Barn och bussar

 Om man skulle ta och skriva något här igen...det var lite roligt märkte jag när jag gav mitt första livstecken från mig på ett par år. Jag kan ju fortfarande reta mig på saker. Jag har det i mig. 

Idag tänker jag på forskning. 

Man kan forska ju på allt. Nu har man forskat på hur barn mår efter att de färdats till skolan. Man har kommit fram till att barn som åker skolskjuts mår bäst och att barn som får skjuts av föräldrarna mår sämst. Man har kommit fram till att barn som åkt buss till skolan presterar bättre. Hur kan det hänga i hop? Jo. Man får frisk luft när man går till bussen. Man ägnar sig åt sociala aktiviteter på bussen. Man övar sig i självständighet på bussen. Om man inte kan få lov att åka buss och om man inte kan gå eller cykla utan måste skjutsa sitt barn i bil kan man tänka på att prata med barnet i bilen. Man kan också stanna bilen en bit innan skolan och gå sista biten.

Jaha säger jag. Eller,  och…? Vad går sån här forskning ut på egentligen? Att alla barn borde få åka buss? Att man tror att föräldrar sitter tysta i bilen när de skjutsar sina barn? Att man tror att man har väldigt mycket tid på morgnarna innan jobbet och har tid med en promenad innan man färdas vidare? Att barn kommer att prestera bättre i skolan om alla får åka buss? På riktigt? Vet man om hur barnen själva upplever att åka buss…såna som måste ge sig hemifrån väldigt tidigt på morgnarna? Såna som måste vänta kvar i skolan efter dagens slut för att vänta in bussen? Såna som har långt att åka? Såna som får åka långa rundor för att bussen ska hämta upp andra barn? Såna som inte har några kompisar på bussen?

Äsch, säger jag. Forskning i samhällets tjänst. Handlar det inte lite om att misstänkliggöra föräldrar och hylla det allmänna. Fast…forskningen visar ju så…då är det väl så här det är! Länge leve bussen! Hoppas alla barn så småningom får rätt att åka buss till skolan!

Mer

 Det kommer (igen) rapporter om att barnen i Sverige har svaga kunskaper i matematik. Många blir inte behöriga till gymnasiet. Man famlar efter åtgärder som ska förbättra läget…screening för att upptäcka vilka elever som berörs. Extramatte. Intensivmatte. Mer fokus på problemlösning. Sveriges ingenjörer larmar om att konsekvenserna kan bli stora för landets välstånd om inte något görs. Liberalerna föreslår mer undervisning! En timmer mer undervisning om dagen ska barna få!

Lycka till säger jag…mitt mellanstadiebarn går redan 6 timmar i skolan var dag. Det är mycket när man är 11-12 år gammal. Och något som är konstigt är att många av de där timmarna i skolan mest går ut på underhållning och lek…det är filmer och kahout och en himla massa prat. Ordningen och studieron är det också lite si och så med. Men visst…mer tid kanske är lösningen…redan trötta och uttråkade och ofta för busiga barn kanske blir mer fokuserade av det. Vem vet. Ett annat knep kan ju vara att se över vad och hur man lär ut.

MER är inte alltid lösningen. HUR kan vara bra ibland också. 

Bortglömt

 Nyss har det varit höstlov...ja, eller läslov då. Det heter ju så numera. För alla är ense om att det är viktigt att läsa. Helst romaner. Och helst av lust. 

Och något måste nog göras när det gäller läsningen. På senaste tiden har det rapporterats både det ena och det andra i tidningar och på nyhetssajter. 

Till exempel...universiteten larmar om att sjuksköterskestudenter saknar den kompetens som behövs för att de ska kunna examineras. Och det är ju riktigt allvarligt. Vården skriker efter sjuksköterskor. Man ser att allt färre klarar sin utbildning. Vad är det då som brister? Främst gäller det tydligen kunskaper i matematik och naturvetenskapliga ämnen. Det kan bli svårt med läkemedelsberäkningen under en examination om man inte kan matte ordentligt. Men man ser också att eleverna har språkliga brister och det gäller både de med svenska som modersmål som utlandsfödda. Läsförståelsen är för dålig. Man kan inte heller skriva ordentligt...särskrivning och syftningfel leder till felaktiga svar och öppnar för misstolkningar. De programansvariga är eniga om att studenternas förmåga att klara av de akademiska studierna har blivit sämre de senaste 10 åren. 

Förklaringen till varför studenter kan ha stora problem med att läsa och skriva verkar vara rätt enkel. I tidningen Ämnesläraren kunde man nyss läsa att läsningen i svensk skola minskar drastiskt. Och det jag läser är skrämmande...50 % av eleverna i åk 9 läser inte ens en sida sammanhängande facklitteratur på papper eller skärm en vanlig skoldag. 2007 var motsvarande siffra 33 %. Och om jag vågar gissa...ja, jag vågar, så är skillnaden ännu större om man går tillbaka ännu längre i tiden. Lärarna tycker tydligen att det inte finns utrymme för läsning i skolan. Man känner att man måste träna eleverna inför allt som ska bedömas istället. 

Ja, det är ledsamt. Och samtidigt hoppfullt. Hur svårt kan det vara att faktiskt läsa facktext i klasssrummen och som läxa hemma? Kanske skulle det bli lite lugnare i klassrummen också om eleverna satt tysta och läste, eller turades om att högläsa texter, med efterföljande bearbetning av texten. 

Våld i skolan

En undersökning har gjorts. Det handlar om våld i skolan. Många lärare upplever tydligen våld i sin lärargärning. Förvånande nog löper lärarna i förskoleklass och fritidshem störst risk att råka illa ut. Nästan 60 % av lärarna i fritidshemmen har utsatts för fysiskt våld minst en gång de senaste två åren. I förskoleklass är det inte mycket bättre. Och de som utsatts flera gånger är i nästan 50 % i fritidshemmet och nästan 40 % i förskoleklass. 

Det är inte bara fysiskt våld lärarna måste utstå. Det verbala våldet är också vanligt förekommande. Barnen säger "håll käften kärring." "jävla idiot"...håller en matkniv mot lärarens strupe och hotar att döda den. Drygt 70 % av lärarna säger att de har utsatts för verbalt våld minst en gång de senaste åren och drygt 60% att de utsatts flera gånger. De yngsta barnen är värst när det gäller det verbala våldet.

Sen har vi föräldrarna. Drygt 20 % av lärarna säger att de utsatts för vårdnadshavare de sista två åren. 

Man vet inte riktigt om våldet i skolan har ökat men det finns sådant som tyder på det. 

Ja, visst är det konstigt! Vad 17 kan det bero på att småbarn kan bära sig så illa åt gentemot vuxna människor? Känner de ingen respekt? Hur kan det komma sig? De flesta barn går ju på förskola numera och alltså borde de allra flesta barn vara väldigt väluppfostrade. De har ju socialiserats sedan tidig ålder, är vana att vara tillsammans i grupp, lärt sig vänta och att äta själva, klä på sig själva, somna utan mamma på en madrass på ett golv utan knot...de har lärt sig att umgås med främmande vuxna och lärt sig knyta band med dem. Allt borde vara frid och fröjd i skolan. Eller är det tvärtom? Kan alla förskoleåren ha gjort något med barnen? Blir det lite flugornas herre över det? Behöver barn egentligen sin mamma eller pappa nära de första åren...behöver de någon som finns där för bara dem, som kan tolka alla deras signaler, sätta ord på saker och ting, ger kroppskontakt och pratkontakt, jämnar vägen lite åt dem? Behöver barn lite lugn och ro för att utvecklas som de ska? Är det dåligt för barn att slitas upp varje morgon i hela sin barndom och fraktas iväg, vara tillsammans med massa människor (de flesta lika omogna som dem) många timmar? Är barn skoltrötta redan innan de börjar skolan? Ja, det är lite sånt man kan fundera på om man har lust. Fast det har nog ingen. 

Fritidshem für alle

I tidningen Läraren kan man läsa om att fler barn måste få gå i fritids. I nuläget går nästan 500 000 barn på fritidshem efter skolans slut. Men fritids är inte öppet för alla barn.  Barn till föräldralediga, sjukskrivna och arbetslösa får inte gå. Det här är inte bra och detta måste utredas. En särskild utredare arbetar med att se över om rätten till fritidshem ska utökas.

Anna Ekström säger att fritids är viktigt därför att elever lär sig mycket. Och fritids är speciellt viktigt för de barn som inte går där...det är de som behöver fritids allra mest för att få en trygg och utvecklande verksamhet efter lektionernas slut. Kanske blir det så att barn i socioekonomiskt svaga områden i första hand får rätt till fritids.

Ja, det är alltså så att alla barn i riket behöver få undervisning hela dagarna, från morgon till kväll, för att utvecklas till dugliga människor. Det är inget kontroversiellt med det. Det fattar liksom alla. Men problemet är liksom att det varken finns pengar eller personal...inte ens till de barn som har den stora turen att redan i nuläget gå på fritids. Elevgrupperna är för stora, lokalerna inte tillräckligt bra och den utbildade personalen alltför fåtalig, personaltätheten är för låg...och personalen är i alltför hög grad outbildad. Det finns elevgrupper som innehåller 80 barn. Och då blir det svårt att följa alla barnens utveckling. 

Det är intressant att tänka på vilken syn vi har på barn- och föräldraskap. Eller kanske är det mer sorgligt. Det normala är att föräldrar knappt träffar sina barn. Det normala är att barn knappt är i sina egna hem. Det normala är att barn inte umgås med sina ev syskon efter skolans slut utan får "undervisning" i en barngrupp ledda av ett ev proffs. Det normala är att barn inte får gå hem och slappa och vila efter skolans slut utan att fortsätta befinna sig i en skolmiljö, tillsammans med människor de egentligen inte har några riktiga relationer med. Det är inget konstigt med det. Synd bara att det är så dyrt att fostra barn i stordriften. 

 

Dåligt inflytande

 Socialdemokraterna har slagit ihop sina kloka huvuden. Sommarlovet behöver kortas. Anna säger att sommarlovet är för väl tilltaget. Det finns barn som far illa under sommarlovet. Lite konstigt resonemang kan man tycka...det finns ju också barn som har det bra under sommarlovet. De ska då i solidaritetens namn bli av med kvalitetstid under sommaren. Och de där stackars barnen som far illa under sommarlovet far väl illa annars också...på kvällar och helger och andra kortare lov. Är det ok? Är problemet ledigheten eller är det att de far illa? Men det är inte bara det där med att barnen far illa när de är lediga och utlämnade åt sina föräldrar. Det är också kunskaperna det gäller...forskning (alltid forskning) visar att det i vissa fall sker ett kunskapstapp under lovet. Eleverna kan lite mindre när de kommer tillbaka. Ja, det är ju väldigt synd förstås. Det är ju egentligen väldigt dumt att barnen är lediga överhuvudtaget. Tänk vad de skulle lära sig och minnas om de gick i skolan hela tiden. Internat utan lov kanske ändå vore det bästa. 

Men det här med skoleleverna är inte det enda socialdemokraterna går och grunnar på. De bryr sig också om de små barnen. Ja, de är ju också skolelever förresten. Det glömde jag bort i all hast. Man har ju nosat lite på obligatorisk förskola förut...folk blev arga...och backat. Nu skrider man fram lite försiktigt istället...trevar lite och förbereder marken ännu lite mer innan fällan slår igen någon gång i framtiden. Man vill nu införa allmän förskola från 2 års ålder. Alla 2-åringar ska skrivas in automatiskt och föräldrar som inte vill att 2-åringarna ska bli små skolelever riktigt än får tacka nej. Samhället ska ta sitt ansvar. Trots att nästan alla barn redan nu går i förskola från väldigt unga år finns det ett antal som är utanför...barn man ännu inte fått in i fållan. Och det kan vara de barn som behöver förskolan allra mest. 

Jag läste nyss Ray Bradburys Farenheit 451. Ray hade sina aningar och på vissa sätt var han helt rätt ute. 

"Arv och miljö är lustiga faktorer. Man kan inte bli kvitt alla fula ankungar på bara några år. Hemmiljön kan omintetgöra en mängd av det som skolan försöker bygga upp. Det är därför vi sänkt kindergartenåldern år från år tills vi nu tar dem nästan direkt från vaggan." 

Murar

 I Tyskland tar man nu beslut om att alla barn upp till åk 4 ska ha rätt till heldagsskola. I Tyskland slutar annars barnen kl 13. Då måste det finnas någon hemma som tar emot barnet och ger det mat och så där. Och det är oftast mamman. I Tyskland finns redan nu möjligheter till heldagsskola genom "after school clubs". Men det behövs större tillgång. Idag går ca 50 % av barnen hela dagarna i skolan. De andra 50% går hem till sin mamma. I de delar som tidigare utgjorde DDR är andelen barn som går i heldagsskola störst. I de södra och västra delarna är det färre barn som går i heldagsskola. Varför vill man införa detta? Jo, för jämställdhetens skull förstås. Så att mammorna inte ska behöva vara hemma hos barnen. Och så för den sociala utjämningens skull. De barn som inte kommer från så bra förhållanden kommer att lyftas...barnen kommer att utjämnas så att säga och bli mer lika. Så som skett i Sverige får man väl förmoda. Förutom att det inte har skett då. I heldagsskolans förlovade land spelar föräldrarna större roll än någonsin. Men strunt samma. Att barn ska fostras utanför hemmen verkar vara en del i en historisk utveckling. Det går inte att stoppa den. DDR-stilen vinner liksom. Undrar om nån någon gång får lust att riva den muren. 

Tillkrånglat

Två saker ramlade på mig för ett par dagar sedan....

..först den här...den ovan alltså! 

Och sen ett inlägg från en förskollärare som ber om tips på hur hon kan undervisa 1-3-åringar i matte. 

Hon får råd av olika slag...barnen kan...

sortera

mäta

räkna

Någon vänder sig mot att sortera skulle vara matte. Det skulle kunna vara det men bara om...man som pedagog kan förklara vad barnens sortering av tex klossar i samma färg har för betydelse för barnens fortsatta lärande av abstrakt skolmatematik.

barnen kan vidare...

lägga mönster

man kan som pedagagog lägga duploklossar i olika korgar...en färg i varje korg. 

man kan också sätta upp olika former på väggarna...trianglar, rektanglar, cirklar osv.

Man kan l¨ta barnen hälla tex pasta från ett mått till ett annat. Då kan man se hur barnen riktigt tänker matte...vad får plats? 

Jag googlar runt lite...jag inser att det skrivs mycket om matte och småbarn. Det är skrivelser från skolverket, bloggare, böcker, tidningar för förskolepersonal...Det finns mycket. Det är teorier och tips och forskning. Barnen ska genom leken bli medvetna om matematiken runt omkring dem. Pedagogerna ska stimulera barnens matematiska tänkande. Barnen ska utveckla antalsuppfattning, lära sig jämföra, mäta, sätta ord på egna tankar. Man ska samtala och laborera. Förskolans läroplan visar vikten av 

att barnen tillsammans med pedagogerna samtalar om grundläggande matematiska begrepp. 

Det räcker inte med att jobba med barnen. Det ska också dokumenteras, följas upp, utvärderas och utvecklas. 

Det är mycket. Och förskolan är av nöden för att barn ska utveckla sitt matematiska tänkande tydligen. Samtidigt verkar det som om barna inte är så där bra på matte ute i skolorna. I alla fall inte i min kommun för det jobbar de ständigt på att förbättra resultaten. Funkar det inte på förskolan alltså? Borde barna sortera mer, samtala mer, ha fler rektanglar på väggarna? 

Är det förresten verkligen så att små barn måste följa någon slags läroplan för att lära sig matte? Är det krångligt för små barn att urveckla ett matematiskt tänkande...lära sig uppskatta länger och tyngder, sortera och sånt där? 

Inte vet jag. Mina barn är fostrade utan läroplan. De började lära sig matte i skolan. Innan dess var de bara barn. Fast när jag tänker på det...

Det sorterades en del...

...det undersöktes volymer...

...konsistenser...

...material förflyttades...

...det blandades, vägdes och mättes...vi kunde se att en temperaturökning kunde leda till att ett material förändrades. Eller vi kan kalla det att vi bakade. 

...temperaturer och kurvor undersöktes...eller vi  kan kalla det att vi vattnade...

...vi kollade vad som fick plast i olika behållare...konsekvenstänk och gravitation undersöktes...

Man kan kalla det att vi levde...och att jag som mamma måste få saker gjorda i hemmet samtidigt som jag passade barn...det ledde till olika manövrar för att sysselsätta barnet...det fick vara med, avleddes, fick distraherande uppgifter...ofta saker som skulle stoppas i andra saker...Vi levde. Tillsammans. Allt vi gjorde inbegrep prat och kontakt. Ibland dokumenterade jag. Jag utvärderade ibland när jag funderade lite på olika saker som rörde mina barn. Fast mest var vi bara. Tillsammans.

Det är krångligt när man tar barn från en naturlig miljö och stoppar in dem på institution. Man måste fundera mer...Blir det några samtal? Vad pratar man om? Ger man barnen tillräcklig stimulans? Räcker pedagogerna till? Har alla verkligen fått sortera, stoppa saker i andra, undersöka olika material...får de prata tillräckligt mycket, svarar någon tillräckligt ofta....

Jag tänker på bilden som startade mina tankar. När man tagit alla barn ur hemmen, från sina mammor, ja, då är det lätt att börja tro att helt naturliga saker kräver undervisning. Man har glömt bort att alla barn utvecklade sina matematiska förmågor genom att leva i ett hem tillsammans med de människor som lever där. Det är i det dagliga arbetet såna förmågor växer fram. Alldeles av sig själva, utan läroplan, processer, utvärderingar och dokumentation. Men den tiden är förbi. 

 

Utjämning

 Mina barn är ofta hungriga när de kommer hem från skolan. De säger ibland att de inte ätit något alls i matsalen eller att de ätit väldigt lite. Ofta kommenterar de att maten är dålig. Jag var likadan. Jag gillade inte skolmaten nåt särskilt. Jag var glad att det fanns hårt bröd och mjölk. I tidningen Yrkesläraren skrivs det om skolmaten. Det står att många elever klagar på skolmaten men att det kanske inte är maten det är fel på utan miljön som gör att maten känns mindre aptitlig. Det står också att internationella forskning visar att bra mat i skolan leder till förbättrad koncentration, ökad närvaro och ökat välbefinnande. Detta kan i förlängningen leda till att utjämna socioekonomiska skillnader. 

Man forskar ju om så mycket...och man har också forskat fram att barn som äter ensidig kost hemma lär sig äta mer varierat i skolan. Och detta är ju precis vad man vill i Sverige...skolan ska jämna ut både här och där...och maten är inget undantag. De som har det sämre hemma får det lite bättre och de som har det bättre hemma får det lite sämre...och så möts man på mitten liksom. 

Den internationella forskningen är ju lite märklig dock...i alla fall om man använder den för att jämföra med Sverige. För det verkar ju som om Sverige, tillsammans med Finland och Estland, är en aning unikt. Det är bara vi som har "gratis" skolmat nämligen. I de flesta andra länder får barnen ta med sig egen matsäck, gå hem och äta eller (hu!) får inget alls att äta under skoldagen! I Norge tar barnen med sig smörgåsar hemifrån. I Danmark har barnen med sig smörgåsar och frikadeller hemifrån. Just i Danmark har man haft diskussioner om att införa gemensam skollunch i förskolorna. Men föräldrarna tycker att det blir för dyrt...uppåt 1000 danska kr per barn i månaden. 

Ja, i Sverige får alla barn skolmat. Och forskningen visar att det är jättebra. Det både utjämnar och ser till att barna presterar bättre. Fast bara om barna äter maten förstås. Annars blir det kanske lite si och så både med utjämningen och koncentrationen. 28 ton skolmat slängs i alla fall. Varje dag. Kanske hade medhavda mackor varit bättre...både för barnens välbefinnande och för miljön. Men det är klart...det hade inte blivit så utjämnat...barna kunde ju ha fått olika pålägg. 

Hur är det nu då?

Förskolan har ju alltmer kommit att uppfattas som själva lösningen på en hel rad problem. Förskolan ska se till att skolresultaten går uppåt, att integrationen funkar, att utlandsfödda lär sig svenska, att mammorna kommer i arbete, att barnen så småningom kommer att tjäna mer pengar, få bättre pensioner, blir mindre kriminella...och så vidare. Förskola är av nöden. Och därför ska den bli obligatorisk här i riket. Till att börja med från det att barnen är 5 år. Men det kommer nog mer. Det saknas i alla fall inte idéer och intresse för det. 

Det verkar som om det ser likadant ut i grannlandet Finland. Där inleds nu ett försök med obligatorisk förskola i två år. Barna ska alltså vara 5 och 6 år när de går i den obligatoriska förskolan. Man startar med ett försök. Man väljer ut, slumpvis, 10 000 barn ifrån vissa slumpvis valda kommuner. Man vill undersöka om skolgången blir mer jämlik, om det förbättrar förskolans kvalitet och om det gör förskolan mer effektiv. Det verkar som om de flesta experter tycker att det här är en bra idé men att det är lite obearbetat. Någon expert säger också att det här är ett steg i riktningen att sänka skolåldern. 

Det är också lite svårt att få till det här med att få in fler barn i förskolan eftersom det redan nu finns personalbrist.

Det är inte bara jämlikheten mellan barnen man är ute efter när man vill ha en obligatorisk förskola i Finland. Man vill också ha ut mammorna på arbetsmarknaden. Småbarnsföräldrar ska snabbare komma ut på arbetsmarknaden och i Finland vill man öka på sysselsättningsgraden. En anledning till att sysselsättningsgraden i Finland är lägre än i andra länder är att mammorna stannar hemma längre med barnen. 

Det lustiga är att i Finland, som ju varit ett toppland vad gäller skola och PISA och allt sånt där, går skolresultaten ner. Nu verkar det alltså som om man vill lösa detta problem med bla mer förskola. Det utreds och forskas förstås om det här med den nedåtgående skolresultatstrenden. En av forskarna är Aino Saarinen. Hon har skrivit en avhandling om skolresultaten. I den framkommer att det finns flera anledningar till att skolresultaten går ner...bla att man låter barnen själva ta stort ansvar för sina studier från tidig ålder, att man mer och mer använder digitala hjälpmedel i undervisningen...Forskaren Aino Saarinen säger dessutom att tron på att barn som går i förskola presterar bättre än barn som inte gjort det inte är sann och belägger detta med flera olika källor. Inte heller ökar likvärdigheten mellan barnen om barnen går i förskola. Tvärtom medför deltagande i förskola, åtminstone om barngrupperna är stora, vilket de är både i Finland och i Sverige, problem både vad gäller kognitiv som emotionell och social utveckling hos barnen. 

Ja, frågan är hur det ligger till egentligen. Är förskolan av nöden för att barn ska utvecklas ordentligt, bli duktiga i skolan? Är det rätt att förskolan ska vara utjämnande...alltså lyfta vissa barn och sänka andra? Även om det är rätt...funkar det? Många frågor. Och i den där forskningsrapporten verkar det finnas en del svar. Lyssnar de som bestämmer? 

Skolranking...

 Jag läser om skolrankingen...den som sker varje år i Sverige. Min kommun ligger lågt. Det går åt fel håll dessutom. Nedåt istället för uppåt. Fast det är ju lite konstigt med den där listan...alla barn i Sverige ska väl få lika bra kvalitet på sin skolgång? Ska det ens finnas en lista? Borde inte kvaliteten vara likvärdig på nåt sätt? Samma innehåll på undervisningen, lika mycket läromedel, alla lärare behöriga och så vidare. 

Men nu är det inte så. Det finns bra skolor och dåliga. Och såna mitt emellan. 

Man har i alla fall förändrat sättet att räkna sen förra året. Man har nu färre kriterier. Man har tagit bort de kriterier som starkast styrs av socioekonomiska faktorer:

1. betygsresultat, genomsnittligt meritvärde i åk 9

2. andel elever som är godkända i alla ämnen i åk 9.

3. andel elever som uppnår grundläggande behörighet för högskolestudier. 

Vad mäter man då? 

- resurser till undervisningen

- löner

- kommunen som huvudman

- lärartäthet

- andel pedagogiskt utbildade lärare

- barn i förskola

- hur friska lärarna är

- betygsresultat i åk 9 i förhållande till förutsättningarna enligt ett Likvärdighetsindex

- andel elever godkända i alla ämnen i förhållande till Likvärdighetsindex

- andel elever som fullföljer gymnasieutbildningen inom 3 år

- andel inskrivna barn i förskolan

Varför har man då ändrat mätningen?

Jo för att den enskilt viktigaste faktorn för betyg är föräldrarnas utbildningsbakgrund. Barn som har föräldrar med god utbildningsnivå har större chans att lyckas i skolan alltså. Därför blir det orättvist att mäta hur bra det går för barnen i skolan alltså. Fast man mäter det liksom ändå...utifrån ett Likvärdighetsindex. 

Man frågar Lärarförbunden om vad som definierar en bra skolkommun. En bra skolkommun:

- ger elever och lärare rätt och likvärdiga förutsättningar i arbetsmiljö, arbetsbelastning, lön, lärartäthet och elevers rätt att undervisas av behöriga lärare och ger lika stora resurser till utbildningen. Innehållet i undervisningen? Kvaliteten? Inga frågor. Inga svar. 

Sen kommer det där märkliga...att andel inskrivna barn i förskolan räknas med. Varför?

Jo, för att utbildningsresan börjar i förskolan. Det finns till och med en Nobelpristagare som har visat att satsningar i förskolan är mer lönsamma än andra satsningar. Och så kommer floskeln, statssanningen..."Forskning visar tydligt att barn som gått i förskola har bättre förutsättningar att lyckas bra i grundskolan." 

Hm, tillbaka till min kommun...Vi har en superplacering vad gäller andel inskrivna barn i förskola. Men det hjälps inte...vi ligger väldigt lågt när det gäller det viktiga...andel behöriga elever och låga meritvärden i åk 9. Trots att man nu alltså jobbar efter ett Likvärdighetsindex ligger vi lågt. Man har tagit hänsyn till förutsättningarna och man har sett till att väldigt många barn går i förskola. Ändå hjälper det inte. Det spelar ingen roll vad forskningen säger. 

Medlen helgar målet

 Jag har skrivit om den många gånger tidigare...den där frasen...den som alltid poppar fram när det skrivs om förskolan. "Barn som gått i förskola presterar bättre i skolan senare än de som inte gått i förskola." Den dyker upp i alla artiklar som handlar om förskola. Nu har Ulla Waldenström, barnmorska, beteendevetare och professor i reproduktiv hälsa, skrivit om just den här frasen i Svenska Dagbladet.

Hon startar med att skriva om alla förslag som kommit angående en obligatorisk förskola...att Alliansen föreslagit obligatorisk förskola för barn till nyanlända från 3 års ålder...att jämlikhetskommissionen föreslagit obligatorisk förskola för alla från 3 års ålder...att Stockholms handelskammare från 4 års ålder,..liberalerna från 5 års ålder...och att nu en grupp av socialdemokrater föreslagit det från 2 års ålder.

Ulla menar att förslagen inte grundas på fakta utan på tro och förhoppningar om förskolans potential och att skyldigheter är bättre än rättigheter. Och så var det den där frasen..."barn som gått i förskolan presterar bättre i grundskolan och tidigare i livet och det är därför viktigt att en likvärdig tillgång till förskolan försäkras genom lagstiftning." 

Jag har alltid retat mig på den där frasen...för det sunda förnuftet säger liksom att det inte kan stämma. Om det vore så skulle hela mänskligheten dött ut för länge sen...förskolan är ny och folk har faktiskt presterat rätt bra genom åren ändå. Och så är vi ju lite unika häruppe i Norden...det finns andra länder där barn inte alls går i förskola lika mycket som här och ändå verkar det gå bra. Och så räcker det väl med att titta på hur det ser ut här i landet för att fatta att det inte kan stämma...fler barn går i förskola och börjar tidigare och får allt längre skoldagar och ändå har skolresultaten gått nedåt och inte uppåt. Med tanke på hur många barn som går i förskola här i landet borde den svenska skolan vara ett under ar prestationer vid det här laget. Men så är det ju inte. Men med sunt förnuft kommer man inte långt...och därför behövs forskning.

Och det är därför väldigt roligt att Ulla skriver om det här...för hon presenterar forskning...

och börjar med att säga att det faktiskt inte finns någon aktuell svensk forskning. Det går väl inte att forska heller förstås...det finns ju inte något jämförelsematerial längre...alla barn går i förskola. Men det finns forskning i andra länder...

- I Finland är många fler barn hemma än i övriga Norden och därför går det att göra jämförande forskning. Och det har man gjort. Och man kom fram till att barn som vistats i förskolan, oberoende av vid vilken ålder de börjat, inte hade bättre resultat än barn som börjat i förskoleklass. 

- Det finns en OECD-rapport som omfattar barn i 54 länder. Barn som hade gått i förskola hade bättre resultat vid 15 års ålder jämfört med barn som inte hade gjort det....MEN när man kontrollerade skillnader i barnens bakgrund försvann de skillnaderna. Det var inte förskolan som var orsaken till att barnen presterade bättre...det var deras allmänna bakgrund. 

Ulla menar att beslut om barnen inte kan baseras på gissningar. Hon skriver att "beslut utan kunskap om hur förskolan påverkar barnens utveckling kan i längden bli dyrköpta för barn, föräldrar och alla skattebetalare. Och mer dyrköpt om grundläggande fri- och rättigheter åsidosätts, som föräldrars ansvar för sina barn." 

Det är fantastiskt att någon punkterar myten om att förskolan ser till att barnen blir bättre i skolan sen. Och det är stort...om man tänker på det...för den punkterade frasen gör att förskolan helt tappar sin betydelse som första steget i barnens utbildning...och varenda beslut som tagits om förskolan grundat på det där antagandet var värdelöst...och varenda artikel som skrivits om den fantastiska förskolan som är helt av nöden för våra barns utbildning kan kastas i papperskorgen...De stämmer nämligen inte. Våra barn fostras och "utbildas" i institutioner som baseras på lögner. 

Nu är frågan bara...vad händer nu då? Nu när Ulla visat på att den där frasen är falsk och inte stämmer. Vad händer nu då? Lyssnar någon? Kommer något att ändras? Får vi se den där frasen igen? Många frågor...men svaret vet vi nog redan. Inget kommer att ändras. Den fastlagda sanningen ligger nog lika fast som vanligt. För det här är ingen vanlig sanning. Det är en statssanning. Och att den sanningen är falsk spelar ingen roll. Den är sann ändå. För så är det bestämt. Medlen helgar målet. 

Den där läsningen...

Det är mycket prat om läsningen nuförtiden. Barna läser för lite. Och då menar man romaner. Barna måste lära sig att tycka om att läsa romaner. För då kommer de att få ett bättre ordförråd, lära sig skriva bättre och ja, bli allmänt smartare. Romaner är själva grejen. Får några år sen bytte höstlovet namn till läslov. Barna skulle ägna dagarna åt att sluka romaner. Det blev nog inte ens lite småätande. Regeringen satsar nu pengar på ett nytt läsråd och mer pengar till biblioteken. Förskollärare och lågstadielärare ska få gå särskilda kurser i hur barna ska kunna knäcka läskoden så tidigt som möjligt för att så fort som möjligt komma igång med nöjesläsningen. Det pratas till och med om att man måste börja tvinga barnen att läsa romaner. Så gör Jens Liljestrand berättas det om i Svt nyheter. Han tycker att det är föräldrarnas ansvar att se till att barna läser.  Föräldrar ska högläsa för sina barn. Det har de tydligen slutat med...särskilt papporna. Det är ju synd...men å andra sidan tror jag att man högläser en hel del för barnen i förskolan. Men det måste kanske vara mer. Jens tycker att föräldrar ska sitta och läsa tillsammans hemma...införa obligatorisk läsning helt enkelt. 

Visst, ja, jo...det kan nog vara bra. men ett annat sätt som jag tror kan vara bra skulle vara att börja läsa mer i skolan...och då menar jag inte nöjesläsning utan läsning i de sk läsämnena. 

Jag har tittat i de läroböcker som användes i de fyra läsämnena under folkskolan...alltså från åk 3...på 50-talet. Man hade en bok i naturlära, en i kristendom, en i geografi och en i historia. Nedan finns bilder på dessa böcker. Dessa fyra böcker täcker 2 år vardera. Alltså åk 3 och 4. Sen kom andra böcker, med mer texter. 

Dessa böcker är fyllda med texter...som alla håller en rätt hög nivå med tanke på den åldersgrupp de vänder sig till. Det är fina texter, många ord som kan ta sig in i barnens hjärnor, många typer av meningar som kan få bilda mönster för egna skriverier...och på samma gång mycket fakta som gör att barnen blir kunniga och bildade. 

Så här börjar naturkunskapsboken:

Texten har lästs...kanske som högläsning där varje elev har fått läsa en bit var...läraren har förmodligen muntligt arbetat med texten...

...och så kommer uppgifter till texten...Man sa att det var pluggskola förr...trist och fantasilöst...bara fakta...men jag vet inte ja...jag tycker att övningarna är barnanpassade, fantasifulla och roliga...OCH bildande. Man får ihop många olika ämnen på samma gång...teckning, sk forskning och laboration, allmänbildning och skrivande. Kanske gavs en läxa? Mer input alltså. Och så får man tänka att man varje vecka jobbar med en sån här text...i fyra ämnen. Och dessutom hade barnen modersmålsundervisning, matematik, teckning, sång och gymnastik. Det blir mycket textmassa in. 

Alla frukter och blommor och grönsaker och husdjur och vilda djur i Sverige, om prydnadsväxter och om jordbruk om träd och bergarter...avhandlas i stycke för stycke. Bara det kan jag bli avundsjuk på...att barn fick lära sig om det de har omkring sig istället för att tex titta på Lilla Aktuellt, prata rasism, könsroller etc...Senare i boken kommer ett avsnitt om bin...hur kroppen är uppbyggd, hur den bor, hur människan tar hand om bin, hur de bygger sina vaxkakor, hur de samlar nektar och gör honung, hur de utvecklas från larv till färdigt bi...

Det är så mycket...bara i naturkunskapsboken...vanliga vilda växter avhandlas...

Vilda djur...

Olika sorters fåglar...

Och så här är det i alla de fyra läsämnena...Det är text på text...det lästes...bearbetades...svarades på frågor...skrevs texter...vecka efter vecka...år efter år. Det blir nåt av det. 

Mitt lågstadiebarn ska ha prov snart. Det handlar om asatron. Ett häfte är utdelat. Det är kortfattade texter om några gudar. En bild med ett namn på varje boning i asken Yggdrasil. 

Träningen inför provet ska ske genom att eleven läser en fråga på ett inplastat kort och kontrollerar att den kan svaret genom att vända på kortet och läsa på baksidan. 

Ingen lärobok finns. Inga texter har lästs. Det skriftliga stoffet är magert. Detta är bara ett exempel men det säger något...När man har avvecklat läroböckerna och de arbetsmetoder man använde när det gäller läsämnena har man också försämrat elevernas möjligheter att bli läsvana. Jag tycker att man ska börja där i skolans värld. Romanläsningen...nöjesläsningen kan man fokusera mindre på tycker jag. Det är som med mat...husmanskosten kommer först...sen kan man hugga in på efterrätten. Tycker jag i alla fall. 

 

Nöjesläsningen...

...är på utdöende. I alla fall hos ungdomarna. Det har nu visat sig att nöjesläsningen hos barn och unga minskar och samtidigt uppvisar svenska elever en bristande läsförmåga. En rapport har kommit och i den står det att starka läsupplevelser ger läsmotivation och att just starka läsupplevelser ska vara målet med själva undervisningen. Om barnen får starka läsupplevelser får de läsmotivation och då förbättras elevernas språkliga, kognitiva och emotionella förmågor. Men nu är det så att främjandet av starka läsupplevelser är ett eftersatt mål i skolan.

I Norden har vi en lägre andel elever som tycker om att läsa jämfört med genomsnittet i EU- och OECD-länderna. Och i Norden har Sverige lägst andel.

Man lyfter fram digitaliseringen i Sverige som en tänkbar förklaring. Vi använder nämligen datorer mer i undervisningen än i andra jämförbara länder.

Inte vet jag...men på nåt sätt tycker jag att det är märkligt att skolan har snöat in på nöjesläsning. Jag trodde skolan skulle syssla med läsning i största allmänhet. Läsning är ju nåt som ska ta stor plats i alla ämnen. Men jag tror att det har blivit lite omodernt med alla annan läsning än just nöjesläsning. Man verkar inte jobba så mycket med de texter som finns i de ev läroböcker som finns. På lågstadiet är det mycket film och powerpoints och prat som verkar ha ersatt läroboken i historia, geografi, naturlära...Jag tänker att förr hade man den gemensamma texten i fokus många gånger per dag i klassrummet...man hade sin bok uppslagen och körläste, turades om att högläsa...läraren förklarade texten...det gavs läxa på ett textavsnitt och nästa lektion förhördes eleverna på innehållet på ett eller annat sätt. Det där att få läxa på texter man läst i skolan följde med under hela skoltiden. Jag vet ju inte...jag går inte i skolan...men de slutsatser jag har dragit genom informella intervjuer med div skolbarn verkar peka på att man inte längre handskas med texter på det sättet. Texten är inte i fokus.

Man läser däremot romaner då och då...inga klassiker utan sånt som riktar sig till ungdomar pga ämnesval...kärlek, problem, sex, brott...man läser i klassrummen...sitter tillsammans i tystnad och läser. Nöjesläser på en  hård stol i skolan i en bok man inte valt själv i kall belysning tillsammans med ett gäng andra elever. Vad hoppas man på? Att barnen genom att sitta och läsa ska upptäcka hur kul det är att läsa och gå hem och börja sluka romaner? Svenskämnet har blivit märkligt på nåt sätt..det verkar handla om att eleverna ska läsa i blindo och skriva, också i blindo...idén är att ju mer man läser och ju mer man skriver...desto bättre blir man på att läsa och skriva. Jag är tveksam. Jag tror att idén med skola måste vara att lärarna lär ut hur man läser och skriver...och det behöver inte vara teori genom prat utan genom exempel...När man läser en text tillsammans och jobbar med den tillsammans...hör den läsas, får ord förklarade, måste läsa den igen hemma, blir förhörd på den...då lär man sig läsa bättre. Samma sak med skrivningen...man måste nöta in den rätta meningsbyggnaden genom att härma, om och om igen.

Sen...nöjesläsning...ska inte det vara just nöje? Om skolan håller sig till det uppdrag som borde vara det rimliga...bla se till att eleverna blir så bra som möjligt på att läsa...koda av vad som står, förstå alla ord, kunna redogöra för vad som står i texten i skrivet eller tal...då kanske läsförmågan blir så stor att man blir bra på att läsa. Och om man dessutom fått möta författare och utdrag ur kända texter, eller hela såna texter, kanske man får idéer om vad man skulle vilja läsa själv, hemma, i en mjuk soffa eller i sängen...för nöjes skull.

Men man får se. Det ska i alla fall satsas. Löfven har ju redan infört läslovet. Oklart om det har gett nåt direkt. Nu vill regeringen, C och L satsa 200 miljoner kronor årligen på att öka barns och ungas läsande. Pengarna ska gå till förskole- och lågstadielärare som ska få särskild utbildning om hur man hjälper barn att tidigt knäcka läskoden. Och så ska föräldrar få hjälp med att väcka sina 1-3 åringars intresse för läsning.

Så allt kommer nog att ordna sig. Kan man bara få ungarna att läsa så tidigt som möjligt så ska de nog börja nöjesläsa också. För det är ju tydligen det som är målet med att läsa...att kunna nöjesläsa. Eller nåt.

Välskrivning

Jag har lärt min 9-åring skrivstil. Vi började med det när han hade lärt sig texta alla bokstäver fint och kunde skriva texter med vanliga bokstäver. Vi började träna på skrivstil det året han skulle ha gått i förskoleklass. Nu är han så van vid skrivstilen att han väljer att använda sig av den i stort sett alltid. Det går lättare och fortare. Det blir snyggare. 

I skolan är de negativa. På det senaste utvecklingssamtalet kommenterade lärarna återigen hans handstil. Han måste texta oftare. Alla sk inlämningstexter ska textas. Här blev jag frågande...vad är inlämningstext? Jo, det är texter som lärarna ska samla in och som ska vara underlag för bedömning. Jag undrade om man inte liksom bedömde allt eleverna gjorde på det här stadiet...eller bedömde och bedömde...att man försökte se en progression...att eleverna kanske inte i första hand ska bedömas utan lära sig saker, få träna och träna och hela tiden bli bättre. Men så är det nog inte längre. Tror jag. I alla fall måste inlämningstexterna vara textade enligt läraren. Och varför? Jo, det var pga två saker...det ena är att andra elever måste kunna läsa texten. Och elever kan numera inte läsa skrivstil. Och det andra var att lärarna måste se att eleven kan texta. Det köper jag. Man måste kunna texta. Men när lärarna har sett det har de ju liksom sett det. Då kanske inte alla inlämningstexter behöver vara textade. Jag fick också veta att eleverna numera inte får skriva skrivstil på de nationella proven i åk 3. Här hajjade jag till. Va! Kan detta vara möjligt!? Är skrivstil alltså förbjudet? Jag kunde inte hålla mig utan verbaliserade mina invändningar. Lärarna vidhöll. Jag sa att då får jag kontakta skolverket för att reda ut hur det förhåller sig med den saken. Och det gjorde jag. Och jag fick reda på att eleverna får skriva skrivstil hur mycket de vill...både på lektionerna och på de nationella proven. 

Det var ju bra! Jättebra att skrivstil inte är förbjudet än så länge. Men lite ledsen blir jag ändå. Varför får inte eleverna lära sig skrivstil i skolan? Det är ju så mycket lättare att skriva skrivstil än att texta. Och snyggare blir det ju också. 

Jag tänker att det där med skrivande har kommit ur fokus. Man tränar inte de textade bokstäverna särskilt intensivt i skolan längre. Jag tror inte att man tycker att man kan kräva att eleverna ska sitta och skriva under tystnad så pass länge som krävs för att träningen ska bli ordentlig. Och att kräva att eleverna ska sitta med skrivstilsbokstäver, som är mycket mer krävande att lära sig än de textade, är nog helt omöjligt. Och så tänker jag att när jag var barn fanns det rester kvar av det gamla. Vi hade välskrivning. Det är väl borta numera? Det är synd. 

Men vi jobbar på hemma med skrivträningen i alla fall. 9-åringen tycker om poesi och vi läser i olika diktböcker. Jag försöker hitta dikter som kan passa ett barn och Nils Ferlin har skrivit en hel massa såna. En av dem har blivit en favorit hos sonen och den kan han utantill och deklamerar den gärna då och då. Den dikten fick bli vår senaste välskrivningsövning! 

Jaha...

...så tänker jag efter förra veckans artiklar om de där undersökningarna som visade att svenska studenters skrivförmåga har stora och svåra brister. Jaha. Det bidde liksom inget mer. En liten suck. Och så tystnad. Radiotystnad. Mediatystnad. Tystnad från de som bestämmer. Är det ingen som har någon åsikt? Ingen som är förskräckt? Chockad? Arg? Ledsen? Ingen som vill ta itu med detta hemska? Ingen som har några förslag? Ingen som bryr sig?

Nä, ingen bryr sig. För vad är det att bry sig om? Liksom. Livet rullar på som vanligt. Barna skickas till skolan som vanligt. Där pågår undervisningen som vanligt. Jag fick på ett utvecklingssamtal för sonen i åk 3 redan på att man inte detta år fokuserar på stavning av svenska ord. Det gjorde man ju förra terminen. Nu var det fokus på engelsk stavning. Som om stavning är något man prickar av. Vi har lärt oss stava till ordet "kiosk". Jepp, då var det gjort då. Check.

Det får bli som det kan alltså. Precis som vanligt med andra ord. Man får hoppas att det går bra i slutändan. Och gör det inte det så får det väl gå ändå.

Haveri

Under alla mina år som skolmamma har jag varit fundersam, ledsen, konfunderad. Jag har hela tiden, och i ökande grad, tänkt att det jag ser av skolarbetet inte ser så värst bra ut och detta särskilt när det gäller undervisning i språk. Och då menar jag även svenska, kanske främst svenska, men även när det gäller de andra språken.

Jag har tänkt att det är konstigt att man inte jobbar med:
stavning
meningsbyggnad
ordförståelse och ordkunskap
litteratur

Visst, man jobbar lite med det men det verkar aldrig bli någon kontinuitet. Det ges kanske ordläxor ett år på lågstadiet men nästa år tröttnar man och slutar med det. Det kan ges någon glosläxa i engelska eller tyska nån gång per termin men sen händer det inget mer. Man kanske jobbar lite med grammatik i nån årskurs men sen är det klart med det för några år framöver. Det verkar som om man inte riktigt fattar att språkinlärning handlar om träning, aldrig upphörande träning...lite i taget, lite svårare hela tiden, mer och mer i vecka efter vecka, år efter år.

Jag har tänkt på att de uppsatser som skrivs aldrig rättas på riktigt av lärarna. Om de kommer tillbaka hem efter inlämning finns inga markeringar på dem trots att de inte är felfria och någon ordentlig feedback kommer aldrig. Eleverna skriver för att kontrolleras inte för att utveckla sitt språk.

Ja, jag har tänkt så mycket mer men jag känner mig idag så trött och ledsen att jag inte orkar rapa upp allt igen. Jag har nog skrivit om det här och där i den här bloggen.

Men det verkar som om jag har rätt. Och det känns ju både ledsamt och roligt. Igår slogs det upp stort att en stor grupp av studenter på universiteten har en bristande språkförmåga. 500 universitetslärare hade tillfrågats om studenters språkförmåga och hälften av dem tyckte att studenterna skriver för dåligt. 7 av10 tyckte att skrivförmågan inte motsvarade de krav den valda utbildningen ställde. De beskrev det så att det hade uppstått två stora grupper. En grupp elever var starka språkligt och en grupp väldigt svaga. Det stora medelskiktet var borta tyckte de. Man fick också reda på att arbetsgivare har problem med att nyanställda inte har tillräckligt bra språk. Det pratades om att studenter och yngre personer gör grammatiska fel, meningsbyggnadsfel, stavfel, dispositionsfel,  särskrivningsfel samt inte har ordkunskap nog.

Utsikterna att lyckas tror jag är små. Jag tror att det är så många fel som staplats på varandra från grunden att det är omöjligt att få någon rätsida på det. Jag tror att själva synen på barn och deras lärande är vrickat ända in i grunden. Jag tror att när man lyckats få in alla ungar i förskolan från ca 1 års ålder, så har man redan begått det första felet. Hur blir det med dessa våra minstas språkförmåga? Vad får de för språklig input? Vilken respons får de på sitt tal? Och så fortsätter det. Lågstadiebarnen går sina timmar i skolan och förmodligen på fritids några timmar dessutom. Vad blir det för vuxenprat? Hur blir det med orken för dem? Orkar de vara koncentrerade under 5-6 timmars skoldag eller blir det mycket lek, film och kringsysslor för att ta sig igenom dagen? Hur blir det i högstadiet när alla barn ska gå tillsammans? När de glidit isär och vissa kan mycket, vill mycket och andra inte alls? Går det bedriva meningsfull undervisning för alla? Och till på köpet är skoldagarna långa. Eleverna slutar kring 15,30- 16.00 varje dag i min kommun. Hur orkar man plugga efter det?  Det gör man inte och därför har man slutat att ge läxor. Konsekvenserna av det är förstås att eleverna inte lär sig studiedisciplin och berövas möjligheter till repetition och befästande av tex glosor, stavning, matte...

I sociala medier länkas det till artiklarna och nyhetsinslagen. Stämningen blir hätsk. Den dominerande inställningen är att man inte får skylla på skolan. Det är alla andras fel. Bara inte skolans. Lärarna är jättebra. De undervisar i allt som ska undervisas i. Och det är så jag uppfattar stämningen i samhället i stort också. Skolan är helig. Man får inte klaga. Inte ens när det är uppenbart att skolan inte fungerar som det är tänkt kan man öppna ögonen och erkänna att skolans metoder och innehåll måste brista på något sätt. Nej. Skolan är bra. Det har vi bestämt. Och om den skulle vara lite dåligt kan man alltid hitta på nåt snitsigt för att putsa till det lite...kanske ett läslov, en ny app, lära 1-åringarna i förskolan lite mer matte? Ja, då blir allt bra.

Men vi får se. Vi får se vad staten tänker hitta på, vad de olika partierna kommer att komma upp med, hur rektorer och lärare kommer att reagera, och hur det kommer att gå för barnen framöver. Man får se.

Mer

I skolans värld är mer alltid bättre. Det ska va mer av allt. Det är väl de flesta makthavare överens om. Och det ska va obligatoriskt. Liberalerna är särskilt förtjusta i obligatoriskt. Det var de som såg till att Sverige som ett av väldigt få länder har skolplikt=närvaroplikt istället för skolplikt=läroplikt...alltså det var de som såg till att hemskolning förbjöds. För två år sen blev förskoleklassen obligatorisk. Nu verkar det vara dags att ta nästa steg. Det höjs röster om att förskolan måste bli obligatorisk...från 3 år, 4 år...eller som Liberalerna tycker...från 5 års ålder.

Varför? Jo, anledningen är densamma som den brukar vara...integrationen. Men det är inte bara invandrarbarna som ska omfattas av skolplikt från 5 års ålder utan alla barn.

Varför? Jo, men nästan alla barn går ju redan i förskolan så de berörs ju liksom inte. Det spelar ingen roll om man inför ett obligatorium om "alla" redan har fattat galoppen. Det är de där få som inte fattat man vill få fatt i. Och av dem är det många som har utrikesföddbakgrund (så kallar Sabuni dem).

Sabuni vill gå ännu längre. Hon vill ställa högre krav på förskolepersonalens kunskaper i svenska och införa krav på att förskolorna kartlägger barnens ordförråd. Man får hoppas att man kan få tag i tillräckligt många svensktalande personer som vill jobba inom förskolan. Eller att man får tag i tillräckligt många pengar och lärare för att klara av att lära personal i förskolan bättre svenska. Det ser lite mörkt ut verkar det som...det är redan nu svårt att få tag i behörig personal inom förskolan. Men man vet ju aldrig...allt kan ändra sig...helt plötsligt kanske det uppstår en ström av personer som behärskar svenska tillräckligt bra som vill in i förskolans värld.

Men det räcker inte med ovanstående...skoldagarna måste också bli längre. Timplanerna måste bli mastigare. Det måste bli mer svenskundervisning. Jag vet ju inte hur det ser ut på varenda skola därute men jag vet att min 9-åring har skoldagar som är ca 6 timmar långa. En 75%ig tjänst alltså...när man är 9 år. Tufft. Men inte tufft nog.

Sabuni får av en intervjuare frågan om detta kommer att bli populärt och svarar att "skolan är inte till för att vara populär, utan för att fostra framtidens medborgare, till arbetslivet och i demokrati."

Oj, tänker jag...jag trodde skolan var till för att lära ut saker till barnen. Men det är ju bra att Sabuni talar klarspråk...det handlar om ideologisk fostran...det handlar om att forma framtidens medborgare. Och då krävs det långvarig indoktrinering i de rätta institutionsmiljöerna.

Coronaspecial 33 - hejdå

En artikel har valsat runt i tidningarna nu innan skolstart. Det är en psykolog som filosoferar kring skolstart...oro...stress...och corona.

Det hela går ut på att...

att börja skolan efter det långa sommarlovet är alltid en stor omställning...

...men nu när vi har corona blir det etter värre.

Det finns nämligen en grupp föräldrar som valt att ha sina barn hemma eftersom de inte varit trygga med att barnen ska gå i skolan. Psykologen är extra orolig för just de barnen. De har mötts av information från två håll...skolan säger en sak och föräldrarna en annan.

Hur gör man då som förälder? Hur hanterar man sitt barns oro? Jo, man ska komma ihåg att stress inför skolstart är helt normalt. Och i övrigt är det bara att köra på precis som man gör med de allra minsta som skolas in i förskolan. I Dagisland har man nämligen en vedertagen metod för hantering av de allra minsta. Den bygger på beprövad erfarenhet tror jag. Inte på vetenskap dock. Tror jag inte i alla fall. Fast man vet aldrig. Det forskas så mycket numera.

I alla fall...jämförelsen är magstark...märklig...artikeln handlar inte om de allra minsta barnen utan om skolbarn...fast detta blir ju också lite rörigt...barn i Dagisland är ju skolbarn från 1 års ålder. Men jag tror att just den här artikeln handlar om skolbarn som berörs av skolplikten...alltså de från 6 år. Och om man då skulle ha ett sånt där oroligt barn ska man alltså använda sig av det gamla dagisknepet...bara gå från barnet och visa att allt är bra.

Sen kommer beskrivningen av metoden. Den lyder som följer:

"– I de flesta fall tycker jag att vi ska göra som med de allra minsta som skolas in på förskolan och inte vill bli lämnade. När de väl är på plats och gråtande har vinkat i fönstret så blir det lugnt och tryggt. Så är det mycket med skolbarn också, det är förväntans-oro. Därför är det viktigt att man ändå puffar barnen till skolan."

Så ska man även göra med äldre barn...alltså bildligt kanske psykologen menar...typ att föräldern visar sig lugn och vinkar och går och då blir barnet också lugnt.

Jag känner mig förvirrad. Förvirringen är svår att med ord beskriva men den breder ut sig på två plan. Först känner jag mig förvirrad över det faktum att lite äldre barn...från 6 år och uppåt kan vara så oroliga inför att gå i skolan att de reagerar som småbarn gör...och kanske ska göra...det är inte naturligt för småbarn att skiljas från sin mamma. Men stora barn brukar tycka att det är helt ok. Jag tänkte på det i morse när jag lämnade mitt yngsta, 9-åriga barn, till skolan. Hur han, trots att han inte direkt jättelängtade till skolan, tar på sig den osynliga skoluniformen, och går in i sin skolroll...försökte avfärda mig utan att vara otrevlig...ingen kram var önskad, inga överdrivna avskedsprocedurer...ett kort - vi ses sen räckte bra. Det är svårt att förstå hur skolbarn skulle kunna reagera som småbarn som gråter och klänger sig fast och känner panik när mamma går och barnet blir lämnat hos främlingar på okänd, eller så kallad känd, dagismark. Förvirringen är inte förvirring utan i själva verket förtvivlan...hur kan det ha blivit så här...hur kan man tycka att det är helt normalt att våra allra minsta ska gråta i ett fönster efter en mamma som glatt vinkar? Hur kan det ha blivit normalt att inbilla mammor att de ska utsätta sig själva och sina allra minsta för det här? Lämna sina små när de gråter, vinka, och låtsas att barnen blir trygga bara mamma går?

Men detta är normalt. Det är normalt att man glatt vinkar hej då till sitt gråtande barn som befinner sig bakom en dagisruta...och det är normalt att anta att det gråtande barnet blir tryggt bara mamman vinkar tryggt och är resolut vid övergivandet. 

Mer skola...

...är alltid bra. Jag har skrivit om den senaste forskningen tidigare men fått lite mer info. Den här gången är det Skolvärlden som rapporterar.

Forskningen visade som bekant att längre terminer, mer undervisningstid gav barnen en bättre framtid. Hur har man fått reda på det då?

Jo, man har tittat på skolreformerna från 1930- och 1940-talen. Dessa reformer resulterade i att den svenska skolan utökades. 30-talsreformen gav längre terminer och 40-talsreformen adderade ytterligare ett skolår.

Forskningen visade att det inte var det adderade sista året i folkskolan, 7:e klass, som fick störst effekt utan det var de längre terminerna som gjorde det. Barnen som fick längre terminer fick högre inkomst och pension.

Och det är inte bara mer tid det gäller utan också NÄR tiden ges.

Man har ännu inte forskat fram när exakt mer tid ger maximal effekt. Men det verkar vara de fyra första åren som är avgörande...förskoleklassen och lågstadiet alltså.

Beslutet om att göra sjunde klassen obligatorisk medförde bara mindre än 2 % inkomstökning men den förlängda terminstiden gav mycket mer. Särskilt för flickor som fick hela 9,5 % högre lön pga denna reform. Man säger att det kunde bero på att kvinnorna inte var etablerade på arbetsmarknaden och därför startade från en väldigt låg nivå men det är inget som spelar någon roll för det finns ju folk som är svaga på arbetsmarknaden nu också och då kan ju de, om terminerna förlängs de första fyra åren, få en sån där hög inkomstökning.

När terminerna förlängdes förbättrades sannolikt elevernas kunskaper i skrivkunnighet, läsförståelse och matematik. Och detta gör förstås att man kan få ett välbetalt jobb. Och då räcker det förstås inte att terminerna alltså en gång i tiden (minst) redan har förlängts utan det kan ju alltid bli ännu bättre om terminerna förlängs igen. Och man får väl gissa att, om det fortsätter att finnas de som är svaga på arbetsmarknaden, så kan man ju alltid förlänga terminerna igen. Och igen.

Idag går i alla fall var 6:e elev ut nian utan att ha gymnasiebehörighet. Och då måste man investera i kunskap tidigt. Man kan inte komma i kapp i åk 8 eller 9. Man måste komma ikapp redan på en gång. I åk 1 - åk 4. En av forskarna konstaterar att den tidiga investeringen i tid skiljer sig åt från kommun till kommun. Vissa kommuner ger 15 timmars undervisning i förskoleklassen medan andra ger 30 timmars undervisning. Vissa barn har alltså 1000 timmars undervisning det första året och andra bara 500. Forskaren glömmer bort att det ingår en hel del raster i den där undervisningen och att mycket av undervisningen inte direkt är undervisning utan lek eller meningslösa aktiviteter.

Men skit samma. Det handlar inte om innehåll. Det handlar om tid. Att ta del av den här forskningen är som att möta ett par tidsstudiemän hämtade ur romanen Momo. Grått.