Coronaspecial nr 36 - skyddsåtgärder

Det var länge sen jag skrev nåt om corona. Men pandemin fortsätter. I min familj har vi varit med om sjukdomen...alla av oss som bor i samma hus har haft det. Det gick ju bra. Vi blev inte jättesjuka. Vi blev lite olika sjuka...allt från inga symtom alls i stort sett till sängläge några dagar. Efter sängläget fortsatte symtomen för några av oss under en längre tid...ont i leder och inne i "benen", ont bakom ögonen, täta luftvägar. Jag har fortfarande hosta...har haft det i snart 6 veckor. Lukt och smak tappade vi alla, även den som i övrigt inte hade ett enda symtom. Vissa av oss har fått tillbaka lukt och smak helt och  hållet, andra har fortfarande försämrad lukt och smak eller förändrad upplevelse av smaker och lukter. Trötthet i kroppen har ett par av oss. Var fick vi vår sjuka ifrån? Det är ju inte så lätt att veta...men när vi blev smittade fanns det egentligen bara två vägar in i familjen...lågstadieskolan eller högstadieskolan.

Förut sa man att barn varken kunde smitta andra eller bli smittade själva. Men det verkar ju inte stämma riktigt och man verkar ha ändrat sig lite. Fast inte så mycket ändå. I min kommun sitter det väldigt hårt inne att stänga grundskolan...trots att det verkar som att det pågår en del smittspridning i den miljön. 

I andra kommuner tänker man annorlunda. I grannkommunen stänger man ner högstadieskolan delvis...försöker glesa ut genom att låta eleverna turas om att vara i skolan, en dag per årskurs. Förskolorna fortsätter som vanligt dock. Riktigt små barn verkar inte kunna smitta varken varandra eller personalen. Fast i vissa kommuner tror man det. I Boxholm till exempel. Där har personalen i förskola och grundskola varit oroliga och nu, idag, får de gehör för sin oro. Man stänger inte ner verksamheten. Men personalen ska bära visir. Skolchefen säger att detta visar på handlingskraft. Pedagogerna ska bära visir när det inte går att hålla avstånd. 

Det låter ju bra. Fast lite konstigt ändå. Hur håller man avstånd till förskolebarn? Går det? Tveksamt...i alla fall när det gäller de yngre barnen...1 år, 2 år, 3 år...4-5-åringarna kanske man kan hålla på avstånd men de där yngsta behöver nog en del närhet med vuxna för att ta sig igenom en dag. Åtminstone hoppas man att de behöver det...och får det. Jag försöker se det framför mig...en liten 1-åring som tas om hand av en människa med visir framför ansiktet...Det låter så där...lite konstigt...kanske lite skrämmande för barnet. Jag ser framför mig hur det var att ta hand om 1åringar, 2åringar, 3åringar osv...kånkandet och bärandet, pussarna och kramarna, de små armarna runt halsen, skrattet och pratet...ja närheten man har med sina små. Det som ger kontakt och närhet och boostar utveckling och glädje hos barnen. Det som barn borde ha rätt till...Frågan är om någon annan än mamma, pappa och de riktigt nära kan ge det till barnen. Och vad som händer om barnen berövas detta under många av de vakna timmarna alla barnets vardagar under nästan alla barndomsåren. Vad gör det med barnen? Sätter det några spår? Nu i coronatider sätts allt på sin spets...att barn ska vara på förskola är det inget snack om...man låter hellre personalen arbeta iförda visir än att ens fundera på om de barn som skulle kunna vara hemma fick den möjligheten. 

Det närmar sig jul...

...och inget är sig likt. Vi har åkt på coronan i familjen och en efter en av oss testar positivt. Vissa är sjuka och andra märks det inget alls på. Jag själv har varit sjuk i veckor...testade mig när jag först blev sjuk men var negativ...men nu är jag alltså positiv. Jag vet knappt när jag var frisk senast...har fastnat på något slags mellanläge...ont i kroppen, tät i huvudet, trött. Men det är bara att hänga i...jag gör det jag orkar och vilar mellan varven...

I år bakade vi inget eget pepparkakshus utan köpte en söt sats på Lidl. Allt fanns med...husdelar, florsocker och dekorationer! Två av barnen satte ihop det så det slapp jag också! 

Vi fikar framför tv:n på eftermiddagarna...ser på julkalendern...har plöjt Sagan om Ringen-filmerna och är i full färd med Harry Potter! 

Jag och yngsta barnet ritar och målar ibland...vi ritade hundar...sonen skickade sin julhund till storebrors vovve! 

VI har gjort mosskransar att hänga på dörren.

Satt en liten ful gran i en fin zinkbytta! 

Julpyntat på byråerna...och varje dag stökar jag till det igen...det är tur att sekretären har den där klaffen att lägga allt man grejar med...

Vi har kokat risgrynsgröt, stekt köttbullar och bakat bröd!

Jag har sett till att 9åringen lär sig lite fastän att han har varit hemma ett tag nu! Vi tränar stavning och välskrivning och matte och engelska.

Vi har varit på coronamottagningen några gånger! 

Vi har firat vår tredje son som kommit hem från sin studieort inför julen! 

Vi spelar schack...

...och piano!

Jag har gjort Barley Water och bakat knäckebröd!

Jag slår in julklappar då och då! 

Jag har bakat lussekatter och några småkakor! 

Ja...dagarna går och julen kommer närmre...hur den ska firas vet vi inte riktigt än! Vi får se...jul blir det hur det än blir! 

 

Coronaspecial 35 - den där mystiska smittan

Coronasmittan ökar igen. Man pratar om familjekarantän. Om någon i huset blir sjuk i corona ska numera de andra i familjen också stanna hemma. Men det gäller inte barn. De kan gå till förskola och skola som vanligt. Barn sprider inte smitta. De driver den inte. Och därför kan de gå i förskolan som vanligt även om mamma eller pappa är coronasjuka. Men nu är det snart halloween och då verkar det som om det ändå är lite bekymmersamt med barna. För FMH säger nu att barn inte ska gå bus eller godis. Det kan vara farligt ur smittsynpunkt. Inte för att barna skulle smitta ner någon om de sprider ut lite coronabasilusker på godisbitarna...för de kan ju inte smitta andra...men de kan visst bli smittade själva och alltså bli sjuka av kontaminerat halloweengodis. Så FMH säger att barn inte ska gå bus eller godis i år. Förskolan kan de fortsätta att gå på även om de har coronasmittade föräldrar. Det verkar som om det är ett specialfall...smittat godis smittar mer än smittade föräldrar och eftersom föräldrar tydligen inte kan smitta sina barn så kan heller inte de ickesmittade barnen smitta ner andra barn eller förskollärare i förskolan. Eller så kan man tänka sig att det är så väldigt viktigt att barn inte är hemma från förskolan i onödan. Det kan kanske sätta griller i huvudet på föräldrarna. 

En krönika...

 ...har fått stor spridning på sistone. Det är en förskollärare som skriver att hon är trött på att vara snorpolis. 

Förskolläraren börjar som man ska. Hon vill att barn ska komma till förskolan. Hon tror på förskolan som en viktig del i vår livslånga utbildning. 

Sen startar hon...hon berättar om hur hon haft det under alla år. 

Hon har tagit emot barn med och utan snor.

Hon har vaggat febriga gråtande barn i väntan på en förälder.

Hon har torkat kräk.

Hon har tvättat nerkräkta textilier.

Hon har smort nästan blödande rumpor...de har blivit det efter svår diarré.

Hon har sett barn krokna efter lunchen när alvedonen slutat verka.

Hon har torkat bort grönt slem som nysts eller hostats upp.

Hon har anpassat verksamheten efter de barn som inte orkar, de som egentligen borde vara hemma och vila.

Hon har också jobbat sjuk själv. Haft feber, halsont, magsmärtor. Käkat piller. Bitit ihop. 

Men sen kom coronan. Alla med minsta lilla symptom skulle vara hemma. Och det blev bra. På förskolan fanns de friska barnen. De andra, de med en eller två snorsträngar hängandes från näsan fick vara hemma. Snoret försvann från förskolan, och också magsjuka och influensa. Både barn och pedagoger mådde bra på förskolan.

Samma regler gäller ännu men något har ändå ändrat sig. Föräldrarna försöker lämna in sina barn på förskolan trots snor. Folk klagar...hur ska de kunna jobba när barna inte får vara i förskolan om de är minsta snoriga? Förskolläraren funderar...hur ska det gå till då? Förskollärarna ska själva vara hemma om de är minsta snoriga. De ska dessutom hålla koll på hur länge varje barn varit hemma. Vem är snorig? Vem är det inte? När ska de snoriga få komma tillbaka? 

Hon är trött på att vara snorpolis. Förskollärarna ska utbilda barnen. Inte hålla koll på deras snor. 

Jag vet inte ja...men listan på hur barn kan ha det i förskolan skrämmer mig. Ska barn ha det på det här sättet? Ska det vara barndomen det? Snor och röda rumpor, trötthet, feber...Ska inte barn få ha det bra? Vara utvilade och få vara friska under de där åren när så mycket händer i kropp och själ? Bygga upp en styrka och stabilitet både fysiskt och psykiskt? Ska folk, kvinnor, ha det så här på sitt arbete? Hålla på med sjuka barn, som inte är deras egna? Borde inte förskolan vara frivillig på riktigt och inte bara på pappret? Borde inte föräldrar som själva vill ta hand om sina egna barn få lov att göra det? Och borde det inte vara lag på att de som nu ändå vill använda sig av förskola absolut inte får lämna in snoriga barn? Både för barnens och fröknarnas skull? Borde vi inte göra upp med tanken på att småbarn behöver utbildning av lärare? För på riktigt...tror verkligen någon på det...på riktigt? Men det blir nog inget av det...corona skapade en lucka i tiden...ett glapp när folk fick tänka efter...förskollärarna bland annat. Men något annat än ett glapp är det inte meningen att det ska få lov att bli. Saker måste återgå till det normala. Barn måste få vara snoriga utan att behöva vara hemma. Om inte funkar inte samhället. Det får nog förskollärarna bli varse vare sig de vill eller inte. 

Coronaspecial 34 - härliga corona...

 Corona är hemskt. Trist och allt möjligt. Men också härligt. Jag gillar att man ska vara hemma för minsta förkylningssymptom. Eller att ens barn ska vara det. Jag är ju hemma ändå. Förra veckan var 9-åringen hemma. Han var snorig och tät på morgnarna...hostade lätt. Och då ska man ju vara hemma. Samtidigt var han inte riktigt sjuk utan orkade jobba på som vanligt...ha kul som vanligt. Och just det här tycker jag om med corona...att man får dagar hemma när vi både kan jobba med viktigheter och ha kul tillsammans. Ca 3 timmar om dagen tar jobbet. Resten blir vad 9-åringen själv vill. 

Vi hann med att räkna en himla massa matte. N är nästan färdig med åk 3:s mattebok...en gammal bok från 50-talet där man riktigt gnuggar de fyra räknesättet, enhetsbyten från cm, dm, m, liter, dl, kg, hg, gram...Han har också räknat en hel del i den moderna matteboken...vi har särskilt riktat in oss på klockan.

Vi har tränat stavning och uppsatsskrivning och välskrivning.

Vi har läst om vilda djur i våra svenska skogar.

Igelkottar är söta och spännande...och roliga att rita av! 

Älgar är inte det lättaste att rita av men man kan alltid prova! 

Vi har läst om vikingatiden.

Vi har läst om olika växter...den här gången nyttoväxter men kan odla i vårt land. 

Sonen har fått läsa högt och lyssnat på när jag har läst. Och svåra ord har jag förklarat för honom. Och han har ställt frågor och varit och rotat fram olika grönsaker och kollat in potatismjöl och ritat av några grönsaker...kollat upp hur de ser ut inuti.

Vi har ritat massa teckningar bara för skojs skull...mest monster som vi hittat på pinterest och ritat av eller inspirerats av.

Sen har vi spelat fiol och piano och sjungit. 

Vi har haft en riktigt bra vecka alltså! 

Coronaspecial 33 - hejdå

En artikel har valsat runt i tidningarna nu innan skolstart. Det är en psykolog som filosoferar kring skolstart...oro...stress...och corona.

Det hela går ut på att...

att börja skolan efter det långa sommarlovet är alltid en stor omställning...

...men nu när vi har corona blir det etter värre.

Det finns nämligen en grupp föräldrar som valt att ha sina barn hemma eftersom de inte varit trygga med att barnen ska gå i skolan. Psykologen är extra orolig för just de barnen. De har mötts av information från två håll...skolan säger en sak och föräldrarna en annan.

Hur gör man då som förälder? Hur hanterar man sitt barns oro? Jo, man ska komma ihåg att stress inför skolstart är helt normalt. Och i övrigt är det bara att köra på precis som man gör med de allra minsta som skolas in i förskolan. I Dagisland har man nämligen en vedertagen metod för hantering av de allra minsta. Den bygger på beprövad erfarenhet tror jag. Inte på vetenskap dock. Tror jag inte i alla fall. Fast man vet aldrig. Det forskas så mycket numera.

I alla fall...jämförelsen är magstark...märklig...artikeln handlar inte om de allra minsta barnen utan om skolbarn...fast detta blir ju också lite rörigt...barn i Dagisland är ju skolbarn från 1 års ålder. Men jag tror att just den här artikeln handlar om skolbarn som berörs av skolplikten...alltså de från 6 år. Och om man då skulle ha ett sånt där oroligt barn ska man alltså använda sig av det gamla dagisknepet...bara gå från barnet och visa att allt är bra.

Sen kommer beskrivningen av metoden. Den lyder som följer:

"– I de flesta fall tycker jag att vi ska göra som med de allra minsta som skolas in på förskolan och inte vill bli lämnade. När de väl är på plats och gråtande har vinkat i fönstret så blir det lugnt och tryggt. Så är det mycket med skolbarn också, det är förväntans-oro. Därför är det viktigt att man ändå puffar barnen till skolan."

Så ska man även göra med äldre barn...alltså bildligt kanske psykologen menar...typ att föräldern visar sig lugn och vinkar och går och då blir barnet också lugnt.

Jag känner mig förvirrad. Förvirringen är svår att med ord beskriva men den breder ut sig på två plan. Först känner jag mig förvirrad över det faktum att lite äldre barn...från 6 år och uppåt kan vara så oroliga inför att gå i skolan att de reagerar som småbarn gör...och kanske ska göra...det är inte naturligt för småbarn att skiljas från sin mamma. Men stora barn brukar tycka att det är helt ok. Jag tänkte på det i morse när jag lämnade mitt yngsta, 9-åriga barn, till skolan. Hur han, trots att han inte direkt jättelängtade till skolan, tar på sig den osynliga skoluniformen, och går in i sin skolroll...försökte avfärda mig utan att vara otrevlig...ingen kram var önskad, inga överdrivna avskedsprocedurer...ett kort - vi ses sen räckte bra. Det är svårt att förstå hur skolbarn skulle kunna reagera som småbarn som gråter och klänger sig fast och känner panik när mamma går och barnet blir lämnat hos främlingar på okänd, eller så kallad känd, dagismark. Förvirringen är inte förvirring utan i själva verket förtvivlan...hur kan det ha blivit så här...hur kan man tycka att det är helt normalt att våra allra minsta ska gråta i ett fönster efter en mamma som glatt vinkar? Hur kan det ha blivit normalt att inbilla mammor att de ska utsätta sig själva och sina allra minsta för det här? Lämna sina små när de gråter, vinka, och låtsas att barnen blir trygga bara mamma går?

Men detta är normalt. Det är normalt att man glatt vinkar hej då till sitt gråtande barn som befinner sig bakom en dagisruta...och det är normalt att anta att det gråtande barnet blir tryggt bara mamman vinkar tryggt och är resolut vid övergivandet. 

Coronaspecial 32 - omstart och konspirationsteorier

Det finns en omstartskommission. Omstartskommissionen är en expertgrupp som Stockholms Handelskammare tillsatt för att ta fram förslag som ska stärka Sveriges konkurrenskraft efter coronakrisen. 

Susanne Ackum, nationalekonom och fd tävlingssimmare, uttalar sig i Ekot. Hon är ansvarig för utbildningsfrågor i Omstartskommissionen. Hon säger att förskolan bör bli obligatorisk från 4 år och att förskolan ska innehålla mer färdighetsträning. Barnen ska få några timmar per dag med mer strukturerad utbildning och kunskapsuppbyggnad i framför allt språk. För alla barn. 

Ja ja, det är vad man kunde tänka sig. Corona kom lägligt. Den erbjuder en gyllene chans att skärpa skolplikten ytterligare. Nåt sånt får man inte missa. För ett par år sen blev förskoleklassen obligatorisk. Nu flyttar man fram positionerna. Trots att förskolan brottas med alltför stora barngrupper, har en yrkeskår som är den mest sjukskrivna i landet, har stora problem med att hitta behörig personal...vill man alltså göra en haltande verksamhet obligatorisk. I en överfull verksamhet med outbildad personal vill man att barnen ska träna på språk och annat för att klara av skolan senare...en annan verksamhet som brottas med stora problem. 

Men det handlar förstås inte om själva skolan. Det handlar om att ta barnen. Ibland får jag för mig att det finns en konspiration bakom...en grupp människor som sitter och planerar vilka drag som ska tas härnäst. Så är det förstås inte. Sverige är en demokrati. Konspirationen är nog av en annan art...vi är hjärntvättade...de som styr är marinerade i de rätta värderingarna och agerar utan att få någon order av en ond makt, en stark man...reptilhjärnan vet precis hur den ska agera...målet är fastlagt djupt in i ryggmärgen. Barnen ska vara i verksamhet. De vuxna ska vara i en annan. Hemmen ska tömmas. Familjeband ska försvagas. Barn ska fostras i kollektiv, på institution...hjärntvätten kan fortsätta.

Coronaspecial 31 - bekymmersamt

Nu är det kris i förskolan. Corona har ställt till det. Inte tillräckligt många föräldrar skickar sina barn till förskolan. Det är dystert. I mars var det dystert i alla fall. Det kunde vara 90 % frånvaro på vissa förskolor. Eller 80 %. Det kan också ha varit 70 % frånvaro. Lite olika på olika ställen. SKR vittnar om att det har varit glest i förskolan under delar av pandemin. Det allvarliga är att frånvaron har varit högst i områden som är socioekonomiskt utsatta. Det har blivit lite bättre...mer normalt men i de utsatta områdena släpar det efter. I andra delar är det nästan full närvaro och där har det heller aldrig varit under 50 % under pandemin.

En förskollärare berättar att vissa barn har varit borta mer än halva terminen. Det är starkt oroande. Förskolan är den enda kontakten de här barnen har med det svenska språket. Detta påverkar språkutvecklingen.

Varför är det så här då?

Jo många föräldrar är oroliga för smittan.
Många lyssnar inte på svenska nyheter.
De vet inte vilka råd de ska följa.
De lyssnar på råd från andra länder där det är andra regler som gäller.
Många i de utsatta områdena bor i generationsboenden och de vill inte ta hem smittan till mor- och farföräldrar.

Förskolläraren tycker att det ligger för stort ansvar på förskolepersonalen att informera och locka tillbaka barnen.

I andra kommuner har man gått ut med kampanjer på olika språk för att tala om vad som gäller: FRISKA BARN SKA VARA PÅ PLATS.

Men det går ju inte att ställa direkta krav på föräldrar till förskolebarn. DET RÅDER INGEN SKOLPLIKT FÖR FÖRSKOLAN.

Det här kan få stora konsekvenser...alltså att barn har varit hemma från förskolan i mer än en halv termin. Dessa barn kan få svårt att klara av skolan senare.

Det finns heller ingen anledning att hålla barn hemma. Barn blir inte smittade av corona. Skulle de ändå bli sjuka får de mildare symptom än de vuxna. Barn smittar inte varandra. Det är ovanligt med smittspridning inom skolans värld. Det är därför inte skolor har stängts i Sverige.

Ja, så är det i Sverige. I andra länder kan man tydligen stänga förskolor och skolor och ändå hoppas på att de stackars invandrarbarnen kommer klara av sin språksituation framöver. Det verkar ju också som om barn faktiskt klarar av att komma till ett land lite senare än vid 1 års ålder...tom under lågstadietiden...eller kanske ännu senare...och ändå lära sig svenska nog för att klara av sina framtida liv. Alice Theodorescu (5 år). Theodor Kallifatides (26 år). Det skulle kunna vara så att barn kanske tom mår bra av att vara tillsammans med sin mamma och ev syskon när de är små...bättre än att träna språk (i stora barngrupper med få vuxna) i tidiga år...få lära sig sitt eget språk ordentligt av en närvarande förälder. Man vet inte riktigt. Det pratas aldrig om det.

Ja, det får vara hur det vill i alla fall. Rapporten om det dystra läget i förskolan...att det efter drygt en halv termin av hemmavaro för små barn skulle uppstå så stora problem att de kommer att ställa till framtida bekymmer...är illavarslande. Tycker jag. Det är illavarslande att man pratar om att det finns en regel för en frivillig skolform...en regel som säger att barn SKA vara i förskolan. Det är illavarslande att man tycker att det är ett problem att skolplikten inte gäller förskolan. Man kan inte ställa krav på förskoleföräldrar. Man får köra med propaganda istället. Man får locka och upplysa...upplysa om den regel som finns. Barn SKA vara i förskolan.

Man får se vad framtiden bär i sitt sköte. Kanske kommer skolplikten att krypa ner i åldrarna? De flesta lyder. Pandemin visar tydligt på att det finns problematiska element i riket. Invandrarmammorna i socioekonomiskt svaga områden. Det är inte så konstigt att det just är de tänker jag. De är kanske redan hemma? Deras förankring på arbetsmarknaden är svag. Kanske fick de en extra chans...en giltigt skäl att frångå regeln...varför inte ha barnen hemma om de ändå är hemma? Detta kan inte de strömlinjeformade svenska mammorna unna sig i samma grad. De har sin uppgift på arbetsmarknaden...de funderar inte över regeln som gäller. De lämnar snällt sina barn till förskolan. Som man ska.

Sorgligt är det hursomhelst att leva i ett land där barn inte antas kunna fostras i hemmet ens de första 6 åren av sitt liv. Sorgligt är det att leva i ett land där barn anses behöva fostras på institution för att utvecklas som de ska. Sorgligt är det att leva i ett land där moderskapet är totalt avvecklat. Och sorgligt är det att leva i ett land där man bara pratar om nyttan med allt...där barndomen alltid bara handlar om hur det ska gå i skolan sen...aldrig om hur barnen mår.

Coronaspecial 30 - skyddskläder

Även förskolepersonal kan nu (om de jobbar i vissa kommuner åtminstone) få skyddskläder. I Strömsunds kommun är det nu så.

Om ett barn med förkylningssymptom upptäcks finns kit med skyddsutrustning. Två uppsättningar med skyddsutrustning ska finnas på varje förskola och fritids. Utrustningen består av visir, andningsskydd, långärmat förkläde och långa handskar.  

Många föräldrar är mer noggranna nu med att hålla barnen hemma vid förkylningssymptom men det förekommer fortfarande att förskollärarna måste skicka hem barn med symptom. 

Visst är det bra. Och rimligt. Förskollärare ska förstås, precis som andra yrkesgrupper som arbetar tätt ihop med människor, skyddas från smittrisk. Men ändå...är det inte lite sorgligt? Jag försöker se det framför mig...det lilla förkylda barnet...pedagogen med plastkläder och visir. Nä. Det känns inte bra. Men bilden är nog bra att frammana. Den sätter allt på sin spets. Tydliggör barnens villkor. Barnens funktion och plats i samhället. 

Midsommar 2020

Midsommaraftonsmorgonen bjöd på ett underbart väder! Sol och blå himmel och roliga moln över huvudet när vi åt sill och potatis på lunchen! Cirrocumulus heter de googlade en son sig fram till! 

Vi brukar åka till grannkommunens hembygdsgård. Där lyssnar vi på fin musik, tittar på när midsommarstången reses och äter jordgubbstårta! Så blev det ju inte i år förstås...coronat satte stopp för evenemanget. Det gjorde ingenting egentligen. Vi åkte dit i alla fall. Vi firade min mamma som fyllde år för några dagar sedan. Yngste sonen målade ett fint grattiskort och tog med. 

Vi åt jordgubbstårta som vanligt. Mamma gjorde en klassisk gräddtårta med vaniljkräm. Jag gjorde en chokladvariant. 

Det var lite komiskt att sitta där på gårdsplanen mellan de röda gamla byggnaderna. Bara vi. 

Huvudbyggnaden är en liten bergsmansgård. Den är lite söt. Men borde målas om. Extra roligt är det att veta (efter all släktforskning jag ägnat ett par år åt)  att här tjänade en av min pappas släktingar...många släktled bakåt...dräng och träffade en flicka som han sedan gifte sig med och så fick de barn och detta barn ledde så småningom fram till min pappa. 

Alla byggnader vad låsta men man kunde gå upp på loftgången på huset vi fikade vid.  Ett rum var olåst och däri fanns gamla spinnrockar och en byrå med tidningar från 1960. Det var lite spännande tyckte de yngsta barnen. 

Efter kaffet gick vi ner till stranden. Det var blåsigt men varmt och härligt. 

Ett par av barnen badade och hittade små kräftor som de tog upp och visade. 

Sen åkte vi hem till oss och åt kvällsmat. Grillade kycklingspett, flintastek, små stekta potatisar med limesås, sparris och ost och vindruvor till efterrätt.  Vi var bara 5 i familjen som åt tillsammans i år och så mina föräldrar. De tre stora barnen hade annat för sig men det var ändå roligt att de var med och drack kaffe och åt tårta på dagen.

Efter maten spelade barnen gitarr. Det är så roligt att tre stycken nu gillar att spela! 

Det mörknade och det kom mycket mygg och det blev lite kyligt så vi drog oss in.  Vi tittade på lite hemmafilmade filmer. De två största som var hemma med oss tog en nattlig tur på sina skejtboards. Det var härligt sa de när de kom hem! Ett avsnitt av Frankenstein's Chronickles hann jag och en son med innan vi hoppade i säng! En fin midsommarafton fick vi tillsammans! 

Hemmafruspaning 6 och Coronaspecial 30 - varning för hemmafrun

Corona 💓 hemmafru = sant.

Det fattar man när man läser en dansk artikel från för några dar sen.

En krönikör funderar i Berlingske. Hon har noterat att många kvinnor har börjat fundera över att gå över till ett annat levnadssätt. De vill ha mer hemmaliv.

I Danmark har ju folk nu fått pröva på att vara hemmafruar pga Corona. Man har stängt ner så mycket av samhället som möjligt. Förskolor och skolor har varit stängda. Folk har jobbat hemma.

Snabbt gick det för folk att switcha om och Facebook och instagram fylldes med en helt ny typ av bilder...vuxna och barn tillsammans...som ägnade sig åt till exempel pusselbyggen.

Och sen började uppdateringar av mer filosofisk art dyka upp...det reflekterades över att man kan leva ett annat slags liv än det som bara är fyllt av arbete. Vissa kvinnor...för det var kvinnor som stod för de här uppdateringarna...började berätta om att de funderade på att byta livsstil.

Krönikören kommer också med filosofiska spörsmål. Om nu karriärmödrarna skulle hoppa av och börja lägga pärlplattor, fermentera grönsaker, inte köpa nåt på ett år...ja, det skulle säkert vara bra för familjens väl och ve...men hur blir det med JÄMSTÄLLDHETEN?

Krönikören jämför med hur det var efter andra världskriget. En annan kris. Och precis som nu dök det upp en renässans för husmodern. Kvinnan skulle vara hemma och mannen jobba ute i samhället. Trots att det är 75 år sen kriget tog slut rör sig hemmafrun igen.

Krönikören frågar sig...Har vi inte nått längre? Är vi så svaga att när det skakar lite under fötterna på oss...ja, då poppar direkt idén om att kvinnan ska få hemmafronten att fungera upp.

Varför är det då så? Att det är kvinnan som känner att de vill följa den här lusten? Lusten att bli hemmafruar?

Krönikören tänker att det är värt att fundera på det...att många kvinnor saknar att vara tillsammans med sina barn. MEN...för det finns ju ett MEN...de här kvinnorna blir en dålig förebild för barnen...och en käftsmäll i huvudet på könskampen som fortfarande är så viktig för vårt samhälle.

Slutsatsen: Kvinnor som allvarligt överväger att stämpla ut ska tänka sig noga för innan de börjar hänge sig åt syltkok och mönsterstickning.

Ja, det var det vanliga alltså...i Danmark också. Jämställdheten ställer till det. Resonemanget är bekant. Även om argumentationskedjan är lite annorlunda än den vanliga känns tankegodset igen:

1. Kvinnor som får chansen att vara hemma upptäcker att det är trevligt.
2. Det är i första hand kvinnor som känner hemmadriften.
3. Sysslor kvinnor ägnar sig åt i hemmet förringas...det handlar inte om att sköta basala sysslor eller ägna sig åt omsorg av barn...hobbyverksamhet tas upp som exempel på vad kvinnor vill göra hemma...surdeg, fermentering, mönsterstickning...
4. Många kvinnor längtar efter sina barn.
5. Kvinnor som är hemma hos barnen lär ut osunda värderingar till barnen.
6. Det är skönt för hela familjen om någon är hemma på dagarna.
7. Kvinnor som är hemma sviker jämställdheten.
8. Kvinnor ska inte bli hemmafruar.

Eller lite mer kärnfullt:

Kvinnor är speciella. De är dumma i huvudet. Så fort de får chansen att vara hemma väcks driften i dem. De längtar efter barnen. Fast egentligen vill de plottra på med meningslösheter. Trots att alla mår bra av att mamma är hemma är det dumt om hon är det eftersom barnen i sin tur kan smittas ner av mammans osunda värderingar. Det är bättre om mamman inte upptäcker att det är härligt att vara hemmafru eftersom jämställdheten tar stryk om mammorna bestämmer sig för att stämpla ut...och stämpla in...i hemmen. Hur härligt det än är att vara hemmafru ska kvinnor tänka sig för ordentligt innan de tar ett sånt beslut. Kvinnors största plikt är att arbeta för jämställdheten. Inte för sig själva eller barnen eller familjen.

Och det ligger nog en del i det. I alla fall den första delen av argumentationen. Många kvinnor längtar efter att vara med sina barn. 2011 visade en undersökning Familjeliv gjorde att ungefär hälften av de ca 10 000 kvinnor som svarat ville vara hemmafruar. Det är lättare att kväsa och kväva den lusten om man minimerar tiden med barnen hemma. Många familjer skulle må bättre av att mamman (eller pappan) var hemma på dagarna när barnen är små. Det skulle bespara familjen mycket stress och arbete.

Men sen kommer det konstiga.

Varför ska alltid kvinnors hemarbete förringas? Om en förvärvsarbetande kvinna arbetar hemma beskrivs det som dubbelarbete...alltså hemarbetet är fråga om riktigt arbete. Det beskrivs som arbetsamt. En hemmafru däremot...hon har inget arbete att göra hemma. Hon kokar bara sylt och bakar surdegsbröd hela dagarna.

Och barnen? Var tog de vägen? Att mammor väntar, föder och tar hand om bäbisar...och att det sätter sina spår i känslolivet och att man kanske vill ta hand om sina små är ett ickeämne. Omsorgen av barnen är något som aldrig kommer upp i debatten. (Tack Viktoria för att du påpekade detta viktiga!) Varför måste alltid syltkoket komma upp och aldrig den närvaro en hemmafru kan ha till sina barn?

Och allra märkligast...hur kan något man erkänner är bra vändas till något dåligt? Om familjen mår bra av en hemarbetande vuxen...hur kan det på samma gång vara dåligt? Om kvinnan dessutom längtar efter och trivs med hemmavaron...hur kan det vara dåligt? Vad är det för sorts jämställdhet som tvingar kvinnor till något de inte vill och hindrar dem från något de...vi vill?

I alla fall...rädslan är stor. Och i Danmark kan man tydligen märka att Coronan ger kvinnor nya, dumma idéer. I Sverige...not so much. För här vet man vad en karantän kan leda till...och det skulle aldrig komma på frågan att man lät kvinnor...mammor ens nosa på hemmafrutillvaron. Det är för farligt. Farligare än Corona.

Coronaspecial 29 - Förskolans Dag

Häromdagen var det Förskolans Dag. Den uppmärksammades som vanligt med olika springlopp på de olika dagisen...förlåt förskolorna. Så värst mycket ideologi var det inte det här året. Det har avtagit lite tycker jag. Kanske har luften gått lite ur förskolesverige...eller så är det bara så självklart att alla svenska barn över 1 år ska fostras på förskola att man inte längre behöver agitera. Eller så är det bara att Corona har kommit lite i vägen...allt har liksom lanat av i samhället nu när vi har Corona. Men man kan också använda sig av Corona för att ytterligare förstärka sånt som är jättebra från början. Som förskolan.

Det gör en  kommunalpolitiker.  Hon kopplar ihop Corona och Förskolan och Förskolans dag på ett snitsigt sätt och menar att tack vare förskolans trygga personal kan barnen trots pandemin få en trygg plats.

Ja, sen kommer det där gamla vanliga. Som ett utdrag ur en religiös skrift faller orden:

"Idag är det förskolans dag.

En dag för att bland annat uppmärksamma den unika förskolan som finns i vårt land.

Personalen på förskolan lägger grunden för våra barns livslånga lärande.

Det är i förskolan grunden för våra barns lärande börjar.

Det är i förskolan som lärare genom pedagogik och metodik hjälper varje barn att utvecklas utifrån sin förmåga.

Tack vare det får barnen en chans att utvecklas och lära sig genom lek."

Och så kommer lite snack om att det är brist på pedagoger och att yrket måste bli mer attraktivt. Bland annat genom att rättighet till heltidsarbete ges.

Och så avslutningen:

"Framtiden börjar i skolan - skolan börjar med förskolan."

Man blir nästan lite religiös på kuppen. I årtusenden har vi kravlat omkring i mörker här på jordytan. Det livslånga lärandet har aldrig tagit fart. Framtiden kom aldrig till oss. Inte förrän nu. På den åttonde dagen skapade Gud förskolan. Låten barnen komma till mig. Jesus älskar alla barnen. I förskoleförsamlingen kan prästpedagogerna forma barnen...lägga grunden för hela det livslånga lärandet. De har metoderna för det. Pedagogik också. Föräldrarnas uppgift har reducerats till att bistå med råmaterialet. Det gör de så gärna. Alla vet att framtiden aldrig kommer om barnen inte får starta sin utbildning tidigt...redan vid 1 års ålder. Så måste det vara. Ske Guds vilja. Hallelulja

Coronaspecial 28 - helt okej

Idag kunde man läsa att vi har (återigen) lite andra riktlinjer än övriga världen. Här anser man att man kan gå tillbaka till jobbet 48 timmar efter att man haft symptom på halsont, snuva eller hosta. WHO:s riktlinjer säger 14 dagar. Så har alltså personal på vårdhem kunnat gå tillbaka till jobbet 2 dygn efter att de känt sig sjuka. WHO säger att en person kan bedömas vara smittfri först efter 14 dagar utan symtom om det inte finns tillgång till covidtester. Det finns rapporter som indikerar att personer utan symtom kan smitta. Och man vet att man kan utsöndra virus längre än 48 timmar efter att man haft symtom...och detta gäller även andra infektioner som vinterkräksjuka.

Vissa svenska experter håller på WHO:s linje men andra håller på Folkhälsomyndighetens linje...tex Jan Albert, professor i smittskydd som Folkhälsomyndigheten knutit till sig. Han tycker att WHO:s riktlinjer är för snäva. Det är orealistiskt länge att vara hemma så länge eftersom det är osannolikt (men alltså inte säkert) att man är smittsam så länge. Jan Albert säger själv att man inte vet den absoluta brytpunkten för när man upphör att vara smittsam men "två dagars symtomfrihet efter att man varit sjuk tror jag (Jan Albert) är helt okej..."

Anders Tegnell berättade förra veckan att det inte går att säga att en person är smittfri efter 48 timmar. Men en utvidgad tidsgräns är ändå inte aktuell. Det är nämligen lite komplicerat eftersom de som varit hemma inte har fått någon diagnos eller provtagits. Så ingen vet om de haft covid19 eller inte.

an ska vara hemma i två dagar efter det, för att vara säker på att man är frisk. Om vi nu börjar testa mer så kan det finnas skäl att nyansera detta. Olika länder har olika rekommendationer. Många anser att man ska ha varit sjuk i minst en vecka och symtomfri i två dagar. De allra flesta är sjuka mer än en vecka, men vi ser över om det finns skäl att nyansera rekommendationerna kring detta.

Inte vet jag...jag är ju bara hobbyepidemiolog...eller inte egentligen...jag är inte ett dugg intresserad av det där med att spekulera i hur det förhåller sig med smittan. Men jag är intresserad av hur man skriver om det och hur man förhåller sig till smittan. Och jag tror att man i Sverige alltid väljer den "snålaste" vägen. Arbetslinjen måste upprätthållas. Och då får man ta risker tänker jag...man får bortse från att personer som kanske fortfarande smittar andra tex går tillbaka till sitt arbete inom vården. Man får nöja sig med att experterna tror att det är helt okej helt enkelt.

Valborgsmässoafton- och första majhelgen är över! Tre lediga dagar hela familjen var trevligt! 

Det blev inte riktigt som vanligt denna helg...på valborgsmässoafton brukar vi ju ge oss ut och lyssna på vårsånger och titta på majbrasa! I år blev det inte så förstås! Vi var hemma...grillade lite och åt tillsammans och tittade på tv. Det var trevligt det också! 

Helgen inleddes med en promenad tillsammans med min mamma! Ingen annan hade lust att följa med! Det duggregnade och var grått men härligt ändå...så fint i skogen nu när vitsipporna lyser överallt och ljuset är så milt och fint och trots bleka färger varslar om vår!

De lediga dagarna användes till arbete och vila. Maken bygger på vår altan och får emellanåt hjälp av någon son eller min pappa. Det går framåt och nu är regelverket för golvet klart.

Jag skötte om det praktiska med mat och sånt där och hann jobba en del i trädgården också! Lannet är förberett för sådd...det är lite för kallt i jorden fortfarande men i slutet av den här veckan kanske? 

Det växer och står i...påskliljor och pingstliljor och pärlhyacinter blommar...tulpanerna är på g! 

En promenad i skogen hanns med...bara hemmavid men det är fint där också! 

 Och det finns kuliga stenar att klättra på! 

En kompis till ett högstadiebarn kom och skejtade/kickbikade en kväll! 

Vi grillade en gång till! 

En på det hela taget trevlig vårhelg fick vi tillsammans!