Har du inte tråkigt?

Jag är ju hemmafru. Eller vad man ska säga. Ett lite fånigt ord och varje gång jag får frågan om vad jag gör så tvekar jag lite. Vad ska jag svara? Vad ÄR jag egentligen? Hemarbetande…låter lite märkligt tycker jag. Hemmamamma…känns lite fjantigt att säga när jag inte har några barn hemma på dagarna. Det blir att jag säger att jag är ”typ hemmafru…eller vad man ska säga.”

Jag får ibland frågan om jag tycker att det blir tråkigt att vara hemma på dagarna nu när mina barn är så stora.

Svaret är: NEJ! Jag har inte tråkigt när jag är hemma på dagarna. Jag har ibland lust att fråga om den som frågar inte tycker att det är tråkigt att gå till jobbet varje dag. Men det gör jag inte…frågar alltså. För visst är det väl så att även ett jobb kan vara tråkigt. Kan vara lite ensamt. Kan vara monotont. Ointressant. Tungt. Men jag har i alla fall inte tråkigt. Jag har det roligt! Och jag har fullt upp!

Jag sköter ju om nästan allt i hemmet. Det tar lite tid. Det är en del att göra med städning, undanplockning, tvätt, sortering, klädvård..säsongsbetonade sysslor. Handling. Matlagning. Jag tycker inte att det är trist heller. Det är rätt trevliga sysslor. Och jag väljer ju själv på vilken nivå jag vill lägga ribban och när och hur jag vill göra mina sysslor.

Sen har jag ju en del fritid. Det är roligt! Jag hinner

Läsa

Spela piano

Spela fiol

Hjälpa mina två hemmavarande barn med olika skoluppgifter

Prata med mina hemmavarande barn när de kommer hem från skolan eller har sovmorgon eller luckor i sitt schema.

Måla akvarell

Promenera och njuta av naturen

Träffa mina föräldrar

Prata i telefon med mina utflyttade barn

Sticka

Virka

Skriva

Ordna med fotografier

Skjutsa mitt barn som ännu inte har körkort till div aktiviteter

Greja i min trädgård

 

Jag är tacksam och glad över att ha ett så rikt och omväxlande liv!

Misstänkt

Jag läser om en amerikansk studie av ett förskoleprojekt man haft för sig i Tennessee. Det är 4-åringar, barn till låginkomsttagare, som fått gå i förskola minst 5,5 timmar om dagen, i grupper på som mest 20 barn. De har tagits om hand av utbildad och välbetald personal och fostrats/utbildats efter en läroplan.

Nu har man utvärderat. Och resultatet var inte så värst. Kort sagt visade det sig att barn som fostrats hemma mådde bättre och lärde sig bättre.

Förskolebarnen, som alltså gått i en högkvalitativ förskola, presterade sämre i matte, läsning och vetenskapsämnen under skoltiden. De var också mer aggressiva samt hade oftare inlärningsproblem eller känslomässiga störningar.

Och det här handlade alltså om barn som var hela 4 år när de började förskolan. Och det här handlade om barn som gått i en förskola med hög kvalitet. Och det handlade om barn som gått deltid i förskolan.

Undrar om någon läser den här rapporten här hemma. Om så, undrar om någon tänker något. För lite, liten kan man ju misstänka att förskolan kanske är lite lite boven i dramat när det gäller en del problem man har i skolan. Kanske i alla fall.

 

Jag tittar på...

...Malou efter 10. Jag sätter mig helt fräckt ner klockan 10 en vanlig vardag och drar på tv:n. Jag vill nämligen se Åsa Axelsson prata om sin bok Jag lämnar ekorrhjulet. Jag har inte fattat att det ska handla om en massa andra saker innan Åsa kommer i bild. Men...jag sitter kvar...jag dricker kaffe och tittar på Agneta Sjödin som pratar om klimakteriebesvär...funderar på vad jag känner själv i min egen kropp...Och så stickar jag mig genom ett avsnitt om håravfall...i reklampauserna blir det fart på mig...jag dammsuger, slänger in tvätt i maskinen...viker annan tvätt framför en läkare som pratar om sömnapné. Jag skäms lite över att sitta ner så länge en vanlig arbetsdag men jag stålsätter mig...visst kan jag unna mig detta en enda gång...och jag viker ju faktiskt tvätt och stickar en hel tröjärm under tiden.

Sen kommer i alla fall det jag egentligen ville se...Åsa Axelsson. Hennes man är där också. Malou introducerar Åsa...och vi får reda på att hon blivit utbränd och varför. Och sen börjar Malou fråga. Det är snälla, trevliga frågor och samtalet flyter bra. Åsa och maken svara bra på alla frågor och ämnet är intressant. En forskare kommer och fyller på med mer information om arbete och downshifting.

Jag funderar lite ändå. Fast allt är trevligt och snällt. Jag är ju sån där...kan aldrig låta bli att fundera och vara lite motvalls.

Jag tänker lite på att den där frågan kommer, den som alla alltid frågar...ska du jobba sen? Och Åsa svarar att hon får se. Som man alltid gör förstås. Vad svarar man annars? Men jag tänker att på något sätt känns det lite konstigt att Åsa som just berättat att hon varit utbränd, haft nervskador, har fyra barn och dessutom drabbats av stor sorg...ska få den frågan. Frågan borde kanske ha varit om det är rimligt att en familj med fyra barn har två förvärvsarbeten. Är inte själva hemarbetet och ett förvärvsarbete mycket nog arbete?

Forskaren berör det lite...om att vi måste prata om definitionen av arbete. Men den frasen landar liksom bara på golvet. Annars kunde det vara intressant att prata om vad arbete är. Och för vem vi arbetar. Och varför. Och hur mycket.

Pensionen kommer upp. Det gör ju alltid det när man pratar om att kvinnor arbetar för lite. Och så är det ju. Pensionen tar stryk när man inte jobbar heltid, hela det vuxna livet. Aldrig pratar man om ifall det är rätt och riktigt att en mamma som fött och fostrat ett antal barn, gått ner i arbetstid för att få sig själv och familjen fungera, eller helt och hållet varit hemma för länge av samma anledning...ska straffas med en urusel pension. Vi pratar inte om att kvinnor (och män) kan få en pension, som dessutom ska skattas för, som ligger under vad som betraktas som existensminimum i andra länder. Det sjuka systemet är alltid normen...den ansvarige är individen...den som försöker klara av sitt eget liv.

Man pratar om välfärden...hur ska vi klara av den om fler hoppar av ekorrhjulet? Åsa visar siffror...sjukskrivningskostnaderna för 1 år är 80 miljarder. De allvarliga orden faller också platt till marken. 80 miljarder...för att så många är sjuka. Och i sammanhanget borde de 80-90 miljarderna förskolan kostar ha tagits upp. Samt kostnaderna för vabbet. Och kanske i förlängningen kostnaden för barn som mår dåligt, behöver hjälp av samhället, diagnosticeras med diverse diagnoser, kostnader för läkemedel av olika slag. Frågorna som dyker upp i mitt huvud är flera...är detta välfärd? Eller är det vansinne? Vore det inte billigare att mammor (eller pappor) som kände sig hugade fick ta hand om sina barn själva? Och vore det inte billigare om vi hade sambeskattning i kombination med ett högre grundavdrag? Detta skulle möjliggöra för människor som känner att de inte orkar eller vill heltidsförvärvsarbeta att gå ner i arbetstid eller kanske vara hemma helt och hållet i stället för att belasta samhället i form av sjukskrivningar, utredningar, åtgärder.

Och detta leder in på det forskaren endast vidrör...att många människor i Storbritannien och Australien går ner i arbetstid. Hon säger visserligen att vi i Sverige är smått unika som har heltidsarbete som norm. Men något som också kunde ha sagts är att i andra länder finns det fortfarande hemmafruar. De behöver alltså inte gå ner i tid eftersom de inte förvärvsarbetar. I Tyskland tex är ca 30 % av kvinnorna hemmafruar och av de som förvärvsarbetar arbetar många deltid. I många andra länder har man dessutom kortare arbetstid än här. I Danmark har de 35-timmarsvecka. I Storbritannien ingår lunchen i arbetstiden. I Norge likaså.

Malou frågar om hur barnen har reagerat på downshiftingen. Åsa svarar att det är klart att barn tycker om när föräldrarna mår bra och inte sitter och gråter. Jag själv tänker på en episod i Åsas bok...där hon hämtar sin dotter efter skolan. Och dottern vill inte ens ha med sig en kompis hem, vilket förstås är helt möjligt om man har en mamma som är hemma och slipper gå på fritids eller måste vara ensam hemma, utan vill gå hem och vara med sin mamma. Det är väl helt uppenbart för vem som helst att barn mår bra av att en förälder är hemma!! Hur kan det inte vara det!? Hur har vi blivit så galna att vi inte fattar det längre?

När man pratar föräldraskap eller familj har det blivit som något slags krig mellan man och kvinna. Åsas man tar upp det när han säger att det är märkligt att när en kvinna är hemma så blir det en backlash medan om det gäller en man så är det istället nästan positivt. Ämnet kommer tillbaka i slutet av samtalet när Åsas man får frågan om inte han också ska hoppa ur lite grand. Och han har också dragit ner på arbetstiden. På något sätt får jag känslan av att det måste vara lika. Om en mamma går ner i arbetstid är det inte ok förrän också pappan gör det. Om en mamma hoppar ur systemet borde pappan också vilja göra det. Men om man funderar lite mer noga på det...och det har jag ju gjort i och med att jag är hemma och min make jobbar heltid...så spiller kvinnans avhopp över på mannen. Mycket. En man som har en kvinna som är hemma gör automatiskt en slags downshifting i arbetstid. Om kvinnan inte är en riktig latmaja förstås. Om en i hushållet har tid att sköta om hemmet och barnen så avlastas ju den förvärvsarbetande parten förstås. Det totala arbetet som utförs inom familjen minskar. Mycket.

När jag tänker på hela diskussionen blir jag lite full i skratt. Det har blivit så konstigt alltsammans. Åsa och hennes make får sitta och liksom vara konstiga...märkliga...unika...det har blivit så underligt att en familj har mamman hemma och lever på en inkomst att man måste visa upp dem på tv och försiktigt prata om hela fenomenet. Om vi hade hoppat tillbaka bara 40-50 år i tiden hade detta inte varit något att prata om. Det var nämligen helt normalt att en familj tog hand som sig själv och att man fördelade sitt arbete kring familjen. Det räckte med en lön för att driva en familj och det ansågs normalt att en mamma var hemma och tog hand om hem och barn. Det ansågs vara ett arbete att göra det.  Nu anses det helt normalt att en familj klarar av både två heltidsarbeten och ett arbete hemma, oavsett hur stor familjen är eller hur små barnen är, eller hur föräldrarna mår, eller vad de arbetar med. Det anses normalt för en familj att inte ta hand om sina egna barn och sitt eget hem. Det anses normalt att en familj med barn ger de flesta av sina vakna timmar i samhällets och näringslivets tjänst och låter barnen tas om hand av främmande vuxna eller klara sig själva. Och det anses normalt att sköta allt hemarbete på kvällar och helger. Det anses helt i sin ordning att lägga otroliga mängder pengar på familjer och barn från samhällets sida...men inte om de vill ta hand om sig själva och sitt eget. Det tycker jag är onormalt.

Ny vecka!

En hel vecka har gått och en ny har precis börjat! En vecka av halsont och feber har det varit! De två äldsta hemmavarande har haft så ont i halsen men inte riktigt haft tid att vara hemma utan kurerat sig med halstabletter och varma drycker. Den yngsta drabbades också...feber och halsont...och han fick förstås vara hemma! Det är lite segt när folk är sjuka...dagarna blir lite långsamma och trista. Men jag är ändå glad över att det är så smidigt för oss vuxna i familjen när en av oss - jag - är hemmaförälder. Det är skönt att slippa vabba. Skönt att slippa ställa till det på jobbet. Skönt att slippa stressa tillbaka barnet till skolan. 

Sjuklingen fördrev tiden nedbäddad i soffan...Netflix gick varm...Drakryttarna, Mästerkatten i stövlar, Ben 10...Jag läste lite också...alla Alfrons vi hade hemma...lite för barnsligt men så mysigt att återuppleva det man - både jag och han - gillade som litet barn! Alla Pettson och Findusböckerna har vi också läst igenom! Alltid så roliga att läsa och så bilderna...alltid hittar man någon ny detalj att skratta åt! 

Jag har hunnit med en hel del i hemmet också...Alla köksskåp är urtorkade med vim och diskmedel och rentvättade och allt porslin diskat och inställt igen! Det är så skönt att göra det med jämna mellanrum...när varje säsong gör sitt inträde brukar jag försöka ta itu med det! Det känns bra att börja hösten med ett rent kök! 

 

Jag har varit ute i trädgården också en del...inte så länge i stöten för det känns inte så roligt när ett ensamt barn ligger i soffan inomhus...men jag var tvungen att ta ner de äpplen som fanns kvar på träden...frostnätterna är i antågande...två har vi redan haft! En hel korg Aroma blev det! Och det tyckte jag var bra gjort av trädet eftersom det bara är 4 år gammalt! Vårt drygt 40-åriga Maglemer bjöd på desto mer! Ett par hinkar har jag plockat upp från marken varje dag...som åkt till tippen! Trots detta har vi äpplen i överflöd...och i år är de stora och utan prickar...och jättegoda! Barnen äter varje dag och jag har gjort ovanligt många äppelpajer! Jag plockade ner ett par lådor att ha nu under hösten! 

 

På torsdagen vände sjukdomen för minstingen och han började bygga lego...det rafsade och grejade på övervåningen och den ena kreationen efter den andra kom ner och förevisades! 

 En extra svår tekniklegobil fick jag hjälpa till att bygga ihop till eftermiddagskaffet! Roligt!

På fredagen var sjuklingen helt frisk och kry! Jag lät honom vara hemma ändå...jag följer de gamla reglerna...en feberfri dag ska det vara innan man drar igång som vanligt! Vi fick en riktigt fin dag! Sonen var sugen på att jobba med skolgrejer och det tackade jag ju för förstås! En intensiv timme på förmiddagen blev det och sen fick det vara nog! Och vi hann mycket!

Sonen läste högt ur en gammal läsebok. Det går riktigt bra nu! Och så blev det välskrivning...och lästräning här också...för han får läsa skrivstilstexten innan han skriver av! Det börjar bli lätt att läsa skrivstilstexter för honom och skrivningen går också bättre! Orken har också gått framåt och nu tar han sig igenom en hel liten text utan att klaga på att det är jobbigt för handen! 

Matte blev det också! Han är nu i slutet av första kapitlet i 2:ans mattebok och det går riktigt bra! 

Teckning blev det också...Hus i perspektiv ville han rita och då blev det så! Lite pianospel fick bli avslutningen på skoldagen! Och sen var det rast resten av dagen! 

12-åringen kom hem strax före tre som vanligt och den här gången hade han med en kamrat som stannade kvar några timmar! 7-åringen var också med och lekte! Det blev airsoftskjutning mot måltavla och studsmatta och lite snickeriarbete! Och så fick jag god hjälp med att plocka ner fler Maglemeräpplen som satt så högt upp att jag inte vågade klättra upp efter dem! 

Och så blev det helg! Matlagning, läxor, prat, tv, promenader som vanligt...och kalas för min pappa som fyllde år! Min bror och hans familj kom också och det var roligt att ses eftersom det gått lång tid sedan sist! 

Hösten är i antågande ordentligt nu...de tre sista dagarna har vi sett svanar i plog på väg mot sydväst...det är mäktigt...tröttnar aldrig på att se dem komma flygande...

Och idag är det måndag och skola igen! Fingervantar och mössa på fick det bli på cykelfärden genom skogen som stöter i guld! 

Måleri, eld, korv och drakar!

Måndag kväll...första dagen på veckan är snart slut! Det blev visst vinter igen...snön började singla mer i går eftermiddag och lite mer har det kommit idag! Skolbarnen är friska allihopa nu och alla gick iväg till skolan i morse! Men snart 6-åringen är inte riktigt frisk än. Han har inte fått tillbaka aptiten än, har skrällande hosta och blir lite matt om han är igång för mycket. Så det blev en lugn helg och en lugn måndag! 

Igår fixade vi med skolbarnens läxor på förmiddagen...matterepetition inför provräkning för 12-åringen, engelska för både 12-åringen och 10-åringen, stavning och lite svensk grammatik. Och så spelade vi fiol tillsammans en stund. 15-åringen behövde lite hjälp med hur man skriver en novell samt en krönika. Läraren i skolan tyckte att det räckte med att beordra eleverna att skriva just en novell och sedan en krönika...utan att gå igenom hur man gör, läsa något exempel, ge lite tips...Så det gjorde jag! Och så kontrolläste jag en engelskuppsats 16-åringen skrivit...såg bra ut, bara ett litet syftningsfel! 

Det är segt att vara sjuk...inte lätt att veta vad man ska ta sig för när man inte längre är jättesjuk men inte heller jättepigg. Tv går ett tag...men det blir ju så trist att sitta eller ligga där för länge i stöten. Bygga lego är ju roligt en stund. Och rita...det kan man göra rätt länge utan att bli trött. Vi hade tittat på Draktränaren och drakar blev så spännande...Jag och de två yngsta barnen ritade en hel massa drakar och det var både svårt och roligt! 

Sen lagade vi lite mat...ugnsstekt kyckling till lunch och korv och bröd till kvällsmat. Vi gjorde coleslaw till...med rivet äpple, morot, rödlök i...N var med och fixade till den...han älskar att riva saker i matberedaren, stoppa i och mata på! 

Korven grillade vi i öppna spisen! Det är så mysigt! Och så åt vi framför tv:n...ett naturprogram om ekorrar blev det! Intressant! 

Idag har vi fortsatt på samma spår! Tittat på tv, spelat lite datorspel, lyssnat på musik, läst någon saga, byggt en massa pussel och ritat och målat en del. N kom på att han ville måla en tavla till mig! Han älskar ju mig så mycket att han vill ge mig en present...och det var så svårt att veta vad han skulle ge mig..och hur han skulle få tag i det! Men så kom han på vad han skulle göra...en tavla! Och så målade han en färgglad regnbåge. När den hade torkat bad han storebror att slå in den och så fick jag packa upp! Spännande! Och nu hänger den i vårt sovrum...så jag kan titta på den varje morgon när jag vaknar! 

Pussel är kul! Favoritpusslet just nu är ett med Europas alla länder på! Det är kul med flaggorna och att se hur de olika länderna ligger. Idag passade vi på att titta i en kartbok för att få reda på lite mer...vilka andra kontinenter finns? Var ligger de? 

Ja, och nu är det sena kvällen! Dags att krypa till kojs strax! 

En förmiddag...

...har passerat förbi. En av många andra. Precis som alla andra vardagar. Jag funderar över det där med heltid...att kvinnor borde jobba heltid. Att kvinnor ska korta ner tillvaron i hemmen ännu mer. Föräldrapenningen måste kortas. Vabbandet måste delas lika. Sjukskrivningarna måste fås ner. Det måste jobbas. Utanför hemmet. Först då är du till nytta. Först då gör du din plikt som kvinna. Om icke...är du onödig, en parasit, en idiot, en nolla.

Jag sitter här och grunnar. Tänker på min förmiddag. På allt det onödiga jag gjort. Maken är bortrest i främmande land så det är jag som är ensam ansvarig för hus och hem just nu, med lite hjälp av mina stora och små barn förstås. Jag och de tre yngsta barnen brukar sova tillsammans när pappan är borta. Det är så mysigt. Så jag och de två barnen som skulle gå till skolan smög upp vid 7, vi ville ju inte väcka 5-åringen som inte behöver ge sig i väg än så länge. Barnen klädde sig och jag fixade frukost. Sen hade jag tid att sitta ner med dem framför tv-n när de åt frukost. Vi såg en dokumentär om robotar. Det var intressant. Sen gjorde de sig färdiga för att sticka iväg till skolan, jag checkade av att de hade med sig det de skulle...kramade om dem, vinkade hej då...

Och så vaknade 5-åringen. Han fick sin frukost...också framför tv-n och jag satt med och gosade och tittade på Babar och lite annat!

Sen drog vi igång vårt arbete...bädda, tvätta, vika, plocka, torka...Jag fick lite hjälp av N och roliga samtalsämnen bjöd han också på innan han tröttnade och började bygga lego istället.

Sen vaknade 16-åringen som hade sovmorgon. Jag satt ner med honom vid köksbordet en stund och pratade lite innan han gav sig iväg. Och sen vaknade 19-åringen som var ledig från jobbet idag. Han var pratsugen och vi avhandlade en mängd samtalsämnen medan vi drack varsin kopp kaffe. Röda havet och Döda havet och abortfrågan och sen halkade vi in på hans eget liv...vi pratade om hur han tänker sig sin närmsta framtid...vad som är smartast, bäst för honom, hans önskningar och så där...N satt med och grejade och lyssnade och när storebror tillslut avvek läste jag och N en bok om djur. Tittade på bilder och N funderade över det han såg och hörde och associerade till djur han sett i verkligheten och på tv. Och så kom en bild upp av en stare och då ville han lyssna på fågelljud på datorn...stare, berguv, grönsiska, domherre...han älskar att lyssna på fågelljud och titta på bilderna som hör till. Och sen ville han tävla och då blev det en "lästävling" - en poäng för varje mening han kunde ljuda fram i en gammal läsebok! 5 poäng blev det...av 5 möjliga...och hade det inte blivit rätt så hade det i alla fall blivit 5 poäng! Och sen hade han inte lust mer utan sprang iväg till sitt....och jag fortsatte med tvätten. Och hann städa toaletterna också innan jag började laga lunch.

Ja, det var min förmiddag...fem onödiga timmar. Inget blev det gjort som kom samhället till godo. Eller? En dålig förebild var jag för mina barn...en mossig mamma, i hemmet, med kvinnosysslorna...de som är dubbelarbete när man gör dem efter förvärvsarbetet men inget arbete alls om man inte har ett förvärvsarbete. Jag vet inte...jag blir inte klok på det...

Nya förslag...

Kd har kommit med nya förslag när det gäller familjepolitiken.

- Barnfamiljer ska få del av barnomsorgspengen genom att få 6000 kr i handen för barn som vårdas i hemmet tom barnen är 3 år.

- Föräldrapenningen ska vara helt fri från kvotering.

- Föräldrar som jobbar får ett skatteavdrag på 500 kr i månaden. 

Jag tycker att det är bra att det finns ett parti som vill något annat än det vanliga - alltså mer förskola, kortare tid med föräldrarna - särskilt då med mamma.

Samtidigt blir jag så trött. Tänker ibland att ett så litet parti kunde kosta på sig att vara lite modigare! Inte spela med i reglerna så hemskt mycket. Ta chansen att våga vara lite mer "nytänkande". Lyfta de riktiga frågorna när det gäller barn och familj.

Som det där med 3 år. Varför just 3 år? Hur blev det en gräns för när det inte längre är lämpligt för föräldrar att ta hand om egna barn? Men det är väl kvinnofrågan som ligger och spökar. Kvinnofällan. För mycket och för lite skämmer allt. Men jag önskar att det fanns någon politiker, något parti, som började prata om grundfrågan - ska föräldrar få lov att bestämma över sina egna barns omvårdnad och fostran? Precis som barnkonventionen faktiskt fastslår. Ja, och så funderar jag på det där med skatteavdraget två arbetande föräldrar ska få göra. Det känns konstigt. Varför ska arbetande föräldrar ha ännu mer pengar? De har ju redan två jobbskatteavdrag, kraftigt subventionerad förskola och fritidsverksamhet samt möjlighet att dra av för dubbla rot- och rutavdrag. Räcker inte det?

Men man får vara glad över det lilla. Över att något parti vill bestämma att föräldrar ska få lov att fostra sina egna barn i det egna hemmet i hela tre år. Det är alltid något. 

Lite julstök och vanligt vardagsjobb!

 

 

 Tisdag morgon och det är grått och blött därute. Det regnar och fåglarna kvittrar lite förstrött. Två sjuka barn hemma men nu verkar de vara pigga nog för att gå till skolan i morgon. Idag får det bli en riktig jobbdag. Jag har gjort en massa redan och tänkte försöka hinna med lite till.

 

Jag har:

 

 1.

 

Bakat lussekatter. Det är ju lite tidigt men jag orkade inte göra saffranslängder som jag brukar till första advent. Men jag gjorde dem lite mindre luciaaktiga genom att strö på pärlsocker. Såg det i någon tidning jag bläddrade i och det såg gott ut. Det var det också.

 

2.

 

Bäddat rent tre sängar. Passade på att dra ut sängarna från väggen och damma och våttorka bakom. Det behövdes.

 

3.

 

Ta hand om tvätten. Som jag gör varje dag. Ett evigt återkommande arbete. Aldrig blir jag klar. Aldrig ser jag botten i tvättkorgen. Aldrig är alla högar riktigt borta. Men det är som det ska. Försöker se det som meditation. Det monotona arbetet passar bra till lugna tankar, ett flow. Tre maskiner har jag tvättat. Två maskiner har jag hängt upp. En maskin är kvar i tvättmaskinen. Nu ska det bara in i garderoberna.

 

3.

 

Bakat bröd. Hade en sån mängd valnötter hemma upptäckte jag när jag städade ur köksskåpen igår förmiddag. Valnötsbröd fick det bli.

 

 

5.

Dammsugit nedervåningen.

 

6.

Diskat upp efter frukosten.

 

7.

Plockat av i barnens rum.

 

8.

Ägnat mig åt barnen. Gjort stavning och välskrivning och matte och engelska med de två nästanfriska skolbarnen. Ritat en stridsvagn tillsammans med snartfemåringen.

 

9.

Lagat lunch. Eller rättare sagt värmt lunch. Gulaschen från i söndags räckte till barnen och jag och maken åt omelett och parmaskinka.

 

10.

 

Givit mig själv egentid. Här är jag nu. Barnen spelar fotbollsspel på övervåningen och jag sitter vid köksbordet och provsmakar det nybakta och läser tidningar och kollar på datorn. Jo, jag glömde ju. Jag bakade ju skurna pepparkakor också. Riktigt goda är de nu känner jag nu när jag knaprar i mig en!

 

11, 12, 13...och några fler arbetspunkter återstår innan dagen är slut. Men nu är det lugn och ro. Riktigt mysigt har jag när jag sitter här i halvmörkret och pustar ut. Jag känner mig tillfreds med livet...Jag känner mig nästan helt och hållet självförverkligad och tycker att jag har en toppenkarriär. Bara min fantasi, tid och ork sätter gränser för mina möjligheter!

Inga tortyrkammare...

En krönikor skriver i Expressen att hon är trött på alla föräldrar som tävlar i att hämta först från förskolan. Jag blir förvirrad när jag läser. Försöker förstå hur hon tänker och menar. Det här är gången i argumentationen:

1. Föräldrar tävlar i att hinna först att hämta barnen.
2. Alla föräldrar har inte möjlighet eller råd att hämta tidigt.
3. När man ser att andra hämtar tidigt och när man känner av stressen efter att ha skyndat sig så kommer det dåliga samvetet.
4. Hon älskar att umgås med sitt barn.
5. Hon måste jobba.
6. Barnet älskar sin förskola.
7. Förskolan är ingen tortyrkammare. Varför skyndar sig föräldrarna att hämta barnen därifrån då?
8. Kvalitetstid är viktigare än kvantitetstid.
9. Hon är en förlorare i hämta-tidigt-tävlingen men ska gå hem och umgås med sitt barn de timmar de har kvar av dagen - för det är han värd.

Jag förstår inte så mycket mer. Alla har inte råd eller möjlighet att hämta sina barn tidigt. Och andra har det. Då får de som hämtar sent dåligt samvete. Fast egentligen behöver de inte ha det eftersom barnen älskar förskolan och har så mycket skoj där. Och det är ju inga tortyrkammare faktiskt. Så barnen kan vara där väldigt länge utan att må dåligt på något sätt. Fast man vill ju vara tillsammans med sitt barn förstås. Men man måste ju jobba. Och så är det ju bättre med kvalitetstid än kvantitetstid. Så allt är egentligen bra som det är.

Fast det är ju jobbigt att andra väljer eller kan göra annorlunda förstås. Det är inte förskolans fel eller familjepolitikens fel att de som hämtar sent får dåligt samvete. Felet är att det finns föräldrar som hämtar tidigt. Det är deras fel. För egentligen vill alla jobba heltid. Eller de måste. Eller hur det nu är. Egentligen kanske det vore bäst om barnen hade en lagstadgad tid när de måste vara på dagis. 7-18. Fast de barn som börjar redan 6? Hur blir det med deras föräldrar? Tänk om de får dåligt samvete? Det är inte bra. Det blir synd om dem. Kanske 6-18 då? Eller veckodagis? Då blir det ju lugnare för barnen också. De slipper frakten hit och dit. Och föräldrarna hinner fixa vardagspusslet med tvätt och handling och så där och kan riktigt umgås med sina barn på helgen. Det är kvalitet det. Vad barnen tycker är det väl ingen som bryr sig om. Det vet ju alla att barn ääälskar förskolan. De skuttar in och har så roligt med sina kompisar. Och tänk så skönt när alla föräldrar kan slippa dåligt samvete. Den dagen när alla gör likadant.

Tänk jag önskar att någon, någon gång såg situationen lite mer utifrån, ovanifrån. Tittade på problemen och fenomenen lite på avstånd. Barn är på förskolan hela dagarna. Vissa mer, andra mindre. Vissa föräldrar tycker om att lämna sina barn till förskolan. Andra inte. Vissa barn kanske ääälskar att vara där och leka en massa skojiga lekar. Andra inte. Hur vi än tycker så är det som det är. Barn ska vara på förskolan. Föräldrar ska jobba. Vi har "frihet" att pussla och trixa. Men frihet att välja har vi inte. Bara om vi är rika och kan leva på en lön. Eller är villiga att leva fattigt. Staten visar hur vi ska välja. De betalar nästan hela förskoleplatserna (12 000 eller nåt sånt i månaden per barn) men ger ingen kompensation till de som helst slipper och tar hand om fostran själv. Vi har fått riktlinjerna. Det är bara att följa. Så ha inte dåligt samvete. Tänk inte på det. Så blir det bra. Det är nog bra när allt kommer omkring. Vi säger så.

Veckan som gått!

Vi har haft en rolig men ovanligt hektisk vecka! Jag och N har hjälpt till att skjutsa skolbarn till först en studiedag på hembygdsgården och sedan en idrottstävling. Och eftersom vi inte har några tider att passa mer än när skolan slutar så kunde vi vara med båda dagarna! Det var riktigt roligt. Både för att det var intressant och för att det är roligt att vara tillsammans med sina stora barn också, se dem tillsammans med vänner och lärare.

 

Först var det hembygdsgårdsbesök. Vi fick gå runt till olika stationer och lära oss om smedyrket, vävning, om ull och lin, om olika redskap, hur man förvarade mat, vad man åt, hur man lagade mat...och massor mer. Det var roligt att se hur lille N, 4,5 år, reagerade. Han tyckte det var kul. Han höll sig till sin storebror och gick tillsammans med honom. När det var lite mörkt i de olika husen höll han till att börja med handen. Han pejlade av vilka som var storebrors vänner och slog sig i slang med dem också. Skrattade och försökte skämta när de skojade. Han väckte lite uppmärksamhet eftersom han var så mycket yngre än alla andra barn och han fick frågor av flera olika vuxna. Hur gammal var han, vad hette han? Han svarade. Ganska tyst men svarade ändå. Han uppförde sig precis lika bra som alla andra barn. Märkligt nog har han tydligen snappat upp hur man beter sig utan någon som helst träning. Han kan följa en grupp, lyssna, stå stilla, vänta...Det visste jag ju förstås. För det vet nog alla egentligen att barn som får vara tillsammans med sina föräldrar och syskon och hänga med på det vanliga livet med allt vad det innebär lär sig det här. Det är ju inga konstiga saker direkt. Grundtrygghet skapar barn som kan anpassa sig i skilda situationer.

I går var det dags för nästa aktivitet - en idrottstävling för femteklassare från två av stadens skolor. Vi skjutsade igen och lille N var med igen. Det var kallt men jag och N höll ut en dryg timme och tittade och hejade! Ns morfar kom förbi en stund också och tittade.

 

 Bäst som vi stod där kom en förskolegrupp gående. 12 barn i 3-4-årsålder och 2 pedagoger. De höll i ett promenadband. Alla gick i takt med varandra. En ledare fram och en där bak. Det var en fascinerande syn. Alla var mycket allvarliga. Ledarna också. Alla var mycket tysta. De tittade sig omkring. Tittade på de tävlande, tittade på publiken. Ögonen stora och allvarliga. Betraktande. Jag tittade på min 4,5-åring. Han sprang upp och ner i trappan till läktaren, klättrade i en slänt, pratade med mig, med sin morfar, sprang fram till sin storebror och hans kamrater och pratade med dem...Det var beklämmande att se förskolebarnen men det allra värsta kom på slutet. Barnen går förbi oss för att komma ut från området. En liten pojke tittar upp och säger "mamma?". Jag vet, det här är inte en bild av hela förskolesverige. Kanske skuttar andra förskolebarn på utflykt omkring och har hur kul som helst, känner sig hur trygga och säkra som helst. Men den här gruppen gjorde inte det. Och jag tänker att det är problematiskt att ta hand om barn i grupp. Att låta vardagslivet bli institutionaliserat. Små barn lär sig inte saker som i en skola. De lever sitt liv och lär sig varje vaken sekund. Jag funderar på hur den där pojken som frågade efter sin mamma känner sig. Var han tror att hans mamma finns. När han tror att hon kommer tillbaka. Hur han känner sig i denna grupp. Hur avslappnad är hans hjärna och kropp tillsammans med de andra individerna i gruppen. Hur känner sig de andra barnen. De som inte frågade efter mamma men tittade med stora ögon och stilla ansikten. Ingen vet. Och ingen bryr sig. Det får gå.

 

Vi fortsatte med vårt. Åkte till stan och handlade en present till morfar som fyller år snart. N hittade en fågelbok med tillhörande klistermärken och en liten kikare som låg i en genomskinlig ryggsäck. Den ville han så gärna ha och jag sa ja! Stor lycka. Kikaren visade sig vara ganska liten när han packade upp väskan och jag tänkte att N kanske blev lite besviken men han tittade lite förargat på den där kikaren och log bara sen - "det är ju bra att den är liten! Jag är ju liten också!" Och det hade han ju rätt i! Sen körde vi hem och fick i oss lite lunch och så tillbaka igen till idrottstävlingen för att se slutet.

N var med i hejaropen under den sista stafetten. Han satt bredvid sin storebror och hans vänner och klappade händerna och ropade. Och så var det prisutdelning! Sen åkte vi hem med alla skolbarn som skulle skjutsas tillbaka till skolan. Det blev en fin dag! Och det blev en fin vecka! 

 

 

 

Måndag, mammor och mat...

 Så var det måndag igen! Det är grått ute och regnet hänger i luften. Maken och ett barn som praoar hos honom har precis varit hemma på lunch. Jag hade ett knippe sparris i kylen och ägg och lite grädde. Annars var det rätt tomt. Men det gick att få ihop en riktigt lyxig lunch av det - sparrispaj med bacontopping.

 

Man gör bara en pajdeg och förgräddar den som vanligt. Sen förväller man sparrisen i saltat vatten i 2 min, låter dem kallna lite, skär dem i bitar och lägger på botten. På med 3 dl riven ost. Det skulle vara Västerbotten men det fick bli prästost. Och så på med äggstanningen - den här gången 2 dl crème fraiche, 1 dl grädde, 3 ägg och salt och peppar. In i ugnen på 225 grader i 30 minuter.

 

 

Ja, det är måndag igen och vi gör det vanliga. Städar och plockar och tvättar och lagar mat. Och så har vi haft lite roligt också. Jag hade tänkt att vi skulle träna lite på bokstäver, jag och 4,5-åringen men han hade ingen lust idag. Han ville lyssna på musik på Youtube och så fick det bli. Han har snöat in på Max Raabe. Han är en av mina favoriter och 9-åringen älskar honom också och nu har det spritt sig till minstingen också. Han började med We will rock you men klickade sig vidare till en vacker vaggsång och sen blev det Dream a Little Dream of me. Den älskade han. Vi lyssnade flera gånger. Instrumenten kommer ett och ett, först xylofon, sen piano och så fiol och så blåset. Han tyckte det var så vackert och ville veta namnen på alla instrument och önskade så att vi skulle ha alla de där instrumenten hemma. Och så tyckte han att artisten var så vackert klädd i sin frack. Så ska N också se ut när han blir stor!

 

När N hade tröttnat på datorn tog jag över och läste lite på fb och några artiklar som verkade intressanta. I Expressen läste jag om hur dagisåren pajar sexlivet. Någon kändis skriver om alla orimliga krav mammor har på sig. De ska hämta och lämna och vara duktiga på jobbet och göra surdegsbröd och sköta om galonbyxor och...orka ha sex...och det är liksom droppen. Kändisen kommer med en lösning på problemet. Det gäller att prioritera bort. Och att få partnern att ta mer ansvar.

 

Jag tänker att det är en svår ekvation - det där med två som förvärvsarbetar och samtidigt ha barn. Att ha barn och hem är liksom redan ett jobb. Det blir då tre jobb som familjen ska sköta om. Det är svårt. Även om en går ner i tid så är det 2,75 tjänst som ska skötas av två personer. Och så restid och allt det där på det. Och om båda går ner i tid så är det fortfarande 2,5 tjänst på två personer. Det är svårt. Sen det där med ansvar. Det är också svårt. Barn och hem är något som är i behov av någons tankearbete. Varken barnen eller hemmet är kapabla att ta ansvar på egen hand. Någon måste göra det. Och att två tar lika mycket ansvar för tankearbetet är svåra saker att åstadkomma i praktiken. Man får nog sätta sig ner och dela ut arbetsuppgifterna i så fall. En är ansvarig för att tänka på ett barns kläder och läxor och fritidsaktiviter? Och tänker inte på det andra barnets dito? En ansvarar för maten och den andra tänker inte på det? Varannan vecka kanske? Klart är i alla fall att båda kan inte gå och tänka på samma saker. Den som märker att den ena tänker på en sak kommer att släppa tankarna på den saken. Det är rationellt. Det är onödigt att två sköter samma jobb.

 

Hur som helst är det något vi aldrig pratar om det där med arbetsbörda och det där med att barn och hem är ett jobb i sig. Förr - fram till ca 1980 - var det möjligt att klara sig på en lön. En familj behövde arbeta utanför hemmet i 40 timmar i veckan + lunch och restid. Nu behövs 80 timmar i veckan (eller kanske 70) + lunch och restid. Det är klart att det blir jobbigt. Det är klart att det inte går. Det blir konsekvenser - sjukskrivningar, skilsmässor...Tror jag i alla fall.

 

Jag är en duktig mamma och fru. Jag sköter hela hemmets städning förutom lite småputs på helgen som maken står för. Jag står för nästan all matlagning, nästan all tvätt, nästan all läxläsning, all planering av klädinköp och presentinköp...Maken står för all mathandling, all bilvård, allt i reparationsväg, alla penninganskaffning, allt som har med barnens sportaktiviteter att göra...Vi har delat upp det. Men i vår uppdelning ryms inte ett förvärvsarbete till. Och vi har turen att klara av att avstå från alla de där pengarna det skulle ha gett oss. Om jag var tvungen att förvärvsarbete skulle vår familj bli så hårt ansträngd att jag är osäker på hur vi skulle klara av det. Och det skulle inte hjälpa att försöka få maken att göra mer av hemarbete och tankearbete på barnen. För han jobbar redan heltid och mer därtill om man räknar med det han redan gör när det gäller hem och barn också. Han har inte varken tid eller krafter till mer. Men det är inget politiker eller media någonsin lyfter. Att det finns gränser för vad normala människor faktiskt rent praktiskt klarar av. Men man får prioritera. Något ryker. Sexet kanske först (?), städning, ordentlig matlagning, tid för barnen? Jobbet hinner man alltid. Det måste nämligen komma först i prioriteringslistan. Det går ju inte att strunta i det. Hur skulle det se ut. Det vet staten. Det är alltid det personliga som får stryka på foten. Och det är alltid individerna som ska lösa sina livspussel. Som får ta ansvar för de dumma beslut politiker har tagit. Nej, det enda raka är att erkänna att det är ett jobb att ta hand om hem och barn och att det är precis lika viktigt som vilket annat jobb som helst.

 Jag är en duktig mamma och fru. Men jag har inte obegränsad ork eller tid. Surdeg får prioriteras bort. Jag har lekt med tanken men ännu inte orkat. Personlig träning är också bortprioriterat. Det varken orkar eller hinner jag. Jag tänker att jag stretchar när jag hänger tvätt varje dag. Jag blir i alla fall lite andfådd när jag skurar golv. Jag passar på att gå fort när N är ute på cykeltur. Det får räcka för mig. I den här fasen av mitt liv. Men jag hinner med att vila lite och njuta av livet. En tur i trädgården blev det idag efter att vi promenerat till skolan för att hämta storebror. Jag hann klippa av några vissna perenner och lägga märke till det sista trädgården har att bjuda på i blomsterväg. De sista rosorna har slagit ut...

 körsbärsbenveden har otroligt många klockor i år...

 Floxen är fortfarande vacker...

 Silveraxen har slagit ut och lyser så vitt och vackert mot de mörkröda stänglarna...

 Rudbeckiorna skiner som lila solar i rabatten...

...och kärleksörten har precis börjat skifta i lila...

 

Kärlek är vad jag känner för det liv jag har. Det känns bra att kunna prioritera bort sånt som vi inte hinner med och prioritera sånt vi tycker är viktigt. Jag önskar bara att samhället var annorlunda. Att fler kunde och ville tänka efter vilka prioriteringar som behövs och att vi betroddes möjligheter att ta ansvar för våra egna liv. 

En dag.... ett liv

En dag...ett liv...så sa väl Melker i Saltkråkan har jag för mig. Så känns det emellanåt. En dag, ett liv. Ibland känns det som jag blandar i hop tiden och på kvällen känns morgonen som om den kunde ha varit i går eller i förrgår...eller nåt sånt. Ändå går dagarna så fort. Vad har jag gjort idag? Det vanliga...

kravlat mig ur sängen, äldste sonen väckte mig som tur var
gjort frukost till barnen
utrustat dem som behöver hjälp att komma iväg
sagt hej då - vinkat och pussat
gett mig själv frukost - läst tidningen, retat mig på div saker
gett barnet som var hemma från skolan frukost
tagit ur en tvätt, lagt i en tvätt, tagit ner en tvätt och vikt, hängt upp en tvätt, lagt in tvätt i skåp
plockat ur diskmaskinen
bäddat sängar
dammsugit
torkat lite golv
gett minstingen mellanmål
målat med vattenfärg
lyssnat på låtar på youtube med sonen
gjort engelska, svenska och matte med det nästan friska barnet
tagit ur en tvätt, hängt upp den
städat i två barnrum
gjort lunch
druckit kaffe
hämtat barn från skolan i kombination med promenad med yngsta och äldsta barnet (som slutade skolan tidigt)
sopat lite på uppfarten
tagit lite ogräs
gjort mellanmål
hjälpt ett barn med en uppsats
förhört ett barn på kemi
gjort läsläxa och ordläxa med ett barn
plockat in disken från fikat
spelat fiol med två barn
byggt lego med minsta barnet
varit ute i trädgården och städat bort leksaker från gräsmattan samt plockat upp nedfallna äpplen
cyklat till karate och tittat på en stund tillsammans med minsta barnet
varit i en lekpark och klappat en kringströvande katt tillsammans med minsta barnet
gjort kvällsmat tillsammans med maken
ätit kvällsmat med halva familjen
gett karatebarnen kvällsmat
tittat på tv med några barn - Genikampen blev det - kul
sagt god natt till barn - kramat och pratat lite
lagt minsta barnet
pratat lite med de stora barnen i deras rum
tittat på tv tillsammans med maken
tittat på tv ensam och virkat lite på en mössa
hamnat här

En dag...ett liv En lång lista blev det...av meningslösheter men ändå meningsfullheter. Förslösad kvinnokraft? Eller viktigheter? Monotont, tillfredställande, arbetsamt, vilsamt, roligt, ryggont, spännande...ett liv, stora saker i ett litet sammanhang, viktiga oviktigheter. I morgon ska vi på't igen.

Lyxliv? Svenssonliv?

Jag läser en artikeln om en NHL-stjärna. Nicklas Lidström heter han. Jag vet inte vem det är och är inte intresserad av hockey. Men jag läser ändå artikeln eftersom jag ser att det handlar om hans familjeliv i Detroit. Det står att familjens liv kretsar kring de fyra barnen. Frun får ibland frågan om vad hon gör. Och hon säger att hon tar hand om barnen och har fullt upp med det. Det är fullt upp med mat och tvätt och skjutsningar till och från skola och träningar. Hon säger att folk tror att de lever ett lyxliv men i själva verket lever de ett vanligt svenssonliv. Hon säger att visst har hon det bra men i grunden är hon hemma med barn och lever ett vanligt vardagsliv. Jag blev glad av att läsa det. Jag tänker att det är skönt att höra någon säga att det faktiskt är ett arbete att ta hand om hem och barn. Och så blir jag lite ledsen över att den här möjligheten, den här karriärvägen, är nästan helt stängd i Sverige. Det har blivit en lyx att få ta hand om sitt eget. Att utföra ett viktigt och stort jobb. Det har blivit något som hockeystjärnors fruar kan ägna sig åt. För vanliga föräldrar är det en kamp att få ihop det om man vill ta hand om sitt eget. Det tycker jag är orättvist och sorgligt. Ett vanligt vardagsliv har blivit en lyxvara.

Vardagslunken!

Nu har vi kommit in i vardagslunken! Jag går upp klockan 6.50 varje morgon och lagar till frukost till barnen. De äter ägg och bacon eller fil och banan och smörgås eller rostad macka och varm choklad ibland. Sen sticker de till skolan några i stöten och jag pussar och vinkar och önskar en bra dag. Och sen tar jag och 4-åringen itu med vårt. Han får sin frukost. Vi sitter oftast framför tv:n och tittar på barnprogram. Det är mysigt. Han sitter oftast i mitt knä och det är trevligt att ha honom där. Han är på väg att bli stor och det är så härligt att han vill sitta i mitt knä och att han är så liten och rar och att jag får njuta av det här medan det varar. Sen när jag har druckit mitt morgonkaffe och läst tidningen så städar vi undan som vanligt. Bäddar och plockar undan leksaker och kläder och tvättar och dammsuger lite och torkar lite här och där...Det är en hel del att göra och aldrig blir det riktigt färdigt men jag gör så gott jag kan i alla fall. Ofta tar det hela förmiddagen att göra allt som ska göras. Och så lite avbrott för lite pyssel med 4-åringen - vi kanske ritar lite eller står på huvudet lite eller något annat...

 

Idag ville minstingen ut och plocka blåbär. Han tycker så mycket om blåbär. Han cyklade och jag gick. Vi har så många små skogar där vi bor och det är så mycket blåbär i alla av dem. Det är nog inte så många som plockar verkar det som. Och det är ju bra för oss! Vi var ute en knapp timme och fick ihop en dryg liter stora fina bär.

Vi pratar en hel del med varandra och det är trevligt. 4-åringen har så mycket att säga. Det är inte tyst långa stunder. Han använder ord han hört och det märks hur han njuter av nya ord. Idag gillade han ordet "växt". Jag har väl sagt det när vi jobbat i trädgården kanske. Han kommenterade alla "växter" och ville veta vad de heter. Vi hittade vad jag kallar "rävsvansar" och det tyckte han var ett roligt ord. Och så tittade vi på stjärnmossa och annan mossa och fibblor och en nyponros...

 

När vi kom hem var det dags att laga mat. Jag hade köttbullar kvar sen i går. Vi tog upp potatis i landet. Det var roligt det också. 4-åringen tyckte det var kul att se hur många potatisar det fanns när vi grävde. Och så plockade vi bönor. De hade blivit lite för stora tyvärr för jag hade glömt att titta till dem de senaste dagarna. Men de var goda för det. Lingonsylten var slut så jag fick hastigt och lustigt koka ny. Jag hade som tur var en hel del lingon från förra året i frysen.

Det blev en god vardagsmåltid. Maken var glad över att få så god mat! Hemlagade köttbullar och egen potatis och bönor och så alldeles nykokt lingonsylt. Och att få äta tillsammans med fru och barn. Det känns lite lyxigt att vi kan ha det så.

 

När maken åkt tillbaka till jobbet gick vi iväg till mormor och morfar och tog en kopp kaffe efter maten. Det var ett tag sen jag var där och det var mysigt att komma hem till dem en sväng. Efter det gick vi till skolan och mötte storebröderna. Sen gick eftermiddagen i ett nafs. Barnen ville vila sig en stund och då städade jag lite i trädgården. Och så var det tvätten som måste hängas. Sen fikade vi. Blåbär och mjölk och smörgås. Gott var det! Läxorna stod på tur efter det. Jag förhörde 9-åringen på ordläxa och läsläxa. Och så fick han göra lite matte i en gammal mattebok. Och sen förhörde jag 11-åringen på engelskglosor. Och så fick han göra lite rättstavning och lite matte i gamla böcker från folkskolan. Och så var det dags för tyska med 13-åringen. Han hade meningar med perfekt i så de fick han träna på och så fyllde vi på med lite perfektövningar från en gammal realskolebok.

 

På kvällen var det dags för en klassaktivitet. Det var brännboll och korvgrillning. Det var en trevlig kväll! När vi kom hem var det dags att stoppa de minsta barnen i säng. Jag läste högt för dem och maken hjälpte det största barnet med fysik under tiden. Och så kom mellanbarnen hem från karate och de skulle ha mat. Och sen hjälpte jag största barnet med en skrivuppgift. Han behövde korrekturläsning och lite råd. Och sen ville han sitta och prata lite. Det är mysigt. Jag blir så glad när han dröjer sig kvar och vill berätta något för mig.

 

Ja, och så var arbetet för kvällen slut. Och klockan var ganska mycket.

 

Jag tänker att jag är så glad över att vara i kvinnofällan. Jag är så glad över att jag kan ägna mig åt hemmet och barnen. Jag tänker att jag faktiskt jobbar väldigt mycket. Men att jag jobbar med precis det jag tycker om. Jag är så väldigt glad över att jag kan ha det här som ett heltidsjobb utan att behöva jobba med något annat också. 

Regnbågsfärger

Helt plötsligt har hela Facebook blivit regnbågsfärgat. Inte hela då kanske men ganska mycket. En stor del av alla profilbilder är numera regnbågsfärgade. Det är fint. Det är fint att man vill stötta en grupp som är utsatt. Jag vet inte exakt hur utsatt den gruppen är nu i Sverige men hur som helst är det ju fint. Sen tänker jag att tänk om vi som kämpar för att vara hemma med våra barn skulle öppna garderobsdörren på vid gavel och skaffa oss en flagga och få stöd från de som inte har de där känslorna och övertygelserna som vi har. Det vore också fint! Och så tänker jag att det ironiskt hur allt är! Förr var det fult att vara homosexuell. De fick smyga och gömma sig, stanna i garderoben. Hemmafrun däremot, hon var fullt accepterad i samhället. Nu, nu är det precis tvärtom. Att vara homosexuell är ok men att vara hemmafru det är något mycket suspekt. Något som är så konstigt att det inte ens går att låtsas om att det finns såna märkliga och osunda människor som faktiskt vill vara det, eller rentav har tagit steget fullt ut och faktiskt blivit det.

Att både ha kakan och äta den

Det är dags igen! En ny krönika om hur värdelösa dagens föräldrar är. Krönikören ger en rad exempel på hur gränslösa och ouppfostrade barnen är och hur lama och tillåtande föräldrarna är. Hon frågar sig sedan när och varför det blev så här. Att barnen dikterar villkoren och de vuxna är flata och bara låter dem hållas. Krönikören funderar vidare. Hon säger att inga djur skulle gå med på det här. De tar kommandot över sina barn och låter inte ungarna ta befälet. De utövar sin kärleksfulla föräldramakt och lär ungarna vett. De visar vägen. Men vi människor har förlorat den instinkten. Sen kommer slutet, som är tänkvärt, men som vanligt landar alldeles innan kärnpunkten. Så här står det: "Vilken tur då, att vi kan skyffla ungarna till dagis och skola och sedan skylla ungarnas respektlöshet på för få anställda och bristande rutiner."

Problemet är alltså att föräldrarna har avsagt sig sin föräldrainstinkt och slutat fostra barnen. De skyfflar in barnen i dagis och skola och skyller barnens dåliga uppförande på personalen och på brister i verksamheten. Så här tänker jag: Om föräldrarna har slutat fostra barnen så måste ju det bero på något. Och det måste väl vara ganska enkelt att räkna ut vad det är. Föräldrar är inte tillsammans med sina barn särskilt mycket längre. Det är på heltid i 1-2 år och då ska det delas mellan mamman och pappan. Och sen är det morgnar och sena eftermiddagar, kvällar och helger. Och så semestern då. Och så fortsätter det. Skolan börjar och då är det för det mesta fritids efter skolan och på loven förutom på semestern. Och sen blir barnen "stora", det är de mellan 10 och 12 år. Och då får barnen vara ensamma på eftermiddagarna och på loven, utom på semestern då. Man blir inte förälder bara för att man får barn. Man fostrar inte barn bara för att man är vårdnadshavare. Att bli förälder och att lära sig "fostra" barn kräver närvaro. Ju  mindre barnet är desto mer närvaro krävs. En djurmamma kan inte fostra sina barn lite då och då. Hon är tillsammans med sina barn hela tiden och hon kommer att reagera när barnen inte uppför sig som de bör. Hon kommer inte bara att tillrättavisa utan hon kommer att vara nära, leka, sköta om. Närheten har två sidor. Kärlek och omvårdnad och så ibland när det blir konflikt - tillrättavisningar. Man kan inte plocka ut den ena delen och strunta i den andra. Utan närvaro kommer inga konflikter uppstå. Det kan det inte eftersom man inte är på samma plats.

Att skylla på föräldrarna tycker jag är svagt och elakt. Föräldrarna har inte valt detta. De måste leva i det system de blivit födda in i. Vårt samhälle vill inte att föräldrar ska ta hand om barn. VI har fått 480 föräldradagar som vi kan ta ut och använda till heltids eller deltidsnärvaro med våra barn. Sedan har vi rätt att gå ner till 80 % till barnet är 8 år. Och så har vi det största erbjudandet - nästan gratis förskola och nästan gratis fritids. Vissa timmar på dagis är gratis. De är det därför att det anses att barnen har rätt till förskola, att den har mer att ge än vad föräldrar någonsin kan. Budskapet är klart och enkelt. Barn hör hemma på förskolan. Punkt slut. Både när det gäller ekonomiska styrmedel och attityder signalerar samhället mycket tydligt hur det ligger till.

Då tycker jag att de som bestämmer ska vara glada och nöjda nu när det har blivit som de vill. Föräldrar  har förstått budskapet. Förskolan är bättre än vad föräldrarna är. Förskolan fostrar barnen och föräldrarna har blivit bifigurer. De där roliga fritidsmänniskorna. Lite som en mormor eller farfar. Kryddan. Inte basen. Men då kommer frågan. Kan främmande människor fostra andras barn? Jag tror faktiskt inte det. Det ligger inte för en att göra det. Fostran är inte något utanförstående man kan koppla på hur som helst Fostran är något som är sammantvinnat och ihopbakat med närhet och samvaro. De följs åt som trådarna i ett rep. Tvinnar man upp repet blir det bara sköra trådar.

Så jag tycker att journalister, tyckare och författare borde tänka ett steg till. Börja titta på familjepolitiken i Sverige. Börja titta på vilken syn de styrande har på föräldraskap. Börja titta på hur det ser ut när det gäller ekonomiska möjligeter att på egen hand ta hand om sina barn, i hemmet. Men då blir det farligt. För då måste vi börja fundera på om det blev så bra det här. Man får fortsätta klaga på föräldrarna. Det är lättast. Man får fortsätta inbilla sig att man både kan ha kakan och äta den. Men det kan man inte.