Futtigheter

 71 % av svenska folket är emot kvotering av föräldraledigheten visar en Sifomätning som gjorts av tankesmedjan Familjen först. 17 % av de tillfrågade tycker att riksdagen ska bestämma över hur man fördelar sina föräldradagar. 12 % är tveksamma. Resten, 71 %, tycker att föräldrarna ska bestämma själva.

I nuläget får man inte bestämma över 90 föräldradagar. KD och SD vill ta bort kvoteringen helt. C, L och M tycker att det är bra som det är…de tre sk pappamånaderna ska vara kvar. V och S vill införa en likadelad föräldrapenning…alltså strikt hälften till mamma och hälften till pappa. Miljöpartiet vill tredela föräldraförsäkringen…en del till mamma, en till pappa och en som man kan göra som man vill med.

Det är så krångligt det där med föräldraförsäkringen. Det tycker i alla fall Annika Strandhäll. Det är nämligen så att pappornas uttag (gräsligt ord va!) inte ökar längre. Och det är inte bra. Inte alls. Vi utvecklas inte längre mot mer jämställdhet. Vad göra? Enkelt…individualisera föräldraförsäkringen förstås.

Annika berättar om hur viktig föräldraförsäkringen är när det gäller att få till jämställdheten. Det är liksom den som gjort oss så jämställda som vi är. 1974 infördes föräldraförsäkringen och från den tiden har sysselsättningsgapet mellan män och kvinnor gått från 21 procentenheter till dagens drygt 4 procentenheter. Kvinnor i Sverige har nu den högsta sysselsättningsgraden i EU! Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

Fast det är ändå inte riktigt bra. Vi får ta bort ett hurra när jag tänker på det. Men allt går att fixa med mördande reklam…nä, inte riktigt, tvång måste till…Pappadagar. Trots att svenska folket inte vill att föräldradagarna ska kvoteras måste det ändå ske. Annika förklarar. 1994, ett år innan den första reserverade månaden i föräldraförsäkringen infördes var antalet föräldradagar 390. Pappor tog bara ut drygt 11 % av dessa dagar. Idag är antalet föräldradagar 480 och 90 dagar är reserverade för pappa. Och pappornas uttag har ökat till drygt 30 %.

Men nu har det alltså hänt…vi har nått ett dödläge…papporna ökar inte längre sitt uttag. Utvecklingen har helt stannat av. Och det hemska är att partier på högerkanten vill ta bort kvoteringen. Trots att det är kvoteringen som gett oss jämställdhet. Kvoteringen har lett till att pappor tar ökat ansvar för sina barn (för det är bara när barna är mellan 0 och 1,5 år man kan ta ansvar?), att kvinnor kan satsa på karriären (tex inom barnomsorgen) och som bidragit till att lönegapet mellan män och kvinnor minskat.

Ergo…föräldraförsäkringen måste bli helt individualiserad. Trots att folket inte vill det. Men det finns ingen annan väg framåt mot jämställdheten. Det måste vi liksom bara acceptera. Hallelulja!

Blir man inte trött på det? Jag blir det i alla fall. Det är så väldigt lite kvar av det där med att få barn och bilda familj. Hela klabbet har liksom kokats ner till de där 480 dagarna. Man får en liten gullunge…man längtar efter den och bär runt på den inom sig i 9 månader, föder den, ammar den. Och hela tiden ska dagarna ticka. Nedräkningen. Futtigt på något sätt.

Ordning på torpet

S-kvinnorna är bekymrade. Det är ingen ordning på jämställdheten. Mammorna är hemma för länge. Det kan inte fortsätta på det här sättet. Det måste bli ordning och reda i riket. Sverige måste bli ett jämställt land både när det gäller familjeliv och arbetsliv och då är det bara en sak som gäller...mamma och pappa måste vara hemma precis lika många dagar med barnen. 

S-kvinnorna skriver att borgarna har varit naiva. Det är inget fel på deras åsikter...att det ska bli jämställt...men de har trott att man med lämpor och morötter ska kunna komma dit. Men...det funkar inte. Flexibilitet funkar heller inte. Det håller inte att pappor kan ge bort sina dagar hursomhelst. Papporna har nämligen gett bort för många dagar...resultatet? Svar: mammorna har hamnat i kvinnofällan.

Det går inte att bli jämställd om man inte delar lika. Det finns bara vinster med att individualisera föräldraförsäkringen på riktigt. Alla trista förväntningar på kvinnorna skulle försvinna i ett nafs...man skulle inte längre förvänta sig av kvinnorna att de skulle vara hemma längre än männen, vabba mer än männen. Alla skulle fatta att de är redo för arbete precis lika mycket som männen. Inga störande moment i form av barn skulle finnas där mer än de av staten utdelade tingade dagarna. Och papporna skulle också tjäna på det. De skulle få uppvärdera sin roll som pappor och få arbetsgivarna att fatta att pappa också ska va hemma lika mycket (litet) som mamma. Och papporna skulle komma sina bäbisar närmare. Och det är bra...framför allt när det är dags att separera. För då är barna lika vana pappa som mamma. 

Vi har kommit en bit på väg...tack vara de öronmärkta föräldradagarna. Men det går på tok för långsamt. 

Ja, det är ju synd om mammorna också förstås. De får packa för många gympapåsar, köpa för många strumpor och dessutom ordna utflykterna i familjen. De...vi...blir utslitna av detta. Men en tvångsdelning av föräldradagarna...så det blir väl en 7,5 månader hemma vardera...skulle få bukt med det här. Plötsligt skulle papporna packa gympapåsar för brinnande livet och det skulle välla in strumpor i hemmen medan mamma efter 7,5 månaders eländigt slavande i hemmet tillsammans med bäbis äntligen får komma ut och göra rätt för sig på arbetsmarknaden...riktigt vila upp sig och ändå få vuxenstimulans...och lugnt kunna släppa taget om hemmet och barnen och utflyktsplaneringarna. 

Ja, det blir nog bra på sikt. När man fostrat färdigt människomaterialet. Fått ordning på produktionsenheterna och minimerat störningarna barnen orsakar. Jag tror att det blir bra. På sikt. När det är klart. Halleluja! 

Eller nä, jag hoppas inte att det blir klart...eller jo, jag hoppas det. Jag hoppas att vi kan komma i mål snart...att de som bestämmer driver på in absurdum...pressar folket så hårt det går. Fortsätter sina övergrepp mot mammorna så mycket det går. Inte tar hänsyn till några av kostnaderna som följer...varken kostnaderna för barnomsorgen, sjukskrivningarna, den psykiska ohälsan hos både mammor och barn...fortsätter fortsätter...och så hoppas jag på att vi någon gång kan nå en tipping point. Kan vi komma dit? Eller går det att vandra den fastslagna vägen till slutet? Klarar vi det? Det gör vi kanske. Människor är så tåliga. Vi klarar att leva ledsna...hanka oss fram. Vi är bra på att lyda och foga oss. Det är vår styrka och svaghet. Sorgligt är det i alla fall...var det allt liksom? Ska det va så här att få barn? Livets mening reducerat till dagar som ska delas ut så att de så snabbt som möjligt ska passera förbi...så att vi så snart som möjligt kan återgå till vårt huvudsakliga syfte...arbetet. Och barnen så snart som möjligt kan slussas vidare till sitt huvudsakliga ändamål...att utbildas av "proffs" samtidigt som de utgör råmaterialet för ett av de största kvinnoyrkena i riket. Detta har det blivit av oss. Råvaror. I händerna på produktionsledarna, politikerna. Arbeit macht frei. 

Tre...

...riktiga vinterdagar har vi haft här. Det har varit så vackert...

Tre dagar av olika karaktär...

Fredag...tunn, klar luft och pudrig snö. Himmel i ljusgult och rosa. Krispigt och kallt.

Skogen och vintern fixade på egen hand till en vacker liten julgran!

Lördag...tung tjock himmel...mjuk tung härlig snö...snö i pulkabacken och snö att bygga fästningar av! 

Oroliga kråkor som cirklade över den grå skogen...ensliga kraxanden...olycksbådande och vackert på samma gång...

Söndag...inga bilder...bara barnen utomhus...jag bakade och städade. Men underbart...sol, blå himmel, gnistrande snö...snöfästningen hade fryst och det gick att karva fram nya former...skära ut block ur snötäcket på gräsmattan och bygga vidare....

Och så måndag...vintern kom visst av sig...snön blev till regn! Men strunt samma...vi gick till pulkabacken ändå. Det gick att åka ganska bra. Och luften var skön...frisk och uppiggande! 

Jag är glad åt vinterdagarna vi fått. Jag är glad åt mitt liv. Jag är glad över att kunna vara hemma med mina barn. Över att kunna städa och tvätta och laga mat och julstöka och hjälpa till med läxor på arbetstid...över att kunna lyssna och svara...över att kunna finnas här för att reagera...diskutera...bråka om det behövs...informera maken om vad som hänt under dagen...vara sambandscentral...Finnas här. Mitt i mitt liv. Mitt bland de mina. Få del av allt som rör mig och mitt. 

Men det är oro i luften. Kråkorna kraxar olycksbådande inte bara över skogen utan över oss vanliga människor. Idag kom ett förslag för en ny, modern, jämställd föräldraförsäkring. Den bådar inte gott för undersåtarna i riket. Den är illavarslande. Den luktar. Brunt eller klarrött. Den går kort och gott ut på att föräldrar, särskilt inte mammor, inte ska ta få lov att hand om sina egna barn oanständigt länge. Det är inte modernt. Och jag känner starkare än någonsin att jag avskyr föräldraförsäkringen över huvud taget. Jag avskyr jämställdhet. Eller täckmanteln som ordet jämställdhet har kommit att bli. Jag längtar efter en tid när föräldrar, särskilt mammor, förväntades ta hand om det liv de burit i sin mage och fört hit till denna värld. Men det är inte modernt. Det är gammeldags. Och gammeldags är fult. Fast de moderna fasonerna är också gamla om man tänker efter. Det var väl så här man ville ha det i de gamla kommunistländerna. Inte så fräscht om man tänker efter. Men det gör man väl inte. 

Föräldraförsäkringen är...

...troligtvis för lång. Så säger Annika Strandhäll på radion i helgen.

Föräldraförsäkringen har gått och blivit omodern. Den är ju 42 år gammal bevars.

Föräldraförsäkringen har ju hela tiden varit en kvinnofälla. Det var ju liksom aldrig meningen att mammor skulle få lov att ta hand om sina barn. Inte så där som förr när mammor liksom förväntades att ta hand om ungarna de fått. I början var det väl sagt att föräldraförsäkringen var till för att man skulle kunna behålla sitt förvärvsarbete när man fick barn...att man skulle kunna vara hemma en viss bestämd tid och sen kunna komma tillbaka till sitt jobb. Eller säga upp sig och strunta i det där med jobbet. Men sen blev det annat ljud i skällan...föräldraförsäkringen blev liksom själva förutsättningen, ramverket, som ramar in, kringgärdar hela föräldraskapet. Föräldrapenningsdagarna är själva fundamentet för heltidsföräldraskapet. Inga dagar...inget heltidsföräldraskap. Men mammorna har liksom slingrat sig och försökt dra ut på det hela...vridit och vänt på dagarna så de ska räcka längre. Och då blir det en kvinnofälla förstås.

Och nu är det äntligen dags. Att föräldraskapet verkligen blir det politikerna anser att föräldraskap verkligen är. Kort, effektivt och rättvist. Lika många dagar till mamma och lika många till pappa. Och absolut inte för många. Och då passar Annika på att tala om att det kan bli tal om kortare föräldraledighet. De där garantidagarna som år så dåligt betalda kan gott ryka. Hmmm, vad händer då med mammor som kanske inte har någon anställning? Som bara skulle få garantidagar? Blir de utan helt då? Inget jobb...inga pengar? En slags dold arbetsplikt. Första steget på något slags DDR-system där alla medborgare hade arbete och där heltid var norm. Ja, det verkar inte bättre.

Hursomhelst är det spännande att leva. Det är alltid intressant att se vad politikerna tänker hitta på med oss undersåtar. Det blir skönt när vi är framme vid pärleporten...målet...alla människor i heltidsarbete, så få och så korta avbrott från produktionen som möjligt. Arbeit macht frei.

Fattigdom

I Aftonbladet skriver Eva Franchell om sossarna och deras approach till föräldraförsäkringen. De vill ju ha helt individualiserad föräldraförsäkring men det blir liksom aldrig av utan de tar lite i taget. Tredelad föräldraförsäkring är vad som måste komma först. Och Franchell tycker det är fegt. Hon skriver att det är så enkelt. Om man individualiserar föräldraförsäkringen så:

1. kommer mammorna ut på arbetsmarknaden snabbare.
2. kan kvinnorna jobba mer.
3. kan kvinnorna få högra lön.
4. kan kvinnorna få fler pensionspoäng.
5 kommer papporna att automatiskt ta större ansvar för tvätt, städning och matlagning.
6. kommer mer kvinnokraft frigöras och mammorna kommer kanske göra karriär och få en fet pension när de blir gamla.
7. kommer vi att få färre garantipensionärer.
8. kommer ojämställdheten mellan kvinnor och män minska.
9. kommer vi sannolikt att få lyckligare äktenskap eftersom mer rättvisa kommer att uppstå i hemmen.

Ja, ni ser ju hur enkelt det är! Och hur mycket man skulle vinna på lite hårdhet. Om bara kvinnorna hindras från att vara hemma så länge som de är idag (en genomsnittslig mamma är hemma 1 år och 3 mån) så kan man vinna allt detta! Alla kommer att bli rika och lyckliga! Det är ju fantastiskt.

Men det går ju så trögt. Sossarna är sega. Och så berättar Eva om hur föräldraförsäkringen infördes 1974. Nu har det gått mer än 40 år och fortfarande tar kvinnorna ut mer än 70 % av dagarna. Och detta leder ju förstås till att många kvinnor riskerar att bli fattigpensionärer. Nu måste man göra något. Om inte kanske kvinnorna måste vänta 40 år till innan de kan bli rika och lyckliga. Jämställda. Och det vore ju synd.

Jag fattar inte...är det någon som tycker sånt här dravel är nåt att ens läsa? Är det någon därute som kan ta sånt här på allvar? Och de som nu gör det...varför kan de inte bara vara hemma så lite som möjligt med sina ungar? Då är ju liksom lyckan gjord. Mammor som tycker så här och gör så här har ju sitt på det torra. De gör sina feta karriärer och tjänar in mängder av pensionspoäng och i äktenskapet sprudlar det av lycka. Det måste vara fantastiskt. Så fantastiskt att det är konstigt att inte kvinnorna fattar det på egen hand och uppför sig rätt utan anmodan. Men de, vi, är väl dumma. Korkade. Offer för patriarkatet kanske? Fostrade in i vår stereotypa könsroll som är så svår att bryta sig ut. Man ser liksom inte ljuset där man går oupplyst och kravlar sig fram som på rena medeltiden. Men får vi bara påbud från ovan så ska nog budskapet gå in. Man får missionera lite mer bara och går inte lock så väntar andra metoder. Korståget går vidare.

Eva pratar om fattigdom. Att sossarnas feghet orsaker kvinnors fattigdom. Ergo...om sossarna bara vågade sätta ner foten så skulle kvinnorna inte längre bli fattiga när pensionen kommer. Men fattigdomen är nog djupare än så. Det handlar inte bara om pengar. Livet kan bli fattigt på andra sätt. Barnen...lyckan...glädjen...drömmarna...att få ta hand om ett barn...värna sin familj...när det inte längre är det viktigaste i livet...det vi lever för och jobbar för....då har livet blivit riktigt fattigt. När det anses dåligt för en mamma att ta hand om sina barn...när en mamma i första hand ska tänka på sin ålderdom och pensionspoäng istället för sina barn...då har mammorna gjorts riktigt fattiga. När det anses att mammakraft bara kan frigöras när mamman inte är med sitt barn...då har det blivit fattigt. Men det är inget vi ska prata om. Livet ska bestå av lönearbete med så korta pauser som möjligt...dagar som ska räknas och delas lika...en dag för mamma och en dag för pappa...Och så iväg till jobbet för att kämpa för en fet karriär och så hem och ta itu med hobbyarbetet; dela disk och mat och tvätt och lek med barnen och läxläsning och gympapåsar rättvist...detta är äktenskaplig lycka. Tänker man lite extra på det kan det låta lite fattigt.

8 timmars arbete, 8 timmars fritid, 8 timmars sömn

En gång i tiden stred arbetarrörelsen för:

8 timmars arbete
8 timmars fritid
8 timmars sömn

På den tiden när detta realiserades var de allra flesta mammor hemma. Detta innebar alltså att en familj kunde klara av att driva runt sig själv på 8 timmars förvärvsarbete per dag. Kvinnan arbetade hemma.

Nu strider arbetarrörelsen för att "alla som kan ska arbeta". Kvinnor som män går till arbetet och arbetar heltid. Detta är den svenska modellen. En familj förväntas alltså numera arbeta 80 timmar i veckan.

I Sverige är kvinnor sjukskrivna mer än i övriga EU. Politikerna själva vet om och erkänner att det beror på det höga svenska arbetskraftsdeltagandet. Man pratar om att kvinnor blir sjuka av dubbelarbetet. De arbetar hemma och på jobbet. Detta ska man komma till rätta med genom att männen ska vara föräldralediga lika mycket som mammorna. Mammorna ska alltså få färre föräldradagar än vad de har idag.

Det skevar. Man pratar om dubbelarbete. Man erkänner alltså att arbetet hemma faktiskt är arbete och inte fritid. Om man inte förstod detta eller accepterade att det är på detta sätt så skulle man inte prata om att hemarbete är just "arbete".

Alltså: En familj förväntas förvärvsarbeta 80 timmar i veckan samt arbeta hemma. Vad hände med 8 timmars arbete, 8 timmars fritid och 8 timmars sömn?

Vabruari!

Vi är ju inne i vabruari nu. Månaden då barnen i Sverige är som sjukast. Och sjukast blir de om de går på förskola. På radion pratar de om det här...varför är det så?...hur förhindrar man det?

Man pratar om projektet Hyfs...ett hygienprojekt man kört med i bla Göteborg. Personalen blir utbildade av sjuksköterskor om hur man gör vid matsituationen, potträning, blöjbyten...Märkligt nog hjälpte det inte. Det blev ingen minskning i sjukfrånvaron. Man spekulerar i varför. Kanske följde personalen inte reglerna? Kanske berodde det på de stora barngrupperna...att personalen helt enkelt inte kunde följa reglerna så bra eftersom de inte hann med. För man såg att det var lite bättre med sjukdomarna i barngrupper som var lite mindre.

Man tar upp att det inte finns lika stora problem med sjuka småbarn i andra länder. Men det beror på att förskola är ett svenskt, ja egentligen nordiskt, fenomen. Och det är därför barnen blir sjukare här. Man konstaterar det bara så där...som ett faktum. Ingen problematisering. Är det vettigt? Är det bra för barnen? För personalen? För samhällsekonomin, För vabbet kostar 5,5 miljarder kr varje år. Och då har man väl bara räknat vabpengarna...inte vikariekostnader och krångel på arbetsmarknaden när personal är borta. Nä, man bara slår fast att barn är sjukare när de går på förskola på det sätt barn gör i Norden...börjar tidigt och har långa dagar. Så är det.

Och en epidemolog berättar om varför barn har så många infektioner. Jo, det är ju så att barnen inte har ett aktivt immunsystem än. Det är outvecklat. Och på förskolan tar barnen i varandra...de delar kroppsvätskor med varandra...så säger han. Och då blir luftvägsinfektioner men även kräksjukor vanliga. Vinterkräksjukan är dessutom ett nytt fenomen. Och det förekommer mest i Sverige. Ingen vet varför. Men det är liksom ingen fara. Det är bra att vänja sig vid bakterier. De är viktiga för immunförsvaret. Och när barnen är ca 2 år har de ett vuxenlikt immunförvar. Och dagisbarnen SKA utsättas för infektioner. Fast de kan ju förstås vara plågsamma och i vissa fall rent livsfarliga. Men det är i sin ordning säger epidemologen. Och lösningen är VACCINATIONER. Fler vaccinationer kommer att få bukt med sjukdomarna.

Jag känner mig förvirrad. Man får reda på att:
1. Förskolebarn blir sjukare än hemmabarn.
2. Förskolan på vårt sätt är ett nordiskt fenomen.
3. Vabbet är dyrt.
4. Det är bra att ha många infektioner - immunsystemet tränas upp då.
5. Fast de är inte så bra att man vill ha dem...vaccinationer krävs för att få bukt med de värsta sjukdomarna.

Så allt är egentligen bra. Jättebra. Och då betyder det väl att det är dåligt i andra länder...där barn inte går i förskola alls, eller inte så mycket som här. Det är dåligt med friska småbarn. Småbarn ska vara sjuka. Lagom sjuka. Och det är de ju här i Sverige. Och det är ju tur. Allt blir till det bästa. Som det alltid blir.

Det rör på sig...

...i föräldraförsäkringen. Det kliar i fingrarna hos de styrande att göra något åt mammorna, åt mammornas olydnad. Mammorna envisas ju med att försöka vara hemma så länge som möjligt med sina små barn. I alla fall tillräckligt många för att det ska vara ett problem. Det finns nämligen kryphål i föräldraförsäkringen. Alltför stora kryphål. Och detta gillas varken av liberalserna eller av socialdemokraterna. Kvinnorna måste jobba mer. Annars får de för låg livslön och riskerar att bli fattigpensionärer. Så något måste göras.

Liberalerna vill:

1. Ha färre föräldrapenningsdagar men högre ersättningsnivå.
2. Ha sk ökad valfrihet. 100 % ersättning (alltså av taket på ca 37 000 kr) en kortare tid eller 70 % ersättning lite längre. Fast fortfarande är det fråga om kortare tid än med nuvarande regler. Med hög ersättning blir det 360 dagar och med den lägre ersättningen blir det 420 dagar.
3. Man ska inte längre ha rätt att arbeta 75 %. Det ska nu räcka med högst 1 timmes arbetstidsförkortning per dag.
4. Man ska inte kunna dra ut på dagarna på samma sätt som nu. Man måste ta ut 80 % av dagarna innan barnet fyller 2 år. Resten av dagarna kan sparas tills det år då barnet blivit skolpliktigt.
5. Man ska få högre ersättning vid vab. Detta är för att stimulera papporna (eftersom de oftast tjänar mer än mammorna att vabba mer.
6. På något sätt ska man anpassa föräldraförsäkringen till företagare. Detta ska undersökas.
7. Man ska få överlåta icke-öronmärkta dagar till en tredje person.
8. Förändringarna ska inte genomföras retroaktivt.

Syftet med förändringarna är att skapa ett jämställt, barnvänligt och föräldravänligt land. Förslagen kommer att skapa en ökad kraft i utvecklingen mot jämställdhet. Alla föräldrar, oavsett kön, kommer att få samma chanser att kombinera jobb och familjeliv. Och alla slags familjekonstellationer kommer att bli sedda.

Hmm, föräldrar får alltså en bättre möjlighet att kombinera jobb och familjeliv om de får mindre tid med barnen? Det är barnvänligt att barn måste lämnas bort ännu tidigare än nu. Det är föräldravänligt att skiljas åt från barnen ännu tidigare. Det låter konstigt. Men så kan det vara. Att vara liberal kan vara att sätta upp hinder. För bara de sanna liberalerna vet vad som är det rätta att välja. Och då måste man gå in och bestämma förstås.

Men det finns de som är ännu mer förtjusta i att bestämma. Och det är socialdemokraterna. De vill gå ännu längre.

Socialdemokraterna tycker att Liberalernas förslag är bra. De tycker också att det är en kvinnofälla att det går att dra ut på föräldradagarna. De tycker också att det är bra om ersättningsnivåerna höjs. Men de tycker att Liberalernas förslag är för klena. De kommer inte att få en reell effekt på jämställdheten.

De menar att föräldrar redan i nuläget tar ut minst 80 % av ledigheten innan barnet är 2 år. De menar också att möjligheten att välja mellan 100 % eller 70 % inte kommer åt det faktum att kvinnor i högra utsträckning väljer att dryga ut dagarna och att män tar dagar koncentrerat. Detta medför att kvinnor ÄVEN I FORTSÄTTNINGEN skulle kunna vara frånvarande i flera år från arbetsmarknaden.

Detta måste stävjas. S menar att man måste STRAMA ÅT  möjligheterna att dryga ut dagar. Man kan till exempel se till att ett starkare inkomstskydd villkoras inte bara med ett färre antal dagar totalt utan även med en högre takt i uttaget. Och tidsgränsen för när föräldrapenningsdagar fryser inne bör tidigareläggas.

Det krävs också insatser inom barnomsorgen för att på allvar kunna jämställa mäns och kvinnors arbetskraftsdeltagande. Om inte är risken stor att kvinnor fortsätter att gå ner i tid lika mycket som förut men får stå utan ersättning. Och detta gäller främst arbetarkvinnor som inte har råd att köpa avlastning i hemmet.

Det som måste göras är:

- Att stärka ALLA BARNS RÄTT TILL HELTID I FÖRSKOLAN samt att garantera barnomsorg på DYGNETS ALLA TIMMAR. Dessutom måste villkoren för personalen förbättras.
- Att föräldraförsäkringen INDIVIDUALISERAS. Dagens ojämställda uttag skapar en strukturell diskriminering av kvinnor på arbetsmarknaden. Det leder till längre kvinnolöner, ofrivilligt deltidsarbete och lägre pensioner. Individualiseringen av föräldraförsäkringen är därför den allra viktigaste reformen för jämställdheten.

Socialdemokratkvinnorna hoppas att de tillsammans med liberalkvinnorna ska kunna fortsätta driva på för att en jämställd föräldraförsäkring blir verklighet.

Ja, det är härligt! Det går framåt! Hela tiden framåt mot målet...som är att varje vuxen människa befinner sig på heltid på arbetsmarknaden och att varje barn under, säg 10 års ålder, befinner sig i statlig institutionsvård. Vad barnen har för sig sen...ja, det är det ingen som bryr sig om. I Sverige börjar barn i förskolan mellan 1 och 1,5 års ålder i allmänhet. Men detta duger inte. Det måste bli bättre. Att vara förälder är inte att ta hand om sina barn, vara tillsammans med dem, bry sig om dem, inte på arbetstid i alla fall. Barnens rätt är att befinna sig heltid (vilket jag har förstått innebär 60 timmar i veckan) på förskola. Detta är barnens rätt. Och det är fantastiskt om det kan bli så. Jämställt och liberalt och socialdemokratiskt...allt på samma gång.

Jag hoppas att det blir så här. Jag hoppas verkligen att politikerna visar lite stake nu och gör det de vill och tycker är rätt. Varför jag hoppas det? Jo, för att det är nog den enda vägen framåt. Vi måste genom skärselden först...ont ska med ont fördrivas...det måste bli värre innan det kan bli bättre. Förskolan går redan på knäna. Det finns inte pedagoger nog, inte vikarier nog, inte lokaler nog. Och kvinnorna är mest sjukskrivna i hela EU. Och ändå vill politikerna ha mer av allt detta som skapar problemen. Så vräk på...kör på...det är nog den enda medicinen. Och det är ju lika bra att det går undan...så vi kan komma fram till kollapsen någon gång!

Valfrihet

Moderaternas kvinnoförbund vill vika fler föräldramånader åt papporna. En arbetsgrupp har tillsatts. Den har kommit fram till att ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen är en nyckel till att kvinnor som är födda utomlands snabbare ska komma ut på arbetsmarknaden. Men det skulle också hjälpa kvinnor som är födda i Sverige eftersom mammorna fortfarande tar ut merparten av föräldraförsäkringen. Och detta drabbar kvinnorna...det blir lägre löner och lägre pensioner. Och då skulle en utökad kvotering bidra till att öka kvinnors VALFRIHET genom att ge dem möjligheter till en bättre ekonomisk utveckling och därmed ge dem möjligheter att skapa det liv de själva valt att leva.

Det är rätt fantastiskt, eller hur! När man stryper möjligheter, inskränker möjligheter, då ökar valfriheten. Som ett mirakel. Om man inte visste att detta är taget ur verkligheten kunde man lätt tro att detta skulle kunna vara ett utdrag ur Orwells 1984. Man använder nyspråk friskt. Genom att bara uttala orden, låta dem byta plats, har man lätt förvandlat lögner till sanning. Valfrihet kan komma att vara synonymt med tvång. Och det är inget konstigt med det.

Dela på det

Länsstyrelsen kör med en kampanj nu. Dela på det heter den. Här kan man läsa om det: http://xn--delapdet-e0a.se/

Det går förstås ut på att mammor och pappor måste dela lika på föräldradagarna. De fantastiska 240 dagarna...som vi får i landet med en av de mest generösa föräldraförsäkringarna. Fast utan några möjligheter att vara hemma med barnen efter avslutad föräldraledighet förstås...vilket man faktiskt kan i de flesta andra länder i EU. Men det pratar vi inte om. Och det vet nog folk i allmänhet inte om.

I alla fall. Det ska delas. Och varför? Jo:

"Forskning visar att delad föräldraförsäkring har positiva effekter både på individ- och samhällsnivå. Trots det är kvinnor i snitt hemma 15,3 månader under barnets första två år medan män är hemma 3,8 månader."

Det här är förstås helt oacceptabelt...det förstår väl alla när nu forskningen visar det och allt. Vilken forskning det är som visar det nämns förstås inte. Inte heller hur den är gjord. Man bara vet det. För det är så det ser ut i dagisland.

Det är inte bara barnen som blir lidande av att mammorna är hemma så förskräckligt länge. Kvinnorna själva tar skada. Kvinnor är nämligen dubbelt så sjukskrivna som männen när barnen är två år. Det här är en konsekvens av att mammorna är hemma för mycket jämfört med papporna. För det är ju så att de där 15,3 månaderna jämfört med 3,8 månader skapar livslånga mönster...mammorna börjar dubbelarbeta, tar mer ansvar för hem och barn. Om mammor och pappor är hemma lika länge då kommer mammorna att bli lika friska som papporna. Det är ju självklart förstås.

Om föräldrarna delar lika ges både mamma och pappa förutsättningar att skapa en bra relation till barnen. Underförstått...om bara mamma är hemma, eller om mamma är hemma mer än pappa, då får barnet en sämre relation till pappa. Det förstår ju alla förstås.

Och så presenteras alla MYTER som finns när det gäller föräldraförsäkringen och föräldraskapet.

En myt är att det är mer naturligt att mamma är hemma under barnets första år eftersom hon ammar. Men FAKTA visar att bara 13 % av barnen ammas när de är 6 månader. Och att 37 % av barnen inte ammas alls. Så då förstår ju alla att det bara är bull shit att gömma sig bakom amningsargumentet. Mamman har inte alls något skäl att stanna hemma ett helt år hos barnet hon burit i sin kropp i 9 månader och därefter krystat ut till världen. Man skulle i och för sig kunna fråga sig varför nästan 40 % av barnen inte ammas alls. Och varför bara 13 % av barnen ammas efter 6 månaders ålder. Men det är inte intressant. Det är som det ska vara.

En annan myt är att det är för att pappan tjänar mest som mamman är hemma mest. Man förlorar så mycket pengar annars. Men FAKTA visar att även i familjer där mamman tjänar mest så är hon ändå hemma mest. Så det är inte allt pengarna som styr. Det sägs inget om det...men man funderar ju på vad det är som styr då. Är det kvinnorna som är fångna i patriarkala normer? Eller är det männen som är fångna? Eller är det kvinnorna som är egoistiska och tar för sig av de heliga dagarna? Eller kanske är det männen som är lata och inte vill vara med sina små bäbisar? Tja, det är oklart. Men fel är det hur som helst. Helfel.

Ja, vad ska man säga. Jag tänker att det är värst vad alla myndigheter och andra maktinstitutioner har blivit skitnödiga. Det är försäkringskassan och länsstyrelserna och LO och tco och organisationen Ledarna... Nu brådskar det...det brinner i knutarna. Och snart kommer det väl. Individualiserad föräldraförsäkring. Den sista detaljen för att skapa den ultimata jämställdheten...de perfekta människorna. För så har det blivit och så ska det vara...mammor väntar, föder och helst inte ammar barn. Hon skall skapa en bra relation till sitt barn under 220 dagar. Sedan skall papporna byta av och skapa en bra relation till sitt barn under 220 dagar. Sedan är det klart. Grunden är lagd. Och Försäkringskassan har sagt att "barn kan knyta starka band till flera vuxna under de första åren av sina liv. Det är oerhört betydelsefullt att ha flera närvarande vuxna i sin närhet under uppväxten, och grunden till det läggs redan vid spädbarnsåldern." Och då är det ju finfint om mamma tar sin lilla del och pappa sin lilla del och sen kommer alla de andra vuxna in i bilden...proffsen på förskolan... och tar den stooora delen, nästan alla vakna timmar av barnens barndom. Och då, äntligen, kan allt bli till det bästa i dagisland.spädbarnsåldern.(Förs

Fredagsmys!

Försäkringskassan är igång igen! De har lanserat en andra film som handlar om det där med att dela lika. Föräldraförsäkringen ni vet. Den här gången är det inte en pizza som ska delas utan en påse chips och en flaska läsk. Och mamman tar för sig. Förser sig av 75 % både av chipsen och läsken. Och så byter hon kanal på tv:n som grädde på moset. Eller lök på laxen. Den stackars pappa sitter där med sina ynkliga chipsflarn och sin bottenskyla av läsk i glaset och fattar ingenting när fotbollsmatchen blippas bort och ett annat program på tv:n tar vid. Och mamman är arrogant och otrevlig. Ointresserad både av man och barn. En riktig egoist. Det är synd om pappan och bäbisen. Totalt överkörda.

Fast så menar inte försäkringskassan förstås. De är inte ens deras fel. De agerar bara på regeringens uppdrag. Och de har fått i uppdrag att öka jämställdheten. De vill bara upplysa föräldrarna om att det faktiskt är bäst att dela 50-50. Det är bäst för det som är kul vill man ju dela lika på. Och barn är ju kul. Lika kul som en påse chips, en pizza eller en flaska läsk. Och lika onyttigt också. Lite fredagsmys...en liten grej som livar upp i vardagslunken.

För det har väl föräldraskapet reducerats till numera. En liten, liten, onyttig grej i vardagslunken. Jättekul visserligen. Och det som är kul är det jätteviktigt dela lika på. Som när man var barn och mätte läsknivån eller glassbredden med linjal för att inte någon skulle missa en enda millimeter. Och det var noga...för man fick ju så lite. Då blir det noga.

Det är bara så synd att det inte går att dela lika på riktigt. Det är synd att mannen inte kan ta hälften av alla menstruationer. Hälften av all pms. Hälften av graviditeterna. Varannan förlossning. Hälften av avslaget efteråt. Hälften av amningen. Hälften av klimakteriebesvären. Att man inte kan mäta våra känslor så att det blir på millimeterna lika. Det är nog snart lika bra att vi reducerar bort oss själva. När man börjar se mammor och kvinnor som avelsston, när man börjar se barn som objekt för en rättvis föräldrapenning och i övrigt bara som råmaterial i barnpassningsindustrin...små kugghjul i kampen för att öka bnp...då är det nåt som är i grunden fel. Det enda rätta vore att lägga ner. Kanske kan man börja odla människor. Perfekta människor som sköter sig som de ska. Som maskiner.

Världens bästa

Vi är ofta bäst i världen, vi i Sverige. Och när det gäller föräldraförsäkringen får vi alltid höra att vi är bäst. Vi har den mest generösa föräldraförsäkringen i världen. Fast så visade det sig att det faktiskt inte är så. Vi är inte bäst. Vi är inte ens i topp fem. Vi är i mitten. 

The Economist har rangordnat OECD-länderna efter hur generösa föräldraförsäkringar de har. Och Sverige kommer på plats 15 av 37. I topp ligger Estland och andra östländer. I bott ligger USA. 

Tja, nu vet vi det alltså. Vi är inte bäst i världen på att ge föräldrar förutsättningar att kunna kombinera förvärvsarbete och föräldraskap. Så då var den myten krossad. 

Dela på en pizza...

...så kan man likna föräldrapenningsuppdelningen. Det är så enkelt som att man köper en pizza och delar på den. Delar rättvist. Dagarna är pizzan. Eller är barnet pizzan. En bit till dig och en bit till mig. Och det förstår ju var och en att det blir orättvist om mamman får 75 % och pappan bara 25. Detta har försäkringskassan gjort en liten humoristisk film om. En disträ mamma pratar i telefon och delar på en pizza. Slänger åt maken en kvart och tar resten själv! Man ska väl uppfatta det som att mamman bestämmer. Tar för sig. Är ointresserad av familjen och bryr sig bara om att ha kul, tala i telefon, och behandlar pappa och barn som skräp. Och så kan vi ju inte ha det. Det begriper ju var och en. Man kan ju inte köpa en pizza och dela orättvist. Och man kan ju inte beställa fram ett barn och dela upp det orättvist.

Det blir som i Bibeln. Kvinnorna som inte kan komma överens om vems barnet är. Salomo som säger att de kan hugga isär barnet och ta varsin del. En kvinna vill det. Den andra inte. Salomos dom faller. Den kvinna som vill hugga isär barnet älskar inte barnet. Kvinnan som avstår är den riktiga modern. Den som älskar barnet. Och så har vi det här också. Staten är kvinnan som vill ha barnet. Föräldrarna är den som älskar barnet. Och de får ge sig. För den som älskar får alltid ge sig.

Och staten försöker så split mellan föräldrarna. Göra föräldraskapet till en kamp och en strid. Det började med propaganda...den som bara tar hand om barn blir insnöad. Man måste förverkliga sig. Det verkliga livet finns inte hos barnen. Inte i hemmen. Männen är måttstocken. Och barnen blir inte ordentligt fostrade av gamla insnöade mammor. Sen tog man skatterna. Såg till att en lön inte räcker för en familj. Och så sockret, morötterna...maxtaxa! Precis som häxan i sagan...här finns det gotter...kom, bara kom! Lämna in dina barn här i godishuset så får du det du vill ha! Mer pengar. Sen dagarna. Staten tar och staten ger. Först tar den tiden från mammorna. Och sen får vi 480 dagar. Men mammorna är giriga. De vill ha allt! Och de tänker ta allt. Om inte pappa polis griper in. Dela, dela, dela. Kom och köp! Pizzor till alla. Men bara en halv. Skjuts in i ugnen...en hel bulle som ligger och jäser. Och kvinnan skall föda i smärta. Och så ut med skiten...en halv pizza blev det. Köpepizza. 480 dagar. 240 dagar ska det bli. Det är nog. Rättvist ska det vara.

Men folk blir visst lite arga ändå. För de där 480 dagarna är sista bastionen. Den sista illusionen av frihet. Den sista resten av mödraskap. Och då höjer man rösterna. På försäkringskassans föräldrasida haglar de ilskna kommentarerna. Vi vill bestämma själva! Vi vill bestämma över våra, av Gud instiftade, 480 dagar. Bortom denna tanke...tystnad.

Jag tar ut mina maränger ur ugnen. Vi har en födelsedag att fira. Vi ska äta marängsviss ikväll! Det är annat än köpepizza. Hemgjorda. Av mig. Jag har bakat dem av kärlek till min familj. Och vi kommer dela rättvist. I övrigt delar vi inte. Vi lever. Vi drar vårt strå till stacken. Vi är glada. Vi har det bra. Helt i egen regi. Utan att räkna dagar. Utan att fundera över vem som fick mest på tallriken. Vi unnar varandra. Vi vill varandra väl. Livet är inte att dela en sunkig pizza. Livet är att ta hand om de sina.

Föräldraförsäkring!

En ny undersökning har gjorts om föräldraförsäkringen. Det visar sig att 7 av 10 föräldrar vill att mammor och pappor ska dela lika när det gäller föräldraförsäkring. försörjning och ansvar för barnen och hemmet. Och det är inte bara högutbildade yngre kvinnor som vill ha ökad jämställdhet utan det är ganska jämt fördelat  mellan olika grupper av människor.

Det enda konstiga är att det ändå är att mammorna tar ut fler föräldradagar jämfört med papporna. Ja, det är ett bekymmer förstås. Men sociologerna tror att det är inkomstskillnaderna som gör att det blir så snedfördelat.

Så finns röstningsmöjligheter under artikeln där man kan läsa om den här undersökningen. Man kan kryssa i om man tycker att 1. föräldrarna ska vara hemma lika mycket 2. mamman ska vara hemma mer 3. pappan ska vara hemma mer 4. det är upp till varje familj att bestämma. Och konstigt nog har de allra flesta pluppat i att varje familj ska få bestämma själva.

Det är väl konstigt. Hur verkligheten aldrig riktigt stämmer överens med hur det borde vara.

För tänk om det är så hemskt att fler mammor faktiskt vill vara hemma med barnen. Att de vill det mer än vad papporna vill det. Och att det faktiskt är därför mammorna roffar åt sig flest dagar. Tänk om.

Själv är jag så trött på den där föräldraförsäkringen. De där 480 dagarna man får. På nåder. Men något har gått fel. Föräldraförsäkring borde inte vara till för att stipulera en bortre gräns för när man inte längre får lov att ta hand om sitt barn. Föräldraförsäkring borde vara till för att garantera människor att kunna vara hemma en viss tid från sitt jobb utan att förlora det. MEN att det finns andra val att träffa. Som i andra länder. Det finns nämligen länder där man har föräldraförsäkring med betald ledighet en viss tid. Och sedan ett skattesystem som möjliggör för människor att välja. Som tar hänsyn till att man är en familj och att man är två kring barnet. Och där man kan göra valet att låta en förälder avstå från arbete för att arbeta hemma istället.

Föräldraförsäkringen kom till som just ett sätt att se till att arbetande mödrar skulle kunna behålla sitt arbete. Men varför var det tvunget att bli helt tvärtom? Från att inte kunna arbeta när man hade småbarn till att inte kunna vara hemma med barn? Det blir ju bara en omvänd orättvisa.

Men det är så det ska vara. Vi ska få våra barn. Vi ska få våra 480 dagar som vi till varje pris SKA vilja dela precis lika. Så är det bestämt och då ska det bli så.

Pappaledighet och annat!

Nu ska det äntligen bli en till pappamånad. Av de där av staten givna 480 dagarna skall 90 vikas åt pappan. Papporna tar idag ut 25 % av pappadagarna. Under barnets första levnadsår tar papporna bara ut 10 % av dagarna. Och hela 25 % av papporna tar inte ut en enda dag under barnets första två levnadsår. Det här är ett bekymmer och papporna måste pushas att ta fler dagar medan barnen är riktigt små.

Jag tänker - kör på bara. Ju snabbare desto bättre. Dela rakt av. Vad är det de tvekar på? Det måste väl gå att bli färdig någon gång. Bestäm hur det ska vara och kör på. Så det blir klart. Sen finns det inget mer att tjafsa om. Och den som får som den vill gråter inte. Som min mormor sa.

480 dagar. Det är vad ett barn får när det gäller heltidsomsorg av en förälder. 480 dagar. Den som är duktig drar ut på dagarna så de räcker lite längre. Är man riktigt, riktigt duktig kan de räcka i nästan 3 år. Sen är det slut. Sen är barnet statens. Fast staten tar visst inte något ansvar för barnen. Det har de lagt ut på entreprenad. Det är förskollärarna på de statliga och de privata institutionerna som har hand om våra barn. Som fostrar dem och som undervisar dem, som socialiserar dem och som stimulerar dem. Eller ja, det är visst föräldrarna som har ansvaret. På pappret. Och när det är något som inte står rätt till så ropar man förstås alltid efter föräldrarna. De måste fostra barnen!!

480 dagar. Det är väl det som är det märkliga, absurda. Att någon annan bestämmer hur länge ett barn behöver sina föräldrar på heltid. Fast så är det ju inte invänder någon. Vi har ju rätt att göra som vi vill. På pappret. Vi behöver inte jobba om vi inte vill. Vi har rätt att ta hand om barnen i hemmet om vi vill det. På pappret. Men attityderna? Har nån hört talas om såna galenskaper som att ha barn hemma i hemmet hela dagarna efter 1,5 års ålder? Och kan en vuxen verkligen gå och dra och bara ta hand om hem och barn? (ja, förutom förskollärarna och fritidspedagogerna då) Pengarna? Räcker det med en lön? De där 480 dagarna är bedrägliga. De uppfattas som en av Gud given gräns. Man väljer inte själv. Man låter sig väljas åt.

Att inte folk protesterar. Det är väl våra barn! Tänk om vi kunde bli lite som de galna mödrarna! Eller som kvinnorörelsen under 60- och 70-talen. Ställa oss och skrika! "Det är våra barn" "Ropen skalla! Hit med våra ungar!"

Men vi är tysta. Vi håller inte med. Men vi säger inget. Slingrar oss och anpassar oss. Letar kryphål. Eller låter oss dövas och tycker allt är bra. Inbillar oss att vi är fria. Vi kan ju alltid åka på spa. Eller köpa något fint till hemmet. Mumsa i oss lite pizza. Så är allt bra ändå.

Förenklat uttag av föräldrapenning

Jag läser i SvD på debattsidan. Det handlar om föräldrapenningen och det är ett par docenter inom sociologi och social forskning och någon fil dr i nationalekonomi som skriver.

Det står att det är önskvärt med ett jämt uttag av föräldrapenningsdagarna. Önskvärt för vem undrar jag då? Men i alla fall. Så här ligger det till:

1. barnets tillgång till båda föräldrarna ökar.
2. det har med det obetalda arbetet i hemmet att göra.
3. det har med mammors och pappors inkomstutveckling att göra.
4. det har med fortsatt barnafödande att göra.

Det är nämligen så här att:

1. föräldrar som delar lika är mer jämställda i hemmet.
2. kvinnor som delar mer lika har en bättre löneutveckling.
3. föräldrar som delar mer lika skaffar oftare ytterligare ett barn.

Sedan kommer några förslag om hur man ska göra. Bland annat måste man fokusera på den grupp av föräldrar som inte tar ut några dagar - alltså pappor som låter dagarna frysa inne. De måste nås. Och sedan är det FLEXIBILITETEN som måste tas itu med. Mammor, för det är mest de som ägnar sig åt det här ofoget - blandar föräldrapenningsdagar med obetalda dagar för att kunna vara hemma längre. Detta får allvarliga följder. Detta bör ses över.

Vilket bullshit. Så om man delar lika på de där 480 dagarna så får barnen tillgång till båda föräldrarna. 240 dagar var. Mamman drar det kortaste strået förstås eftersom hon av naturliga skäl kommer att ta den första perioden. Barnet kanske i alla fall får några spridda minnen av pappaperioden. Nä, barnet är för litet då också...förstås. Men då har alltså barnet fått tillgång till båda sina föräldrar och sen är det dagis som ska ha mest tillgång. Fine. Rättvist och bra. Och om man bara tar 240 dagar var så kommer båda föräldrarna fostras till att jobba precis lika mycket hemma - med det obetalda arbetet. För 240 dagars fostran får nog bukt med männen. Och sen blir det lika - jobba borta och skyffla undan hemma på kvällstid. Alla kommer få bra löner, precis lika bra, om de bara är hemma 240 dagar var. Och alla kommer att skaffa ett barn till om pappan är hemma 240 dagar. För det är ju så härligt att först vänta barn och sen ta hand om barnet i 240 dagar och sen jobba heltid för att få så bra föräldrapenning som möjligt och under tiden jobba heltid och ta hand om hem och barn på fritiden och sen vänta barn på samma gång och föda ungen och sen vara hemma 240 dagar till. Jag har nog missuppfattat något. Jag har skaffat 6 barn och under tiden varit helt ojämställd. Måste vara något fel på mig. Men jag har känt mig utvilad och pigg och kunnat ta igen mig när jag behövt eftersom jag sluppit ge mig iväg till ett jobb och frakta ungar hit och dit medan jag släpat runt på en stor gravidmage...Men det är väl jag det. Det är ju på individnivå så det stämmer nog inte. De flesta skaffar nog fler barn om de inte får vara hemma med barnen i mer än 240 dagar.

Det är samma gamla trams. Att ingen tröttnar snart. Jämställdhet för vem? Önskvärt för vem? Folk skaffar barn. Det råkar vara mammor, kvinnor som har barnen i magen, föder ut dem och kanske ammar dem. Det gör något med oss. Inte med alla. Och vissa män kanske känner precis lika starkt att det gör ont i hela kroppen av att känna att man inte ska få ta hand om sina småttingar. Men i alla fall. Har det inte gått helt över styr när precis varenda människa som yttrar sig i tidningar och tv och som har makt att bestämma till varje pris vill bestämma att särskilt mammor inte på några villkor ska få ta hand om sina barn!? Det är våra barn. Punkt slut. Det är önskvärt för oss föräldrar att själva bestämma över hur och var barnen ska tas hand.

Det är sorgligt att leva i en tid där föräldraskap har kommit helt ur modet. Där det om man ska vara krass - meningen med att skaffa barn - är helt utraderad. Men det är för all del intressant. Hoppas att jag får hänga med så länge att jag får se var det tar vägen. Om det blir färdigt någon gång...eller om det kraschar.

Höstutflykt

 

Det är så milt och skönt ute nu...tydligen är det ju den varmaste hösten på 100 år...eller hur det nu var...men varmt är det. För årstiden alltså. Idag åkte jag och N och mina föräldrar ut och gick en höstpromenad vid en sjö. Efter det åt vi lunch på en liten herrgård. Riktig vardagslyx! Tänk att jag kan göra sånt här!! Tillsammans med mitt barn och mina föräldrar! Hade maken inte varit bortrest idag så hade han också kunnat svänga förbi på lunchen...Men det får bli en annan gång!

 

Promenaden var mysig! Det är så fint längs den här sjön...sandstränder och en sandås och ett näs och en udde! Vatten överallt och det blir så fina speglingar i vattnet och så vackra färger...

 

 Det växer många tallar här och de är gamla och stora och knotiga. Man förstår nästan inte hur de kan stå kvar i de sandiga branta sluttningarna. Men rötterna är stora och det är väl träden som håller sandjorden på plats.

 Vi såg flera intressanta saker. Inga fåglar den här gången men spår efter bävrar...

 ...och ett stort hål som verkade gå djupt in i en sluttning. Det var lite skrämmande tyckte N och ville inte gå nära. Vem bor här? En grävling kanske?

 Sen blev vi hungriga och drog oss mot restaurangen. Det var tur vi kom tidigt för det blev alldeles fullsatt. Stora jobbsällskap och ett till barn, ja, en bäbis var det väl egentligen, för ovanlighetens skull...tillsammans med sina föräldrar. Det pågick en konstutställning och det fanns vacker keramik i fönstren och fina tavlor på väggarna.

 N åt lite av varje. Det fanns salladsbuffé och gott bröd och rödspätta med ostsås och kotlettrad med svampsås. Här testar han morotssoppa. Det var gott ett tag men sen ändrade han sig och gillade det inte. Men han provade i alla fall!

Till efterrätt var det någon slags chokladtryfflar och sirapspinnar. Båda sorterna var goda! N smockade i sig hela två chokladbollar! 

Sen gav vi oss hemåt! Lagom till alla barn började komma hem från skolan. Lite orättvist är det allt att de inte kan vara med. Men så är det ju... De har ju gjort såna här saker de med när de var mindre och får fortsätta att göra roliga saker emellanåt när de är lediga. Jag är i alla fall glad över att jag är "fri" och kan varva mitt vanliga vardags-städ-tvätt-läxläsningsliv med lite roligheter då och då och att jag och min lilla snart 5-åring och jag får hänga ihop på heltid! Det är roligt!

 

Den nya liberalismen

Jag lyssnar på Birgitta Ohlsson när hon pratar om föräldraledighet och jämställdhet. Jag mår illa.
Att vara liberal är inte bara att ha rättigheter och frihet. Det är också att ha skyldigheter. Vi måste alla fundera över vilket slags Sverige vi vill ha. Birgitta Ohlsson vill ha ett jämställt samhälle. Och då måste vi alla offra något. Man kan inte ta hand om barnen för länge då. Då blir det ojämställt. Barnen har oftast två föräldrar och då måste barnen få träffa båda föräldrarna under det första, viktigaste året. Barnet (som är mellan 0-1 år) måste se sina föräldrar ta lika mycket ansvar för hemmet och barnet. Sedan är det dags att se andra kvinnor ta ansvar för barnet. Hemmet, ja, det sköter mamman och pappan på ett jämställt sätt efter arbetstiden. Att ha skyldigheter kom Birgitta aldrig riktigt in på vad det innebär. Men jag antar att vi har skyldigheter mot arbetsmarknaden, mot jobben. Vi är skyldiga att hugga i och jobba för Sveriges skull, för bnp:ns skull. Våra skyldigheter mot familjen och barnen och hemmen - ja, det har vi inga särskilda mer än att vara så jämställda som möjligt. Statens skyldigheter mot sina medborgare...vilka är de? Ingen pratar om det. Det är medborgarna som har skyldigheter mot staten. Inte tvärtom. Vi är alla kuggar i det stora arbetet som ska leda fram till exakt jämställdhet och en så hög bnp som bara möjligt. Det är vår huvudsakliga uppgift i livet. Det är att vara liberal.

 

 

Mors dag!

På söndag är det Mors Dag! Vi är dåliga på att fira det. Vi brukar hälsa på min mamma och ge henne något litet. Barnen har ritat teckningar. Jag får ibland en blomma jag också. Äldste sonen frågade lite i förbifarten om jag gillar cheesecake så jag misstänker att han kanske tänker baka en. Men vi är inte så jättenoga direkt med firandet av varken Mors eller Fars Dag.

Det verkar inte som om Mors Dag är någon jättestor dag överhuvudtaget i Sverige. Men i år har Försäkringskassan bestämt sig för att uppmärksamma Mors Dag! Det är fint tänker jag först. Men så läser jag om hur det ska firas och blir beklämd. Den finaste Mors Dags-presenten enligt Försäkringskassan är att pappan tar hälften av föräldradagarna. Det är det finaste man kan få som mor. Jag vill gråta. Vad är det för samhälle jag lever i? När en mor antas bli glad över att separeras ännu tidigare från sitt barn än vad de flesta redan är tvungna till.

Men det finns hopp. Kommentarerna på Försäkringskassans facebooksida var arga och ledsna. De allra flesta vill bestämma själva. Och väldigt många skriver att de vill vara hemma längre, ända till skolan ska börja i många fall. Och då är det ju ännu märkligare alltsammans. Vet inte politikerna om hur vanliga mammor och pappor tänker? Och om de vet? Varför lyssnar de inte? Varför respekterar de oss inte? Ska de inte företräda oss? Se till att människor får bra förutsättningar att leva ungefär som vi vill? Och varför tycker de att de har rätt att styra oss i det allra mest privata vi har - våra äktenskap och vårt föräldraskap? Räcker det inte med att ge möjligheter men inte tvinga? Nej. Det är tvång, lock, pock och döva öron som gäller. Det är alla mammors Mors Dags-present i år och alla andra år också.

Men jag har fått en fin Mors Dags-present. Jag får den varje dag. Jag får och kan vara hemma med mina barn. Jag kan ta hand om min alldeles för stora 4-åring hela dagarna och det tycker jag om. Och det tycker han också om. Jag kan skicka iväg mina barn till skolan, vinka av dem i dörren, ge dem en puss och ropa "Vi ses snart! Ha det bra idag!". Jag kan ta emot mina barn när de kommer hem. Krama om dem och fråga om deras dag. Fika tillsammans med dem. Hjälpa dem med läxor. Träffa deras vänner. Höra dem leka. Vara med dem. Det är en fin present. Det borde inte vara en present. Det borde vara en självklarhet för alla som vill det - att en förälder kan vara hemma och ta hand om det de åtagit sig - hem och barn. Ro det i land som de valt att skaffa till världen.

Kvoterad föräldraförsäkring!

I Dagens industri kan man idag läsa om föräldraförsäkringen, kvotering och om kd. Artikeln reagerar på att Ebba Busch Thor har sagt att hon inte skulle kunna ta partiledarjobbet om det hade varit kvoterad föräldraförsäkring. DI säger att alla kan vara hemma i 6 månader - även om man har ett toppjobb. Det finns så många duktiga medarbetare man kan delegera till. Sex månader är ingenting i en jobbkarriär. Sex månader är däremot jättemycket under barnets första eller andra halva av det första levnadsåret. Visst ett halvår av barnets första levnadshalvår är ju jättemycket - det är ju faktiskt allt. Och ett halvår i barnets andra levnadshalvår är ju hälften. Men man kan ju tänka lite till. Föräldraförsäkringen är ju liksom inte hela barnets barndom, även om vi numera vill inbilla oss det. En barndom är lång, jättelång. Och ett halvår av denna långa barndom är faktiskt väldigt, väldigt lite. Ett halvår är kortare tid än vad en graviditet varar.

Tänkt det är väl konstigt att alla, precis alla, är så intresserade av föräldrar och barn. Alla utom föräldrarna själva. Vi bara gör som vi blir tillsagda. Är tysta. Letar kryphål och slingrar oss lite om det går. Tar lydigt de erbjudanden som ges oss - gratis förskola 15 timmar - eller 30 timmar i vissa kommuner - från 3 år. Förskola för "stora" syskon. Alla har idéer, vill göra det lätt för föräldrar...att lämna bort barnen.

Artikelförfattaren tycker att kd bara låtsas vara ett familjevänligt parti. I själva verket är de familjeovänliga eftersom de vill ha vårdnadsbidrag, är motståndare till barnomsorg (är de det?) och säger nej till ytterligare pappamånader. Artikelförfattaren tycker istället så här:

Annons:

"Stora viktiga områden som föräldraförsäkring, förskola, fritidsverksamhet och hela den värld som ryms mellan föräldrar och skola skulle behöva intresserade, professionella och hängivna politiker som kan sina saker."

Sorglig läsning. Familjevänlig betyder bara att man försöker ordna det så att det blir så lätt som möjligt att lämna bort sina barn. Utgångspunkten är jobben. Föräldraförsäkringen är det vi får för våra barn och den måste finslipas för att folk gör som de som bestämmer tycker. När man kommer till den bortre gränsen - när föräldraförsäkringen är slut - då är det barnomsorg, fritidsverksamhet som gäller.

Sen kommer man tillbaka till de med toppjobb. "En högpresterande ung person säger inte nej till ett toppjobb för att hon eller han ska bli förälder. Och en framgångsrik arbetsgivare som vill vara attraktiv säger inte nej till kvalificerade personer bara för att de väntar barn. Sådant ordnar man."

Visst - det är jättebra att folk i karriären ska få möjlighet att vara tillsammans med sina barn lite grand. Toppen! Men måste det ha med alla andra att göra? Vi andra som inte har toppjobb kanske har andra drömmar, andra mål. Det kanske finns föräldrar som uppfattar själva föräldraskapet som deras huvudsakliga karriär. Vill man vara en toppförälder krävs det lite jobb. Vill man sköta om sitt hem och sina barn på ett ordentligt sätt tar det tid och kräver engagemang. Visst, man kan vara borta ett halvår - det är ingenting. Men sen måste man sköta om sitt projektledaransvar för hemmet. Eller är det inte så det funkar ute i näringslivet när man har ett toppjobb!? Man kan vara borta några månader men sen blir det nog svårt att sköta toppjobbet på kvällar och helger. Kanske är det lika svårt att fixa om man vill vara en bra förälder?

Men sånt får man inte prata om i Sverige. Här börjar och slutar allt med jobben. Barnen och hemmen är något man ägnar sig intensivt åt några månader och sen kvittar det. Då får någon annan ta hand om det. Hoppas att företagen sköts om lite noggrannare än så.