Statlig idrott

Igår var jag irriterad på sånt som gick att läsa i tidningarna. Idag kommer det mer. Moderaterna vandrar vidare åt vänster. De verkar vara inne på att staten ska sköta om mer och mer av det som kanske är privatangelägenheter. Nu är det dags för idrotten. Barn ska röra sig mer på fritiden. Men problemet är väl då att det är svårt att fixa det. Livspusslet ni vet. Föräldrarna jobbar på eftermiddagarna och hur ska då barnen hinna levereras till fritidsaktiviteter? Förresten finns det inga fritidsaktiviteter för barn på dagtid. Det är som bekant inga barn hemma förrän kvällen kommer. Men det finns ju fritids! Där kan ju barnen få röra på sig. Man kan koppla in idrottsföreningar och bygga upp föreningsverksamhet på fritids. Skolan tar hand om allt. Staten tar hand om allt. Det är bra. Föräldrarnas uppgift reduceras till att föda fram barnen. Sen tar andra över. Mer och mer. Man får hoppas att det funkar. Att det blir bra. På sikt.

Dags för kärringen att vakna!?

Jag läser ett blogginlägg som handlar om det där med föräldrar. Det där med att föräldrar måste fostra sina barn och att de inte lägre har tillräcklig förmåga eller vilja för att göra det. Det går ut på att det behövs kärringar i samhället. Alltså någon som ser och någon som säger till. Bloggskribenten tolkar det som att kärringarna har försvunnit och att ingen längre bryr sig om vad andra gör. Det enda hoppet för Sverige är att kärringarna börjar vakna till och börjar säga ifrån. Som i den här artikeln som jag tidigare skrivit om. Där skribenten frågar vad föräldrarna håller på med och att de måste börja fostra sina barn. Hon är en sån där kärring som säger ifrån.

Kanske är det så att kärringen måste vakna. Att folk måste börja reagera och säga ifrån när de ser tokigheter. Men så tänker jag lite att bara kärringen inte blir en prussiluska. En som bara klagar och vet hur allt ska vara. Jag hoppas att föräldrarna själva vaknar till och börjar fundera på hur det ska gå till när de fostrar barnen och vad det är att fostra barn. Och framför allt att vi föräldrar börjar dissa den syn på barn och "barnuppfostran" som staten står för. Och faktiskt börjar kräva rätten att själva få ta det ansvar som borde vara en rättighet och kanske till och med...ja, får man säga så? en skyldighet. För om man ska vara ärlig så är det väl helkonstigt att man utgår från att barnen tillbringar större delen av sin vakna tid från ca 1 års ålder på förskolan och att det ändå är föräldrarna som antas stå för fostran. Det går ju inte ihop sig alls. Hoppas att det finns fler kärringar ute i landet som säger något om det.

Barnfamiljer och mat och mor- och farföräldrar!

Jag läser en artikel som handlar om barn och matvanor. En studie från Karolinska institutet har kommit fram till att när mor- och farföräldrar kommer och är med sina barnbarn så får de där barnen bättre mat och bättre matvanor. Det kan vara bra för att förebygga barnfetma. Så här står det:

"Det visade sig att när mor- eller farföräldrar relativt ofta hjälper till med markservicen ökade chanserna att de små barnen får vettiga kostvanor.
– Trots att svenska föräldrar har avlastning genom förskolan är hjälp från familjen fortfarande viktig. Föräldrarna kan då lägga mer tid på att handla hälsosam mat och att fokusera på vad barnen äter. Den möjligheten har inte stressade föräldrar, säger docent Paulina Nowicka vid KI."

Det är väl konstigt ändå? Svenska föräldrar får en "otrolig avlastning" från förskolan. De kan ha sina barn där precis så länge som behövs och ibland även om det inte behövs. 10 timmar om dagen är helt ok. Men det räcker inte. Det måste till mer avlastning. Markservicen måste skötas av mor- och farföräldrar för att det ska funka och barnen ska må bra. Barnen behöver mer vuxenkontakt. Det räcker inte med den förträffliga pedagogiska omsorgen på förskolan. Och föräldrarna behöver stöd från den äldre generationen för att veta hur de ska ta hand om sina barn.

Jaha, och detta behövde man göra en studie om för att få reda på? Man kunde ha frågat mig så hade man kunnat spara in de pengarna! Närå, men skämt å sido. Är det inte rätt självklart alltsammans. Avlastning i all ära...men när det gäller mat så är man inte behjälpt av avlastning (om man inte vill att någon annan ska laga maten alltså och det är väl där mor- och farföräldrarna kommer in i bilden antar jag)...När det gäller matlagning så är det bara tid som räknas. Man kan inte laga mat utan att ha tid. Har man inte tid så blir det sämre mat. För man hinner inte få fram maten annars. Det är lätt att laga köttbullar till exempel. Det är bara att blanda ihop det där "kittet" (ströbröd, potatismjöl, mjölk) och låta det stå, häva ner riven lök och ägg och kryddor och blanda runt med färsen och rulla bollar och steka. Hur lätt som helst. Ett barn kan göra det. MEN - det tar en stund. Det går faktiskt fortare att hälla ner de där (oätliga) mamma Scans köttbullar i pannan. Så är det bara. SÅ är det med allt praktiskt. Man kan inte göra det utan att ha tid. Som med barn. Man kan inte ta hand om barn om man inte är med dem. Man kan inte fostra barn utan att vara tillsammans med dem. Om man inte har tid då får någon annan göra jobbet. Förskollärarna, lärarna, fritidspedagogerna och barnen själva får fostra barnen och maten den får industrin fixa fram åt oss. Och när det inte duger så får man hoppas att det finns snälla och gamla mor- och farföräldrar som kan rycka in och serva. De måste vara tillräckligt gamla för annars är de inte pensionärer och då har de inte heller tid att fixa mat eller vara med barnbarn.

Vilka omvägar vi går. Erkänn istället. Att sköta om hem och barn är ett jobb. En familj kräver tid för att tas om hand. Ett hem kräver skötsel. Mat kräver någon som lagar den. Omvårdnad och kontakt kräver någon som finns där "in person" med sina armar och sin famn och sina läppar som pratar och pussar...Det finns inga genvägar nämligen. Allt som ska skötas ska ha den tid det kräver för att sköta om det. Annars går det inte. Så är det bara.

Kvinnodagen!

Idag är det internationella kvinnodagen! Vi ska fira och vi ska kämpa! Men vad ska vi kämpa för? De två största frågorna i år verkar vara lika lön för lika arbete och rätten att få arbeta lika mycket som männen. I dagens lokaltidning står det att fastän kvinnor är mer välutbildade än männen så arbetar de mindre. Det presenteras som något negativt för kvinnorna. Som om kvinnorna egentligen vill jobba mer men någon hindrar dem. Och jag antar att det är männen som hindrar dem. Männen hjälper inte till tillräckligt hemma, männen tar inte ut tillräckligt mycket föräldrapenning och männen vabbar inte tillräckligt mycket. Hur helt vanliga kvinnor tänker och vill ha det är inte så intressant att skriva om. Ingen frågar dem.

Själv är jag bara trött. Vad är jämställdhet? Möjligheter eller tvång? Rätten att göra något eller skyldighet till det? Måste vi vara lika? Eller får vi välja att vara oss själva? Rättvisa eller likriktning? Ingen verkar fundera över det.

I Sverige har kvinnor precis samma möjligheter som män. Vi kan utbilda oss till vad vi vill. Vi kan välja det yrke vi vill. Vi kan rösta eller låta bli att rösta. Vi kan gifta oss med en man eller en kvinna eller låta bli. Vi kan skaffa barn eller låta bli. Vi kan skaffa barn på egen hand om vi åker till Danmark och låter inseminera oss. Vi kan lämna våra barn ifrån oss tidigt om vi vill. Vi kan kräva av våra män att de tar hälften av föräldrapenningen eller ännu mer om vi vill det.

En sak är det däremot som vi inte så lätt kan välja. Och den saken har inte med jämställdheten mellan män och kvinnor att göra. För den saken är lika omöjlig för pappor. Det är rätten att ta hand om sina egna barn. Vi har rätten på pappret men inte i realiteten. Det är enormt svårt att klara av att vara hemma med barnen rent ekonomiskt. Det är lika svårt för både män och kvinnor. Attityderna till att ta hand om sina egna barn sätter också upp stora hinder. Det är lite konstigt att vilja det helt enkelt.

Kvinnor har alltså vunnit mycket på kvinnokampen - fast det är klart, redan på 60-talet när feminismen blomstrade för fullt hade vi ju redan en hel massa rättigheter. Kvinnor hade rösträtt, rätt till utbildning, rätt till att söka arbeten...Vad var det som var så angeläget att strida för? Rättigheten att få försörja sig själv? Rättigheten att få lämna barnen ifrån sig? Vem efterfrågade kampen? Var det den vanliga kvinnan? Den vanliga mannen? Nej, det var inte det. Det var en liten grupp intellektuella kvinnor som stod till vänster politiskt. Motståndet var stort. Organisationen Rädda familjen samlade på kort tid in 63 000 namnunderskrifter mot införandet av särbeskattning. Det hjälpte inte. Och nu är den kampen bortglömd. Vi kvinnor har alltså inte vunnit särskilt mycket - men vi har förlorat något viktigt - rätten att ta hand om våra barn! Kanske kan det vara något för en ny generation kvinnokämpar att strida för!?

Var är alla barn?

Jag och min 3-åring är ute och rör på oss varje dag. Vi hämtar på skolan och vi går till någon lekpark. Ibland går vi till affären. Vi är ofta i skogen. Jag står på gatan emellanåt för att passa lillen när han cyklar. På sportlovet var vi på stan - jag och alla mina barn. En sak som slår mig om och om igen är att det är så tomt på barn. Var finns alla barn? Det är inga barn ute och leker på vardagarna. Det är inga barn i affärerna eller på biblioteket, inte ens på lovet.

Jag läste på kommunens hemsida och hamnade på avdelningen för utbildning och barnomsorg. Där finns förklaringen. I min kommun bor det ca 30 000 människor. Det finns 36 förskolor och familjedaghem, snart 37. Det är ju där alla barn finns. Är det inte konstigt och ganska sorgligt att en stad på bara 30 000 invånare behöver 37 st dagis? Och så ser det väl ut i alla andra städer också. Dagis överallt. Barn som lever sina vardagsliv på institutioner. Och medan livet går vidare är det tomt på de ställen där livet borde pågå som allra intensivast.

Dagens citat - Brita Nordström - Familjekampanjen fortsätter

Jag funderar så mycket på varför vi har det som vi har det när det gäller familjepolitiken. Jag försöker läsa allt jag kommer över som kan ge mig förklaringarna. Just nu läser jag Brita Nordströms bok Familjekampanjen fortsätter från 1970 - alltså lite innan skattereformen som tog bort sambeskattningen infördes. Boken är otroligt bra och intressant. Jag inser att vi inte kommit någonstans sedan 1970. Alla argument som finns mot att föräldrar får ta hand om sina egna barn. Det handlar om jämlikhet, BNP, barnens bästa...I alla fall, jag fastnade för ett avsnitt i vilket Brita Nordström ger en framtidsbild. Det är sorgligt att läsa. Och det allra sorgligaste är att bilden hon målar upp är så träffsäker. Ser det inte ut ungefär så här?

"Du tillbringar Dina första år på institution (barnstuga). Dina uppväxtår försvinner bland jämnåriga i skola och på ungdomsgård. Som student bor Du hopföst med andra studenter i studentbostäder. Dina sista år lever Du på pensionärshemmet, ofta byggt mitt emot kyrkogården. De enda år Du inte tillbringar i kategorihus är Dina fyrtio yrkesverksamma år. Men då bor Du för det mesta tillsammans med andra yrkesverksamma hopföst i förstadens mastodonthus, en steril betongvärld, även den en sorts kategorivärld. Men dessa år ska Du ju ändå ägna åt att öka produktionen och får inte mycket tid över varken åt barn, make eller föräldrar. Blir Du riktigt produktiv, så blir Du en främling för Dina närmaste. Men som pensionär får Du ATP. Och gott om tid. Men då har ingen annan tid med Dig. Bara Dina egna jämnåriga, och då är Du där i kategorieländet igen. Det är sant, Du behövs som mor- eller farförälderssurrogat på barnstugan. Men där är så stimmigt. Du orkar inte med så särskilt lång stund i taget. Men när Du ser tillbaka på Ditt liv måste Du ändå känna Dig belåten. Du har varit samhällsnyttig och ökat produktionen. Du har gjort det möjligt för Dig själv och andra att "köpa och slänga", att strö engångsglas, skrotbilar och plastpåsar i mängd omkring Dig."

Om du vill läsa boken hittar du den här: http://www.barnensratt.se/heavy-docs/familjekampanjen.pdf

Kvinnornas outnyttjade potential

Birgitta Olsson är i farten igen. Hon kämpar på med sin mission - att omvända hela EU. Sverige är pionjären och de andra europeiska länderna behöver följa efter. Det gäller kvinnorna. Kvinnor i EU arbetar för lite. Det finns fortfarande många hemmafruar där. Här har vi fått bort dem. Det var sossarna och feministerna på 60- och 70-talet som startade och alla andra följde snart efter. Det är klart att alla ska jobba lika mycket - det är en rättighet. Det enda sättet för en kvinna att få lika värde. Men det är inte bara det lika värdet det handlar om. Det gäller också BNP:n

"OECD har beräknat att EU:s BNP kan öka med hela tolv procent om förutsättningarna förbättrades för kvinnors yrkesarbetande. Om kvinnor arbetade exakt lika mycket som män visar forskning på att den positiva effekten kan bli än större." Kvinnorna kan inte sitta hemma och lata sig. De måste också jobba för BNP:n. Precis som vi gör i Sverige.

"Sysselsättningsnivån bland kvinnor varierar oerhört. Sverige är det land i EU som har högst sysselsättningsgrad för kvinnor – fler än tre av fyra jobbar. Men i vissa EU-länder är det fortfarande vanligare med hemmafruar än yrkeskvinnor. För att ta till vara denna enorma potential måste vi börja uppifrån och ändra de ekonomiska och politiska förutsättningarna." Ja, potentialen är enorm! Med alla dessa hemmafruar. Men hur ska man få ut dem om de inte går ut frivilligt? Det måste komma uppifrån. De måste göra som vi har gjort. Göra det omöjligt att klara sig på en lön. När man har gjort det är det bara att bygga ut barnomsorgen och göra den nästan gratis så är allt klappat och klart. Det viktigaste i detta arbete är alltså:

1. Avskaffa sambeskattningen. Många länder har fortfarande sambeskattning vilket innebär att familjen beskattas, inte individen. Lönen betraktas som gemensam för familjen. Detta gör att det blir mer pengar över om man bara har en lön - lönen splittras så att säga på två istället för att beskattas av bara en. Detta gjorde vi i Sverige också en gång i tiden men sedan infördes den obligatoriska särbeskattningen. Kvinnorna hade inte längre råd att vara hemma och var tvungna att gå ut i arbete. Det blev ändå lite knapert för många så då var man tvungen att ge ut mer i bostadsbidrag för att se till att folk klarade sig.

2. Sen måste det ju till barnomsorg. Barnen måste ju vara någonstans när inte mamma är hemma. Alla måste få råd att ha sina barn i barnomsorg. Inte bara rika. Därför måste barnomsorgen subventioneras. Som här - föräldrarna betalar 8 % av den faktiska kostnaden för barnomsorgen.

3. Och sedan måste föräldraförsäkringen göras jämställd. föräldrarna måste dela så lika som möjligt på dagarna så att de är borta från sina viktiga arbeten ungefär lika kort tid. Ja, det handlar väl egentligen om jämställdheten men en positiv bieffekt av den jämställda föräldraförsäkringen är ju att föräldrar inte är hemma hos barnen särskilt länge. De kan snabbt återgå till sin egentliga uppgift - att hjälpa till att höja landets BNP.

Europa har dessutom inte råd att ha hemmafruar eftersom många är högutbildade. Europa går miste om den kunskapsbank kvinnorna sitter inne med.

Jag blir så trött och ledsen när jag läser sånt här. Räcker det inte nu. Vi har ju provat i Sverige.  Vi kvinnor har tillgång till utbildning och yrkesarbete. Det har vi vunnit men på samma gång har vi också förlorat möjligheten att ta hand om våra egna barn. Ekonomin tillåter oftast inte det. En hög BNP verkar ha sitt pris. Det blir höga skatter om alla barn ska tas om hand utanför hemmen. Förskola är inte gratis. Kvinnorna måste alltså arbeta för att höja BNP:n och då måste barnen tas om hand av pedagoger och då uppstår en mängd nya arbetstillfällen som ska besättas av företrädesvis kvinnor och när de börjar jobba höjs BNP:n eftersom nya tjänster produceras och kan säljas. Staten betalar och pengarna har de fått från skattebetalarna...Det känns som en evig cirkelgång. Förut var det i jämställdhetens namn. Nu är det i BNP:ns.

Jag tänker så på den där BNP:n - för vem är den till. Ska den leda till något bra för den enskilda människan eller är den till för något annat? Någon annan? Ska den enskilda människan få någon fördel av att BNP:n ökar. Vilka fördelar? Ökad konsumtionsutrymme? Lägre arbetstid? Lägre pensionsålder? Vad vill människor egentligen ha? Vad värderas högst? BNP, livskvalitet, tid med barn, en lugn harmonisk vardag...?

Jag inser mer och mer att för politiker är vi människor är bara en råvara, ett råmaterial. Man räknar och funderar. Hur ska vi användas? Hur ska vi låta oss formas? Vad ger bäst tillväxt? Men vart tar själva livet vägen? Vem tänker på hur människor mår? Hur barnen mår? Vad de behöver bäst?

Det hårda landet

Ibland blir jag så ledsen. Jag läste om en ensamstående mamma som går på socialbidrag. Hon är tvungen att ta ut 7 föräldradagar i veckan för sitt lilla barn. Hon får inte spara några dagar för att få behålla sitt socialbidrag. Dagarna går och snart måste hon lämna sitt barn på förskolan fastän att hon inte vill. Om hon inte lämnar barnet får hon inte socialbidrag. Det är så konstigt. Socialbidraget kostar samhället pengar. Förskoleplatsen kostar samhället pengar och eftersom mamman inte har någon inkomst bidrar hon ju inte med några skattepengar som är med och bekostar förskolan. Trots att det måste bli dyrt för samhället så tycker samhället att det är bättre att hon lämnar bort barnet jämfört med om hon tar hand om det själv. Trots att det alltså blir billigare för samhället och trots att det är vad mamman egentligen vill.

Jag tänker så mycket på det här. Jag tänker att jag lever i ett hårt samhälle. Ett obönhörligt samhälle utan minsta medkänsla. Mammans lust, drift, längtan efter att vara tillsammans med det lilla barnet är inte något värt. Mamman har inget val. Hon måste lyda.

Prat om sambeskattning!

Sverigedemokraterna vill ha frivillig sambeskattning. De andra partierna ryser och säger att det kommer att driva kvinnorna tillbaka till spisen. Jag förstår inte riktigt vad de menar med det.

Beskattningen skulle väl vara frivillig. Det är inte fråga om obligatorisk sambeskattning. De som tjänar på eller vill ha särbeskattning ska få fortsätta att ha det. Om det känns attraktivt för vissa att använda sig av sambeskattning är väl det bra! Då betyder väl det att den kvinnan eller mannen vill tillbaka till spisen.

Fast jag fattar inte riktigt varför någon enda människa skulle vilja stå vid en spis precis hela dagarna - ja, förutom kockarna då och skolbespisningspersonalen - men de får stå vid spisen så mycket de vill för de jobbar med det professionellt. Läget blir ett annat då. De är med och ökar landets BNP och det är ju positivt för samhället och dessutom är de jämställda. För det är jämställt att yrkesarbeta oavsett vad man jobbar med. Spisar och barn och städning är inte förnedrande kvinnojobb om man får betalt för dem!

Något som är lite lustigt när man pratar om att tvinga tillbaka kvinnorna till spisen - och jag antar att de inte menar bara spisen utan till alla traditionelle kvinnosysslor - är det är ju precis där kvinnorna har hamnat ändå. Fast utanför hemmen. Ja, de flesta i alla fall. Vilka är det som jobbar i förskolorna, inom äldrevården, som städare, som skolbespisningspersonal...inte är det många män. Det är kvinnorna som har hamnat där! Vid spisen. Fast bortaspisen, inte hemmaspisen! Vilken spis som passar bäst i olika skeden av livet kanske vore upp till var och en att bestämma!

De övriga partierna verkar vara rädda. De vill inte prata om sambeskattning. De viftar bort frågan med tillmälen. Groteskt förslag! Skicka kvinnorna tillbaka till spisen! Media skriver inget om det här. Upplyser inte folk om vad frivillig sambeskattning innebär. Talar inte om att vi faktiskt hade frivillig särbeskattning perioden innan den obligatoriska särbeskattningen infördes. Alla är lite rädda tror jag. Tänk om folk skulle gilla att kunna få välja på fler sätt att leva!? Tänk om vissa kvinnor skulle få för sig att bli hemmafruar igen!? Man pratar om jämställdhet. Men jämställdhet ska väl vara något bra, något som vi vill ha, något som gör livet bättre för oss. Om dagens jämställdhet vore så bra skulle den inte hotas av frivillig sambeskattning - ingen skulle välja det ändå! Varför inte ta reda på vad folk vill ha!? Det kan väl aldrig vara farligt!

(Obs - inlägget betyder inte att jag är Sverigedemokrat - utan bara att jag tycker att det är intressant att ett bra förslag som gäller skatter förtigs eller förlöjligas!)

Trygga relationer

Det skrivs mycket om förskolan just nu. Det handlar om att rekommendationerna om gruppstorlekar har tagits bort. Psykologer reagerar på att det inte är bra för barn att vistas i för stora grupper. Det är bra tycker jag. Det är dags att man börjar tänka kritiskt om förskolan. Så här står det i en tidning:

"Små barns främsta utvecklingsuppgift är att skapa nära och trygga relationer. Enligt anknytningsteorin är detta en biologiskt nödvändig process för att säkra barnets överlevnad, och behovet regleras av vad man med en psykologisk term kallar för barnets anknytningssystem. Anknytningssystemet aktiveras då barnet upplever ensamhet, närhetsbehov, rädsla eller frustration, och gör att barnet söker trygghet hos en välkänd vuxen, oftast förälder, som benämns anknytningsperson. Barnet har också behov av att utforska omvärlden, och för att detta skall ske måste barnet känna sig tryggt, det vill säga anknytningssystemet måste vara i viloläge. Först då har barnet möjlighet att ta tillvara möjlighet till social samvaro med andra barn, eller pedagogiskt stöd för inlärning, som kan erbjudas inom förskolan.

Då anknytningssystemet aktiveras söker barnet närhet till den person som de känner allra bäst. I förskolan behöver personalen träda in som så kallade ”vikarierande anknytningspersoner”.
Om barnet inte får möjlighet att känna trygghet i relation till en vuxen person på förskolan, så kommer barnet att ägna sig åt att försöka hantera sin känsla av rädsla, frustration och otrygghet, det vill säga anknytningssystemet är ständigt aktiverat. Barnen blir otrygga och hindras från att ägna sig åt lek och lärande."

Det låter ju så självklart. Det är klart att barn behöver nära vuxna - för sin säkerhets skull och för att ha en trygg bas att utforska omvärlden ifrån. Barn behöver en tolk som kan tyda barnets signaler och som kan tyda omvärldens signaler. Barn behöver någon som finns där helt enkelt - ger kroppskontakt, ögonkontakt, pratkontakt... Artikeln berättar om det på ett bra sätt. MEN - jag frågar mig - varför är det förskolan som ska ge barnen detta? Tänk om jag inte vill ha en "vikarierande anknytningsperson" till mina barn? Tänk om jag själv som mamma vill vara heltidsanknytningsperson? Tänk om mitt barn behöver en äkta anknytningsperson och inte en "vikarierande"? Tänk om vi kunde backa tillbaka och fundera över om det mest naturliga alternativet - att den som har fött barnet - får lov att ta hand om barnet (om den har lust till det alltså)? Tänk om förskolan inte längre skulle behöva vara det naturligaste alternativet utan alternativet för de föräldrar som inte kan, vill, har lust, att ta hand om sina barn? Eftersom barnen är så viktiga och eftersom de behöver nära anknytningspersoner för att må bra kanske det vore det bästa om föräldrarna fick bestämma över hur deras egna barn skulle tas om hand. Bara en tanke...

Fler kvinnor är hemma med barnen!

I min kommun togs 64 % av vabdagarna ut av mammor. Mammorna tog också ut 79 % av föräldradagarna. På öppna förskolorna är det mest mammor.

LO gillar inte det här. Det är ojämlikt. De vill vidta åtgärder. Det handlar om
- rätt till heltid
- anpassade öppettider inom barnomsorgen

Jo, det är ju logiskt. Om mammorna jobbar heltid så får de ju högre löner! Då kommer de att vilja dela mer lika! Eller? Och om de kan lämna barnen på dagis när som helst då kommer de kunna ta vilka jobb som helst! Yippi!

Tänk att de där föräldradagarna är så väldigt intressanta! Det är ju så kort tid det handlar om. Spelar det verkligen någon roll vem som är hemma det där dryga året? Borde man inte istället vända på problemet? Är det inte lite konstigt att INGEN - vare sig mamma eller pappa - kan/vill/får ta hand om sitt barn när föräldradagarna är slut! Är det verkligen normalt att vilja lämna sitt barn ifrån sig på heltid, vilka tider som helst på dygnet? Borde ingen bli lite bekymrad över sakernas tillstånd? Borde ingen försöka stötta föräldrarna i att vilja ta hand om de barn de satt till världen istället för att till varje pris skilja föräldrar och barn åt så tidigt som möjligt och så länge som möjligt? Men det är klart - det är inte önskvärt att ta hand om barn. Särskilt inte för mammor.

Vem ska fostra barnen? Vem kan fostra barnen?

Det står en hel del om barnuppfostran just nu i tidningar och på nätet. Det handlar om att barnen har tagit makten och blivit ouppfostrade. Det handlar om att föräldrarna inte har skött sitt jobb. De har blivit kompisar och curlar sina barn. Barnen blir odrägliga och de tål inte motgångar. Det står i tidningarna att föräldrarna fipplar för mycket med sina telefoner och facebookar för mycket och att det går ut över barnen. Det verkar som om skulden ska läggas på föräldrarna. En bloggare skriver så här:

"Tänk om det börjar bli dags att släppa blicken från teknikprylar och superkarriärer en stund och kolla upp vem det är som försöker fostra våra barn? Vems ansvar är det att se till att dina barn växer, utvecklas och blommar? Är det inte dags att vi föräldrar tar vårt ansvar när det gäller uppfostran och ger våra barns lärare ro att undervisa i klassrummen?"

Jag tänker att det inte är så konstigt att föräldrarna har abdikerat och inte längre tar ansvar för sina barn (om det nu är sant för vem vet).  Samhället visar vägen. Om föräldrarna förväntas lämna sina barn ifrån sig på heltid från 1 års ålder är det nog svårt att uppfatta sig som fullt ut ansvarig, som fullt ut förälder. Den som är tillsammans med barnen mest tid är den som fostrar. Problemet är bara att i förskolan är det många barn och få pedagoger. Vem ska fostra barnen då? Kan man förvänta sig att pedagogerna klarar av det? Eller blir det barnen som fostrar varandra? Ett annat problem är att pedagogerna inte är barnens anknytningspersoner. De är pedagoger, de är personal. Jag tänker på det som Gordon Neufeldt skriver i sin bok Våga ta plats i ditt barns liv. Att barn måste vara anknutna, ha givit sitt hjärta till någon för att låta sig fostras. Hur snälla och pedagogiska pedagogerna än är så är de inte föräldrar. Relationen mellan barnen och pedagogerna är ingen äkta relation. Den är tillfällig och villkorad. När barnen har gått färdigt förskolan fortsätter det. Barnen börjar på skolan och sen blir det fritids. Samma sak här: få vuxna, många barn. Vem fostrar barnen? Pedagogerna eller de andra barnen? Och var kommer föräldrarna in i bilden? Kan man fostra barnen en timme på morgonen och ett par timmar på kvällen? Kan man ta i kapp all förlorad tid på helgen? Sen har åren gått. Från 1 år och framåt är det inte föräldrarna som är huvudpersoner i sina barns liv. Det är andra barn som är huvudpersoner i deras liv. Barn som kommer och går, som bor på olika ställen. Som man är tillsammans med många timmar varje dag men ändå inte har en riktig relation till. Som man egentligen inte vet så mycket om eftersom man träffas på en institution och inte i varandras hem tillsammans med varandras familjer. Jag tror att det sätter sina spår.

Jag funderar på det där med fostran också. Det låter så planerat, medvetet och kallt på något sätt. Tycker inte alls om ordet. Tycker mer att det handlar om att lära sig leva tillsammans. När barnet blir lite större kommer det att ha egna idéer om hur det ska gå till. Viljor kommer att kollidera. Föräldern kommer att vara tvungen att visa vägen. Barnet hjälper föräldern att fostra. Samvaron med barnet tvingar föräldern att ta ansvar, fundera över sin roll och sitt eget uppträdande. Men för att få det här samarbetet krävs det att man är tillsammans. Länge. Annars blir det inte så mycket av det. Och emellan kollisionerna kommer barnet och fostraren/föräldern att återställa relationen med trevligt prat, kel och skoj...allt normaliseras och blir harmoniskt igen till nästa kollision. Så jobbar vi oss fram till hur saker ska gå till. I krisåldrarna jobbar vi lite hårdare och hela tiden lär vi känna varandra bättre. För mig är det det som är fostran. Att lära känna varandra. Att lära sig att samexistera. Om barnet får vara med om detta under sin barndom tror jag att det blir moget nog för att kunna samexistera med andra barn och vuxna när det börjar skolan.

Läs också:

http://hemmahosfrug.blogspot.se/2013/11/barn-hierarkier-och-sprak.html (om hur barn måste kämpa sig till en plats i den sociala hierarki som förskolan är)
http://hemmahosfrug.blogspot.se/2013/07/tankar-om-gordon-neufeldt.html
http://hemmahosfrug.blogspot.se/2012/07/senaste-lasta-bok-vaga-ta-plats-i-ditt.html

Kvinnoproblem!

Det handlar mycket om kvinnor och deras löner, arbetstider och obetalda arbete just nu.

- Kvinnor jobbar deltid oftare än män. 40 % jämfört med 15 % av männen.
- Kvinnor är hemma längre med barnen.
- Kvinnor vabbar mer än män.
- Kvinnor är sjukskrivna mer än män.
- Kvinnor utför mer oavlönat arbete i hemmet. Kvinnor och män arbetar lika mycket i tid men kvinnor gör alltså mer hemma - det kan de eftersom de arbetar deltid (40 % av kvinnorna i alla fall så det är väl de som arbetar extra hemma utan lön antar jag).

Allt detta leder till att kvinnor blir fattigare än männen. Varannan kvinnlig pensionär ligger under fattigdomsgränsen. Ja, det är inte lätt att vara kvinna. Men det finns en lösning. Det är bara att:

- Ta hälften av föräldraförsäkringsdagarna. Det är säkert dumt att spara dagar eftersom man kommer ifrån arbetslivet för länge då. Det blir 6,5 månader per förälder. Lagom!
- Arbeta heltid på stört.
- Vabba hälften av vad mannen vabbar.
- Sluta utföra oavlönat arbete hemma. I alla fall måste man se till att det blir exakt lika mycket som mannen gör. Det gäller att spara på krafterna så att de räcker till för det avlönade arbetet. Varje arbetad timme (avlönad) är värdefull.
- Ja, sen gäller det väl att satsa på karriären. Synd bara att det inte finns karriärjobb till alla. Men man kan ju förstås göra karriärjobb av vanliga jobb. Förstelokalvårdare, försteexpedit, förstevårdbiträde...

Om kvinnorna bara gör så här så kommer de att få högre löner, göra karriär och få bra pensioner. Kanske.

Ja, sen var det ju det där med barnet. Hur kommer det in i bilden? Ska vi kvinnor verkligen satsa  på att vänta och föda och amma (rätt onödigt om man tänker efter. Det finns ju ersättning och om man köper ersättning bidrar man ju faktiskt till tillväxten i och med att man är med och betalar moms) och sen vara nöjda med att få ut så ynkligt lite av det. De första månaderna i barnets liv är omvälvande för både mor och barn. Mamman har varit med om en förlossning och ska få igång amningen (om man nu väljer det naturliga lite onödigare alternativet alltså), lära känna sitt lilla barn. Det är mycket fysisk omvårdnad av barnet. Man ska mata, byta, tvätta, vagga och vyssa... allt för att barnet ska må bra men också för att mamman ska må bra och för att mor och barn ska knyta an till varandra. Att mamman knyter an till barnet är livsviktigt för barnet. Det är barnets försäkring för att det ska bli ordentligt omhändertaget. Ju mer man pysslar med ett barn desto mer fäst blir man vid det.

Men det är klart, det finns en pappa också. Vi kan väl dela lika!? Lite som att leka med dockor! Rättvist ska det vara! Känslor och sånt där krafs är inget att bry sig om. Och barnet kan inget säga. Det får hänga med. Ja, sen rullar månaderna på och vi byter. Pappan får ta nästa halvår. Det är ett lite lättare halvår eftersom barnet blir lite mer robust och lite mer medvetet om sin omgivning och kan interagera på ett mer direkt sätt. Lite orättvist kanske men det är smällar en kvinna får ta, karriären väntar ju! Pensionen vet ni, den måste man tänka på hela tiden!

Småbarnsåren får rulla på med hämtningar och lämningar och vabbningar (kanske skönt om ungarna blir lite sjuka emellanåt så man får se dem lite mer då och då!). Efter det där första året som man delat på så det blir rättvist och så att pappan riktigt får in i kroppen att han ska diska och dammsuga och allt det där då är det dagis som tar över. Det är ett smidigare sätt att ta hand om barn jämfört med om en mossig mamma gör det. Stordrift är mer rationellt. Det frigör många kvinnor så att de kan yrkesarbeta och tjäna in till sin pension och göra karriär och slippa obetalda sysslor i hemmet. Det är också bra för barnet förstås. Här får barnet socialiseras och utvecklas med hjälp av andra dagiskompisar och utbildad pedagogisk personal. Och det är extra viktigt att dagis finns tillgängligt dygnets alla timmar så att inte någon kvinna hindras i sin karriär.

Ja, så har barnens barndom flutit på. Nästan utan ett spår. Jo, det är klart - det är mycket med lämningar och hämningar och vabbningar förstås. Det verkar vara så mycket att kvinnorna inte riktigt tål det. De blir sjuka av det. Men om de bara kan förstå att om de bara jobbar mer, lämnar barnen tidigare och slutar pyssla med obetalt arbete - då kommer allt att lösa sig! (kanske)



När jag läser om hur vi ska jobba för vår pension för att göra karriär, för att det ska vara millimeterrättvist mellan man och kvinna, ge upp våra barns första barndom för att få det bättre om 30-40 år då tänker jag ofta på den här boken: http://hemmahosfrug.blogspot.se/2012/11/momo.html

Kvinnor i karriären sliter ut sig i Sverige!

Jag läser en artikel om kvinnors sjukskrivningar. Svenska kvinnors sjuktal är en folkhälsokatastrof. Kvinnor som har barn har höga sjukskrivningstal och de är sjuka mycket oftare än männen.

http://www.expressen.se/halsa/mammor-i-karriaren-sliter-ut-sig-i-sverige/

Britta Svensson säger att vi ska sluta livspussla och våga välja bort istället. Svenska kvinnor lever efter en drömbild där vi kan få allt - karriär, vara heltidsmammor, helst hemmafruar. Vi tror inte att vi behöver offra något alls. Men det går inte!

Hon berättar att i USA väljer man. Karriärkvinnorna står för att de gör karriär och hyr in den hjälp de behöver för att klara av det, barnvakt, chaufförer, hushållerskor...Hemmafruarna kan få briljera med sina hembakta kakor - karriärkvinnorna köper dem och är stolta över det.

Sanningen är förstås att man inte kan få allt, göra allt. Dygnet har bara 24 timmar. Ett barn är bara vaket ett visst antal timmar. Andra saker än jobbet måste skötas. Hemmet ska städas, tvätten tvättas, maten handlas hem och lagas. Man kan inte hinna göra allt! Jobbar man heltid går ca 10 timmar bort från någonting annat. Ett litet barn är vaket ungefär 12 timmar. Ett större barn behöver sova ca 9-10 timmar per natt. Vem som helst kan räkna ut att det inte är så lätt att hinna vara mamma på så kort tid.

Man måste alltså välja! Men att välja i dagens Sverige är inte det allra lättaste. Visst man kan gå ner i arbetstid. Man kan dra ut på föräldradagar. Man kan dra ner på sin levnadsstandard. Fler skulle nog kunna dra ner på sin levnadsstandard en del för att få mer tid till familjen. Men det är ändå så mycket som talar emot att vi ska välja. Attityden i samhället är att vi ska arbeta. Det är den enda möjligheten. Det enda som räknas. Allt pekar på det.

- Skatterna är höga och istället får vi välfärd. Vi får t ex billig förskola till våra barn. Samhället talar alltså om att det är där barnen ska vara. Vi hjälps alla åt att betala till förskolan och de som inte vill ha servicen får inte med av pengarna samhället lägger på barnomsorg.

- Eftersom förskolan är så billig för föräldrarna (bortsett från att de också förstås betalar skatt för att få del av den) är det förstås frestande att lämna barnen dit och kunna tjäna egna pengar till nödvändigheter och konsumtion. De som avstår från förskolan avstår från mycket pengar och får ingen kompensation för att de inte belastar samhället med dyra förskoleplatser samt kostnader för vab och egna sjukskrivningar.

- Föräldradagarna skolar in oss från början i att tänka på att samvaron med barnen är tidsbegränsad. När dagarna är slut då är heltidssamvaron med barnen också slut. Om du är hemma utan föräldradagar då hoppar du ut ur systemet och det känns skrämmande. 

- Staten erbjuder gratis förskola till barn över 3 år. Staten erbjuder förskola till barn som har föräldrar som är föräldralediga och arbetslösa. Staten visar alltså att det önskvärda är att barnen är på dagis. Det är något där som är bättre än att vara hemma. Trots att det är dyrt för samhället att erbjuda den här gratistjänsten är det något som gör att det är värt det.

- Staten tar inte varningssignalerna från förskolan (gällande för stora barngrupper och långa dagar) på allvar. Man vill inte lagstifta om gruppstorlekar eller reglera barnens vistelsetider, eller införa arbetsmiljölagar för barnen. Fördelarna med att ha barnen på dagis och mammorna ute i arbetslivet är alltså så stora att det är värt att offra barnen (och kvinnornas hälsa).

Alla signaler samhället sänder ut pekar alltså på att mammor ska jobba och barnen ska vara på förskola.

Jag blir lite fundersam över det där Britta Svensson skriver om karriärkvinnor i USA. Menar hon att det bara är karriärkvinnor som blir sjuka i Sverige? Och att om bara de kvinnorna gjorde ett val och tog konsekvenserna av sitt val så skulle sjukskrivningstalen sjunka? Alla vi andra då? Vi som inte har några karriärjobb som inte har så lätt att välja att välja bort jobbet. Hur gör vi då?

I Sverige är vi alla karriärkvinnor. Politiker talar hela tiden om att det är viktigt att kvinnorna inte komma utanför arbetslivet för länge. De talar om vikten att införa karriärjobb i kvinnoyrkena. Det ska finnas rektorer och förstelärare på förskolorna. Man vill avskaffa vårdnadsbidraget för att hindra kvinnor att fastna i utanförskapet hemma. Vi är som karriärkvinnor lite till mans. men vi har inte de ekonomiska möjligheterna de riktiga karriärkvinnorna har. Vi kan inte köpa in hjälp om vi behöver den och vi kan inte välja bort jobbet om vi vill det. Det blir till att jobba på som vanligt och glädja sig över att förskolan är billig! Och anlednigen till att förskolan är billig är att vi ska kunna jobba! Lite moment 22!

En kyrkoherdes syn på barnomsorg och valfrihet!

Att vara hemmaförälder i Sverige hör inte till vanligheterna. När man pratar om hur länge man ska vara hemma efter att man har fått barn så kommer sällan frågan upp om man skulle vilja vara hemma med barnet på lite mer obestämd tid. Normen har blivit de där föräldradagarna. När de är slut då är också heltidssamvaron med barnet slut. Det är normalt att låta sina barn tillbringa mesta delen av sin vakna tid på förskolan. Att vara hemmaförälder är att vara osynlig. Att vilja ta hand om sina barn på heltid är en icke-fråga. Ändå verkar det som om många föräldrar, särskilt mammor, skulle vilja ha det annorlunda. Familjeliv genomförde för några år sedan en undersökning som visade att runt 50 % av de mammor (ca 10 000) som svarade skulle vilja vara hemma längre än de var om de bara hade möjlighet. Just nu pågår en namninsamling som syftar till att skapa mer valfrihet för föräldrarna när det gäller barnomsorgen. Man kunde ju tro att i princip alla skulle tycka att valfrihet är något positivt men riktigt så enkelt är det inte. Många vill uppenbarligen inte kunna välja själva. Många tycker att det är bra som det är och att samhället är bättre på att välja än vad individerna är. En kyrkoherde skrev ett blogginlägg som handlar om att valfrihet inte är bra. Det är bortskämt och egoistiskt att vilja välja själv, eller snarare, det är egoistiskt att förvänta sig samhällets ekonomiska stöd om man vill välja på ett annat sätt än vad man kan nu.

Så här skriver kyrkoherden:

"Nästan inget kan göra mig så sur som människor som klagar över bristande valfrihet för föräldrar, när de ska välja hur de ska ta hand om sina barn. Vem man än pratar med i andra länder, som har erfarenhet av att ha barn, tittar med stora ögon och lyssnar med öppna öron när man berättar vilka möjligheter vi har när vi får barn i Sverige. Inte bara barnbidrag, utan en väl utbyggd barnomsorg där man har en pedagogisk verksamhet och god och nyttig mat, till en mycket rimlig kostnad för föräldrarna, en förskoleverksamhet med läroplan och allt, och grund- och gymnasieskolor där barn får lagad mat, så att de kan ta till sig undervisningen bättre. Universitet och högskolor öppna för alla. Och ändå räcker det inte för somliga. Man vill dessutom få betalt för att hemma ta hand om sina barn. Hur är man funtad då, undrar jag…?

Föräldraupproret kom med sin namninsamling upp på min Fb-sida. Och jag rös!

Ingen människa blir tvungen att lämna sina barn till att bli uppfostrade på dagis. Det är skitsnack. Jag känner att jag verkligen har tagit ansvar för mina barn, just för att de har varit på dagis. Dit ska man själv lämna dem i trygghet, där ska de hämtas, med avstämning om hur dagen har varit. Sedan går man hem, lager mat, äter, läser bok och tittar på barnprogrammet tillsammans, och sedan är det läggdags. Vill man inte lämna riktigt små barn på dagis alls, får man väl stanna hemma med dem, det går alldeles utmärkt. Ingen förbjuder det. Vi har föräldraförsäkringen som gör att, om man snålar lite med dagarna, kan stanna hemma i 480 dagar med ersättning, det är nästa 2 år. Sedan finns det förskolan, och barn lär sig där det de i dagens samhälle inte skulle lära sig annars: vara tillsammans med andra. De som så längtande tittar tillbaka till forna tider då mor stod vid spisen, glömmer (minst) två saker: mor stod vi spisen, och vid tvätten, och hade inte alls tid med barnen, och i alla fall på landet levde människor i storhushåll, där det fanns andra barn och andra vuxna, som på vår tids dagis. Dagens barn får inte denna sociala skolningen in i livet, i fall de bara är hemma med en förälder. Det blir helt enkelt tråkigt, både får föräldern och för barnet. Resultatet blir att man söker sig ut, tar bebisar till bion, för att man själv behöver det, går med dem till öppna förskolan och annan barnverksamhet, för att barnen behöver det. Medan dagis och förskolan erbjuder allt ett barn behöver på dagen. Varför vara hemma på heltid? Hemma är man ändå den mesta av tiden. Har man arbete och yngre barn kan man gå ner till att arbeta 80% av tiden, det innebär, i fall man är två vuxna, att barnet bara behöver vara på förskolan 5 dagar i veckan, men inte alls så långa dagar. Eller om man så vill 3 av 5 arbetsdagar.

Vill man verkligen förbättra livet för barn och föräldrar i Sverige ännu mera, då är det självklara steget att bygga ut föräldraförsäkringen ett snäpp till. Och dela den lika mellan föräldrarna. För att barn behöver en pappa och en mamma, och behöver tid med var och en av dem. Veta att man kan prata om allt med både pappa och mamma. Om semester säger ingen att ’familjen vet bäst hur man fördelar sin lediga tid själv, det behöver inte arbetsgivare lägga sig i, eller, fy skam, Staten’, utan var och en har själv rätt att ta ut sin egen semester, enligt de avtal man har. På samma sätt borde varje förälder ha sin egen föräldraledighet, för att verkligen knyta an till sitt barn, som det så vackert heter. Då har man också lättare att ställa krav på arbetsgivaren, om nu någon arbetsgivare skulle vara så dum att tro att ansvarstagande föräldrar är sämre arbetstagare.

Ett annat sätt att förbättra för barnfamiljer är att indexanpassa barnbidraget. Det har inte höjts på flera år, men då skulle en del av ’reformutrymmet’ försvinna, och då får de som redan tjänar mycket inte så mycket skattesänkningar, och det vore ju tråkigt! Inte.

Tanken att en dagisplats kostar så och så mycket, alltså har jag rätt till de pengarna när jag är hemma med mitt barn, eller om grannen passar det, grundar sig så klart på det superindividualistiska sättet att tänka som är så modernt idag. Man tänker inte samhälle, man tänker inte ens grupp, man tänker individ. Mina rättigheter, inte vad vi tillsammans, samhället, behöver. Skolpeng är också ett resultat av detta tankesätt. Jag tycker det är ungefär lika korkat att tänka så, som om man skulle säga: min granne opererades i år och det kostades 300.000 för samhället, om jag inte går till doktorn med mitt, så kan jag få ut beloppet i pengar. Eller: i vår familj har vi inga barn, alltså ska vi få ut det andra får genom barnens skolgång. Hela idén med samhället är att vi håller ihop, att vi investerar i pengar och arbete och energi i det gemensamma, och att man får ut efter behov. Inte efter vad andra får eller inte får, då har det slagit slint.

Och jag blir särskilt arg när kristna säger sig värna om familjen, men egentligen bara struntar i samhället. Man måste kunna lita på att samhället till stor del kan bestämma vad som är bäst för barnen, t.ex. att en skolplikt finns – för att skydda barnen från föräldrar som menar att barn behövs på annat sätt, som det var för i tiden i Sverige och fortfarande är i många länder. Men för att börja skola, behöver man ha skolats in genom förskola. Det är bra att samhället säger så. Det är i överensstämmelse med kristen tradition: att värna om de som inte själva har någon talan: barnen. Det finns få länder om något, där man får så mycket stöd och hjälp när man har barn. Men det som är bra kan alltid bli bättre. Självklart. Även i Sverige." http://blogg.svenskakyrkan.se/mariestad/2013/10/23/barnomsorg-en-valsignelse/

 Inlägget är som sagt skrivet av en kyrkoherde. Han tycker att det är extra hemskt att kristna människor som ska värna om familjen är så egoistiska att de vill kunna välja själva. Han tycker att det går emot kristen tradition. Den kristna traditionen ska värna om de svaga, de som inte har någon egen röst, barnen. Han förutsätter alltså att föräldrarna inte kan värna om barnen tillräckligt bra. Samhället är bättre på att värna om barnen. Han går ännu längre och hävdar att vi föräldrar ska lita på att samhället vet vad som är bäst för barnen. Vi ska lita på det. Synen är märklig tycker jag. Män och kvinnor har förmågan att kunna få barn. De kan tillsammans föra en ny människa till världen. De klarar av det och de har också tillstånd att göra det. Men de har tydligen inte förmågan att ta hand om barnet på bästa sätt. De klarar av det i 1-2 år men sedan går det inte längre. Då måste samhället rycka in! Jag funderar på det där samhället. Vad är det? Består inte samhället av människor, av i många fall föräldrar. Blir de plötsligt bättre när de är i sin yrkesroll jämfört när de är i sin föräldraroll? Hur är den transformeringen möjlig? Är det inte så att vi är lite olika var och en av oss? Vissa är lugna, andra mer fartiga, några är snälla, andra lite bitska, vissa är smarta, andra lite mindre smarta... Men något som förenar de flesta som får barn är att de älskar sina barn. De vill dem väl eftersom det är fråga om just deras barn. De vill skydda och värna om sina barn. De har den driften. Den driften är stark och den är nog starkare när det gäller egna barn än andras barn. Små barn behöver någon som tar tillvara deras intressen. De saknar förmåga själva. De behöver skydd och hjälp med mycket de första åren. De behöver framför allt någon som älskar dem. Någon som de kan knyta an till.

 I alla fall, den här kyrkoherden är emot valfrihet när det gäller omsorgen om egna barn. En enstaka person som inte tycker att föräldrar ska få en reell möjlighet att själv bestämma över hur barnen ska tas om hand är ju inget att bry sig om men jag misstänker att det kyrkoherden skriver och tycker är ganska representativt för hur många människor tycker.

Kyrkoherden tycker inte om valfrihet som sagt och anledningarna till det är:

1. Vi har så bra möjligheter i Sverige. Därför ska vi inte vara missnöjda och kräva mer.

2. Vi har barnomsorg till en mycket rimlig kostnad.

3. Vi har förresten redan valfrihet. Vill man vara hemma så kan man.

4. På förskolan lär sig barnen att vara tillsammans med andra. Det kan de inte lära sig hemma.

5. Det är tråkigt att vara hemma på heltid, både för barn och förälder.

6. Det är superindividualistiskt att vilja ta hand om sin egna barn. Man tänker inte samhälle eller grupp då utan bara individ. Det är som att påstå att man ska ha pengar för att man inte opererar sig.

7. Man måste lita på att samhället vet vad som är bäst för våra barn.

 Han föreslår också ett par förbättringar till det redan mycket bra system vi har i Sverige.

 1. Man ska dela lika på föräldraförsäkringen. Barnet måste knyta an till båda föräldrarna och lära sig att man ska kunna prata både med mamma och pappa.

2. Barnbidraget ska indexregleras och på så sätt ge mer valfrihet.

  Argumenten kyrkoherden lägger fram begriper jag inte mig på.

1.  Visst har vi bra möjligheter i Sverige. Men vi har fortfarande inte valfrihet. Inte riktig valfrihet i alla fall. Förskolan är subventionerad till 92%. Föräldrarna betalar 8 % av den riktiga kostnaden. Resten betalas av skattemedel - dvs av alla medborgare! De som väljer att inte använda förskola får inget. Trots att de är med och betalar. Rättvist?

2. Vi har barnomsorg till en mycket rimlig kostnad. Jo, det är sant på ett sätt. Men det är verkligen inte sant om man ser på det på ett annat sätt. Förskoleplatserna har en viss kostnad. Det kommer vi inte ifrån. Det ska betalas. Och det betalas av alla skattebetalare. Kostnaden är det den är - varken mer eller mindre.

3. Vi har valfrihet på pappret. Det är inte förbjudet att vara hemma med sina barn. Men det är väldigt svårt, både av ekonomiska och attitydmässiga skäl. Skattesystemet är inte utformat för att man ska kunna leva på en lön. Var och en skattar för sig själv oavsett om man försörjer en annan vuxen eller oavsett om man har barn eller inte. Oavsett hur många barn man har också. Det är svårt att klara av att försörja en familj på en lön helt enkelt. Man behöver ha en rejäl lön för att klara av det eller så måste man dra ner på sina utgifter rejält och acceptera att leva mycket snålt. Det är inte accepterat att vara hemma med sina barn. Man anses som udda och annorlunda. Det är väldigt få som är hemma och därför blir det ensamt för dem som gör det valet.

4. På förskolan lär sig barn att vara tillsammans med andra barn. Eller ingen vet riktigt om de lär sig vara tillsammans med andra barn. De ÄR tillsammans med andra barn. Om de lär sig samarbeta, kommunicera, ta hänsyn eller inte vet man inte riktigt. Jag föreställer mig att det är lättare för barn att lära sig samexistera med andra människor genom att vara tillsammans mycket med vuxna. Människor som  redan kan samexistera, som kan koderna, som kan lotsa barnet rätt, hjälpa till att tolka omvärldens signaler, tolka barnets signaler medan det inte helt och fullt kan uttrycka sig som en vuxen. Jag tror faktiskt att barn är sämre på att hjälpa andra barn att lära sig samexistera än vad föräldrar är.

5.Om det är tråkigt eller inte att vara hemma måste var och en få bestämma. Om kyrkoherden har tråkigt hemma med sina barn betyder inte det att alla har tråkigt hemma. Vissa kanske har det jätteroligt!

6. Jag kan inte förstå hur det kan vara superindividualistiskt att vilja få ekonomiska möjligheter ta hand om sina egna barn. Det kan inte vara mer superindividualistiskt än att vilja lämna bort sitt barn och få nästan hela barnomsorgsavgiften betald. Jag tycker att det är mer superindividualistiskt att välja att låta andra ta hand om de barn man satt till världen, förvänta sig att andra vuxna ska räcka till för mitt eget barn och en massa andra. Förvänta mig att andra vuxna ska älska mitt barn, trösta mitt barn, bekräfta mitt barn, ha ögonkontakt med mitt barn, ha kroppskontakt med mitt barn tillräckligt mycket. Jag kan tycka att det är superindividualistiskt att välja att skaffa barn och inte vilja ta hand om barnet, och tycka att barnet ska vara tillsammans med andra vuxna fler timmar om dagen än vad det är med mig!  Jag tycker att det är att tänka på gruppen när man skapar en familj. När man skapar en gemenskap i sitt eget hem. Då tycker jag att man tar ansvar för sina barn.

7. Man måste inte lita på att samhället vet vad som är bäst för barnen. Det är inte alltid att samhället är att lita på. Man kan tänka på hur barn som varit fosterhemsplacerade har behandlats i Sverige. Man kan tänka på hur man har behandlat barn med annat modersmål än svenska har behandlats i norra delarna av landet en gång i tiden. Samhället vet inte alltid bäst. Samhället är en samling människor. De känner inte de enskilda medborgarna. De vet inget om vilken livssituation var och en av oss har. De kan inte veta vad som är bäst för oss. Samhället är hela Sveriges befolkning och ska också så långt som möjligt ge alla möjligheter att leva på det sätt som passar dem bäst. Om samhället vill lägga pengar på barnomsorg är det inte rimligt att bara ett enda alternativ finns. Om ett alternativ subventioneras ska andra alternativ på ett rättvist också subventioneras. Det är inte värdigt en demokrati att styra människor när det gäller de egna barnen. 

Kyrkoherden fick med väldigt mycket i sitt blogginlägg men en sak undvek han att diskutera. Hur barnen mår av att vara separerade från sina föräldrar många timmar varje dag från tidig ålder. Det enda han har att säga om den saken är att maten på förskolan är god och näringsrik och att verksamheten är pedagogisk. Jag vet inte ens om dessa påståenden är sanna. När det gäller maten är jag tveksam. Jag tror att många förskolor använder sig av cook and chill-mat och jag är rätt tveksam till om den vare sig är särskilt god eller nyttig. Små barn kan vara lite kinkiga med maten. De kanske inte har lust att äta just precis när maten står på borden. Det är så mycket som kan störa matlusten. En förälder vet om det och jag tror att de allra flesta föräldrar har det i bakhuvudet och ser till att barnet som kanske inte åt så bra vid lunchen får en banan eller en smörgås lite senare. Vet man om det görs på förskolan? Eller får barnet gå hungrigt? Det händer en hel del olyckor på förskolorna. Föräldrarna som ytterst är ansvariga för barnen har ingen möjlighet att se till att det inte händer något med barnen. De är nämligen inte där. Det har visat sig att mobbing förekommer och ökar på förskolorna. Mår barn bra av det? Många barn gråter och skriker när de ska lära sig att bli lämnade på förskolan. De visar att de inte tycker om att bli lämnade. Är det bra för barnens psykiska välbefinnande att behöva acceptera en situation som de tydligt visar att de inte tycker om? Barngrupperna är stora på förskolan och det har kommit flera larmsignaler om det. Är det bra för barn att vara i stora barngrupper med få vuxna? Är det pedagogiskt bra för barnen att få så lite vuxenkontakt? Alla tror så olika. Vissa tror att förskola är jättebra för deras barn. Vissa tror att det inte alls är bra för barnen att vara där. Det finns ingen entydig forskning som talar om vad som är det rätta alternativet när det gäller hur barn ska tas om hand. Och förresten - ska man forska om barn egentligen? Om föräldrar kan få barn och har tillstånd att skaffa barn så borde väl föräldrarna vara betrodda att besluta om hur barnen ska tas om hand? Det där med barn är känsliga saker. Det är inte som matematik och fysik. Barn är kärlek och känslor. Barn är längtan. Barn kommer till föräldrarna därför att föräldrarna längtade efter barn, efter att föra livet vidare. Man kan inte riktigt förklara varför man vill ha barn. Det kanske är så enkelt att kärlek vill liv. Barnen kommer till föräldrarna men barnen tillhör också samhället. Utan barn stannar samhället. Barnen är framtiden som föräldrarna ger till samhället som en gåva. Den gåvan kräver respekt och lyhördhet. Den gåvan ska inte trampas på och missbrukas.

Tankar om Merkel och jämställdhet och arbetslöshet....

Jag läser ledaren i dagens tidning. Den handlar om Tyskland och Merkel. Skribenten menar att Reinfeldt och Merkel är ganska lika varandra. De är inga lysande talare men de lyckas övertyga. De utstrålar trygghet. De har sett till att Sverige resp Tyskland har klarat sig relativt väl under krisen. De har förflyttat sina partier mot mitten. De har ompaketerat sina motståndares idéer.

Trots dessa likheter skulle båda kunna lära mycket av varandra.

Merkel skulle kunna lära sig mycket av Sverige när det gäller jämställdheten. I Tyskland är det vanligt att mödrar stannar hemma med barnen. Det beror på sambeskattningen som vi avskaffade "redan på 1970-talet" (ordet redan signalerar att det är något postivit - eller? Att vi var först ut!). Det beror också på bristen på barnomsorg. Om tyska kvinnor kom ut på arbetsmarknaden skulle den tyska ekonomin stärkas ytterligare.

Reinfeldt skulle kunna lära sig om arbetsmarknadspolitik. Arbetslösheten i Tyskland är förvånansvärt låg, både bland ungdomar och vuxna. De har mer liberala anställningslagar än i Sverige. Det finns också gott om låglönejobb.

Jag fattar inte riktigt. Vi får reda på att tyska kvinnor är hemma med sina barn. Ändå är arbetslösheten låg. Är inte de där hemmafruarna arbetslösa då? Man räknar alltså inte in alla de där kvinnorna som inte gör någon nytta för sig? Jag läste någon annanstans att 40 % av tyska kvinnor inte arbetar. Jag funderar på vad som skulle hända om alla dessa skulle ut i arbete. Kanske skulle arbetslösheten stiga en hel del då? Det är klart - många av dem skulle ju få arbeta på dagis. Många skulle få utbilda sig till dagisfröknar och det skulle leda till att fler universitetslärare skulle behöva skakas fram. Fler byggjobbare skulle behöva bygga dagis. Fler mattanter skulle behöva  anställas. Fler städerskor... Men frågan är väl om detta egentligen är så värst ekonomiskt? Det låter som om det skulle bli rätt dyrt! Skatterna skulle behöva höjas rejält för att bekosta alla dessa nya jobb och alla nya subventionerade dagisplatser. Frågan är om tyskarna vill det? Kanske är det vi som borde snegla lite på Tyskland istället! Jämställdhet är ingen fixt begrepp. Det är bara vi som har bestämt att jämställdhet är att både mamma och pappa jobbar heltid och lämnar bort sitt barn, hämtar och lämnar lika mycket och är hemma för sjukt barn lika mycket. Jämlikhet kan betyda andra saker också. Det beror på vem man frågar!

1000 nya förskollärare!

Socialdemokraterna föreslår att det ska utbildas 1000 nya förskollärare. Löfven säger att om vi ska vara en kunskapsnation då ska vi också satsa på världens bästa förskola.

Anledningen till att det behövs 1000 nya förskollärare är att:

- alla barn behöver en bra start i förskolan. Därför behöver grupperna vara små och personalen välutbildad.
- det är brist på förskollärare.
- arbetslösheten minskar om fler får jobba som förskollärare.

Det är också viktigt att fler män kommer in i förskolan. Som det är nu är det knappt 4 % män i förskolan- Det måste också skapas karriärmöjligheter för förskollärarna. De ska kunna bli förstelärare eller lektorer. Varför är det egentligen viktigt att män kommer in i förskolan? Är det inte viktigare att ta reda på varför männen inte vill jobba i förskolan? Och motsatt, varför kvinnor väljer att jobba i förskola? Varför är det på det sättet? Är lönen som styr? Eller är det barnen - att kvinnor verkar dras till små barn?

Det är väl bra om det blir fler förskollärare. Om det är brist på dem och barngrupperna är för stora så är det ju så man ska göra förstås. Sen är det ju klart att om fler får jobba som förskollärare då minskar ju förstås arbetslösheten. Det är ju bra.

Men man kan ju också se det hela ur en annan synvinkel. Man behöver inte utgå från att alla barn måste vara på förskola. Barn kan tas om hand av en av sina föräldrar också. Om de som ville fick ta hand om barnen då skulle barngrupperna minska automatiskt. Om man gjorde det ekonomiskt möjligt att vara hemma och ta hand om sin familj då skulle arbetslösheten kanske minska i och med att ett antal föräldrar frivilligt avstod från arbete under en period i sina liv. De skulle alltså vara "lediga" eller hemarbetande och därför inte arbetslösa.

Det där med kunskapsnationen kan man ju fundera lite över. Det går inte bra för barn i den svenska skolan. Det har gått nedåt. Kanske är inte förskola lösningen för att få barnen att bli bättre i skolan. Det verkar i alla fall som skolresultaten inte blir bättre av att barn går mer och börjar tidigare på förskola. Kanske är det dags att pröva på en annan linje? Öppna upp för fler lösningar och alternativ. Acceptera att alla familjer ser olika ut och att alla inte mår bra av exakt samma livsstil. Kanske skulle man öppna upp för rättvisa och låta subventioner fördelas rättvist, inte styra så hårt utan låta folk få klura ut hur de vill ha det när det gäller barnen på egen hand?

Dagens citat!

 

(Johan Hakelius)

Kvotering!

Folkpartiet vill införa ytterligare en pappamånad i föräldraförsäkringen. Det är tydligen ett bra stöd för kvinnor att kunna få högre löner och högre pensioner. Jämställdheten måste ökas och det kan ske om mammorna inte tar så mycket ansvar hemma. Kampen för jämställdhet går alldeles för långsamt och det här är ett sätt att skynda på arbetet lite. Det är tydligen alltså dags för kvoteringssnack igen. För några dagar sedan fanns i Dagens Industri en ledare om just kvotering.

http://www.di.se/artiklar/2013/9/3/dags-att-kvotera-foraldraforsakringen/

PM Nilsson som har skrivit ledaren tycker att "snedfördelningen av föräldraförsäkringen är en katastrof för kvinnors anknytning till arbetsmarknaden." Han säger också att staten har en försäkring som "garanterar att nyblivna mammor stannar hemma från jobbet i ett och ett halvt år, att de går ned på deltid i ett decennium för att klara hämtning efter dagis och skola, att de tar flest vab-dagar och att de föredrar arbetsplatser där denna frånvaro är möjlig, det vill säga arbetsplatser där man inte gör karriär."

Nilsson tycker att det är bra eftersom mammorna får kontakt med barnen och att det är få som ångrar att de var hemma med barnen senare i livet. Men det är också väldigt dåligt. Genom att kvinnorna är hemma de där 1,5 åren så vävs de in i ett huvudansvar för barnen som på sikt kan bli tungt att kombinera med förvärvsarbete. Mamman lär sig det där med barn - dess utveckling, sociala kontaktnät (har de så stort socialt kontaktnät när de är mellan 0 och 1,5 år?) och vet vilka som ska bjudas på barnkalas (det hinner ju bli 1 under föräldraledigheten!). Kvinnan lär sig också att ha koll på hushållssysslorna. Får man sedan ytterligare ett barn så upprepas processen.

Det här är ju inte bra för papporna eftersom de får sämre anknytning till barnen än mammorna. Fast det har i och för sig inte staten med att göra säger ledarskribenten.

Fast på ett annat sätt har staten med fördelningen av föräldraförsäkringen att göra tycker Nilsson. Det är ju så många andra köksbordsbeslut som staten har lagstiftat bort. Måndagssjukan togs bort genom att införa karensdagar. Sjukskrivning för jakt och renovering fick man bukt med genom sänkta nivåer i försäkringen. "Alla dessa justeringar och ändringar har handlat om att stärka arbetslinjen och alla har mött hårt motstånd men staten har stått på sig."

Men för politikerna är det känsligt att hindra mammorna från att vara hemma det där året. Att ge sig på patriarkatet är helt godkänt enligt Nilsson men matriarkatet ger man sig inte ostraffat på. Mammorna vill ha sina dagar och då vågar inte politikerna gå emot.

Nilsson tycker att det är ett bra förslag att införa en tredje pappamånad men det vore ännu bättre att tredela föräldraledigheten. "Precis här får den svenska arbetslinjen den jämställdhetspolitiska dimensionen som fortfarande slår världen med häpnad."

Det är så mycket som är sorgligt i den där ledaren. Karln pratar om anknyting till arbetsplatsen. Att mammor skulle hindras att anknyta till arbetsplatsen genom snedfördelningen av föräldraledigheten. Man ska väl inte anknyta till en arbetsplats. Man kan tycka att arbetet är roligt och utvecklande och att arbetskamraterna är trevliga. Det är bra. Men det är fortfarande ett arbete. Arbetskamraterna är tillfälliga kamrater. När de byter arbete eller går i pension kanske man känner en viss saknad men världen går inte under för det. De är bara arbetskamrater. Men ett barn är något annat. Mamman har burit det i sin kropp i 9 månader, fött det till världen och varit så där skör och tilltufsad som man blir efter en förlossning. Hon har ammat barnet, kanske ammar hon fortfarande när barnet är 1 år. Kanske vill mamman anknyta till det där lilla pyret hon har fått ansvar för. Det kanske är mycket intressantare än att göra karriär. Kanske menar mamman inget illa när hon roffar åt sig av föräldradagarna. Kanske känner hon bara en så stark drift, en sån längtan efter att få vara med barnet att det skär i modershjärtat vid tanken på att lämna det ifrån sig. Alla kvinnor känner inte så. Vissa vill göra karriär. Det ska de få. De som har de känslorna och det intresset ska inte hindras och det gör de inte heller. De behöver inte snåla med föräldradagar. De kan låta pappan ta alla dagar eller väldigt många. Man får lämna ifrån sig sitt lilla barn på förskola när det är 1 år, i vissa kommuner redan vid 9 månader. Dörrarna står öppna för alla som vill göra karriär. Men måste verkligen ALLA mammor vara med och betala priset för att några ska göra karriär. De som har alldeles vanliga jobb som kanske inte är så jätteroliga kanske tycker att barnet är viktigare än jobbet. De som arbetar med andras barn på förskolan kanske tycker att det känns mer meningsfullt att ta hand om de egna barnen.

PM Nilsson jämför snedfördelningen av föräldradagar med måndagssjuka och sjukskrivning för älgjakt. Jag hänger inte riktigt med i resonemanget. Han jämför fusk med att vilja bestämma över vem som ska vara hemma. Förmodligen tänker han i just de banorna. De som är hemma länge (1 år) med barn fuskar. De gör inget riktigt arbete. De gör ju ingen karriär. Det måste man sätta stopp för. Tänk vad bra allt kommer att bli bara man tar ur mammorna deras osunda lust att ta hand om småbarn. Men barn måste tas om hand. De klarar sig inte själva. Om inte mamman eller pappan tar hand om dem får någon annan göra det. Och det är så finurligt att de som gör det, pedagogerna, de gör karriär. De satsar på jobbet och kommer att få en heltidslön (visserligen rätt skruttig) och en så hög pension som möjligt. Deras arbete med barnen är godkänt. De är ju också mer effektiva än en vanlig mamma. De tar ju hand om många barn och frisätter deras mammor till annat yrkesarbete. En vanlig mamma tar ju bara hand om ett eller några få barn. Det är ju ruskigt ineffektivt. Låt vara att hon lagar lite mat, städar, handlar, läser läxor med äldre barn, tvättar och sånt där som ute i verkligheten kallas arbete. Men det är ju bara vanligt hushållsarbete - sånt där som kvinnor inte ska göra, i alla fall inte hemma. Om de gör det utanför hemmet och får betalt för det - då är det ju en annan sak förstås. Då är det karriär.

Jag förstår inte riktigt tankegångarna i ledaren. Jag förstår inte riktigt vem det är som ska tjäna på att mammorna hindras från att vara hemma den korta tid de har tillstånd till i dag. Är det mamman som ska må bättre - om hon får tjäna lite mer pengar, om hon slipper att ta huvudansvaret där hemma, om hon får göra karriär. Eller är det pappan som ska må bättre? Han som kommer att få bättre anknyting till barnet om han är hemma lite mer under barnets första tid. Det är lite oklart. Folk i allmänhet verkar inte vilja ha någon ytterligare kvotering. Kanske är vi lite för dumma för att begripa vårt eget bästa. Jag förstår i alla fall en sak. Det handlar inte om barnen. De är något onödigt krafs som man så fort som möjligt vill bli av med. Att ta hand om ungar är inget som det är något värde med. Det är istället arbetslinjen som gäller! Vi måste arbeta! Särskilt småbarnsmammorna! Det gäller att vi fortsätter att slå världen med häpnad!!

Läxhjälp och funderingar om föräldraskap!

I dagens tidning står det om läxhjälp. Det står att det finns många frivilliga som arbetar som läxhjälpare och att många skolor erbjuder läxhjälp efter skoltid. Det är många elever som har föräldrar som inte har gått i skolan eller som arbetar mycket. Därför har många elever behov av läxhjälpen. Många barn har svårt att hjälp av sina föräldrar med läxorna eftersom föräldrarna har så dåliga kunskaper själva. De har svårt med matten och kan alltså inte hjälpa barnen hemma. Man kan alltså konstatera att läxhjälpen är viktig. Jaha, tänker jag. Jag trodde liksom att själva undervisningen skedde i skolan och att det som skulle göras hemma var mer av repetition och inte nytt för eleven. Jag kan inte minnas att mina föräldrar behövde sitta och undervisa mig när jag gick i skolan. De såg till att jag gjorde läxorna och förhörde på glosor eller faktainnehåll.

Men det jag reagerade mest på i artikeln kommer på slutet. Det står att Hem och Skola upplever att läxorna blivit allt fler. Ordföranden anser att lärarna fått mindre tid att undervisa pga brister i föräldraskapet. Lärarna får vara som föräldrar och fostra barnen så att det blir lugn och ro i klassrummen.

Om det är sant är det ju allvarligt. Och lite skrattretande! Det är ju jättemärkligt att inte barnen kan uppföra sig när de börjar skolan. De är ju fostrade i förskolan av utbildade pedagoger och har dessutom fått sig till livs en massa pedagogik som ska ha förberett dem för skolan, för det livslånga lärandet. De borde inte ha några problem med att uppföra sig kan man ju tycka.
Det där med bristerna i föräldraskapet tror jag att jag begriper bättre. De flesta föräldrar har väl inte så mycket tid att vara föräldrar längre. Det räcker inte att vara förälder en stund på morgonen, på kvällen och på helgerna. Små barn behöver en förälder på heltid tror jag. Att tro att flera olika pedagoger ska kunna ta över föräldraansvaret och faktiskt kunna fostra barnet är nog en utopi. Det krävs tid och kärlek för att fostra barn. Som Gordon Neufeldt skriver i sin bok Våga ta plats i ditt barns liv - barnet måste vilja låta sig fostras. Och det är kärleken, anknytningen, som gör att fostran blir möjlig. Det tror jag på. Man kan inte beröva folk föräldraansvaret och sen komma och vara förvånad över att de inte tar ansvar sedan! You get what you ask for!