How dare you?

Barngrupperna i förskolorna i Sverige har blivit stora, riktigt stora. Det är nog så i princip över allt i landet. Och det är jobbigt förstås. Förskollärare och annan personal i förskolan har organiserat sig i form av Förskoleupproret. 35 000 medlemmar har de. De kräver att man ska lagstifta om barngruppernas storlek. Än har det inte hänt. Men trots att det är jobbigt går det. Det kan man läsa om i tidningen Läraren. Där kan man läsa om en förskola och en barngrupp. I gruppen finns 22 barn mellan 3 och 5 år. Det finns tre personal. Som brukligt. Om man ska få ihop schemat blir det i stort sett hela tiden bara 2 personal närvarande på samma gång. Som brukligt. På den här förskolan har också barnen långa dagar och det är vanligt att nästan alla 22 barnen är kvar när det är dags för mellanmål. Personalen har vädjat till sin chef att den ska göra något åt saken. Men det går inte. Personalen får göra så gott de kan helt enkelt. De får vara uppfinningsrika. De jobbar i mindre grupper (fast vilken vuxen är ledare i gruppen då?) och de är ute på gården. En anställd säger att de inte har tid att se alla barn. Man får vara glad över om man hinner ge alla barn uppmärksamhet en gång i veckan. Alla barn får inte lika mycket uppmärksamhet. De tysta glöms bort. Personalen är också ofta sjukskriven. Och det är ont om vikarier. Man får pussla med kollegor på andra avdelningar (hur går det till om det bara är 2 personal närvarande i barngrupperna...för det är väl så det brukar vara). Ibland är barnen sjuka och det är skönt. Det blir lugnare i gruppen när färre är där. Förskollärarna älskar sitt jobb men det är svårt att sköta uppdraget.

En förskollärare berättar att det inte har varit bra i förskolan när det gäller personaltäthet på många år…inte på alla de 25 år som han har jobbat i verksamheten.

Ja, det är sorglig läsning. Det är ju barn det handlar om. Små små barn som ska bli stora. Man undrar ju lite hur de påverkas av att inte bli sedda, omhändertagna, omhuldade av en vuxen mer än någon gång då och då. Vad gör det med barnen? Känslomässigt? Intellektuellt? Att de som bestämmer vågar leka med barnen på det här sättet…med vår egen framtid.

Jag är väldigt omodern av mig…för jag kan inte låta bli att tänka på de där små…att de faktiskt har varsin mamma. Och att mammor inte längre ska ta hand om sina små. Tänk om de faktiskt skulle vilja göra det. Tänk om de innerst inne längtar efter sina barn. Och tänk att de faktiskt sitter inne på det barnen behöver…omsorg och närvaro och kärlek…men måste bärga sig till kvällen kommer, till helgen, till lovet. Resten av tiden…de långa vanliga vardagstimmarna, de bästa timmarna på dagen…under de ska barnen skickas till utbildning…i överfulla barngrupper. 

Jag skulle vilja säga som Greta: How dare you?

Kris i befolkningsfrågan

 Idag tar vi det för självklart att barn ska lämnas på förskolan vid mellan 1 och 1,5 års ålder. Det är naturligt. Vi tycker att det är naturligt att vi får ett barn och på samma gång får vi ett antal föräldradagar som hör till barnet. När de dagarna är slut är också vår heltidssamvaro med barnet slut. Det är inget märkligt med det. När jag var barn…på 60- och 70-talet…var det inte så. Det var ovanligt att barn gick på förskola. Det var vanligt att mammorna var hemma. Mina barndomsår var en skiljelinje…en mellanperiod mellan det gamla och det nya. Hur blev det så då…att något som var naturligt…att barn fostrades hemma till de började skolan...blev något onaturligt? När uppstod idén om att något nytt skulle införas, att barn skulle fostras på ett annat sätt?

Jag tror att man måste börja med Alva Myrdal och hennes och makens skrift Kris i befolkningsfrågan, från 1935. Den handlar om ett Sverige som måste omstöpas. Det föds för få barn. Människomaterialet är till viss del undermåligt och därför behövs ett steriliseringsprogram, ny bättre bostäder behövs, preventivmedel behövs också, hälsovården måste förbättras och komma alla till del. Sexualupplysning måste införas…folket måste upplysas, väckas och fostras. Barnavårdscentraler måste införas. Föräldrarna måste också undervisas så att de kan bli riktigt lämpliga som uppfostrare. Skolan måste stöpas om. Skolan ska arbeta med demokratisering och inte bara utbildning. Eleverna arbetar bara efter att få betyg och inte för att lära för livet. Eleverna ska inte fostras till starka individer utan till gruppvarelser. Barnen ska fostras socialt.

Ja, och så handlar det om familjen. Familjen hade förändrats då på 1930-talet. Den gamla bondefamiljen är borta. I den familjen hade man av nöden haft en arbetsfördelning. Mannen plöjde och sådde, hustrun beredde lin och mjölkade. Och barnen hjälpte till. Det fanns ingen maktkoncentration. Alla hjälptes åt. Familjen var både en produktionsenhet och en konsumtionsenhet. Nu (alltså då på 30-talet) har hemproduktionen inskränkts, och därför har kvinnorna och barnen blivit ekonomiskt isolerade. Kvinnan har blivit alltmer sysslolös. Fadern som försörjer familjen har fått ökad makt genom att han är den som tjänar pengarna. Plötsligt befinner sig familjen i ett övergångsskede. Saker måste förändras.

Släktgemenskapen försvagas. Och därför måste den moderna familjen göra det psykologiskt lättare för barnen att lösa släkt- och familjeband. Vi måste frigöra barnen mer från oss. De får inte bli för fixerade vid oss. Därför måste vi tidigt börja delvis lösgöra barnens uppfostran från den lilla och privata familjekretsen.

Men det finns ännu en anledning till att flytta barnens fostran utanför hemmen…och den har industrialiseringen fört med sig. Hemmen är inte längre ändamålsenliga som uppfostringsmiljö. Arbetsgemenskapen är upphävd och produktionen är flyttad utanför hemmen. Vi får hitta på leksaker till barnen. Vi har hittat på en artificiell leksaksvärld som ersättning för den rika verkliga världen.

Hemmet är helt enkelt en för fattig värld för de små barnen.

Alva menar att uppfostringssituationen i den lilla moderna familjen är patologisk. Att en vuxen människa, oftast modern, ska ägna sin dag åt hemmet endast för eftersynen av ett eller möjligen två barn, det är dock ganska orimligt. Och det blir ännu orimligare i takt med att det övriga hemarbetet rationaliseras och minskar. Barnen riskerar att bli överuppfostrade och situationen blir olidlig. Alva beskriver det som att det är några få individer som ständigt sliter på varandra i en allt trängre och innehållslösare miljö. Barnens och de vuxnas värld kan inte längre vara densamma.

Så familjen måste moderniseras på så sätt att man skapar mer ändamålsenliga uppfostringsmiljöer för småbarnen. Det ska vara välorganiserade, offentliga och kostnadsfria barnkammarskolor eller ”lekstugor” där barnen för en betydelsefull del av sin dag kan få en för dem särskilt inrättad och avpassad omgivning.

Barnen behöver få en social uppfostran. De måste få vara tillsammans med jämnåriga. Barnkammarskolorna skulle utrustas med pedagogiskt fullt lämpliga leksaker. Dessa leksaker skulle vara för stora och skrymmande och bullrande för moderna våningar. Barnen skulle få ett mål hälsomat om dagen…precis som skolbarnen skulle få sin skollunch. Detta skulle innebära en socialpolitisk kostnadsutjämning.

Barnen skulle skötas av tränat folk. Lämpliga kvinnor skulle särskilt utbildas och exploateras för tillsyn av 8-10 barn. Som det är nu har kanske många kvinnor som har verklig begåvning och lust för att ta hand om barn inga alls och andra är helt olämpliga och har hand om många barn.

Om man införde barnkammarskolorna skulle detta innebära en social utjämning för barn som hade det dåligt hemma, barn som kanske var utsatta för skadliga inflytelser, tex hade en mamma som var nervös.

Det skulle skapas en balans mellan förskolefostran och hemmaliv. Och föräldrarna skulle tycka att det var mycket roligare att ha barn om de slapp ifrån dem under större delen av dagen. Man skulle slippa mycket gnisslande friktion och tjat.

Barnpsykologer var ense om att det var lagom att barnen är borta 3-5 timmar om dagen från 2-3 årsåldern. Men om mamman jobbar 8 timmar om dagen så är det inte farligt för barnen att vistas hela dagen i en storbarnkammare.

Barnkammarskolorna måste också utrustas med spädbarnsavdelningar eftersom vissa kvinnor kanske vill eller behöver förvärvsarbeta redan när barnen är helt späda.

Sen kommer vi in på själva kvinnan.

Kvinnor har numera många lyxgöromål. Dit hör det småborgerliga umgängeslivet. Den överambitiösa husmodern ägnar sig åt överdrivet matlagande. Vissa broderar och stickar, syr och virkar i onödan. Vissa läser böcker för att förströ sig. Vissa shoppar för mycket, sportar för mycket, ägnar sig åt vidlyftig erotik eller social välgörenhet. Kvinnor borde istället rikta sin energi till arbetsmarknaden.

Kvinnor som ville förvärvsarbeta efter äktenskapet fick endera anlita barnflickor eller avstå från arbete. Någon typ av föräldraförsäkring borde införas.

Alva drömmer om en ny familj. I den nya familjen ska hustrun stå vid mannens sida som en kamrat i det produktiva livet. Under arbetsdagen, de 7-8 timmarna mitt på dagen ska familjen vara splittrad. De vuxna ska vara på sina arbetsplatser och barnen ska leka, äta, sova och gå i skola på sitt håll. Alva tror att gemensam bostad och gemenskap fritid kommer att bestå inom familjen. Familjen kommer att bli alltmer beroende av samhället...det större folkhushållet.

Ja, Alva fick på det hela taget igenom sin vilja. Barn fostras av tränade tjänarinnor i lokaler avpassade för barns behov. Kvinnor riktar sin energi på arbetsmarknaden istället för på lyxgöromål och annat i hemmen. Heltidsföräldraskapet har att rätta sig efter försäkringskassans regler. Alvas drömmar och idéer tog inte riktigt fart på en gång. Ett krig kom i vägen och 40- och 50-talen blev i stället hemmafruarnas gyllene årtionden. Men sen kom 60-talet och då var det dags för förändring! Men det skriver jag om en annan gång! 

Dåligt inflytande

 Socialdemokraterna har slagit ihop sina kloka huvuden. Sommarlovet behöver kortas. Anna säger att sommarlovet är för väl tilltaget. Det finns barn som far illa under sommarlovet. Lite konstigt resonemang kan man tycka...det finns ju också barn som har det bra under sommarlovet. De ska då i solidaritetens namn bli av med kvalitetstid under sommaren. Och de där stackars barnen som far illa under sommarlovet far väl illa annars också...på kvällar och helger och andra kortare lov. Är det ok? Är problemet ledigheten eller är det att de far illa? Men det är inte bara det där med att barnen far illa när de är lediga och utlämnade åt sina föräldrar. Det är också kunskaperna det gäller...forskning (alltid forskning) visar att det i vissa fall sker ett kunskapstapp under lovet. Eleverna kan lite mindre när de kommer tillbaka. Ja, det är ju väldigt synd förstås. Det är ju egentligen väldigt dumt att barnen är lediga överhuvudtaget. Tänk vad de skulle lära sig och minnas om de gick i skolan hela tiden. Internat utan lov kanske ändå vore det bästa. 

Men det här med skoleleverna är inte det enda socialdemokraterna går och grunnar på. De bryr sig också om de små barnen. Ja, de är ju också skolelever förresten. Det glömde jag bort i all hast. Man har ju nosat lite på obligatorisk förskola förut...folk blev arga...och backat. Nu skrider man fram lite försiktigt istället...trevar lite och förbereder marken ännu lite mer innan fällan slår igen någon gång i framtiden. Man vill nu införa allmän förskola från 2 års ålder. Alla 2-åringar ska skrivas in automatiskt och föräldrar som inte vill att 2-åringarna ska bli små skolelever riktigt än får tacka nej. Samhället ska ta sitt ansvar. Trots att nästan alla barn redan nu går i förskola från väldigt unga år finns det ett antal som är utanför...barn man ännu inte fått in i fållan. Och det kan vara de barn som behöver förskolan allra mest. 

Jag läste nyss Ray Bradburys Farenheit 451. Ray hade sina aningar och på vissa sätt var han helt rätt ute. 

"Arv och miljö är lustiga faktorer. Man kan inte bli kvitt alla fula ankungar på bara några år. Hemmiljön kan omintetgöra en mängd av det som skolan försöker bygga upp. Det är därför vi sänkt kindergartenåldern år från år tills vi nu tar dem nästan direkt från vaggan." 

Tid för familjen

 Det är jobbigt det där med barn. De tar tid. Är de små tar de mycket tid. Är  de stora tar de även lite tid av sina föräldrar. De har studiedagar, tandläkarbesök och gu vet vad! Och det är därför regeringen nu vill införa den sk familjeveckan. Fast det blir till att börja med inte en hel vecka utan tre dagar per barn och förälder som kan tas ut fram till barnet är 16 år.

Näringslivet tycker inte om det. Det är inte rätt med mer ledighet. Vi har redan ett av världens mest generösa semestersystem. Små företag kan drabbas hårt när föräldrar är mer lediga. Signalvärdet är att svenskan ska jobba mindre och vara ledig mer. Men näringslivet tycker istället att vi ska jobba mer så att vi kan KÖPA mer tjänster. Även de som tjänar under 30 000 ska kunna köpa tjänster. En representant tycker att istället för att ge föräldrarna mer ledigt så ska vi korta sommarlovet med tre veckor. För då jobbar ju alla liksom mer, till och med barnen.

Man kan tycka vad man vill förstås…det ena gänget tycker att det är rimligt att satsa till att börja med 3,5 miljarder kr på att föräldrar ska kunna ta ledigt tre dagar om året för att gå på utvecklingssamtal och ett tandläkarbesök. Det andra gänget tycker att föräldrarna ska jobba mer så att de får pengar nog att hyra in en ledsagare till barnen. Inget av gängen verkar fatta att barn och familj och hem inte är en hobbyverksamhet utan faktiskt ett arbete. Alla föräldrar kanske inte VILL KÖPA tjänster av oskäligt folk utan hellre skulle vilja utföra tjänsten själv. De skulle kanske vilja hyra in sin partner för såna här privata tjänster och det skulle kunna vara möjligt om vi hade sambeskattning och skatt efter försörjningsbörda. Det andra gänget tycker att föräldrar är som småbarn…här lilla Kalle och Stina ska ni få varsin dag…en dag för mamma och en dag för pappa. Då ska vi gå till tandis! Det blir ju kul. De som är kvar på jobbet får täcka upp för de som är hemma när det vabbas, sjukskrivs, tas ut familjedagar. Arbetsplatserna förvandlas till rena dagis. Det fanns en tid när mammor tog hand om sina barn, när arbetslivet kunde löpa friktionsfritt utan vare sig vabb eller familjedagande. Och när barnen hade någon som fanns till för dem, som skötte ruljansen och hade tid. Det var på den gamla onda tiden.

Ny kris i befolkningsfrågan

Jag läser en bok av Ingemar Mundebo - Ny kris i befolningsfrågan från 1962. Den handlar om att Sverige hade världens lägsta nativitet på 60-talet och om de utmaningar svenska samhället stod inför.

Slutet av boken handlar om familjepolitiken. Det är roligt att läsa...veta om vad som kommer att hända och veta om att Mundebo inte hade en aning, ingen annan heller. Få reda på hur man tänkte, hur man diskuterade, vad man ville och hur man trodde att det skulle bli.

Mundebo börjar med att säga att en medveten familjepolitik hade förts sedan mitten av 30-talet. Man behövde då öka barnantalet och försökte underlätta familjebildning och förbättra barnfamiljernas situation.

Under 40-talet fokuserade man på rättvisesynpunkterna. Man ville underlätta barnfamiljernas ställning i ekonomiska och andra avseenden. Man menade att barnkostnaderna borde fördelas på alla medborgare. I linje med det infördes de allmänna barnbidragen 1948.

Mundebo skriver att familjepolitiken under 60-talet är (var) ett vitt fält. Många frågor bollades...bosättningslån, samhällets stöd vid barnsbörd och åt nyblivna mödrar, barbidrag, daghem, barnhem, ferieskolor, husmoderssemestrar, barnkolonier, skolmåltider, social hemhjälp, åtgärder för att öka kvinnors deltagande i arbetslivet, skattepolitik...

För att få en bakgrund till diskussionen gör han en resumé över samhällets nuvarande (dåvarande) familjepolitiska åtgärder.

- De allmänna barnbidragen var den viktigaste insatsen. De ersatte rätten till barnavdrag vid beskattning. Det stora flertalet barnfamiljer fick ett bättre stöd. Systemet med avdrag hade gynnat familjerna med höga inkomster. Många barnfamiljer hade inte lön nog att dra av tillräckligt. För att utjämna mellan olika typer av famljer infördes kontanta bidrag för varje barn som ännu inte fyllt 16 år. Från början rörde det sig om 260 kr om året. 1962 var det 550 kr per barn och år.

- Sedan 1958 ingår också allmänna studiebidrag utan behovsprövning eller lämplighetsprövning för ungdomar som går i skolan.

- Äktenskapsbildningen stöddes med statliga bosättningslån. När de infördes 1938 ville man underlätta tidig familjebildning för att därigenom åstadkomma ökad nativitet.

- I samband med barnsbörd lämnas moderskapshjälp och mödrahjälp. Man fick ersättning för förlossningsutgifter och också moderskapspenning.

- Mödrahjälpen är en behovsprövad hjälpform som infördes 1938. Behövande mödrar fick pengar genom denna hjälpform.

- Den förebyggande mödra- och barnavården erbjöds vid mödra- och barnavårdscentraler.

- Ferieresor beviljas till behövande barn för att underlätta rekreation och ferier.

- För att minska mödrarnas bundenhet vid barnen och öka deras möjligheter till förvärvsarbete finns barnstugor. Kan vara ordnade som daghem, lekskolor och fritidshem. 51 000 barn gick i någon form av barnomsorg 1962.

- Sociala åtgärder har införts som skolmåltider, skolmaterial, skolskjutsar och inackordering.

- Den sociala hemhjälpen har införts och är avsedd för famljer där husmor genom sjukdom, barnsbörd e d inte kan sköta hemmet under en kortare tid. Det fanns 1962 3 500 hemvårdarinor. Det finns också hemtjänst vilket består av hemmafruar som under några timmar om dagen är beredda att hjälpa till i något annat hem.

- Familjebostadsbidrag infördes 1948  med syfte att sänka bostadskostnaderna för barnfamljer. Bidraget är behovsprövat.

Mundebo skriver att det ekonomiska stödet till barnfamiljer är blygsamt jämfört med de verkliga kostnaderna för barnens vård, fostran och utbildning. Han tyckte att man kunde spåra en viss barnfientlighet. Han menar att under 1960-talet var en ökad familjepolitisk insats nödvändig.

Det Mundebo tyckte att man borde göra för att öka nativiteten var att införa en mer varaktig lindring av familjens försörjningsbörda.

Sedan redogör Mundebo för några huvudlinjer i reformarbetet:

Samhället erbjuder en kombination av kontantbidrag och naturaförmåner, tex studebidrag, bostadsrabatter, skolmåltider. I framtiden bör familjepoltiken fortsätta att vara en blandning av naturabidrag och kontantbidrag. Tre områden är särskilt viktiga:
- barnbidrag
- barnomsorg
- bostadsfrågan

Värdet av barnbidragen hade sjunkit sedan de infördes. 1961 beräknades barnkostnaderna vara 6430 kr per år varav samhället svarade för 1 410 kr. Samhället bidrog alltså endast med en liten del av kostnaderna.

Hur skulle stödet utformas då?

Tre alternativ angavs:
1. En generell höjning av de allmänna barnbidragen.
2. En differentierad höjning av de allmänna barnbidragen
3. En kombination av allmänna barnbidrag och rätt till barnavdrag vid beskattning.

Om man höjde barnbidraget för alla skulle alla få del av det ökade stödet. Men om det skulle få någon betydelse måste det bli en stor höjning. En höjning med 100 %, vilket vore rimligt, skullle det innebära att kostnaden för staten skulle bli för stor.  En differentierad höjning kanske skullle vara bättre. Flerbarnsfamlijerna hade det sämst ställt och det voer kanske viktast att stödja dessa familjer. Det skulle dock innebära ett ökat arbete att klara av att bestämma vilka som skulle få dessa ökningar.

Den tredje linjen, alltså skatteavdrag, diskuteras också. Under hela efterkrigstiden hade denna idé avvisats eftersom samhällets stöd till barnfamiljerna skulle bli större ju för höginkomsttagare än för låginkomsttagre. Därför måste en kombination av avdrag och bidrag införas menar Mundebo. Ortsavdrag fanns kvar för vuxna och borde alltså få att gå att fungera för barn. Barn nedsätter skatteförmågan och därför måste man vid beskattnignen ta hänsyn till antalet barn. Dett kan ske genom skattefria avdrag eller som i andra länder genom skilda skatteskalor. Ett sådant system tillämpades under åren 1938 - 1947. Här pågick omfattande utredningar av skattesystemet tydligen. Mundebo tyckte att mycket talade för en kombination av den första och den tredje lösningen.

Ett annat viktigt område var tillgången till institutioner för tillsyn av barn. Hälften av mammorna med barn under 16 år förvärvsarbetade och därför räckte inte barnstugorna till. Samhället måste hjälpa barnfamlijerna att ordna barntillsynen på ett lämpligt sätt. Därför måste barnstugeverksamheten byggas ut kraftigt.

Daghemmen är dock en mycket dyrbar vårdform säger Mundebo. Då kostade en daghemsplats 20 kr per barn och dag och ofta högre i nybyggda daghem. Kostnaderna för föräldrarna var 4-8 kr. Subventionen var alltså stor från samhällets sida. Det var också brist på utbildad personal. Mundebo påpekade orättvisan i att samhället betalade över 10 kr per barn och dag av vårdkostnaden på ett daghem medan famljer som själva vårdade barnen inte fick något stöd. Samhällets åtgärder borde inte vara utformade så att de gynnade en viss vårdform utan dess uppgift var att underlätta situationen för båda grupperna. Förslag hade inkommit om vårdnadsbidrag som kunde användas för att betala dagisplats eller gå till den hemarbetande modern. Detta skulle också markera den ekonomiska insats den hemarbetande modern utförde.

Ja, så funderade Mundebo på 60-talet. Facit sitter vi med nu. Det blev ingen kombination av barnbidrag och skatteavdrag. Det blev en kombination av barnbidrag och naturaförmåner. Barnbidragen täcker bara en liten del av vad ett barn kostar.

Enligt Swedbank kostar ett barn 2 560 kr upp till 1 år, 2790 mellan 1 och 3 år, 2970 mellan 4 och 6 år, 3480 mellan 7 och 10, 3830 mellan 11 och 14 och 4370 mellan 15 och 19. Barnbidraget är 1250 kr per månad. Flerbarnstillägget gör det hela lite bättre men å andra sidan är det dyrt att ha många barn. Det drar med sig ökade kostnader i form av bilbyte, sänginköp, cykelinköp, fler körkort att betala, fler fritidsaktiviteter etc. Barnbidraget täcker alltså inte alls vad det kostar att ha barn. Särskilt alarmerande är det när barnen kommer upp i tonåren. När barnet fyller 16 år går man miste om 2 studiebidrag. Tanken är väl nåt gammalt som ligger och pyr...att barn försörjer sig själva när de är 16 år. Men så är det ju inte...det lilla de kan tjäna ihop till under sommaren kanske måste gå till en del av körkortet, en ny mobiltelefon...och föräldrarna går miste om pengar som kanske behövs för att köpa kläder eller mat till barnet.

Det blev alltså ingen ökad hänsyn till föräldrarnas försörjningsbörda vilket Mundebo trodde var den mest rimliga vägen att gå. Istället fick vi nästan gratis förskola och fritids. Vi fick naturaförmåner. Varför valde Sverige den här vägen? Varför valde vi bort skatteavdraget? Det som nästan alla andra eu-länder valde. Förmodligen handlade det om kontroll. Kvinnorna skulle ut ur hemmen och in i arbetslivet av flera anledningar...jämställdhetsskäl men också av arbetskraftsskäl. I alla fall...om vi hade valt skatteavdrag hade staten tappat kontrollen över kvinnor och barn. Vi hade fått valfrihet. Och det ville man inte ha. Men det visste inte Mundebo när han skrev boken. Han trodde på rättvisa och sunt förnuft. Tyvärr gjorde inte de som bestämde det. Och det gör de inte nu heller.

En ding ding värld

Häromdagen kunde man läsa att svensk familjepolitik håller högsta klass. Det är FN:s barnfond som gjort någon granskning av 31 industriländer. Det de gjort är att jämföra mamma- och pappaledighet samt tillgång till förskola upp till 6 år.

Rubriksättningen på artikeln som skriver om den här granskningen blir: "Sverige är bästa landet i världen för familjer".

Hur är vi bästa landet i världen för familjer då? Jo...
- mammaledigheten med heltidsersättning är 35 veckor.
- 51 % av alla barn under 3 år går i förskola. (barn under 1 år går inte i förskola i Sverige så om man hade räknat barn mellan 1 och 3 år hade procentsatsen förstås blivit ännu högre)
- 97 % av alla barn mellan 3 och 6 år går i förskola.

Allt detta gör att svensk familjepolitik är snäppet bättre än Norge och Island. Yippi!

Det finns dåliga länder också. Schweiz till exempel. Mammorna får vara hemma med lön 2 månader. Papporna ingen vecka alls. Och bara 30 % av barnen under 3 år går i förskola, 66 % av de som är över 3. Här väljer man att jobba med ordens valör i artikeln...man skriver att "nästan lika undermålig familjepolitik som Schweiz har Grekland och Cypern." Man har dessutom skriande brist på barnomsorg i Schweiz och den som finns är enormt dyr - 15 000 kr i månaden (samma summa som här lustigt nog...fast våra barnomsorgsplatser betalas rättvist av alla skattebetalare...hela vårt skatteliv) kostar det att ha ett barn i förskolan. Det hela leder till att många mammor inte har något val: de får sluta jobba och stanna hemma.

Jaha, så har det blivit...en bra familjepolitik är en politik där mammor får stanna hemma många veckor med lön...och får lämna bort sina barn så tidigt som möjligt till en låg kostnad. I Sverige ligger det till på det viset...och därför är vi världens bästa land för familjer.

Man kan kanske säga att Sverige och Schweiz verkar vara varandras motpoler. I Schweiz måste mammor ta hand om sina barn. I Sverige får mammor inte ta hand om sina barn. Varav följer...att vara tvungen att ta hand om sina barn är familjeovänligt medan att inte få ta hand om sina barn är familjevänligt. Indirekt slår FN:s barnfond fast detta genom sin granskning.

Inte vet jag men...på nåt sätt känns det som man lever i en ding ding värld.

Forskningsfunderingar

Några Kd-politiker skriver i Uppsala Nya Tidning om barn och förskola och föräldraskap...om politik.

De startar med att berätta om forskning...om att i de flesta fall tar man till sig forskningsresultat och försöker följa de riktlinjer som ges. Man ger till exempel inte honung till barn under 1 år. Man tror på att man måste röra på sig mer eftersom forskning visar att man mår bra av det. Osv. Osv. Folk tar till sig av forskningen. Media rapporterar. Politiker lyssnar och hänvisar titt som tätt till forskning.

Men ett område är fredat...från att lyssna på alltså. Man lyssnar inte på vad forskning visar om barns hjärnor och deras utveckling. Man vet att barn upp till ca 2, 3 år måste få knyta an till enstaka vuxna, att det inte klarar av att anknyta till en större grupp. Kunskapen är uppenbar. Men den är inte "inne"...som kd-politikerna träffande uttrycker det. Politiker, varken till höger eller vänster, bryr sig om de här vetenskapliga rönen. De vill tvärtom korta av föräldratiden hemma ytterligare eftersom en del kvinnor har en tendens att dra ut på föräldradagarna för länge.

Kd-politikerna frågar sig om det kanske faktiskt har tagit till sig forskningen om barns utveckling och anknytning och därför är hemma så länge det går.

Och så avslutar de med att påminna om Barnkonventionen. Den ska ju implementeras i svensk lagstiftning så småningom. Barnkonventionen talar om barnets rätt och därmed borde det vara föräldrarnas rättighet att bestämma...inte "kollektivistiskt fixerade politiker". Kd-politikerna säger att bidrags- och skattesystem borde vara inriktade på att ge småbarnsföräldrar valfrihet.

Jag tycker att det är superbra att någon vågar framföra en annan åsikt än statssanningen...den som dikterar att småbarn ska gå på dagis och att föräldraskap absolut inte går ut på att på heltid ta hand om sina egna barn, särskilt inte om man råkar vara mor. Det är välkommet med andra röster och andra ord.

Men jag blir ändå lite fundersam. Det är så försiktigt. Och lite naivt. Kd-politikerna rör sig i samma fåra som alla andra...bara lite vettigare.

Forskning visar att barn på upp till 2-3 år behöver knyta an. Kd-politikerna pratar om att små barn behöver knyta an till enstaka vuxna...varför hukar man för det riktiga ordet? Små barn behöver inte knyta an till vilken enstaka vuxen som helst...de behöver knyta an till i första hand sin mamma och sin pappa. Men ok då, det låter rimligt att anknytningen är viktigare ju yngre barnet är. Men ärligt...en 2-åring är så liten. En 3-åring också faktiskt. Och det faktum att föräldrarna ska förvärvsarbeta när de lämnar bort sina barn gör ju att den där 2- och 3-åringen kommer att vara borta många timmar varje dag, de flesta av sina vakna timmar. Är det bra för ett så litet barn? Är det ens bra för ett stort barn, på säg 7, 8, 9, 10, 11, 12 år att vara borta från sina föräldrar och sitt hem en hel arbetsdag? Och även om det skulle råka vara bra...är det lämpligt? Orkar barnen med så långa arbetsdagar? Vad säger forskningen? Fast...kanske behövs det inte ens forskning för att begripa det. Det kan räcka med sunt förnuft.

Och sunt förnuft är nog inte "inne" längre. Tyvärr. Men mammorna, de som drar ut på föräldraledigheten, de kanske har det ändå. Det kanske faktiskt är så att de är helt omedvetna om forskningsresultaten, kanske till och med ointresserade...Kanske är det så enkelt som att biologin, modersomsorgen, magkänslan, hjärtat...säger att små barn behöver sin mamma och att mammor behöver sina små barn.

Jag hoppas att det blir "inne" igen.

Ekonomisnack!

Vi hade ju besök av en tysk familj denna vecka...och som jag skriv och visade i mitt förra inlägg så hade vi väldigt trevligt! Men förutom allt det roliga vi gjorde hann vi också prata lite mer allvar! Vi pratade om skatter och ekonomi och allt sånt som rör de ekonomiska förutsättningarna familjer har för att kunna forma sina liv. Det var intressant att försöka förstå skillnaderna...både för oss och dem. Detta är vad jag fick reda på:

• Grundavdraget i Tyskland är mycket högre än här. Ca 20 000 kr per förvärvsarbetande person och år slipper man skatta för här i Sverige. I Tyskland är summan ca 80 000. Och är det bara en förvärvsarbetande vuxen i familjen får man dubbelt grundavdrag...alltså ca 160 000 kr per år. Här är individen i fokus. Där är det familjen. Här struntar man i familjemedlemmarnas existensminimum. Där finns en lag som säger att man inte får skatta någon så att den hamnar under existensminimum.
• I Tyskland är normen sambeskattning. Men om familjen ekonomiskt tjänar på det kan man välja särbeskattning. I Sverige får man inte göra det. Här är det särbeskattnng som gäller. 
• I Tyskland får man göra ett skatteavdrag för varje barn man försörjer. Det rör sig om en summa på ca 70 000 kr per barn och år. En summa som man alltså får räkna av från sin lön och inte skatta för. Här kommer återigen tanken på att man inte får skatta någon under existensminimum. Eftersom barnen inte tjänar några egna pengar får de vuxna slippa att skatta för deras summa pengar. 
• I Tyskland har man 1 års föräldraledighet och ersättningen var riktigt hög. Nästan hela lönen fick man i ersättning. Utöver detta har man rätt att ta tjänstledigt i 3 år för varje barn. Och båda föräldrarna kan göra det. Så i princip kan en familj låta sitt barn vara hemma i 6 år utan att föräldrarna förlorar sina jobb. 
• I Tyskland har man rätt att arbeta deltid om man har barn. Och den rätten har man även om barnet är mer än 8 år. Och man har rätt att arbeta mindre än 75 % om man vill det. 

• Jag fick också reda på att förskolan kostar olika mycket i olika stater. I vissa stater är det helt gratis, i andra starkt subventionerade och i andra riktigt dyrt. 
• Jag fick reda på att förskolan är i kris i Tyskland också. Barngrupperna är stora...20 barn på 2 pedagoger påstod frun i den familj som besökte oss. Förskollärarna är dåligt betalda och är missnöjda med både det och sin arbetssitution. Det är årliga strejker vilket ställer till det för föräldrarna. 

Ja, det ser olika ut. Våra tyska släktingar var chockade över att höra att vi hade så lågt grundavdrag...att staten inte tar hänsyn till att varje person i en familj behöver en summa pengar att leva på innan man kan börja dela med sig till det offentliga. De var också chockade över vår idé med att kvinnor måste hindras från att kunna välja att vara hemma får att vi ska uppnå jämställdhet. De påstod att kvinnor i Tyskland väljer mer fritt. Det är accepterat att vara hemmafru, deltidsarbetande eller heltidsarbetande. De tyckte också att tyska män var jämställda och gjorde saker i hemmet och med barnen de också. Men de tyckte att kvinnan, i egenskap av moder, ändå hade någon slags rätt, eller förtur att bestämma över om hon ville vara hemma eller inte. Så får man ju inte tycka här i landet. Jaja, det är i alla fall intressant att man kan behandla familjer så olika i olika länder och ha så olika inställning till människors fria val. 

Pressat läge

Den här veckan har det hänt mycket i förskolesverige. Artikel efter artikel...vittnesbörd efter vittnesbörd om hur förskolepersonalen och förskolebarnen har det har publicerats i tidningarna. Och det är en skrämmande bild som träder fram. Allt det jag i mina svartaste stunder har föreställt mig och som folk har försökt få mig att förstå att det bara är dystopiska fantasier...har visat sig vara sanna.

Förskolan är i kris. Det går inte att förneka det.

Man läser om barngrupper som är på tok för stora...19 och ända upp till 27 barn. Man läser om personal som lämnas ensamma med 7, 14, ja till och med 19 barn. Man läser om barn som blir bortglömda...en hel grupp 3-åringar som lämnades ensamma eftersom ingen ordinarie personal fanns där och vikarien gick till en annan avdelning. Man läser om upp till 70 barn på förskolegårdar med bara några få vuxna. Man läser om hur ett par pedagoger ska utfordra 14 1-3-åringar, tvätta dem, byta blöja på dem, klä dem i ytterkläder och lägga ut dem för att sova i sina utesängar. Man läser om personal som gråter på vilan när barnen sover och de kan slappna av lite. Man läser om att många, många barn har vistelsetider på uppemot 55 timmar i veckan. Man läser om barn som vill ha tröst eller uppmärksamhet och det finns ingen att få.

Man blir ledsen när man läser. Eller jag blir ledsen när jag läser. Hur det är med andra vet jag inte. Förskollärare verkar också fundera. Frågor ställs om huruvida några föräldrar reagerat på alla artiklar. Men nä, de har inte fått några frågor på det. Ingen verkar undra hur just deras egna barn har det. Och på sociala medier är det tyst från föräldrahåll. Det känns märkligt. Vad kan det bero på? Ointresse? En ovilja att ta in hur det ser ut? Rädsla? En känsla av att det är ingen idé att oroa sig eftersom det är svårt att göra något åt det. Barnen måste ju vara någonstans.

Förskollärarna kräver mindre grupper och mer personal. Politikerna är tysta. De tycker att det är kommunernas ansvar. De har fått i uppdrag att fixa det här och de har fått sina statsbidrag och det är förresten på rätt väg. Barngrupperna har inte varit mindre sen 1992. Fast det säger förskollärarna är bluff. Inte sant. Jag förstår att politikerna är tysta. Vad ska de göra. Bara i Göteborg behöver man bygga 420 nya förskoleavdelningar för att få ner barngrupperna till den acceptabla nivån. Bara i en stad. Man hissnar lite när man tänker på att i varje stad, i varenda kommun i landet måste det byggas nya avdelningar. Många avdelningar. Det fattas förskollärare. Massor. Var får man tag i dem?

Det är väl konstigt. Hur det blev ändå. Det som skulle bli så bra blev bara pannkaka. Förskolesverige skulle ju bli rena paradiset. Barnen skulle slippa ur sina trista, ostimulerande hem. Mammorna skulle befrias ur hemmens fängesler. De skulle göra karriär, förverkliga sig själva, bli lika bra som en hel karl. Och föräldrarna skulle bli jämställda och precis likadana. Landet skulle blomstra. Skattepengarna skulle rulla in och BNP rusa i höjden. Och barnen, ja de skulle bli mycket mycket bättre än gamla tiders barn. Börja på skola redan vid 1 och bli rena genierna.

Och så blev det så här. Och det allra roligaste är att ingen vill backa lite, inte ens ta ett steg åt sidan, inte ens tänka tanken på att krisen kunde lösas genom att man kopplade in civilsamhället. Barnen har ju föräldrar. Lokalerna finns där. Hemmen är tomma timmavis varje dag...redo för verksamhet. Ingen vill ta i tång med tanken på att stordriftsfostran blev dyrt...inte billigare än småskalig fostran som det var sagt. Ingen vill ta i tång i att kvinnorna som skulle befrias i många många fall hamnade ur askan i elden...de fick bli hemmafruar fast borta...ägna ett helt yrkesliv åt att vara barnpigor åt statens barn och sen sköta sina egna på kvällar och helger.

Jaja, det ska bli kul att se hur det blir. Min gissning är att artikelströmmen sinar lite pö om pö...tidningarna tröttnar...det handlar ju bara om barn....och kvinnor...när sensationslystnaden har lagt sig kan allt återgå till det normala. Föräldrarna verkar ju inte ens bry sig så varför skulle någon annan? Det går nog ett tag till. Och går det inte så går det ändå. Det måste ju det.

Hemmafruar...

Man läser så mycket...eller jag läser så mycket. Det har varit mycket den här veckan...om skolan i SvD och om det tyska valet och om bilåkning i Saudiarabien om en ettåring som avlidit i sömnen under dagvilan på dagis...Artiklarna rör sig runt varandra och dansar sin dans...berättar om verkligheten därute och om vilken verklighet någon vill skriva fram. Den här veckan var det speciellt några artiklar som liksom tog hand med varandra och i mitt medvetande berättade en gemensam berättelse...

Jag läser om det tyska valet...en artikel skriven innan valresultatet blev klart. Den handlar om hemmafruar i Tyskland. Det handlar om hur socialdemokraterna i landet vill ha ut fler kvinnor i arbete och skapa fler förskoleplatser och fritidshemsplatser för att möjliggöra detta. Och det handlar om hur Merkel är för de "små stegens politik"...inga stora experiment eller reformer. Och att familjepolitiken för Kristdemokraterna är en helig ko. De ser den traditionella kärnfamiljen som samhällets viktigaste byggsten. Och det handlar om att ingen i Tyskland på riktigt röra hemmafrun...eftersom de inte vill röra skattesystemet...som inbegriper sambeskattning...och därför möjliggör för kvinnor (eller män också för den delen) att vara hemma eller jobba deltid. Och här kommer DN med sin första lögn. Eller kanske inte lögn, men i alla fall ett undanhållande av en viktig bit sanning...att i Tyskland har man två val när det gäller sin beskattning...sambeskattning eller frivillig särbeskattning. Men det är sånt man bör tala tyst om här i Sverige. Här skall det inte framstå som att de tyska kvinnorna (och männen) har ett fritt val. Det ska verka som om de är tvingade att dra sig fram på det här underförstått omoderna och osunda sättet. DN:s journalist berättar om den där särbeskattningen som infördes 1971 i Sverige och "som anses ha varit en av de viktigaste orsakerna till att fler kvinnor kom ut i arbetslivet."

Sen står det att Tyskland har EU:s enskilt största arbetsmarknad och starkaste ekonomi...men som ligger i topp när det gäller andelen kvinnor som arbetar deltid. 50 % av de kvinnor som har ett jobb arbetar deltid. Och det står att lönen är låg. Tyska mammor stannar hemma längre än i andra länder, även när barnen kommer upp i tonåren. Socialdemokraterna lovar gång efter annan att kvinnorna ska få rätt att jobba heltid! Men de är inte villiga att ta bort sambeskattningen i ett nafs. Det går inte att vinna val på att lova något sådant. Det sägs inget om varför. Och journalisten funderar inte vidare på det. Kanske är det så att folk vill ha kvar sin sambeskattning? Kanske är det så att många inte i första hand vill jobba heltid utan ha möjlighet att kunna vara hemma och ta hand om familjen på heltid eller deltid. Det sägs heller inget om det där med lönerna...mer än att kvinnolönerna är låga. Det sägs inte något om att grundavdraget i Tyskland är högre än i Sverige. I Sverige börjar man beskattas efter att man tjänat knappt 19 000 kr. I Tyskland får man tjäna 80 000 kr per år utan att betala skatt. Men det är en sån där hemlighet...inte vi i Sverige bör veta om. Vi ska inte kunna jämföra på riktigt.

I artikeln berättar man att det inte finns tillräckligt med fritidshemsplatser...ungefär som att alla mammor önskade sig just fritidshemsplatser. Gör de det? Bara hälften av tyska elever mellan 6 och 12 år går på heldagsskolor. De andra måste ha en förälder eller annan vuxen hemma som serverar mat och hjälper till med läxor när barnen kommer hem vid lunch. Och detta framställs som något negativt. Är det det? Det är inget vi ska fundera över. Normen är fastlagd. I uppochnervända landet kan det framstå som något dåligt att barnen slutar skoldagen tidigt och kommer hem till en mamma eller annan vuxen person och får mat och hjälp med läxor.

Och så handlar det om DDR. För där jobbade både män och kvinnor. Och så är det än i dag. Det går som en mur mellan öst och väst. Kvinnor förvärvsarbetar mer och har oftare ledande positioner. Angela Merkel är ett exempel på detta. Ironin är väl att Merkel inte verkar vilja planka av det här toppenbra DDR-systemet när det gäller just kvinnors förvärvsarbete...hon som vunnit så mycket på det borde väl vurma hårt för det....eller kanske hon sett och förstått baksidorna av det? Att tvång aldrig kan vara den rätta vägen? Östra Tyskland har sitt DDR-arv och påminner om Skandinavien står det i artikeln. Jaha, det låter det...och ingen fundering om vad detta säger om oss svenskar. Känns det inte lite märkligt att det ses som något bra att vi har samma syn på familj och barn som en diktatur? Funderar vi aldrig över varför vi i Skandinavien har samma syn som DDR? Nä, i Sverige kan man skriva en sån sak och inte få några följdfrågor, något mothugg.

I svensk media kan man skriva så här och komma undan med det. Man kan vrida verkligheten till att EU:s starkaste ekonomi och största arbetsmarknad, Tyskland, ändå inte duger...inte därför att ekonomin är dålig utan för att kvinnorna inte arbetar tillräckligt. Man kan vrida ett tecken på rikedom..att inte hela befolkningen måste slita ut sig...till något negativt. Man behöver inte fundera över om Tyskland skulle bli ännu starkare av att få ut alla kvinnor i heltidsarbete. Man behöver inte fundera över om det kanske blir tvärtom. Som här. Att arbete inte alltid betyder rikedom...det beror på vad man arbetar med. Att varje kvinna som har småbarn och arbetar också betyder att den offentliga (dyra) sektorn också måste byggas ut och belasta landets ekonomi. Det är inget vi behöver fundera över. Vi behöver inte heller fundera över om vad vi vill. På riktigt. Vill svenska mammor också kunna ta hand om hem och barn? Vill vi ha respekt för att det är ett arbete? Tycker vi att det är viktigt och värdefullt att ta hand om de små, fostra dem till trygga små människor? Eller är vi nöjda med att någon annan bestämmer vad vi ska tycka och tänka?

Nåja, det är som det är. I Sverige vet vi hur det ska vara. Och vi vet att alla skulle må bra av att ha det som vi. Vi jobbar vidare med att utöka vårt stormaktsvälde som nu inte längre består av landmassor utan av mentala territorier. Ylva Johansson  sändes nyligen ut som en slags ambassadör eller härförare för att sprida det svenska ordet. Hon reste till Japan. Där måste de lägga om sin arbetsmarknad eftersom befolkningen är åldrande och födelsetalen är låga. Landet sneglar på Sverige för att få ordning på landet. Det är så tokigt därborta att ungefär 60 procent av alla japanska kvinnor slutar arbeta efter att de fött sitt första barn, trots en hög nivå av universitetsutbildning. Ylva skall nu lära japanerna om hur man får ut kvinnorna på arbetsmarknaden så att de kan jobba och tjäna pengar samtidigt som de föder barn. Ylva vet själva nyckelmanövern...vad som måste till för att få ut kvinnorna. Det är det där med särbeskattningen. Alltså att man ser till att en familj inte kan klara sig på en lön. För om de inte gör det...ja, då finns det ju inget att välja på förstås. Då får kvinnorna ta skeden i vacker hand och ge sig ut på arbetsmarknaden. Inte för att de vill utan för att de måste. Fast det säger inte Ylva förstås. Det är inte så man pratar i Sverige. 

Slutligen läser jag en artikel som handlar om Irland. Där håller de på att fixa till billigare barnomsorg. Och samtidigt gjordes en undersökning som visade att två tredjedelar av mammorna skulle vilja vara hemma med sina barn istället för att förvärvsarbeta om de hade ekonomiska möjligheter till det.

Det är märkligt ändå. Hur det är. Vad man vill. Mammor som får välja verkar ofta vilja ta hand om sina barn och sitt hem. Om man får välja. Det är som det är med jämställdheten. Vad den nu är. Man får ofta använda sig av ekonomiska och attitydmässiga påtryckningsmedel för att få mammorna att bli så där jämställda som de förväntas vara. Och då kan man ju undra lite. Kanske är det så att kvinnoförtrycket och kvinnoföraktet liksom ökar i samma takt som just den här sortens jämställdhet appliceras på ett samhälle. Det ser i alla fall nästan så ut.

Förskolan är bra för våra barn (såklart!)

I går kunde man i en massa tidningar se rubriken "Förskolan är bra för våra barn". Det är en rapport från Folkhälsomyndigheten som slår fast detta. Och precis som väntat kom man fram till att...FÖRSKOLAN ÄR BRA FÖR VÅRA BARN. Det är en riktig glädjerapport. Förskolan är liksom bra för precis allt. Förskolan är en riktig mirakelkur när det gäller att få fram ett bra folkmaterial. Det är liksom där det händer. Och då är det ju så jättebra att så väldigt många barn går i förskola. Nästan alla barn faktiskt. 2015 gick 94 % av alla barn mellan 4 och 5 år. 76 % av alla barn mellan 1 och 3 år.

Så här står det: "Analyserna av naturliga experiment tyder på att barn som gått i förskola är bättre på språk och matematik. De har också en bättre psykisk hälsa och får färre infektioner, framför allt öroninflammationer. I vuxen ålder har de högre utbildningsnivå och en högre inkomst jämfört med barn som inte gått i förskola."

Redan i sammanfattningen som presenteras allra först i rapporten förstår man alltså vad det här är fråga om för rapport...en propagandaskrift...ett stycke fake news...skrivet i ett enda syfte...att rättfärdiga den verklighet vi har skapat i detta land...en verklighet där normen föreskriver att barn fostras på institution. Verkligheten har kommit att anta en viss form och den måste skyddas och bevaras till varje pris. Undersåtarna måste lugnas, invaggas i säkerhet...och därför skall de mötas av rubriken FÖRSKOLAN ÄR BRA FÖR VÅRA BARN. Allt är som det ska. Ni kan vara lugna.

Trots att slutsatserna vad gäller barnens hälsa i relation till förskolan för den tänkande medborgaren måste framstå som rena och skära lögner reagerar ingen. Ingen journalist, ingen politiker upphäver sin stämma och ropar ut att DETTA MÅSTE VÄL VARA EN LÖGN. Nä, statslögnerna har cirkulerat så länge i vårt medborgerliga medvetande att de förmodligen blivit en del av vårt DNA. Vi tror på det här. Vi tror att barn som går i förskola blir smartare, friskare, lyckligare, rikare, bättre...än barn som inte gått. Trots att verkligheten ropar ut ett annat budskap tror vi på det. Förskolebarnen blir bättre i skolan...trots att skolresultaten har gått nedåt. Förskolebarnen har bättre psykisk hälsa trots att den psykiska hälsan har gått ner bland barn och ungdomar. Förskolebarnen är friskare trots att det slås vabrekord varje år. Förskolebarnen har högre inkomster än hemmabarnen. Men hur vet man det? Förr var ju alla barn hemmabarn...inkomsterna skilde sig väl åt då? Vissa tjänade mer än andra. Och ändå fanns inte förskolan.Nu går alla barn i förskola och då måste det ju betyda att alla vuxna om sisådär en 15-25 år har toppenlöner. Allihopa. Det blir bara en 5-6 procent av befolkningen som kommer att ha dåliga löner. Hemmabarnen. Vilka de nu är. Var de nu finns.

Rapporten är lustig på många sätt och vis. Den består i en genomgång av den vetenskapliga litteraturen angående förskolan. Det finns inte mycket forskning i Sverige så det är mest utländsk litteratur som rapporten baserar sina slutsatser på. Litteraturen kommer från Norge, Danmark, USA och Kanada. Rapporten startar med att berätta att förskolan sedan decennier tillbaka har varit en del av vardagen för barnfamiljer i Sverige. Man får också reda på att förskolan är till för att föräldrar ska kunna förvärvsarbeta men också för att ge barnen bättre hälsa och livschanser. Det här är lite nytt på något sätt. Att förskolan ska kompensera för olika typer av hemförhållanden och på så sätt jämna ut barnens livschanser har man hört förut. Och så har det ju pratats mycket om det där med utbildning. Att barnen måste ta det första steget på det livslånga lärandet i förskolan. Men det där med hälsa. Att förskolan är till för att förbättra barnens hälsa...det är något nytt. Intressant. Och det funkar. Det är det som är så bra! Barnens hälsa blir bättre av förskolan. Det blir vi snart varse när vi läser rapporten.

Den här rapporten har måst skrivas eftersom, trots att de flesta föräldrar tar förskolan som något SJÄLVKLART och inte, aldrig någonsin, TVIVLAR PÅ DESS VÄRDE,  förskolan då och då blir ifrågasatt. Till exempel har psykologen Ulla Waldenström diskuterat i sin bok "Mår barnen bra i förskolan" olika betydelser av kvalitet i förskolan. Och de här ifrågasättandena som då och då poppar upp kräver att staten eller folkhälsomyndigheten då, klargör hur det ligger till. Nu ska vi medborgare äntligen få veta hur barns hälsa och utveckling påverkas av förskolan.

Hur är det då?

Så här är det i korta drag:

1. Forskning visar och har visat länge att föräldrars och barns anknytning inte påverkas av förskola eller daghem. Eller ja, man vet inte riktigt säkert för det finns liksom ingen tillförlitlig forskning men...

2. Litteraturen visar att barn som gått i förskola har bättre språkliga och matematiska färdigheter, färre psykiska problem och infektioner, högre inkomstnivå och högre inkomster i vuxen ålder. Fast detta har liksom egentligen bara visats i enstaka studier och metoderna för att påvisa detta har också varierat lite så man ska tolka försiktigt...Fast det som ändå är bra är att ingen studie har visat på några negativa effekter av förskolan. Så då kan man alltså dra slutsatsen att "FÖRSKOLA, MED DEN UTFORMNING SOM FINNS I DE NORDISKA LÄNDERNA, TYCKS HA POSITIVA EFFEKTER PÅ BARNEN." Ja! Så finurligt bra är det!

3. Allt tyder på att en högre andel utbildade förskollärare bland personalen främjar barnens kognitiva utveckling. Litteraturstudierna visade alltså att en högre utbildningsnivå bland personalen tycktes ha positiva effekter på barnens kognitiva och sociala utveckling. Fast effekterna var små. Och det är ju en väldigt tur för oss. För här i landet är det hela 25 % av de som jobbar inom barnomsorgen, förlåt förskolan, som saknar utbildning överhuvudtaget för att arbeta med barn.

4. Inga eller endast svaga samband mellan personaltäthet och barns utveckling påvisades. Ja, studierna som visade detta är förstås lite gamla och alla av dem hade låg säkerhet och grad av evidens. Men ändå. Ja! Det är inte så viktigt kanske. Det är ju bra om det visar sig, eller om något tyder på att det kanske eventuellt kan visa sig, eller om det till och med kan antas vara så att, det egentligen inte spelar någon roll...det där med personaltätheten. För det blir ju väldigt praktiskt nu när vi har så stora barngrupper. Det gör ju ingenting! Tänk vad smidigt och bra det är att det finns forskning.

5. Det är bra med kompetensutveckling för personalen. Fem jättebra studier visar på positiva effekter på barnens kognitiva och sociala utveckling, alternativt på förebyggande av psykiska problem när förskolepersonalen ökar sin professionella kompetens. Fast kompetensutvecklingen hade ingen särskild effekt på barnens matematiska kunskaper. Det var ju synd.

6. Sen har man kollat lite på övergången mellan förskolan och skolan. Och den är viktig må ni tro. Det har visat sig att rutiner vid övergången mellan förskola och skola var jätteviktiga när det gäller barnens psykiska hälsa och kognitiva utveckling. Rutiner för övergången ger bättre skolresultat. Och det här saknas lite i Sverige. Det kan vi jobba mer med. Då blir det bättre.

Det var det hela. Förskolan är alltså jättebra. Förskola ÄR BRA. Studierna som hade studerats var visst inte alltid så jättebra. Många av dem var osäkra. Endast 5 av 16 studier var av hög vetenskaplig kvalitet. Och inga studier från Sverige och bara några få från övriga Norden, hade högt vetenskapligt bevisvärde. Översikten bygger alltså på ett begränsat underlag eftersom det finns relativt lite forskning i frågan.

Men strunt samma! Vem bryr sig i Dagisland? Ingen. Dagis är vår nya religion. Vi kan krafsa lite på ytan och kanske hitta något litet som kanske eventuellt har någon lite brist. Övergången mellan förskola och skola till exempel. Annars är allt bra. DET ÄR BRA. Och slutklämmen på hela rapporten blir...återigen...

"Förskolan med den utformning som finns i de nordiska länderna har positiva effekter på barns hälsa och utveckling."

Och då ser vi själva...allt är bra. Allt är som det skall vara. Saliga äro de som tro...utan att ha sett. Var och en får bli salig på sin tro...bara man har rätt tro. Och det har vi. Vi här i Sverige.

Snart...

...är det sommarlov! Och vi längtar! Det ska bli härligt att ha lov! Att göra vad vi vill! Rå oss själva hela dagen lång. Sonen som ännu inte provat på att vara i verksamhet under terminerna längtar efter att få gå i simskola! Tänk att få lära sig simma! Gå till badhuset varje vardag i tre veckor! Det ser han fram emot! Och skolbarnen som inte ska sommarjobba ser fram emot att sova längre, vara upp längre, gå ut och in som de vill på dagarna, spela tv-spel, åka och bada om det blir varmare...Det är härligt med lov!

Men så är det inte för alla har jag förstått. Varje år den här tiden läser man artiklar i tidningarna om att sommarlovet är ett problem. Det är inte alltid roligt. Sommarlovet är en tuff tid helt enkelt.

I en artikel kan man läsa att var fjärde barn i Sverige tillbringar minst en vecka av skollovet med en annan vuxen än sina föräldrar och att 10 % av barn i åldrarna 5 till 16 år har spenderat minst en vecka av skollovet på egen hand.

Barn i Sverige har skollov i 16 veckor varav 10 veckor är sommarlov. Samtidigt har föräldrar i regen 5 veckors semester. 22 % av de föräldrar som svarade på Majblommans sommarlovsundersökning tyckte att sommarlovsplaneringen var problematisk. Det är en svår ekvation att få ihop ett tryggt och meningsfullt sommarlov för många föräldrar. Majblommans organisation säger att det är svårt men inte omöjligt...inte om KOMMUNERNA tar sitt ansvar och följer skollagen fullt ut. Organisationen Majblomman säger att vår samhällsstruktur bygger på att de allra flesta föräldrar arbetar. Detta ger skatteintäkter till kommunerna och därför är det rimligt att kommunerna underlättar för föräldrarna.

Men så är det inte. Kommunerna tar inte sitt ansvar. Det är bara 15 % av kommunerna som erbjuder fritids som vanligt under hela sommarlovet. 84 % av fritidsen säger att de håller öppet men att vissa enheter stängs. Och då drabbas ju barnen. Och de som drabbas hårdast är de barn som har det tuffast i sin vardag. Det är de som har ensamstående föräldrar, dålig ekonomi och ont om tid som får ta smällen. Dessa föräldrar får svårt att KOMPENSERA för kommunal verksamhet som till vardags betyder STABILITET OCH STIMULANS för barnen.

I en annan artikel kan man läsa att barnen tycker att allt är kul med lov. Så har barnen svarat i Majblommans undersökning om sommarlovet. Så barnen tycker att det är kul med lov. Fast det är dåligt att allt kostar och att föräldrarna måste jobba. Så tycker barnen. Majblomman berättar att en liten grupp barn kommer att sakna vardagen rejält. För dessa barn är skolans KOMPENSATORISKA funktion med kompetenta vuxna, omsorg och lagad mat varje dag livsviktig.

Majblomman säger att det inte är rimligt att allt ansvar för barnens sommarlov läggs på föräldrarna. Målsättningen är ju att alla föräldrar ska jobba heltid och då kan ju inte föräldrarna ta ansvar för barnen. Då måste kommunerna träda in. Det är de som ska ta ansvar. Och skollagen säger att fritids ska hålla öppet även på skollov till och med 13 års ålder. Men det funkar inte så i verkligheten som sagt. Barnen kan få gå på en annan enhet, färdas till okända ställen och träffa okända nya människor och detta är förstås jobbigt. Och barnfamiljer som har försörjningsstöd får inte extra påslag för ökade matkostnader när skolorna är stängda. Under sommarloven måste ju alla föräldrar ge sina barn mer mat än under terminerna. Det kostar.

Majblomman vill alltså att kommunerna ska växla upp sin fritidsverksamhet under loven. Och det räcker inte att bara hålla öppet som vanligt. De måste erbjuda relevant verksamhet som attraherar barn till och med 13 år. Många lite äldre barn tycker nämligen att det är trist på fritids och då är de hellre ensamma hemma. Fritids måste bli en extra omhuldad institution under de veckor då barn i utsatthet har det tuffast.

Ja, tänk hur det blir...hur jämställdhet, arbetslinje och självförverkligande verkar. Man kan liksom aldrig få allt. Eller det kan man ju kanske...om bara kommunerna hostar upp, växlar upp...intar mammarollen och tar hand om barnen. Majblomman har ju rätt. I vårt samhälle säger normen att båda föräldrarna ska arbeta heltid. Och staten har lovat att ta hand om barnen. Men sen hade de visst inte lust, eller pengar, nog för det. Så blir det. Staten är en dålig mamma. Men vi kan fortsätta ropa. Alltid se att problemen med utsatta barn, ensamma barn...är kommunens, statens, att lösa. Skruva spiralen hårdare. Aldrig tänka tvärtom. Aldrig tänka att det är synd att föräldrar inte har tid och möjlighet att ta hand om sina barn, små och stora. Aldrig tänka att det är lite konstigt att folk ska skaffa barn, försörja barn de ändå inte riktigt har tid med. Aldrig tänka att det är helgalet att vissa föräldrar är beroende av skolmaten för att deras barn ska få i sig tillräckligt med mat.

Jag vet inte...det kanske bara är jag...jag saknar bemannade hem. Som barnen säger...lov är alltid kul. Det enda som är tråkigt med det är att föräldrarna måste jobba. Barnen ropar inte efter roliga fritidshem. Barnen ropar efter föräldrar.

Men hemma här ser vi fram mot sommarlovet! Alla barnens 10 veckor är jag hemma hos dem. Det är lite trist att inte pappan är hemma alla de veckorna också så vi längtar förstås efter att hans semester också ska komma! Men det går bra ändå. Jag är ju här! Och barnen har någon hos sig. Vi behöver ingen attraktiv och relevant verksamhet. Vårt gemensamma sommarlov känns attraktivt och relevant...bara för att det råkar vara lov och sommar och att vi har varandra. Vi behöver ingen kommun som tar hand om oss. Vi behöver ingen verksamhet. Inga institutioner. Det räcker om det finns en mamma hemma i huset. Eller en pappa. Men sån är inte normen. Och normen...den är helig. Den ifrågasätter vi inte. Den står fast. Vi får ropa på kommunen istället. Alla barns nya mamma.

Grisindustrin

Jag läser en insändare i Svenska Dagbladet. Den handlar om griskultingar och är skriven av en leg veterinär. Jordbruksverket vill förändra reglerna för grisuppfödning så att smågrisar får tas från sin mamma vid tre veckors ålder i stället för vid fyra. Veterinären skriver att detta är en dålig idé eftersom grisar utvecklar högre grad av beteendestörningar och sjukdomar ju tidigare de avvänjs.

I nuläget får grisarna vara med sin mamma i fyra veckor men ofta blir det närmare fem. I det nya förslaget ska minimiåldern minskas till tre veckor. I naturen avvänjs grisarna successivt mellan ca 10 och 17 veckors ålder. I grisindustrin är det förstås inte någon successiv avvänjning...där går det abrupt. Smågrisarna lyfts plötsligt bort och mamman som erbjudit värme, skydd och mat....är borta.

Den tidiga avvänjningen innebär att smågrisar kan utveckla beteendestörningar. Dessa problem uppstår även vid fyra veckor men blir större ju yngre smågrisarna är. Riktigt små grisar behöver sin mamma ännu mer. För smågrisarna som är tillsammans med andra smågrisar och som har dessa beteendestörningar (tex försöker dia på andra kultingar) blir tillvaron en ständig kamp för att försöka gömma sig och fly.

Varför ska minimiåldern minskas? Jo, detta ska öka svensk grisnärings konkurrenskraft. Om grismamman blir av med ungarna tidigare kan de få i genomsnitt en griskulting mer per år. Mamman kan insemineras tidigare och hinna föda fler kullar på ett år, 2,3 istället för 2,2.

Ja, så går det till i industrin. Och det är väl inte så konstigt. Industri är inte till för att se till att grisbarn har det bra. Den är till för att tjäna pengar. Och då struntar man i om djurbarn får beteendeproblem och mår dåligt. De ska ju ändå bara dö sen ändå. Och om köttet blir sämre och kanske rent av dåligt för oss som ska äta det...är kanske inte heller så jätteintressant. Bara konsumenterna fortsätter att köpa det förstås. Då är allt bra.

Med människor däremot...är det väl en annan femma. Eller kanske inte ändå. Människobarn ska helst också skiljas från sin mamma på heltid varje vardag från...ja, i nuläget är det 390 dagar som är maxgränsen (om man inte drar ut på den lagstadgade tiden genom att leva utan lön alla, några dagar under barnets första levnadsår). Politikerna kämpar ständigt för att minska människobarnens tid med mamman. Och resonemanget liknar grisresonemanget. Fast man har vridit på det så att det framstår som bättre för människomamman. Människomamman måste tänka på att tjäna mer pengar, få en högre pension, kunna jobba mer.

Och precis som när det gäller grisindustrin handlar det om lönsamhet. Få ut mer av människomammorna. Om barnen utvecklar beteendeproblem eller inte är inte intressant i sammanhanget. Skulle det uppstå problem är det nästan bara bra...det skapar mer arbete åt människorna...kuratorer, speciallärare, psykologer...Och så länge ingen klagar utan fortsätter köpa systemet. Ja, då är allt bra.

I industrin flyter allt på som det ska. Man skruvar lite på inställningarna och kalibrerar maskineriet så att det blir ännu mer effektivt om takten är för låg. Att produktionsmedlen är av kött och blod...ja det spelar ingen roll. Allt kan bli industri.

Av hårdare virke

Jag bläddrar i en ICA Kuriren jag fått av min mamma. Det är en del att läsa...om mat, resor, författare...Och så kommer en sida där man kan fråga en veterinär om sånt som har med djur att göra. Någon frågar om en kattunge de ska få. Ägaren vill att den hämtas när den är 10 veckor och frågeställaren undrar om det går bra...han har läst att kattungen bör vara 12 veckor innan den skiljs från mamman. 

Veterinären svarar att det inte ens är lagligt att skilja en kattunge från sin mamma förrän vid 12 veckors ålder. Mamman är väldigt viktig för kattungarna och de riskerar att få beteendeproblem om man skiljer dem åt tidigare. 

Jaha, det är så att kattmammor är viktiga för sina kattbarn. 

Det finns en lagstadgad tid när kattungar måste få vara hos sin mamma. 

Kattungar kan få beteendeproblem om de skiljs för tidigt från sin mamma.

Tja, tänk så det kan vara...i djurriket.

Tur att vi människor är tåligare, av hårdare virke.

Det har aldrig varit billigare, lättare eller roligare att ha barn?

Ivar Arpi skriver i SvD i söndags. Han tycker att vi skaffar för få barn här i landet. Han säger att det är väldigt konstigt eftersom DET ALDRIG HAR VARIT LÄTTARE ATT HA BARN ÄN NU.

Så berättar Ivar om hur det var förr i tiden. Han går tillbaka till 1947. Då fanns det knappt några kylskåp, tvättmaskiner, diskmaskiner. Kvinnorna FÖRVÄNTADES att vara hemma med barnen. Maten lagades från grunden. Blöjorna skulle tvättas för hand. De få daghem som fanns var bara förvaring. Barnbidraget var inkomstprövat. BNP har mer än fyrdubblats sedan dess. Det var slitigt att ha barn 1947, Och barnen hade det inte mysigt. Säger Ivar.

Nu är det skillnad. Nu är det nästan rena himmelriket att ha barn.
- Barnen är friskare. De drabbas inte av polio, kikhosta, difteri, mässling, påssjuka, röda hund, stelkramp och Hib.
- Färre barn dör i trafiken.

Men ändå föddes fler barn 1947 än idag. Och svenska kvinnor föder inte så många barn som de vill ha. Många tycker att tre eller fler barn är det ideala. Och ändå skaffar de inte tre barn eller fler. OCH DET MÄRKLIGA ÄR ATT DET JU BORDE VARA LÄTTARE ATT HA FLER BARN I DAG JÄMFÖRT MED HUR DET VAR 1947. SÅ VARFÖR SKAFFAR VI INTE FLER BARN?

Ivar spekulerar:
- Föräldrar har tagit på sig mer än nödvändigt. Synen på uppfostran har förändrats. Vi ska läsa, etablera goda matvanor, motionsvanor. Vi ska skjutsa till aktiviteter. Hjälpa till med läxor. Vara goda föredömen. Vi ska vara närvarande. MODERNT FÖRÄLDRASKAP TAR SÅ MYCKET TID I ANSPRÅK ATT VI INTE HAR PLATS I LIVSPUSSLET FÖR FLER BARN. Ivar berättar att detta är ett FELTÄNK. Forskning visar nämligen att uppfostran inte påverkar hur barnen blir. Det är genetiskt.

Varför borde vi skaffa fler barn då?
- Folk som har barn är lyckligare än barnlösa. Forskningen visar det.

Man kan alltså med gott samvete skaffa en massa barn och inte ha dåligt samvete när man inte hinner läsa för dem.

Ivar avslutar med att påstå att det aldrig har varit billigare, lättare eller roligare att ha barn än vad det är idag. Och det har aldrig varit lättare att vara barn.

SÅ SÄTT IGÅNG! FÖRÖKEN EDER!

Jag känner mig lite matt efter att ha läst och läst om Ivars artikel några gånger. Det är mindboggling.

Argumenten för att vi ska skaffa fler barn är alltså att:
Det är lätt att ha barn numera eftersom det finns kylskåp, diskmaskiner och tvättmaskiner. Barnen drabbas inte av sjukdomar och omkommer inte i olyckshändelser i lika hög grad som förr. OCH MAMMORNA BEHÖVER (FÅR) INTE TA HAND OM SINA BARN. Detta i kombination med att forskning visar att man inte behöver bry sig om barnen gör att det är a piece of cake att ha barn. Många barn.

Var börjar man? Hur bemöter man dravlet?

Det har aldrig varit billigare, lättare och roligare att ha barn säger han.

Ok. Om man tycker att det är lätt att som mamma vänta barn i 9 månader, föda, amma (eller inte vilket man vill), vara hemma i mellan 6 och 14 månader, byta av med pappan, skola in och sedan återgå till det "normala" livet. Tre gånger. Eller fler. Då är det lätt att ha barn. Det är billigt att ha barn om man fortsätter jobba på som ingenting har hänt. Heltidslönerna tickar in varje månad. Barnomsorgen är ju nästan gratis. Är lönerna ok så räcker pengarna bra. Är det roligt? Är det lätt? Att varje morgon leverera barn till dagis. Varje vardagseftermiddag/kväll hämta hem barnen. Varje dag fixa med maten och tvätten och städningen. Rättfärdiga att man först inte träffat sina barn på 8-9-10-11-12 ? timmar och sedan inte orkar läsa, prata, skjutsa, mysa med att forskningen visar att barn ändå inte behöver sina föräldrar. De har allt inom sig. De är små maskiner som förprogrammerade fullföljer sin inneboende plan. Är det roligt? Och sedan. Men det vet inte Ivar ännu. När barnen inte längre går på dagis. När de ska vistas på fritids i stora barngrupper i sunkiga miljöer på torra skolgårdar...och inte påverkas ett dugg av det eftersom barn ändå aldrig påverkas av något man gör med dem. Och ännu lite senare...när de stora 10-åringarna ska komma hem efter skolans slut till tomma hem...fördriva lovveckorna på egen hand...tillsammans med kompisar som föräldrarna knappt vet vilka de är...Är det roligt? Är det lätt?

Mammorna på 1940-talet förväntades ta hand om sina barn. Och detta är alltså negativt. Mammorna på 2010-talet förväntas inte ta hand om sina barn. De FÅR inte ta hand om sina barn. Och detta är positivt. Så kan någon säga som inte har hjärta i kroppen. Det är inte lätt och inte roligt.

Mammorna på 1940-talet kanske inte läste böcker, läste läxor, skjutsade till aktiviteter. Men de var DÄR. Mammorna hade sina barn omkring sig. Det är lycka. Det är roligt.

När man berövar människor, särskilt mammor, föräldraskapet, mödraskapet...då blir inget längre lätt eller roligt längre. Det är ett sundhetstecken att kvinnor föder färre barn. I detta land har barnen inte längre någon plats
.

Att få välja

Jag tittar på partiledardebatten. Stickar samtidigt och har en tidning på soffan bredvid mig jag tittar lite i emellanåt. Jag hör att de pratar om skolan. Annie Lööf säger att det är viktigt för föräldrar att få välja. Välja vilken skola deras barn ska gå i alltså. För annars är det inte så noga att föräldrar får välja.

Fattigdom

I Aftonbladet skriver Eva Franchell om sossarna och deras approach till föräldraförsäkringen. De vill ju ha helt individualiserad föräldraförsäkring men det blir liksom aldrig av utan de tar lite i taget. Tredelad föräldraförsäkring är vad som måste komma först. Och Franchell tycker det är fegt. Hon skriver att det är så enkelt. Om man individualiserar föräldraförsäkringen så:

1. kommer mammorna ut på arbetsmarknaden snabbare.
2. kan kvinnorna jobba mer.
3. kan kvinnorna få högra lön.
4. kan kvinnorna få fler pensionspoäng.
5 kommer papporna att automatiskt ta större ansvar för tvätt, städning och matlagning.
6. kommer mer kvinnokraft frigöras och mammorna kommer kanske göra karriär och få en fet pension när de blir gamla.
7. kommer vi att få färre garantipensionärer.
8. kommer ojämställdheten mellan kvinnor och män minska.
9. kommer vi sannolikt att få lyckligare äktenskap eftersom mer rättvisa kommer att uppstå i hemmen.

Ja, ni ser ju hur enkelt det är! Och hur mycket man skulle vinna på lite hårdhet. Om bara kvinnorna hindras från att vara hemma så länge som de är idag (en genomsnittslig mamma är hemma 1 år och 3 mån) så kan man vinna allt detta! Alla kommer att bli rika och lyckliga! Det är ju fantastiskt.

Men det går ju så trögt. Sossarna är sega. Och så berättar Eva om hur föräldraförsäkringen infördes 1974. Nu har det gått mer än 40 år och fortfarande tar kvinnorna ut mer än 70 % av dagarna. Och detta leder ju förstås till att många kvinnor riskerar att bli fattigpensionärer. Nu måste man göra något. Om inte kanske kvinnorna måste vänta 40 år till innan de kan bli rika och lyckliga. Jämställda. Och det vore ju synd.

Jag fattar inte...är det någon som tycker sånt här dravel är nåt att ens läsa? Är det någon därute som kan ta sånt här på allvar? Och de som nu gör det...varför kan de inte bara vara hemma så lite som möjligt med sina ungar? Då är ju liksom lyckan gjord. Mammor som tycker så här och gör så här har ju sitt på det torra. De gör sina feta karriärer och tjänar in mängder av pensionspoäng och i äktenskapet sprudlar det av lycka. Det måste vara fantastiskt. Så fantastiskt att det är konstigt att inte kvinnorna fattar det på egen hand och uppför sig rätt utan anmodan. Men de, vi, är väl dumma. Korkade. Offer för patriarkatet kanske? Fostrade in i vår stereotypa könsroll som är så svår att bryta sig ut. Man ser liksom inte ljuset där man går oupplyst och kravlar sig fram som på rena medeltiden. Men får vi bara påbud från ovan så ska nog budskapet gå in. Man får missionera lite mer bara och går inte lock så väntar andra metoder. Korståget går vidare.

Eva pratar om fattigdom. Att sossarnas feghet orsaker kvinnors fattigdom. Ergo...om sossarna bara vågade sätta ner foten så skulle kvinnorna inte längre bli fattiga när pensionen kommer. Men fattigdomen är nog djupare än så. Det handlar inte bara om pengar. Livet kan bli fattigt på andra sätt. Barnen...lyckan...glädjen...drömmarna...att få ta hand om ett barn...värna sin familj...när det inte längre är det viktigaste i livet...det vi lever för och jobbar för....då har livet blivit riktigt fattigt. När det anses dåligt för en mamma att ta hand om sina barn...när en mamma i första hand ska tänka på sin ålderdom och pensionspoäng istället för sina barn...då har mammorna gjorts riktigt fattiga. När det anses att mammakraft bara kan frigöras när mamman inte är med sitt barn...då har det blivit fattigt. Men det är inget vi ska prata om. Livet ska bestå av lönearbete med så korta pauser som möjligt...dagar som ska räknas och delas lika...en dag för mamma och en dag för pappa...Och så iväg till jobbet för att kämpa för en fet karriär och så hem och ta itu med hobbyarbetet; dela disk och mat och tvätt och lek med barnen och läxläsning och gympapåsar rättvist...detta är äktenskaplig lycka. Tänker man lite extra på det kan det låta lite fattigt.

Myror

Sossarna är mitt upp i sin kongress. Det är intressant att läsa i deras kongresshandlingar.

Man kan läsa att det övergripande målet för Socialdemokraternas ekonomiska politik är FULL SYSSELSÄTTNING. ALLA SOM KAN SKA ARBETA. Det är bra för då får den enskilde ekonomisk frihet och alla får då vara med i samhällslivet och den enskilde kan forma sitt eget liv. Och så är det det där med skatten. Ju fler som jobbar desto mer skattepengar in i statskassan. Och då kan vi få mer VÄLFÄRD. Det räcker dock inte med att fler jobbar. Fler måste jobba heltid. Och fler måste jobba mer, börja jobba tidigare eller gå i pension senare.

Det som möjliggör det här höga arbetskraftsdeltagandet är förskolor, fritidshem och äldreomsorg. Detta gör det möjligt för fler att kombinera familj med jobb.

De här skyddsnäten skapar trygghet. DEN SVENSKA MODELLEN skapar ekonomisk tillväxt genom att ge människor utrymme att växa.

Det är snårigt. Vi måste jobba mer för att staten ska få mer skattepengar för att ge oss mer välfärd. Och ju mer vi jobbar desto mer välfärd behöver vi. Mer dagis. Mer fritids. Mer färdigmat. Mer städtjänster. Och det är ju bra. För då får fler jobb. Och fler skattekronor flödar in. Fler jobbar mer. Och så är det den ekonomiska tillväxten förstås. Den växer ju mer vi jobbar. Fler kronor rullar. Vi köper mer saker, äter mer ute, slänger mer och byter ut mer. Allt detta skapar en levande organism som både skapar och föder och göder sig själv. En evighetsåtta (som Blå tåget sjöng om för länge sen) som snurrar vidare och där det ena leder till det andra som leder tillbaka till början.

Det måste finnas någon slags tankevurpa i loopen. Och det är väl det här med att full sysselsättning är dyrt. Servicesektorn blir så stor. Det blir så många som måste jobba med sånt som finansieras genom skatt. Skattepengarna som kommer in kommer från början av skattepengar som också kommer från skattepengar. Det verkar dumt. Ologiskt. Dyrt. Men det är väl den där tillväxten. Pengarna som snurrar och byter ägare. Summan av alla varor och tjänster. Det är nog summan som är det avgörande. Vi måste bli till summor. Varor. Då får vi ett värde. Och värdet vi får när vi är med och betalar skatt gör att vi även växer som människor. Vi genererar ett värde och vi graderar på samma gång upp vårt eget värde. Vi växer som människor. Det är fint. Det är i alla fall fina ord. Det låter fint. Men i verkligheten handlar det bara om att alla som kan ska jobba. Heltid. Längre. Så länge som möjligt. Det är vad det handlar om. Sverige ska bli ännu lite mer av ett arbetsläger. Vi blir till myror.

Hemmiljön spelar ingen roll!

Jag läser en artikel av Agnes Wold. Den handlar om att hemmiljön inte spelar någon roll för hur barnen blir. Tvillingstudier visar att:
1. Alla personlighetsdrag är mer eller mindre ärftliga, styrda av våra gener.
2. Familjemiljön har mindre effekt på personligheten än vad generna har.
3. En stor del av skillnaden mellan individer förklaras varken av gener eller familjemiljö utan av "individuell miljö".

Familjemiljön påverkar oss alltså väldigt lite. Men den individuella miljön påverkar vår personlighet. Den individuella miljön är unik för varje individ i en familj. Det kan vara kompisar, lärare, infektioner, tarmflora, olyckor...All miljö ett syskon inte delar med de andra syskonen.

Agnes berättar att vi lätt förväxlar orsak och verkan. Man brukar säga att bråkiga föräldrar får bråkiga barn...men det kan precis lika gärna vara tvärtom. Att bråkiga barn får bråkiga föräldrar.

Den här kunskapen kan vara befriande. Den genetiska forskningen visar att mammabashing, moralism och skuldbeläggande är helt onödig. Det är sällan föräldrarnas fel att det går dåligt för barnen. Barnen blir som de blir på grund av generna och deras individuella miljö. Vi kan troligtvis inte ändra så mycket på våra barn men alla tjänar förstås på att man är schysst och har det trevligt tillsammans. Som Agnes skriver...man ska ju ändå umgås i minst 20 år.

Ja, det här är ju ett smidigt sätt att se det. Hemmiljön spelar ingen roll. Barnen blir som de blir ändå. Det luktar lite "populism" nästan. Ett sätt att rättfärdiga att barnen inte fostras av föräldrarna längre. Det går lika bra på dagis...barnen är ju som de är i alla fall. Inget kan ändra deras personlighet. Vi är liksom färdiga. Födda med ett genetiskt paket som ingenting kan rå på. Jag vet inte...jag tror inte ett enda dugg på det här. Men jag är ju ingen forskare förstås. Fast å andra sidan är ju inte Agnes Wold heller någon forskare inom genetikens område så...

Jag tänker så här...att om det Wold säger stämmer så spelar ju inget någon roll. Bara möjligtvis de alldeles individuella erfarenheterna barnen gör. Det spelar ingen roll hur att barn tas från föräldrarna tidigt och fostras på institution under de flesta av sina vakna timmar. Men då kan det inte heller spela någon roll hur det är i förskolan. Barnen bär på sina genpaket och personligheten och intelligensen är som den är. Man kan bara byta ut begreppen familjemiljö med förskolemiljö och hävda att basmiljön inte har någon särskild betydelse. Det är de individuella upplevelserna som spelar roll. Det spelar heller ingen roll hur det är i skolan. Genpaketet är det samma hur som. Så skolan kan släppa sin kompensatoriska tanke. Det går inte att kompensera för någon dålig hemmiljö. För hemmiljön spelar ändå ingen roll. Vi människor är som vi är. Vi bär vårt arv med oss. Det är bestämt. Av Gud...nä, förstås inte...av vetenskapen, den politiskt fastlagda vetenskapen...den som passar in i den rådande världsbilden i alla fall...som när jorden var platt och allt det där.

Inte vet jag, men jag tänker så här...vår personlighet rår vi inte på. Men vi kan hantera vår personlighet på olika sätt. Det kan vi få hjälp med om basmiljön är bra. Och kanske kan det vara så att hemmiljön är den tryggaste, lugnaste, mest kärleksfulla miljön ett litet barn kan ha. Och det kanske kan vara så att det kan vara stressande för små barn att fraktas från sin hemmiljö varje morgon under hela sin barndom för att tillbringa de flesta vakna timmar i institutionsmiljö tillsammans med många andra små barn och ett fåtal vuxna barnet egentligen inte har någon relation till.

Vår grundintelligens kanske vi inte heller rå på. Men vi kan jobba med den intelligens vi fått. Det kan man göra på olika sätt. Därför är det viktigt hur skolan är. En dålig skola ger dåliga förutsättningar för att jobba med intelligensen. Är det inte det vi ser nu...i Sverige...när det har visat sig att föräldrarnas utbildningsnivå spelar allt större roll för hur det går för barnen? De föräldrar som kan kompensera för den dåliga skolan får barn som lyckas bättre. Lär sig mer. Och då verkar plötsligt föräldrarna spela roll på något sätt.

Agnes Wolds sanning känns märklig. Sorglig. Hon reducerar oss människor till någon slags förprogrammerade robotar. Hon säger att kompisar och lärare och enstaka händelser påverkar barnen mer än föräldrarna. Det kanske är sant. men vad händer om barnets bas i princip utraderas? Var finns motståndskraften mot dåliga influenser? Vilka referensramar har barnet fått? Kanske är det så att en stabil bas, starka familjer, är själva plattformen, utgångspunkten varifrån barnet orienterar sig.

Det får bli som det kan. Agnes Wolds syn på saken rättfärdigar i alla fall de uppväxtvillkor barn har numera. Hennes ord lugnar. Allt blir bra ändå. Barnen blir som de blir oavsett hur de har det. Och man kan ju aldrig forska på riktigt om människor. Människor har ju bara ett liv.Man kan inte pröva två gånger. De barn som är fostrade på dagis är ju det. Man kan aldrig veta hur det hade blivit om man hade gjort på något annat sätt. Och det är ju skönt. Betryggande.

Individanpassad skolstart

I USA har de gjort en stor studie om barn med ADHD. Socialstyrelsen i Sverige blev tydligen väldigt förtjusta i den här studien eftersom den förväntades visa den positiva effekten av psykostimulantia. Men sen visade sig studien inte alls komma fram till att den där medicinen var så bra. Och då försvann studien ur sikte i Socialstyrelsens värld. Den var inte intressant längre. 

Studien visade att barnen som fått adhd-medicinen och som nu är 25 år gamla drabbades av bestående tillväxtstörningar. Pojkar som fått medicin blev i genomsnitt 4 cm kortare och flickor 3 cm kortare. Medicinen kunde innebära kortsiktiga positiva effekter men inga positiva långtidseffekter kunde påvisas. 

Ja, så var det ytterligare en studie som nyligen publicerades. 1700 individer med diagnosen har jämförts med över 1500 individer utan adhd. Resultatet är att ADHD-diagnoser förekommer i samband med att hjärnans utveckling är lätt försenad. Detta yttrar sig i en något mindre hjärnvolym samt i att vissa strukturer är belägna under hjärnbarken. I Sverige blev man glada över resultatet eftersom detta är ett slutgiltigt bevis för att ADHD är en störning i hjärnan. Men det är i själva verket så att vid ADHD kan man konstatera en något fördröjd hjärnutveckling i hjärnan men hos vuxna individer kan man inte se några skillnader. Man kan inte heller se några skillnader mellan ADHD-diagnosticerade som behandlats med centralstimulerande medel jämfört med icke-medicinerade personer med ADHD-diagnos. 

Psykologen Lars Lundström menar att de här nya resultaten ställer frågan om individanpassad skolstart är att föredra eller om långsam mognad hos barn med ADHD-diagnos ska behandlas med psykofarmaka. För honom som skolpsykolog är svaret givet. Barnen behöver tid att utvecklas!

Det här var intressant. ADHD skulle alltså bero på att hjärnan inte utvecklats lika snabbt som hos andra barn. Och då skulle senare skolstart kunna vara bra. Varför? Jo, för att barnet utsätts för alltför mycket i skolan och att detta inte är bra för en outvecklad hjärna förmodligen. Barnen som är outvecklad kanske reagerar med okoncentration och stökighet om hjärnan inte är redo för de utmaningar skolmiljön erbjuder.

Men jag kan förstås inte låta bli att fundera vidare. Barn börjar ju liksom inte i verksamhet för första gången när de börjar i 1:an. De har ju redan börjat skolan långt tidigare. De har redan klarat av de första två stegen av skolsystemet, tre kanske rentav, eller fyra, när de börjar i 1:an. Först kan de börja i förskola vid 1 års ålder. Det är ju en slags skolstart. Förskolan är ju en del av skolsystemet numera. Och sen när barnen blir 3 år byter de klass och börjar i storbarnsgruppen. Sen kan det bli en femårsgrupp. Det är på modet nu har jag förstått. Och sen är det dags för förskoleklassen. Och då blir det även fritids för barnen som inte har föräldrar som bara jobbar 3 eller 5 timmar om dagen. Så det är mycket skola innan skolan så att säga. 

Undrar om någon funderar på vad detta gör med barnen. Kanske är det så att barn som har en helt normalt utvecklad hjärna också kan vara lite känsliga för alla dessa manövrar...utan föräldrar...utan syskon...barn som fostras i institutionsmiljö från tidiga år tillsammans med många andra barn och få vuxna. Det låter för en helt vanlig lekman som att det kunde vara lite påfrestande. Om man då har en hjärna som utvecklas lite långsammare kanske det blir etter värre. Vem vet. 

Så frågan är kanske större och allvarligare än att diskutera en senarelagd skolstart för de barn som har en ADHD-diagnos. Varför har man ens en ADHD-diagnos när man är ett litet barn? Det vet väl alla att småbarn är rätt olika till sättet...vissa är vilda och spralliga och kan vara ena riktiga slagskämpar fast de är så små...andra är lugna och timida...eller mitt emellan...eller är lite olika i olika åldrar. Det är barn. De är inte färdiga. Alla vet kanske också att vilda barn blir vildare om de är i röriga miljöer. Som dagis. Barn blir lugnare av att ha lugn och ro. Av att utsättas för mindre påfrestningar. Så kanske måste man börja diskutera skolan innan skolan också. Förskolan. Men då blir det riktigt farligt. För då kan det ju visa sig att det inte är bra att låta fostra barn på institution från den tidigaste barndomen fram till skolstarten. Och det är ju inget man vill komma på. Så då är det bättre att vara tyst.Det är ju bara barn...spela roll. Och nu finns det ju mediciner.