just det ställe där barnet kan forma sin identitet och underordnar det den gemensamma ideologin, Den tvingande ideologin. Hur menar jag? Jo, jag tror ju att en liten människa formar sin identitet i nära kontakt med sin mamma, sin lilla familjegrupp. Det är där, och inte i förskolan, det lilla barnet blir människa. Det är i den täta gemenskapen med mamma och resten av familjen barnet lär sig att göra sig tydlig. Det är i mamman och de andra nära personerna i familjen barnet lär sig tolka sina känslor, får tröst, möter skrattet, bollar orden, får sina ord upprepade och förtydligade...Det kan inte ske i en grupp barn med någon eller några främmande vuxna. I Sverige skiljer vi mor och barn åt med tvång vid ca 1 års ålder. Tvånget består av två faktorer. 1. Ekonomiska incitament. Det finns inget som talar för att en mamma ska kunna eller vilja vara hemma med sitt barn längre än vad föräldradagarna tillåter. Endera har man inte råd efteråt eller så vill man hellre ha pengarna än tiden med barnet. 2. Attityder. Det är ingen annan som är hemma med sina barn och därför blir det väldigt jobbigt att sticka ut och välja något som är helt onormalt. Det är inte säkert att man ens tänker på att det går att vara hemma med barnen. Det finns inga förebilder som visar att det är en möjlig väg. Det är väldigt ensamt att vara hemma med sina barn. Inga andra mammor och barn finns att umgås med. Vi har alltså tvingat in barnen i en omsorgsform där en viss ideologi råder. En gemensam ideologi. Den ideologin var mycket tydlig från början. Det var bra för barn att fostras av proffs istället för av en inskränkt mamma. Förskolan kan stimulera barnen på ett annat sätt än en outbildad mamma. I förskolan lär sig barn att samverka med andra barn, att vänta, att kompromissa, att visa empati osv. Och så får vi inte glömma förskolans betydelse för mammorna. Mammorna blir tack vare förskolan frigjorda ur de hämmande hemmen. Mammorna får komma ut och förverkliga sig, tjäna egna pengar, blir fria. Och få en bra pension förstås. Och så har det kommit till ytterligare en aspekt i förskoleideologin. Mantrat numera är att barn som går i förskola blir duktigare i skolan senare. 

Ja, så snurrar mina tankar. Kanske skulle det räckt med att kommentera meningen som fick mig att studsa egentligen...

"Det är på förskolan barn lär sig att bli människa...bland människor." 

Förstoppat

 Man brukar skriva om det då och då...det där med blöjor och potträning...och nu är det på tapeten igen . I västvärlden slutar barn med blöjare allt senare. Tarm- och blåsbesvär hos svenska barn ökar. Detta ska nu studeras. Man ska testa två olika typer av introducering av potta under barnets första år  för att se om man kan förebygga problem med tarm och blåsa senare under barndomen. Ja, jaha...tänker jag. Undersök bara! Annars kanske man bara med hjälp av sitt sunda förnuft kan klura ut lite av vad problemen består i. Förr gick barna med sina mammor och det fanns någon slags mammakultur vad gällde en massa saker...till exempel hur potträning skulle gå till. Jag fick ta del av den genom min mamma. Hon hade fått den genom sin mamma. Och den gick ut på att den sommaren barnet fyllde två år skulle intensivträning ske...barnet skulle gå utan blöja och man skulle träna på att kissa på ett medvetet sätt. Innan denna träning inföll var det väldigt viktigt att lufta barnens stjärtar...från det att de var väldigt små...för att förebygga röda stjärtar. Detta skapade förmodligen en medvetenhet kring den egna kroppen och dess funktioner. Barn blev torra kring 2 års ålder. Nu då? Ja, nu går barna med pedagogerna på förskolan från 1 års ålder...i stora barngrupper. Vem kan träna dem? Kan de få lufta sig? Hinner någon läsa av deras kroppsliga signaler och reagera som en kobra när barnet ser ut att vara kissnödigt? Hinner någon hålla koll på barnets kiss- och bajstider och skapa regelbundna vanor? Nä. Skulle inte tro det. Och då blir det förstoppat och annat. Men forska på bara. Nån nytta gör det väl. 

Fritidshem für alle

I tidningen Läraren kan man läsa om att fler barn måste få gå i fritids. I nuläget går nästan 500 000 barn på fritidshem efter skolans slut. Men fritids är inte öppet för alla barn.  Barn till föräldralediga, sjukskrivna och arbetslösa får inte gå. Det här är inte bra och detta måste utredas. En särskild utredare arbetar med att se över om rätten till fritidshem ska utökas.

Anna Ekström säger att fritids är viktigt därför att elever lär sig mycket. Och fritids är speciellt viktigt för de barn som inte går där...det är de som behöver fritids allra mest för att få en trygg och utvecklande verksamhet efter lektionernas slut. Kanske blir det så att barn i socioekonomiskt svaga områden i första hand får rätt till fritids.

Ja, det är alltså så att alla barn i riket behöver få undervisning hela dagarna, från morgon till kväll, för att utvecklas till dugliga människor. Det är inget kontroversiellt med det. Det fattar liksom alla. Men problemet är liksom att det varken finns pengar eller personal...inte ens till de barn som har den stora turen att redan i nuläget gå på fritids. Elevgrupperna är för stora, lokalerna inte tillräckligt bra och den utbildade personalen alltför fåtalig, personaltätheten är för låg...och personalen är i alltför hög grad outbildad. Det finns elevgrupper som innehåller 80 barn. Och då blir det svårt att följa alla barnens utveckling. 

Det är intressant att tänka på vilken syn vi har på barn- och föräldraskap. Eller kanske är det mer sorgligt. Det normala är att föräldrar knappt träffar sina barn. Det normala är att barn knappt är i sina egna hem. Det normala är att barn inte umgås med sina ev syskon efter skolans slut utan får "undervisning" i en barngrupp ledda av ett ev proffs. Det normala är att barn inte får gå hem och slappa och vila efter skolans slut utan att fortsätta befinna sig i en skolmiljö, tillsammans med människor de egentligen inte har några riktiga relationer med. Det är inget konstigt med det. Synd bara att det är så dyrt att fostra barn i stordriften. 

 

Kissigt

I Göteborgsposten kan man läsa om att barn numera blir blöjfria väldigt sent jämfört med förr...för 50 år sen. Då blev barn blöjfria kring 2 års ålder. Nu är barna ca 3,5 år och hela 4 år för att bli blöjfria på natten. En uroterapeut och professor emeritia inom vårdvetenskap säger att det inte är bra för barnen. När barn kissar i blöjan ger det ingen bra tömning av urinblåsan utan det blir ett småskvättande! Detta ger en ökad risk för infektioner. Det är inte bara när det gäller kisseriet barnen har problem numera...det gäller även bajseriet. De har blivit mer förstoppade. Man tror att det beror på att barnen har blöja längre upp i åldrarna som orsakar detta. 

I BVC:s riktlinjer står det att man bör börja potträna barnen från 10 månaders ålder. Men enligt den här uroterapeuten finns det en gammal idé om att man ska invänta barnets mognad eller att det löser sig självt (lite konstigt egentligen i och med att barna blev blöjfria tidigare förr men...)

Varför har barn blöja så länge nu då? Det finns troligtvis flera orsaker bakom sägs det i artikeln:

-moderna blöjor är så bra att barnet inte känner att det är kiss och avföring i den. 

-föräldrar har en annan livsstil idag. Man åker på fler utflykter, går på café och så vidare...det är bekvämare om barnet har blöja på sig då.

- förskolan kan försena potträningen...många föräldrar säger att förskolan motarbetar potträningen genom att hävda att barnet inte är redo eller inte har tid att ta hand om olyckor. En senior docent i barn- och ungdomsvetenskap säger att hon tycker att detta låter konstigt eftersom hon själv jobbat inom förskolan och alltid sett potträningen som en naturlig del av jobbet. Majoriteten av tillfrågade förskollärare säger att förskolan ska medverka till potträningen men att man ändå väntar till barnet är redo...vid ca 2-3 års ålder. Förskollärarnas tidsbrist kan spela in. Förskolans lokaler kan också spela in...toaletterna är inte anpassade för potträning. 

Ja, dåligt är det i alla fall och nu ska en kampanj starta för att informera föräldrar och förskolor om hur viktigt det är med potträning och att barna blir blöjfria tidigare. Och det är ju inte bara för barnas skull...det är ju även för miljöns skull...ingen blir gladare av ett enormt blöjberg! 

Jag blir full i skratt när jag läser! Så korkat! Saken är väl hur enkel som helst! Barn blir blöjfria senare än förr eftersom de går i förskola! Ingen tror väl att ett stort gäng barn ska kunna pottränas effektivt av några få vuxna!? Hur ska det gå till!? Det är ju ett litet jobb för en föräldrar att få ett barn blöjfri! Det kräver närhet och kontakt...uppmärksamhet helt enkelt! Man måste vara tillsammans med barnet för att hålla koll på signalerna det sänder ut! Och olyckor blir det! Man måste ha tid att byta kläder och torka upp kiss! 

Förstoppningen...samma sak här! Det kräver kontakt för att någon ska uppfatta barnets signaler. Man kan inte ha en drös ungar kring sig och se när var och en verkar bajsnödig. Och så är det ju det där med integriteten! Alla barn trivs inte med att bajsa i andra vuxnas närvaro. Trivs inte med att bli torkade i rumpan av främlingar. Många barn håller sig. Och då hamnar magen i olag. Förstoppningen kommer som ett brev på posten!

I min egen mammakultur finns berättelser...det fördes vidare kunskap...jag hörde alltid att barn skulle bli blöjfria den sommar de skulle fylla 2...barnet blev alltså lite yngre än 2 år eller lite äldre än 2 år när det blev blöjfritt! Man skulle låta barnet gå utan blöja och utan byxor eller bara med små trosor. Man passade på att göra grovjobbet när man ändå var utomhus mycket. Olyckor spelade inte så stor roll. Jag har också fått lära mig att barn som har blöja ska luftas ofta...så att de inte fick röda rumpor eller sår...då kunde man passa på att ta barnet till toan...man skulle göra kissljud vid toastolen för att visa sammanhanget mellan ljud och kissandet...göra barnet medvetet om kissandet. Jag har lärt mig att hålla koll på när barnet är torrt på nätterna...för i motsats vad som sägs i artikeln händer det tidigare än vad barnet blir torrt på dagen. Mina barn har varit torra på natten vid 1-årsåldern och då kan man börja träna på allvar. Man kan utnyttja morgonen...om blöjan är torr när man vaknar...ta barnet snabbt till toan och kisset kommer som ett brev på posten! Visa att du blir glad och förstärk kissbeteendet! Ta barnet på toan på bestämda tider under dagen...Låt barnet gå utan blöja så ofta det går. För mina barn har det funkat...de har varit helt blöjfria kring 2-årsdagen. 

Ja, saken borde inte vara särskilt komplicerad. Fast det är den. Som jag ser det går det inte att bunta ihop en massa ungar som ska tas hand om av ett fåtal vuxna och tro att de ska bli blöjfria tidigt! Det är ett så kallat mission impossible. Fast det behöver man ju inte tala om. Man kan ju låtsas att allt är som det ska och att barn både kan vara institutionsbarn och att allt ska funka på det gamla sättet på samma gång. Lycka till. 

Mänsklig infrastruktur

Det är som en smitta som far över världen...och jag talar inte om corona...utan om tanken på att väldigt små barn måste utbildas och fostras på institution för att bli lyckade vuxna. Den där tanken susar fram över nation efter nation och får fäste. Nu har turen kommit till USA. Joe Biden vill införa gratis förskola för alla 3-4-åringar. Han säger att det är att satsa på en slags mänsklig infrastruktur. Detta kommer att kosta 200 miljarder dollar per år. "De här investeringarna kommer att ge amerikanska barn ett försprång och bana väg för den mest välutbildade generationen i amerikansk historia." säger han, Joe alltså, i ett uttalande. 

Visst...för så har det ju blivit i länder där man provat liksom. Här i Sverige till exempel. Här har barn fostrats på förskola i decennier nu och ja, vi har väl de mest välutbildade ungdomarna och unga vuxna någonsin. Tror jag i alla fall. Det borde ju vara så i alla fall. Man kan också titta på andra förskoleälskande nationer...Sovjet, DDR, Nordkorea. Förskola für alle är ett framgångskoncept. 

Att göra allt fel

Jag läser en artikel av Ivar Arpi i Svenska Dagbladet. Han skriver ungefär det som jag brottats med i många år...23 för att vara exakt. Han skriver om sånt jag funderat över, rotat i, läst på om, sedan jag blev mamma då, för 23 år sen. Han skriver om föräldraskap och äktenskap...om hur de som fortfarande känner driften att ta hand om sina egna barn...och de som tycker att det är ok att mamman är hemma med barnen...har fel...har ett felaktigt beteende som bör straffas. 

Artikeln tar upp alla de viktiga sakerna:

- att 95 % av alla 3-5-åringar går i förskola, över 90 % av alla 2-åringar och hälften av alla 1-åringar.

- att de flesta inte har råd att ha barnet hemma efter föräldradagarna är slut...man är beroende av två inkomster. 

- att de som vill ha barnen hemma istället för i förskola får tydliga signaler om att det är fel. 

- att regelverket kring äktenskapet är paradoxalt...å ena sidan är man försörjningspliktig gentemot varandra. Man ska bidra efter förmåga och efter behov. Men å andra sidan beskattas vi som individer. 

- att särbeskattningen infördes 1971 med syftet att puffa ut fler kvinnor på arbetsmarknaden. Innan dess..och fortfarande i andra länder...beskattas hushållet gemensamt. 

- att man till varje pris försöker begränsa mammors möjlighet att vara hemma...genom att kvotera föräldradagarna. 

- att anledningen till att mammor inte ska få vara hemma är att de som grupp tjänar mindre under sitt liv än vad män gör. 

- att små barn tvingas till förskolan mycket tidigt utan att någon vet effekterna av det...och trots att det finns anledning att tro att förskolor kan påverka en del barn negativt. 

- att det numera är personal och inte föräldrar som tar hand om barnen större delen av deras vakna tid. 

- att det är svårt att få banklån om man lever på en lön i hushållet. Att det kan vara svårt trots att den enda lönen är hög. Det är bättre att ha två lägre löner än en hög. 

- att man och kvinna i första hand ska jobba...inte umgås med barnen, tro att vi har något att lära dem. Detta sker i jämställdhetens namn. "Det är inte för familjens skull vi uppfann förskolor, särbeskattning och kvoterad föräldraförsäkring. Det var för något annat, något slags vision."

- att familjen utgör ett hot om man vill skapa Den Nya Människan. Arpi skriver att hotet är reelt...inom en familj uppstår det starka band helt av sig själv. En förälder älskar sitt barn utan några incitament....Såna band kan konkurrera ut lojaliteten till abstrakta gemenskaper. 

- barnet är ett problem som måste lösas...för jämställdhetens skull, för bruttonationalproduktens skull. Barnet måste vara på kommunal institution mer tid än hemma för att inte förstöra det tidigare sagda. Arpi skriver att det är därför vi inte orkar skaffa mer barn än 1, 67 stycken och att det är därför så många skiljer sig under småbarnsåren. 

Ja, det är en intressant text. Inte för att någon kommer att bry sig förstås. Men det kan ju vara intressant ändå. De som bestämmer vill inte lyssna. De behöver inte. Det går ju ändå. Allt rullar på. Och vi som lever våra vanliga liv...eller de som inte gjort fel...de som bara flyter med...de vill inte lyssna...det är för jobbigt tror jag...för ledsamt att tänka på att tänka på att man inte fick mer med av det som var själva livets mening...grejen med allt liksom....att man hellre bara stänger öron och ögon och tänker att den som knystar om detta onämnbara är dum och elak. 

Jag är i alla fall glad över att jag och min man gjort fel...att vi valt att göra allt tvärtemot trots den ekonomiska skada vi lidit. Jag är glad över att ha valt fel. För det var det som var rätt. 

Sin fulla potential

När jag var liten gick nästan inga barn i förskolan. "Hemma på min gata" var det ingen. Alla barn var hemma på dagarna tillsammans med sina mammor fram till vi började på lekis...tre timmar om dagen...när vi var 6 år gamla. Min mamma och pappa gick inte i lekis heller. De började i skolan när de var 7 år...precis som alla andra barn gjorde då. Så var det för deras föräldrar också. Och deras föräldrar i sin tur. Och så vidare ända tillbaka till folkskolan infördes för alla barn 1842. Folk blev rätt normala Tror jag i alla fall. Jag känner mig normal...och alla de jag gått i skolan tillsammans med genom alla mina skolår verkade helt normala de också. 

Men hade de uppnått sin fulla potential? Vet inte. Hur vet man sånt? Sin fulla potential? Vad är det? Inom vad? Kanske är det så att de allra flesta av oss aldrig uppnår vår fulla potential..inte inom alla de områden vi skulle ha kunnat uppnå den om vi hade tränats tillräckligt. Jag tycker om att måla och teckna. Jag har en viss fallenhet för det. Men jag är långt ifrån min fulla potential inom just detta område. Jag har tränat för lite. Jag har inte utbildat mig i området. Kanske hade jag varit världsberömd konstnär om jag gått i de rätta skolorna och tränat hårt? Vem vet? Jag tycker om att skriva. Med det konstaterandet nöjer jag mig. Jag är inte författare. Kommer aldrig att bli någon heller. Jag vill det för lite. Jag har heller inte tränat mig tillräckligt mycket. Jag har inte utbildat mig heller, aldrig gått några kurser eller utbildningar i skrivande. Jag har alltså inte uppnått min fulla potential inom området. Jag skulle kunna rabbla upp område för område där jag inte har nått min fulla potential. Samma sak med dem alla. Men jag funkar. Jag har två universitetsubildningar. Jag klarade av dem med glans...om jag ska skryta lite. Jag är rätt bildad. Jag har dessutom fått en del barn...tagit hand om dem så gott jag kan. Älskat dem och gett dem mat...hållit dem rena och sett till att de fått sova tillräckligt...låtit dem vara ute mycket... Sett till att de fått göra massa olika saker...teckna och spela instrument, göra gymnastik, vara i skogen, laga mat, snickra, jobba i trädgården...sett till att de fått ett stort spektrum av möjliga intressen. Gett dem grogrunden för att uppnå en ganska hög potential inom en mängd områden. 

Det räcker inte. Och så är det för alla världens barn. Det räcker inte att födas in i en familj och leva med sin familje och börja skolan när man är ca 7 år. Det är inte good enough. Och det finns en grupp människor som verkligen vill ändra på detta. Jag tänker lite på Prussiluskan och hennes kommitté i Pippi Långstrump. Jag ser henne komma med handväskan i högsta hugg och sin förnumstiga röst...hon som vet bäst vad barn behöver. 

På riktigt är det en expertgrupp inom FN. Och i expertgruppen finns en svensk professor, Ingrid, heter hon. I expertgruppen finns många organisationer med...OECD, Unesco, Unicef, OMEP, Global Partnership och forskare från många länder. De jobbar för att alla barn i hela världen ska få gå i förskola senast 2030. Gruppen vill påskynda, utöka och förbättra förskoletjänsterna i alla länder för att barn

ska

kunna

nå 

sin

fulla 

potential.

Det är nämligen bara i förskolan barn kan göra det. Nå sin fulla potential. Vi andra, alla generationer av människor som bara levat i blindo, i hemmen tills vi inte längre var formbara nog, inte längre mottagliga för undervisning av det rätta slaget, vi har inte nått vår fulla potential. Utan förskola blev det inge bra. Men nu...snart...redan 2030 är det dags. Brave New World. Here we come. 

 

I Finland...

 ...rör det på sig. De vill bli som vi. De har länge haft ett sk hemvårdnadsbidrag så att mammor och pappor som vill kan vara hemma med sitt barn de första tre åren. Men nu verkar dess dagar vara räknade.

En forskargrupp...de forskar ju i Finland också...vid Arbets- och näringsministeriet (varför tänker jag alltid på dystopier när jag hör de där namnen på de där grupperna som finns?) har kommit fram till att hemvårdsstödet leder till sämre lön för mödrar och dessutom är en central orsak till Finlands låga sysselsättningsgrad. Stödet måste alltså bort. 

I Finland har man problem med sysselsättningen. Det är främst två grupper som jobbar för lite jämfört med i andra nordiska länder. Det är män över 50 och kvinnor i fertil ålder. 

Det har funnits ett motstånd mot att röra hemvårdsstödet, främst pga av att det skulle leda till ett ökat behov av dagisplatser och skulle kosta på kort sikt. Men långsiktigt skulle det vara lönsamt. Staten skulle få mer skattepengar om kvinnorna tjänade mer pengar. 

Nu inför man en familjereform som innebär att papporna måste ta ut fler dagar och att föräldrarna kan vara hemma med barnet i 14 månader varefter man kan ta ut vårdledighet tills barnet fyller 3 år med en ersättning på 342 euro plus möjliga tillägg. 

Professorn i den här forskargruppen skulle hellre vilja ta bort vårdbidraget och införa generösare familjeledigheter, tex som i Norge där familjerna får sammanlagt 6+6+6 månader inkomstbaserad ledighet. Detta skulle leda till att barnen började i dagis vid 1,5 års ålder. Och det finns ju mer forskning...det finns vetenskapliga bevis för att det är bra för barnen att komma i högklassig dagvård förhållandevis tidigt. Ja, för det ser man ju här i Sverige...hur bra det är att barnen går i dagis från ca 1 års ålder. Det är ju ren vetenskap. 

Äpplen och päron

Jag läser i Aftonbladet. Det är Annika Strandhäll som skriver. Hon skriver om mäns våld mot kvinnor. Hon skriver att med sossarnas politik blir allt bra. Det ÄR redan bra, vi har världens mest omfattande trygghetssystem för kvinnor, och vi har en fantastisk socialdemokratisk jämställdhetspolitik. Det är inte helt bra. Men det är bra nog. Och det ska bli bättre. 

Men det finns faror. Inte bara de våldsamma männen är farliga, utan också det högerkonservativa blocket, SD och KD. De vill förstöra för kvinnorna. De vill öppna nya vägar för männens våld mot kvinnor. Vad vill de då? Jo, bland annat vill de införa ett flerdubblat vårdnadsbidrag. Detta är inte bra. En viktig förutsättning för att kvinnor inte ska drabbas av mäns våld är nämligen att kvinnorna försörjer sig själva och sina barn. Kvinnorna måste skyddas från de högerkonservativa krafterna, de som vill att mammor själva ska få bestämma lite grand. Kvinnor förstår inte hur farligt det är att vara hemma med barnen. Är mammorna hemma minsta lilla mer än vad Partiet anser lämpligt, är de i fara. De riskerar att utsättas för mäns våld mot kvinnor. 

Jag tycker att det är fult att blanda äpplen och päron och låtsas att saker som inte har med varandra att göra hör ihop. Att mammor eventuellt skulle vilja ta hand om sina små i mer än cirka ett futtigt år ska inte blandas ihop med ett sjukt beteende vissa män har. Det är två olika saker.